GÄNGKRIMINALITET. I spåren av mordet på rapparen Einàr försvinner de komplexa förklaringarna. Ulf Stenberg, som gör verklighetsbaserad teater om unga kriminella, kallar debatten om gangsterrap för en rökridå.

– Ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik.

Hur kan en ung pojke ta upp en pistol och skjuta en annan person i huvudet? Om man inte förstår den verkligheten blir det svårt att bedriva ett förebyggande arbete. Det menar Ulf Stenberg, grundare av Teater Fryshuset som tillsammans med Emil Rosén Adsten har lyssnat till och berättat unga människors historier om kriminalitet och utanförskap i 14 år.

Han tycker att det komplexa problemet förenklas i debatten efter mordet på rapparen Einàr.

– Det är lite provocerande med hela diskussionen. Jag förstår att den kommer upp när en väldigt känd artist blir mördad så brutalt. Det är en fruktansvärd sak och jag tycker att man ska förfäras, men då ska man också förfäras över alla de här killarna och tjejerna som blir mördade, säger han.

Debatten en rökridå

I pjäsen “Klipp han”, som spelades på Dramaten för fyra år sedan, utforskade Stenberg och Rosén Adsten dödsskjutningar, med rapparen Rosh på scenen. “Bye bye bror” handlade om hur svårt det är att lämna gänglivet – och nu ska ensemblen precis börja repetera den avslutande delen, “Fakk alla”, som handlar om livsstilskriminella kvinnor – ett växande problem. Den har premiär på Dramaten i Stockholm i februari nästa år.

Att gangsterrappen nu utmålas som roten till allt ont beskriver han som en rökridå för de verkliga problemen.

– Jag skulle inte säga att våldsglorifierande rap inte har en inverkan på unga i riskzoner, men det är kanske en pusselbit i ett tusenbitarspussel, säger han.

Låtarna förstärker och “ger kredd” till den identiteten, men Ulf Stenberg tycker sig kunna säga med säkerhet att ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik.

– Det är jättemånga faktorer som gör att man hamnar i en kriminell miljö.

Den debatt om gangsterrap som nu förs tycker han signalerar vilket glapp som har funnits mellan kultursidorna och kulturutövande personer i delvis kriminella miljöer.

– Det är som att polletten har trillat ner nu, om att det här är på riktigt.

Socialpolitiskt verktyg

Men glorifieras inte en kriminell livsstil i rappen? Jo Ulf Stenberg tycker att det finns problem med att kriminella rappare blir förebilder för unga – och i hans pjäser får ungdomarnas berättelser ta plats, men aldrig ofiltrerat, teatern bidrar med kontext.

Samtidigt är moralpaniken en återvändsgränd, menar han, och relaterar till sin egen uppväxt när det var punken som ansågs skadlig. Men gangsterrappen är inte bara underhållning, anser Ulf Stenberg, utan ett socialpolitiskt verktyg. Och vilka ska bestämma att just de erfarenheterna och personerna inte får höras – var ska gränsen dras?

– Det är provocerande att vi nu helt plötsligt lyssnar på texterna för vad de är. De här rapparna har sagt hela tiden vad det handlar om. De har skrikit sig hesa och berättat att “så här ser vår verklighet ut och den är fucked up”, säger han och lägger till:

– Det är ett jävligt tydligt rop på hjälp, om att “lyssna, se oss och ta våra problem och vårt område på allvar”.

I sina pjäser har han också kopplat problemen till den traditionella mansrollen, som handlar om att inte ta skit, och inte visa sig svag. En mening i “Bye bye bror” lyder: “Ju skörare man är desto tjockare rustning behöver man”.

– Den kriminella miljön är machokulturen i sin renaste form. Och dessutom uttalad. Du kan inte visa svaghet för då kör de över dig. Tar du en kränkning så ger det dåligt namn även till dem runt dig, säger han.

Kultur för förståelse

Vissa menar att ungdomarna i dessa miljöer får skylla sig själva. Det provocerar Ulf Stenberg, som understryker att de allra flesta som blir kriminella eller hamnar i livslånga utanförskap går att identifiera redan i förskoleåldern – det har med deras uppväxtförutsättningar att göra, hävdar han. Men trots kunskapen om hur unga stegvis glider in i kriminalitet tycker han att många politiker bara talar om hårdare tag.

– Vi vill gärna se att lösningen är att sätta in massor av poliser och nu plocka bort symbolerna för den här livsstilen. Det kan man ju göra men i längden kommer det inte att leda till att färre blir ihjälskjutna.

Om samhället inte lyssnar tror Ulf Stenberg att situationen kommer att fortsätta att eskalera. Han menar att det krävs enorma resurser, i tidiga skeden, för att bryta utvecklingen – det stora problemet är ökade klyftor och ojämlika förutsättningar.

Själv ser han kulturen som ett unikt sätt att undersöka frågorna. Vill man hindra att unga hamnar i livsstilskriminalitet tror han att man först måste förstå varför – och då behöver man lyssna.

– Vi måste prata med dem. Om vi ens ska få göra det måste vi bygga en relation till ungdomarna – och då måste vi finnas i de miljöerna.

Elin Swedenmark/TT

The post “Ingen blir gängkriminell av en viss musik” first appeared on Opulens.

SATIR. “Priset på två avokados och en banan kostar en timlön för de jobb vi kan få. Fuck it! Finns det nån anledning att inte bli kriminell?” Iodine Jupiter skriver om några individer som befinner sig i olika positioner i samma lönsamma verksamhet.

Grabben Quasim, ur fotfolket i nätverkets armé

Jag heter Quasim, är 16 år, och tillhör gatugänget i ett utsatt område. Fotfolket kallas vi i nätverket. Du ser mig i slitna gympaskor, träningsbyxor, och jacka med uppdragen huva. Jag drivs av möjligheten att tjäna lätta cash, göra karriär, få respekt av brödraskapet. En dag ska jag bli som mina förebilder. Jag ska ha en fetgrym muskelbil, fetdyr Rollex och glida mot toppen.

Svennarna klagar på oss, jämt. Organiserad brottslighet, gnäller dom. Alla runt mig gör inbrott, becknar, dealar. Raklödder, choklad, oxfilé, det är bara att gå in och ta, liksom. Grips jag får jag ändå ingen straff. Jag är för ung, jag får fetrabatt på straff. Jag skrattar på mig. Polisen är pajas. Socialtjänsten är pajas .

Att göra butiksrån är löjligt lätt. Ibland tar vi med en egen vakt från ”familjen.” Ahmed väntar utanför, håller span efter farbror blå. Butiksfolket vågar inte göra nåt när vi kliver in. Då skiter dom på sig.

Affären i mitt område är en skafferi. Jag plockar vad jag behöver. Personalen är tysta som vita lamm, du vet. De vet konsekvenserna om de piper. Om de inte håller käft. Svennarna säger vi har en tystnadskultur här. Det stämmer. Jag har en egen Makarov pistol 9 mm. Mina äldre vänner har stora vapen, Kalasjnikov, sprängmedel. Det är tjockt grymt. Folk håller käft.

Jag gör brott efter brott, men samhället kan inte stoppa mig. Snatteri var det i början. Cykelstölder blev bilstölder blev bostadsinbrott, båtmotorer, fickstölder, åldringar. Jalla! Jalla! The show must go on! Jag är redan fucking geni.

Priset på två avokados och en banan kostar en timlön för de jobb vi kan få. Fuck it! Finns det nån anledning att inte bli kriminell?

En kort tid satt jag på LVU-anstalt. Fett med bra tips du får där. Institutionerna är en idéslott om nya brott när du kommer ut. Man pratar inte om annat än nästa rån, nästa uppgörelser. Beckna droger utanför skolan är lätta cash, du vet. Mina föräldrar tror jag går till plugget. Dom jobbar med städ och får bidrag, pengarna räcker inte. Och de vet inte om vad jag gör på kvällar.

Jag har inga betyg, och jag säger inte det här för att skryta, men jag är fett bäst på orten. Säkert baxat hundra grejer jag inte åkt fast för. Folk ser men säger inget, Golare tar dom större killarna hand om. Polisen lovar vittnesskydd och ny identitet till den som tjallar. Ingen litar på dom. Bröderna gör en markering, trashar bilen, hemmet eller ansiktet. Om nån säljer droger på min planhalva kommer dom äldre killarna skjuta honom i båda benen. Så gjorde jag också i början. Det var ovanligt då, har blivit mycket värre nu. Det finns inte ingen tröskel längre. Alla har Kalasjnikov och fucking handgranater,

Erfarna kriminella med tunga meriter är förebilder. Vi snackar om häftiga grejer dom gjort när vi sitter på ungdomsanstalten. Dom sitter inne med långa straff på olika fängelser. Vad folk inte fattar är att våld ger gemenskap, identitet, tillhörighet och manlighet. Det är en livsstil.

Jag är inte delaktig i fucking svennesamhälle. Svenskarna kallar oss radikaliserade, parallellsamhälle, utsatta områden, skuggvärld. Vi garvar åt det. Låter som en sjukt bra film. Och det är som det ska. Orten är vårt territorium. Polisen är alltid lite efter. Dom är clowner. Dom har ingen insyn i vår business. Bröderna styr med egna lagar. Livet utanför har inget med oss att göra. Vårt nätverk, våra metoder gäller.

Man kan komma från en dålig bakgrund men ändå lyckas med brott. En dag kommer jag klättra uppåt i hierarkin, bli ledare och ta över. Jag är kriminell och vill inte vara nåt annat. Det är min enda möjlighet, det är mitt liv.

Mitt i karriären

Jag är 33 år och mellanchef i nätverket. Jag har avancerat och lämnat utmarkerna söder om stan. Jag har inlett en ny fas i min karriär. Mitt liv har förändrats, Jag bor i lägenhet i Vasastan nu. Det stora våldskapitalet jag förvaltar har gett mig respekt och välbetalda jobb. Fixa småstjärnor till fotfolket, till armén är min uppgift. Jag rekryterar yngre folk till hundjobben, lockar med brudar och vapen. Logistiken kring narkotika-leveranser från knutpunkterna arrangerar jag, utpressningar, sprängningar och beskydd. Flickorna från öststaterna tar jag också hand om och placerar ut i lägenheter.

Förra veckan hände nåt riktigt tråkigt. Men jag vete fan om jag känner nåt. Han var en kompis. Jag var tvungen skjuta honom i huvudet. Han var en konkurrent. Det handlar om att visa sig kapabel. Handlingskraft premieras, ger status, respekt. Jag hade inget val.

Du anar inte hur svenska tjejer suger för machomän med snabba bilar. Festglada efter lite kokain och klubb är de hur användbara som helst. Ibland är vi tre män på en tjej. Brudarna klagar inte.

Idioten jag blåste huvet av hade sålt kristalliserad metamfetamin för femtonhundra till vår kundkrets. Vi tar två lax och får det av alla. Ingen ifrågasätter vårt pris. Och så kliver idioten in. En markering var absolut nödvändig, Statuera exempel. Rivalerna får ta lärdom av sina misstag. Man går inte in på andras mark. Jagar i andras revir. Det är förbannat keff.

Det ryktas att polisen är mig på spåren. Men jag har inget att förlora. Åker jag in så är jag trygg. Bakom galler blir jag inte lika lätt mördad. Gratis mat, gym och flera bröder finns i fängelset. De täcker upp bakom min rygg. Fienden vill knulla mig tills jag skriker och ruttnar. Konkurrenter är ofta gamla vänner som blivit dödsfiender i bråk om pengar. De har också sitt folk där, fast på andra avdelningar. Vi hålls åtskilda. En dag kommer nån dö därinne, men det är inte jag. Garanterat.

I actionfilmen om mitt liv spelas huvudrollen av en hacker. Han är som en spegel av mig. Jag är skicklig på datorer och att kidnappa data. Lösensumma för informationen till ditt konto, eller ditt hus ska brinna. Andra uppgifter än i tonåren. Inte lika skitigt som förr. Renare, säkrare. Kunden betalar om han vill ha kvar sina tänder i käften och inte bli krympling. Hammaren är ett bra verktyg att ha med ut. Räcker oftast med att förklara vad den kan uträtta för att kunden ska se fördelen men en ekonomisk transaktion. Såna här affärer hinner jag fixa under villkorlig frigivning. Jag tänker inte bete mig som ett lamm för att komma ut tidigare. De ska veta vem som styr.

Den framgångsrike affärsmannen

Mitt namn är Rodriguez. Du kan kalla mig kungen. Jag är på toppen på pyramiden. Jag residerar på en bra adress i en stor villa i Bromma. Polisen ser inte åt mitt håll. Jag är gift, har en vacker fru, familj och intelligenta barn satta i en bra skola, Kör Mercedes SUV. Fasaden är klanderfri. Jag utstrålar framgång och ledarskap. Mina skräddarsydda Guccikostymer beställer jag från boutiquer i stan. Men jag har en olat med för många, och för stora, guldringar på fingrarna. De har följt mig i karriären. Jag måste sluta med dem.

Strategi, visioner och riskanalys i den högsta hierarkin sker på kontoret i en av våra restauranger, på min yacht i det blågröna Medelhavet, på flotta hotell med palmer där ingen av fotfolket eller lägre mellanchefer skulle drömma om att residera. De människorna räknas inte längre.

Mina närmaste förbindelser är cheferna under mig, bankfolk och investerare. Vi har traditionella kontorsmöten. Affärsuppgörelser med storkunder sker på exklusiva restauranger, klubbar och nöjesetablissemang.

Vardagen handlar om att säkerställa att markpersonalen sköter sina åtaganden, att mellancheferna rekryterar bönderna i schackspelet, att allt rullar enligt plan. Hur går affärerna, hur mycket är omsättningen från narkotikahandeln, prostitutionen, spelklubbarna? Pengar ska tvättas, flyttas, investeras i lönsamma branscher. Det är mitt jobb.

Relevant information från mellanledet redovisas till mig som siffror. Höga chefer från Marocko och Colombia vill ha revisionen från mig i tabeller och statistik. Lyser siffrorna röda tas allt ifrån mig och nån kapabel tar över titeln som the Boss.

Ingen kan kalla mig kriminell, jag är en vanlig enkel affärsman – som lyckats.

The post Jag vill bli kriminell first appeared on Opulens.