NYA TIDER. Som man brukar säga: Äntligen kan jag gå ut med detta! Vi redaktörer på Opulens tar över magasinet från de nuvarande ägarna och driver verksamheten vidare i eget bolag.

Ekström & Garay förlag köpte Opulens för två år sedan, ett år efter att de startade. De har under den första tiden expanderat kraftigt och behöver nu fokusera på kärnverksamheten, att ge ut böcker. Kulturjournalistik är ju ingen lukrativ verksamhet och vi har en tuff tid framför oss. Men i nuläget innebär detta inga förändringar och vi kommer fortsätta med utgivning sex dagar i veckan.

Förlaget och magasinet kommer fortsätta samarbeta, exempelvis med annonser. Även om det kommer bli en del betungande administrativt arbete som redaktionen tidigare sluppit finns det trots allt vissa positiva poänger med bodelningen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De som följt oss under åren har förhoppningsvis uppskattat magasinets publicistiska oberoende under de två tidigare ägarna. Att vi nu kommer fortsätta verksamheten på egna ben tror jag kan förstärka vårt så kallade varumärke. För kan en tidnings oberoende vara starkare än om den drivs av ett producentkollektiv?

Opulens förlag är namnet på bolaget, vilket ägs till lika delar av oss webb-, kultur- och chefredaktörer, som nu driver magasinet vidare. Vill du stödja Sveriges första och enda dagliga kulturtidning så tar du en prenumeration! Det kostar 39 kr/mån och har aldrig varit mer angeläget än nu.

Med en premium-prenumeration får du tillgång till våra låsta artiklar, 30 procent rabatt på över 850 nyutgivna böcker från Natur & Kultur, tre månader gratis film och biobiljetter från Draken Film, samt får delta i våra återkommande skrivtävlingar.

Läs mer om Opulens Premium HÄR!

The post Vi redaktörer tar över Opulens first appeared on Opulens.

PODD. Dinter utan filter söker sig vidare. Nu hos poeten och översättaren Marie Lundquist i en lägenhet på trettonde våningen, med utsikt över hela Stockholm. Richard Dinter ville göra ett avsnitt om tystnad. Läsandets tystnad, skrivandets innersta rum, det vita papprets betydelse för de bokstäver som befolkar det, rymden kring orden. Vart kan ett sådant samtal leda?

Dinter utan filter produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post I det tysta med Marie Lundquist first appeared on Opulens.

KLARGÖRANDE. Vår krönika i måndags väckte stark kritik bland namnkunniga redaktörer och skribenter. Var det en bra publicering? Nej, erkänner Opulens chefredaktör Stefan Bergmark efterklokt men reder också ut missförstånden i debatten samt understryker hur olika texten bemöttes av magasinets läsare och delar av Twittereliten.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Påminn mig om att aldrig ta i den här tidskriften med tång.”

Det var så det började. Med en spydig tweet från Jens Liljestrand, Expressens biträdande kulturchef, om Opulens och apropå Melker Garays svavelosande drapa i förrgår. Sedan brakade det loss. På Twitter alltså. En hel del av er som läser detta har förmodligen, liksom de flesta svenskar, inget konto där och har därför gått miste om hela spektaklet.

Men innan jag kommenterar raseriet på Twitter backar vi bandet lite.

För en vecka sedan berättade jag för Melker Garay, som är Opulens ägare, att några som skrivit hos oss hört av sig med önskemål om att vi plockar bort deras artiklar från sajten. Detta för att de ska söka jobb. Jag hade som redaktör för nu insomnade internettidningen Yelah varit med om sådana förfrågningar tidigare men för Opulens är detta nytt. Det har förstås att göra med att magasinet växt och länkar till oss hamnat högre i Googles ranking.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En tidnings arkiv är dess historia och att stryka där är en form av historierevisionism. Sedan finns förstås alltid undantag. Man kanske mått dåligt, inte helt varit sig själv som det heter, när man skrev en text och då kan vi till exempel gömma den bakom betalväggen. Och skulle någon hotas till livet blir förstås situationen en helt annan om en strykning i arkivet vore till hjälp för skribenten. Men huvudprincipen är solklar. Opulens är ingen karriärcoach. Lagt kort ligger och om folk vill optimera sina googlesökningar för presumtiva arbetsköpare får de vända sig någon annanstans.

Till saken hör att dessa förfrågningar, säkert vanliga också hos många andra nätmedier, inte varit något konfliktfyllt för oss och givetvis skötts internt. Tills nu då. Någon dag senare ringde nämligen Garay och undrade om han skulle kunna skriva något om detta nya fenomen. Han var irriterad, det märktes, och inte undra på det. Han har lagt en ansenlig summa pengar på ett frifräsigt kulturprojekt, pengar som han förmodligen aldrig kommer få igen, och så vill folk klippa bort delar av bygget. ”Kör” sa jag, ”men håll det kort och nämn inga namn”. Vilket han heller inte gjorde.

Ingen av de som begärt att vi stryker i arkiven försörjer sig som frilans. Majoriteten av våra skribenter gör inte det.

Ja, det var hårda ord i den där korta krönikan. Invektiv jag själv knappast skulle använda i ett liknande sammanhang. En timme och tretton minuter efter att vi lagt upp Garays drapa publicerade Arbetet en kommentar av deras kulturredaktör Johannes Klenell med rubriken ”Så här kan vi inte ha det, Opulens”. Några tweets senare ringde tidningen Journalisten mig i egenskap av ansvarig utgivare, för en intervju som fick rubriken ”Krönikör om egna tidningens frilansar: ´Karriärskåta ynkryggar´”.

Det började balla ur…

Ingen av de som begärt att vi stryker i arkiven försörjer sig som frilans. Majoriteten av våra skribenter gör inte det. Men nu var det den vinkeln som gällde på Twitter.

Vissa menade att vi misstänkliggör alla, i dagsläget över 300, som skrivit. Hur man kunde uppfatta krönikans adressering på det viset går bortom all rimlig logik. Om säg en dagstidning, utan att avslöja namnet, berättar att en manlig skådespelare i Stockholm är pedofil betyder det ju inte att tidningen misstänkliggör alla manliga skådespelare i Stockholm. Nej, de där kullerbyttorna var antingen slarv vid tangentbordet, det går som bekant snabbt på Twitter, eller rent illasinnade läsningar riktade till de egna följarna.

Några få gick ännu längre och menade konspiratoriskt att krönikan var genomtänkt marknadsföring, för att ”sprida varumärket”. Den korta texten publicerades första dagen efter vårt sommaruppehåll. Vi skulle alltså haft veckor på oss att planera en premiärskandal. Ärligt talat. Ge mig en kvart och jag kan återkomma med fem spinn jag hellre skulle trott på än denna, en magsur utskällning av en handfull anonyma karriärister.

Låt mig nu klargöra några frågor som följer av denna publicering. För det första: Tycker jag den var bra?

Nej, texten var nog för svepande då den uppenbarligen gick att tolka på ett sätt som inte var intentionen. Dessutom var den skriven av vår ägare. Inget unikt med att en ägare skriver krönikor i sin egen tidning, Peter Hjörne gör det exempelvis i Göteborgs-Posten, men om ämnet handlar om publicistik så uppfattas det lätt som redaktionella formuleringar och ståndpunkter. Att vi vid Garays texter aldrig skriver ut att han är Opulens ägare, för att de flesta läsare nog inte känner till att en sådan sällan också har det publicistiska ansvaret, hjälpte inte denna gång.

Att Jens Liljestrand tycker att vår 2 208:e publicering, Garays krönika, är så pass tvivelaktig att han aldrig ska ta i oss ens med tång är höjden av ironi.

Ber jag om ursäkt för publiceringen?

Absolut inte. Garay har rätt i sak. Tonläget får som sagt han stå för. Han menade att det var ett stilistiskt grepp som återspeglar det vulgära i att begära att vi manipulerar vår historik. Att en snabb avpublicering av krönikan hade varit bättre för varumärket må så vara. Men förutom att det med tanke på ämnet vore minst sagt pinsamt så låter vi inte någon Twitterelits snabba omdömen styra vår journalistiska verksamhet.

Jag och Melker lärde känna varandra som unga studenter då vi var med i den anarkistiska tidskriften Kaos. Våra vägar skildes, min mot fortsatt aktivism och journalistik, och hans mot entreprenörskap och företagsbyggande. Men så återknöt vi kontakten ett kvarts sekel senare, insåg att DIY-andan hela tiden funnits kvar hos oss båda och så föddes idén om Opulens. Att våra följare på Facebook, med något undantag, bara varit positiva till Garays näsknäpp mot karriärister i kulturvärlden visar tydligt att krönikan gick att läsa ur ett annat maktperspektiv.

Så Opulens profilerar sig nu som magasinet som säger de jobbiga sanningarna om samhällseliten?

Nej, den dramaturgin får träskhögerns propagandasajter behålla. Opulens är visserligen ”frihetligt sinnad och motsätter sig alla auktoritära idéer”, som det står i den publicistiska plattformen, men vi riktar oss inte mot någon särskild målgrupp. Vårt huvudsakliga fokus är att stärka svensk kulturjournalistik med ett brett och oberoende magasin som förhoppningsvis kan intressera många.

Att Jens Liljestrand tycker att vår 2 208:e publicering, Garays krönika, är så pass tvivelaktig att han aldrig ska ta i oss ens med tång är höjden av ironi. Jag tvivlar nämligen på att han är lika ofördragsam mot den egna tidningens krönikörer eller nyhetssidor. För det är ju trots allt Expressen han jobbar på.

Nej, snarare är det ett gäng stenkast i glashuset och bjälkar i ögat som avslöjas av den nedåtsparkande tweeten.

The post Twittereliten vs Opulens first appeared on Opulens.

NOMINERAD. Victor Lindgrens film Kometen handlar om en hbtq-flyktings situation och bygger på en novell med samma namn av Opulens Melker Garay. Kometen är den enda svenska kortfilm som tävlar under Berlins filmfestival vilken pågår just nu.

Filmen följer en nyanländ ung man från Somalia, som flytt från förtryck och homofobi. Vi följer med i hans möte med Sverige. Bemötanden och myndighetskontakter i ett tyst flöde av bilder som vi nästan vant oss vid den senaste tiden, där utsattheten, vanmakten och frustrationen ligger som en bedövande matta.

Men i Kometen händer det samtidigt något annat. Där brinner det. Garays ord blir en annan matta som ger oss en del av den värld som rör sig inuti pojken. En enkel voice over, ren och tydlig. Genom Garays språk, lika avskalat och luftigt som Lindgrens bildsekvenser, släpper in oss i den unge mannens huvud: Det är över två tusen år sedan som jag var där. Och snart ska jag åter komma dit.

Men visst, kanske kommer kyrkklockor att ljuda över världen för att hälsa mig välkommen. Och kanske kommer hymner och sånger att skrivas till min ära. Inte skulle jag bli förvånad om det blir så.

Som ett storhetsvansinne, hur långt skall hans tankar gå? Vi kan endast ana oss till vad han har upplevt. Trauman ifrån hemlandet, flykten, och nu en tid framför sig som med stor säkerhet kommer bli mycket svår, vare sig han inser det eller inte. Spår av lidande, tanken slår mig att det blivit för mycket. Gått för långt och slagit över. Kanske brustit helt; börjar han förlora förståndet?

För jag gav dem ljuset. Och med ljuset gav jag dem hopp och förtröstan.

För ett ögonblick blir det som utspelar sig likgiltigt, de politiska villkoren som rör sig bakom situationen blir ointressanta, istället får vi uppleva en människa som inte liknar alla andra. Liksom ingen människa liknar någon annan, och det gör lite ont när jag inser hur ovanligt det är idag med sådana skildringar av människor i situationer som hans. Ändå är det så oerhört viktigt. Om det så bara lyckas röra vid en enda människas inre, någonstans, att få någon att tänka efter, är det värdefullt.

Jesus spikades upp på ett kors. Hur länge ska vi låta våra plågade medmänniskor lida innan vi inser att alla människor, oavsett nationalitet eller livsval, har lika stor rätt att få hjälp och känna trygghet.

Mannen i filmen blir till en himlakropp, en martyr. Visst kommer man att tacka mig. För den som skingrar mörkret kan man endast vara tacksam mot. Länge har de väntat på mig. Det är därför jag kommer. Deras himmel kommer snart att bli upplyst. Och återigen kommer de att skriva koraler och psalmer om mig. Den där känslan av hopp, av storhet, av att vara på väg ifatt något, den lyser klart hela filmen igenom. Skriva koraler och psalmer, kanske var det just vad Lindgren gjorde?

Kometen är ett ovanligt lyckat möte mellan två subtila, tämligen lågmälda, historier som tillsammans lyckas skapa något mycket starkt. Det är två olika historier som berättas, parallellt, det som sprakar, och försvinner, det sker i mötet. Garays text är en lång metafor, den flyger fritt och ska så göra. Men under ett par minuter har den fått form, ett syfte, genom Victor Lindgren.

Historien Lindgren berättar är inspirerad av verkligheten. Hans vän Abdi Aziis, som idag sitter fast i väntan i det svenska systemet, har genomlevt en sådan här resa. Han spelar även sig själv i filmen.

Att Kometen utnämns till enda svenska bidrag för Berlinale Shorts 2017, känns rimligt och helt rätt. Temat, en ensamkommande flykting från Somalia, är utan tvekan det mest brännande i dagens svenska kulturklimat.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post En film om det mest brännande first appeared on Opulens.

ESSÄ. Om skrivandets bevekelsegrunder (Tavla utan titel av Melker Garay)

Skrivandets drivkrafter går omöjligen att reducera till ett eller ett par begrepp. Det vill säga man kan inte arbeta fram en teori och därmed tro att man har gett den en uttömmande beskrivning. För vem har utformat en teori om skrivandets bevekelsegrunder där man inte har förbisett något? Icke desto mindre hör man ibland de mest svepande förklaringar som liksom gör anspråk på någon slags allomfattande teori om varför författare skriver.

Här kan man exempelvis fråga sig vad som drev litterära storheter som Balzac, Dostojevskij och Hemingway att skriva. För att inte nämna kvinnliga eller icke-europeiska författare. Skulle man kunna klumpa ihop dem alla till ett hanterbart, gigantiskt singularis och därefter koka ner det till en fin teori om vad som driver författare? Knappast. Ett sådant projekt med universella pretentioner är dömt att misslyckas. Och kanske vittnar Jorge Luis Borges ironiska formulering om just detta:

A writer´s work is the product of laziness.

Att förstå skrivandets drivkrafter är å andra sidan nödvändigt, vilket kan tyckas stå i motsättning till ovan sagda. Det är dock en skenbar motsägelse, då viljan att förstå i sig inte gör anspråk på att förstå något fullständigt. Men sant är att denna motsägelse kan övergå till att bli en verklig motsägelse beroende på hur långt man vill driva denna vilja. För driver man den för långt kommer man ofelbart att bryta ner skrivandets orsaker till just enstaka begrepp och därmed göra våld på dess i grund och botten ogripbara totalitet. Med andra ord: Skrivandet rymmer mycket. Och alltför mycket för den nitiskt ambitiöse som vill förstå skrivandets orsaker, då det kullkastar dennes försök att med tanken skärskåda och splittra – låt oss kalla det – skrivandets mysterier i tusen delar. Vilket får mig att tänka på novellisten Grace Paleys ord:

Luckily for art, life is difficult, hard to understand, useless, and mysterious.

Men om man inte driver det för långt så kan behovet att begripliggöra drivkrafterna bakom skrivandet bli något produktivt och berikande för en själv och förhoppningsvis för andra. Det är som att ströva långsamt fram – tålmodigt och prövande – på den tunna linje som avgränsar det möjliga från det omöjliga. Eller om ni vill, finna den yttersta skiljelinjen där anspråken övergår till att bli orimliga och omdömeslösa.

Så vad är det som gör skrivandets bevekelsegrunder svårfångade, vad är det som är så undflyende? Dess ogripbara totalitet nämnde jag ovan. Men vari består denna ogripbarhet och denna totalitet? Förmodligen i livet självt, det vill säga i dess närmast oändliga komplexitet. Och skrivandet i sig är ingenting utan livet, utan ett förklarande sammanhang, utan den ordning eller brist på ordning i vilken man som författare funnit en mening, eller snarare flera, med att just skriva.

Att förstå skrivandet är att förstå livet. Och vem kan förstå livet? Eller annorlunda uttryckt, vem kan fullt ut förstå livet, utan att reducera det? Utan att stympa livet till ett ark fyllt med påståenden? Och däri ligger utmaningen för den som vill förstå livet och tillika krafterna bakom skrivandet. Att inte stympa.

Som skönlitterär författare får man ofta frågan: Varför skriver du? Det är en ofantlig fråga, och inte sällan ställs den som om det vore den enklaste sak att besvara. Likväl måste den frågan ställas, då man som nyfiken människa just vill veta drivkrafterna till ett författarskap. Men i alla varianter till seriösa svar finns något underförstått – ett slags brasklapp – att det alltid finns fler bevekelsegrunder än de som blivit nämnda. Bevekelsegrunder som inte ens författaren själv känner till och omöjligen kan känna till då det är svårt för denne att se sig själv utifrån. För vem känner sig själv fullt ut?

Vilka dessa övriga drivkrafter är kan vi dock endast spekulera om, på samma sätt som författaren gör när denne står ensam framför sin egen spegelbild och försöker att förstå sig själv. För även för författaren är den frågan angelägen, då denne har en önskan om att vilja förstå sig själv. Och i den viljan finns just frågan: Varför skriver jag? Den argentinske författaren Julio Cortázar gav en gång följande svar:

Jag har alltid författat utan att riktigt veta varför. Kanske är det slumpen – en kedja av tillfälligheter – som fick mig att författa. Jag vet inte. Saker kommer till mig, likt en fågel som flyger in genom fönstret.

Och är det inte så att svaren över tid kan skifta för författaren? Visst är det så. Författaren upptäcker att denne inte är densamme som tidigare. För denne är likt alla andra i ett vardande. Något nytt har tillkommit, eller fallit bort, eller både och. Något som leder till förskjutningar i allt som tidigare var avgjort och utrett, om det nu var så avgjort och utrett. Något som får författaren att bli ödmjuk inför frågan: Varför skriver du?

En författare som har vänt ut och in på frågan varför man skriver är Clarice Lispector. Hon svarade vid ett tillfälle med en motfråga: Varför dricker du vatten? Kanske ska man tolka hennes svar som att hon inte skriver för att leva utan för att överleva. Och att hon inte kan annat. Vilket är ett nog så gott skäl. I hennes bok ”Blåsa liv” – postumt utgiven – skriver hon:

Jag skriver som om jag försöker rädda livet på någon. Antagligen mig själv.

Listan över skrivandes bevekelsegrunder kan göras lång. Man skriver för att till exempel dela med sig av en upplevelse, sprida sina tankar till andra, tjäna pengar, förstå sig själv och andra, förverkliga sig, upptäcka sig själv, ta sig ur en depression, ta itu med en ångest, förhålla sig till sin egen ensamhet. Man kan också skriva för att det är lustfyllt, skapa egna världar, fly från sin egen omgivning, fly från sig själv, finna mening, förverkliga drömmen om att bli känd, bli omtyckt, kunna hävda sig själv, finna sin egen identitet. Listan kan som sagt göras lång. Och det är nog aldrig frågan om att det bara finns en bevekelsegrund till ett författarskap utan flera. Det begriper nog de flesta.

Icke desto mindre kommer alltid den där frågan som är närmast omöjlig att ge ett uttömmande svara på: Varför skriver du? Och visst är den frågan intressant. Den kommer man som författare inte undan. Kanhända skulle frågan bli än mer intressant om man omformulerade den och frågade den som inte skriver om orsaken till det. Har det bara med att denne – som man brukar säga – saknar talang och fantasi? Det är inte säkert. Och skulle det vara bra för ett samhälle om alla fick möjlighet att lära sig att formulera sig skriftligt, på samma sätt som man lär sig att tala? Och är det inte nödvändigt att få fler att skriva i en tid som vår? För vad händer när man inte kan uttrycka sig skriftligt i ett så kallat kunskapssamhälle? Och vem tjänar respektive förlorar på att någon inte kan uttrycka sig med hjälp av det nedskrivna ordet? Förmodligen är det även svårt att besvara dessa frågor. Men säkert är att allt plötsligt blir politiskt när frågan omformuleras till: Varför skriver inte du?

Men åter till frågan om skrivandets bevekelsegrunder. För mig personligen är den frågan mest intressant när jag ställer den till mig själv. Och om man nu tar den på allvar – och varför skulle man inte göra det? – så inställer sig förr eller senare en annan fråga. Nämligen om skrivandets ansvar. Vilket ansvar har jag som författare? Har jag ens ett ansvar? Vad kan man förvänta sig av mig? Är skrivandet endast angeläget för mig själv? Var står jag som författare i relation till andra? Hur mycket ska jag engagera mig i andra människors levnadsöden, när jag nu har förmågan att kunna uttrycka mig med ord? Hur långt sträcker sig mitt ansvar som medmänniska? För det är väl i sin ordning att tala om medmänniskor i vårt samhälle där individualismen är närmast helig och där var fjärde person dör ensam. Så vad är mitt moraliska ansvar som författare? För det finns väl mycket i vårt samhälle att reagera mot? Vilket osökt får mig att tänka på Claes Anderssons dikt ur ”Rumskamrater” från 1974:

Det finns så mycket att se fram emot.
Varje söndag är det tips och Lotto.
Onsdag och lördag är det Bingo.
Det är bara måndagar, tisdagar och fredagar
det inte händer någonting alls.

Flera av mina frågor börjar i det personliga – i mitt eget Jag – och slutar utanför mig. Vilket inte är konstigt då varje författare påverkar andra människor med sina berättelser. Frågan är bara hur man vill påverka? För det gör man vare sig man vill det eller inte. Och att påverka är även det om något en bevekelsegrund till ett författarskap.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Att förstå skrivandet är att förstå livet men vem kan förstå det? first appeared on Opulens.