SMALT. Fantastiklitteratur skrivs och publiceras under samma betingelser som smal kvalitetslitteratur men utesluts till största delen från kultursidorna, konstaterar Pål Eggert.

Jag läste en artikel om att det är småförlag som bär upp översättning och utgivning av Nobelpristagarna i Sverige. “Utländska kvalitetsförfattare har hamnat hos en undervegetation av förlag”, sa Per Bergström apropå att Celanders i Lund publicerat Abdulrazak Gurnah.

Det finns en annan författargrupp som har ett liknande problem, nämligen fantastikförfattarna, särskilt de som skriver för vuxna. Många drar förstås på munnen när jag tillåter mig någon som helst jämförelse mellan dessa båda litterära kategorier. Leendet lär också blekna hos vissa och ersättas med ett skeptiskt uttryck varpå de säger: “Men Anders Fager kom ut på Wahlström & Widstrand, Sara Bergmark på Rabén & Sjögren, Mats Strandberg på Norstedts och John Ajvide Lindqvist på Ordfront”. Det stämmer förstås men det finns en armé av andra författare som publiceras på småförlag som Hastur, SwedishZombie eller Catoblepas. En intressant detalj är att Fagers första version av Svenska kulter publicerades som en ganska tunn pocket på småförlaget “Man av skugga”.

En del viftar förstås bort detta med att om fantastikförfattarna skrev bättre så skulle större förlag också ge ut fler av dem. Samtidigt är det väl ingen som menar att Nobelprisförfattare översätts av mindre förlag för att de inte är tillräckligt bra för de stora.

Det finns en kommersiell aspekt här. Nobelpristagare är till för mer avancerade läsare. Här kan man dra ännu en parallell till fantastikens skrå. Många läsare och framförallt kulturfolk rynkar på näsan åt minsta vink om magi, övernaturligheter eller framtidsskildringar. Men om något fantastikverk får tillräckligt kommersiellt genomslag förändras förutsättningarna. Game of Thrones kan tjäna som exempel. När den första romanen i serien översattes till svenska och publicerades 1996 var det knappast någon skribent som läste och uppmärksammade den. Den blev inte heller någon försäljningsmässig succé. När sedan det första avsnittet av Game of Thrones drog massorna till sig vaknade kulturkritikerna till liv som om någon väckt dem med en örfil. Människor som aldrig tidigare visat något större intresse för fantastik analyserade, upphöjde och förkastade Game of Thrones. Till och med Knausgård skriver om tv-serien i sin essä “Oavsiktligt: Om att läsa och skriva”. Han medger även att Ö-världsböckerna av Ursula K Le Guin gjorde ett bestående intryck på honom.

Det är svårt att tolka det på annat vis än att fantastikverk endast förtjänar att diskuteras på kultursidorna om de har en stor publik. Jag tror det hänger samman med att man antar att all fantastik är utpräglad populärlitteratur. Men det stämmer inte. Fantastik sträcker sig däremot från lättsmält underhållning hela vägen till formexperiment. Frida Windelhed har till exempel ett språk som närmar sig Sara Stridsbergs medan Sofia Albertsson redan 2018 skildrade ett samhälle som krackelerade under en pandemi. Men eftersom kultursidor i gemen endast uppmärksammar fantastikverk först när de är omöjliga att ignorera så vet de flesta inte detta. Detta leder till en närmast parodisk dubbelbestraffning för en stor del av svensk fantastik: Dessa verk skrivs och publiceras under samma betingelser som smal litteratur men utesluts till största delen från kultursidorna och liknande forum.

Det är inte bara fantastikförfattare som har svårt att bli recenserade på kultursidor. Det gäller även Nobelprisförfattare som Abdulrazak Gurnah. Hans förläggare beklagade sig till exempel i en tweet över att Gurnah inte ens nämndes när The Guardian skrev en artikel om samtida svarta författare.

När fantastikförfattare som inte är fullt så kända faktiskt blir recenserade kan att verk som försöker vara mer än lättsmält underhållning lika gärna skapa förvirring hos recensenten. Ett exempel på detta är när Åsa Pettersson recenserade min roman Dödfödd i Dast-Magazine: “Man kan kalla Dödfödd för en spänningsroman fast den är egentligen inte spännande hela tiden. Det mesta i romanen förefaller avsiktligt fast jag blir inte alltid klok på vad avsikten är.”

Men Pettersson har förstått en sak, nämligen att även verk som bryter mot förväntningarna kan vara värda att undersöka, eller som hon avslutar sin recension: “Jag rekommenderar läsning med öppna sinnen.”

The post Den uteslutna fantastiklitteraturen first appeared on Opulens.

NY ROLL. Den danske skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau, känd som Jaime Lannister i fantasyserien “Game of thrones”, är aktuell med en ny tv-serie. Han ska både producera och ha en roll i en miniserie av Sonys Tristar television, som baseras på författaren Christina Clancys roman “The Second Home”, skriver Deadline.

Dramat följer två generationer under en sommar på Cape Cod, och kretsar kring hur hemligheter kan förstöra ung kärlek och slita sönder familjer.

Coster-Waldau producerar tillsammans med Joe Derrick & Jeffrey Chassen, en trio som också har skrivit miljöthrillern “Against the ice” för Netflix, där Coster-Waldau också innehar en roll.

TT Nyhetsbyrån

The post Coster-Waldau i ny tv-serie first appeared on Opulens.

EXOTISKA DJUR. “Sagan om is och eld”-författaren George RR Martins novell “Sandkings” ska bli film, rapporterar Collider.

Boken handlar om Simon Kress, som samlar exotiska djur, och stöter på de så kallade sandkings, en speciell sorts varelser.

– En lysande liten vriden novell som jag älskar, beskriver regissören Gore Verbinski boken, som släpptes 1979.

Verbinski är en av de inblandade i projektet. Han Oscarsbelönades 2012 för den animerade filmen “Rango”, och har också regisserat “Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse”.

Förutom Verbinski är “Utopia”-skaparen Dennis Kelly inblandad i projektet, som enligt Collider ska släppas på Netflix.

TT-Nyhetsbyrån

The post George RR Martin-novell ska bli film first appeared on Opulens.

LITTERÄR SPANING. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion, undrar Maria Elena Bergman.

När jag berättat om mina resor till Dubrovnik, för att se platser där tv-serien Game of Thrones spelats in, och till La Mancha i Spanien för att besöka kvarnarna som skildras i Miguel Cervantes Don Quijote, har reaktionerna varit olika. Det verkar som att många tycker det är underligt att ”ungdomar” reser för att se ställen där Game of Thrones filmats men inte att det är det minsta märkligt att turista i Don Quijotes fortspår. Som att Cervantes bok är mer på riktigt. Både Cervantes och George RR Martin har skapat fiktiva världar. Men det är på ett sätt inte bara fiktion då fysiska platser alltså existerar i den riktiga världen.

Autofiktion är en spännande litterär genre där gränsen mellan historia, fantasi och subjektivitet vävs ihop till berättelser. Det går att analysera dess struktur, de olika sätten att berätta, ursprunget från 1800-talet till den moderna historiska romanen, dess påverkan eller de sociala och kulturella aspekterna.

TV-serien Outlander har skapats utifrån boken Främlingen av den amerikanska författaren Diana Gabaldon och har sålts i mer än 20 miljoner exemplar världen över. När jag såg serien Outlander blev jag nyfiken på den historiska delen av romanen, inte av de övernaturliga inslagen. Huvudkaraktären är en kvinna som varit fältsjuksköterska under andra världskriget. Genom att lägga sin hand på en sten, liknande de som finns i skeppssättningen Ales Stenar, förflyttas hon till 1700-talets jakobitiska Skottland. Gabaldon varvar historiska händelser och science fiction.

Den spanske författaren Javier Cercas Menas böcker är av narrativ karaktär och kännetecknas av hur han blandar litterära genrer, som historiska fakta, krönikor och essäer, med fiktion. Filmatisering av Hjältarnas uttåg väckte mitt intresse för denna författare, framförallt för den historiska delarna av romanen. Jag läste Lord of All the Dead: A Nonfiction Novel som på en metanivå handlar om författarens resonemang kring om han verkligen ska skriva om en släkting som befann sig på den motsatta sidan av inbördeskriget, det vill säga bland Francos trupper. Det intressanta är hur han utifrån sin släkthistoria skildrar krigets fasor, Francos diktatur och inbördeskriget, från bägge sidorna och det brutala krig som förvandlade byar och människor till varandras fiender.

Det är nästan omöjligt att rekonstruera det förflutna utan att göra research. När man väl transporteras till det förflutna genom fiktion finns inga etiska krav på samma sätt som när en historiker beskriver historiska händelser och risken för anakronistiska tolkningar är påtagliga.

Författaren får hjälp av vittnesbörd, brev eller historisk forskning för att kunna skildra händelser i det förflutna. I en roman som blandar fiktion, vittnesbörd, minnen som människor har samt historiska skeenden eller händelser, finns det ofta människor som kan ha existerat, städer och platser som funnits och även gedigen dokumentation av sådant som kläder, mat och konst. Det handlar om att rekonstruera händelser, att kunna blanda fiktion och verklighet ty verkligheten är alltid vinklad, subjektiv och svårfångad.

Det är skillnad på att vara en författare av historiska romaner, där kravet på autenticitet är högre, än författare av fiktion i en historisk kontext. Gabaldon och Cercas har bägge ett flöde mellan verklighet och fiktion. Det finns en slags flätning av liv, sanning och lögner, där böckernas jag kan vara en fiktiv person eller verklighetens författare.

I tider av fake news som varje dag bombarderar oss med desinformation är det inte längre en självklarhet att det vi läser, hör och ser är sanning eller speglar verkligheten. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion? Hur förhåller sig författarens personliga och privata historia till utövandet av sin konstart? Till att skapa litteratur som är subjektiv, privat och som måste vara trovärdig och fiktiv för att det ska bli allmängiltigt?

Och vad är i detta sammanhang länken mellan författaren som förnekar att romanen är självbiografisk – som påstår att det hela är fantasi, är fiktion – och protagonisten? Mitt enkla svar är att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion.

The post Allt är autofiktion first appeared on Opulens.

YPPERLIG UNDERHÅLLNING. “Till charmen med Britannia hör att det förekommer en del paranormala inslag och att handfast realism vävs samman med folktro och mystik. Som underhållning fungerar det tämligen ypperligt”, skriver Clemens Altgård.

När det gäller tv-serier letar jag gärna efter sådant som sticker ut en smula i utbudet. Till exempel verkade det lockande när Britannia i början av året dök upp i HBO Nordics utbud. Britannia är en tv-serie där manuset skrivits av Jez Butterworth, en dramatiker som fick ett stort genombrott i teatervärlden med komedin Jersusalem (om en knarklangares kamp mot gentrifieringen av den engelska landsbygden) och gjort succé med sin senaste pjäs The Ferryman (som handlar om livet på 1980-talet under konflikten i Nordirland).

Britannia tilldrar sig 43 år e. Kr och skildrar det romerska imperiets invasion av det som idag är England. När jag ser det första avsnittet förstår jag med en gång att det här inte är en sedvanlig dramaserie med handlingen förlagd till en historisk miljö. Redan introt med Donovans psykedeliska “Hurdy Gurdy Man” sänder en sådan signal. Föga förvånande förekommer det även en hel del droger i den antika miljön.

När romarna anländer för att invadera Britannien så ställs de av ett splittrat motstånd. Kelterna är uppdelade i olika klaner som ligger i blodig fejd med varandra. Den lika listige som hänsynslöse och skrupelfrie romerske generalen Aulus (utmärkt spelad av David Morrissey) inser genast att situationen kan utnyttjas för att underlätta ockupationen. Våldet är lika frekvent som droganvädningen. Med våldets hjälp kommer romarna långt när det gäller att knäcka de keltiska krigarna. Druiderna däremot är en svårare motståndare.

De keltiska druiderna ser inte alls ut som vi är vana vid att se dem framställda, det vill säga som Miraculix, utan snarare liknar de nerknarkade och tatuerade anhängare av någon obskyr modern subkultur. Druidernas ledare spelas av en här spöklik Mackenzie Crook, med dödskallesminkning och piercade naglar. Här kommer det in ett spektakulärt inslag av mysticism eftersom druiderna har säregna förmågor som är främmande för erövrarna.

Det har förekommit jämförelser med Game of Thrones och sagts att Britannia skulle vara något slags lågbudgetförsök i samma genre, men jag tycker att det är en total missuppfattning. Britannia är något helt annat, ett djärvt försök att skapa ett historiskt uppdaterat drama i  i tv-serieformatet. Historienördar kan således hitta en rad anakronismer och felaktigheter att reta sig på, men det är uppenbarligen inte för dem den här serien är gjord.

Dialogen är i mitt tycke synnerligen välskriven och därtill mycket mustig. Det är inte för inte som Butterworth anger Harold Pinter som en inspiration och favoritdramatiker.

Det hör också till Britannias förtjänster att det finns en rad kvinnliga rollfigurer som är centrala för handlingen. Den här tv-serien klarar galant Bechdeltestet. Bland karaktärerna kan nämnas de konkurrerande keltiska drottningarna Kerra (Kelly Reilly) och Antedia (Zoë Wanamaker). Därtill gör barnskådespelaren Eleanor Worthington-Cox en lysande prestation som Cait, “den utvalda” enligt en druidprofetia (“Hope is the daughter of a blind father”) och är därför på flykt undan romarna.

Handlingen är komplicerad med ett flertal intrigtrådar och pågående maktkamper. Men efter att nu ha sett hela säsong ett så konstaterar jag att bitarna fallit på plats. Till charmen med Britannia hör att det förekommer en del paranormala inslag och att handfast realism vävs samman med folktro och mystik. Som underhållning fungerar det tämligen ypperligt. Sedan väcker Britannia intressanta tankar kring imperialism, kolonialism och brittisk identitet. Det är nog inte bara en tillfällighet att tv-serien fått ett stort genomslag i ett Storbritannien där nya interna konflikter blossat upp i samband med brexit.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Historiskt drama i brexittider first appeared on Opulens.