DIKTNING. “Alla tre förslagen är nog dessvärre lika omöjliga som att få fram de arton miljarderna. Se här en fjärde och mycket mindre kostsam propå: lägg Roberts Frosts klassiska dikt ‘Mending Wall’ på presidentens nattduksbord”. Ivo Holmqvist skriver om Trumps idé om en mur.

Samma dag som New York Times låter oss veta att Vita Huset tänker avsätta 18 miljarder dollar för en mur mot Mexiko finns i en högerspalt ett annat finurligt och betydligt billigare förslag som inte skulle kosta något alls, varken för amerikanska skattebetalare eller för de mexikanska som mannen i Vita Huset med mycket svag förankring i politiska realiteter tycker ska bekosta bygget. Gail Collins kastar fram tanken att man bygger den med osynliga tegelstenar. Det är en genial idé som hon nog plockat upp från Hans Christian Andersen (i USA använder man aldrig intitialerna H. C. om honom). Äventyret om Kejsarens nya kläder åberopas just nu flitigt i pressen, i väntan på det oskyldiga barnets replik ”men han har ju inga kläder på sig!”

Den skärpta och roliga Gail Collins avslutar sitt inlägg ”Let´s Try To Get Past Trump” med att konstatera att många i kongressen, också republikaner, avskyr tanken på en mur som slagit sig på presidentens hjärna. Hon kommer med tre alternativ för hur problemet ska kunna lösas: a) man kan hoppas på att han snart glömmer allt; b) man låter honom veta att muren är byggd med tegelstenar av en ny specialsort, de osynliga; c) man ser till att någon stjäl hans mobiltelefon. Alla tre förslagen är nog dessvärre lika omöjliga som att få fram de arton miljarderna. Se här en fjärde och mycket mindre kostsam propå: lägg Roberts Frosts klassiska dikt ”Mending Wall” på presidentens nattduksbord.

Frost var både poet och bonde. Hans farm låg inte långt från Dartmouth College i New Hampshire där han ännu kort tid före sin död i början på 1960-talet gästföreläste då och då – när jag kom dit på hösten 1964 missade jag honom med bara något år. Dikten som handlar om en fallfärdig mur mellan grannar inleds och avslutas med två utsagor som det är tacksamt att låta elever ta ställning till och diskutera: ”Something there is that doesn´t love a wall”, och så grannens tvärsäkra påstående, ett ordspråk som han ärvt av sin far: ”Good fences make good neighbours”. Jag ser grannen där i mörkret, skriver Robert Frost, och man ska nog vara ganska trubbig om man inte läser in en dubbel betydelse i det mörkret:

He moves in darkness as it seems to me,
Not of woods only and the shade of trees.
He will not go behind his father’s saying,
And he likes having thought of it so well
He says again, “Good fences make good neighbours.”

Sympatierna hos Robert Frost själv, klok av år och dagar, ligger inte hos mörkmännen utan hos dem som lämnar murar i fred så att de kan vittra sönder, eller helst inte alls byggs. Om mannen i Vita Huset som ivrar för att skilja stater och folk åt behärskat svenska (i ett av sina många kontrafaktiska ögonblick påstod han, yvigt och utan ett uns av sanning att släkten Drumpf inte kom från Kallstadt i Tyskland utan Sverige) kunde man sätta August Strindbergs Esplanadsystemet i handen på honom. I den rivs det för att få ljus och luft, där byggs inga murar. Och i Anders Österlings dikt om den lantliga kyrkogården skiljer muren de levande från de döda, inte för att hålla isär levande från levande.

Och nog kunde han dra lärdom av österrikiskan Marlen Hushofers dystopiska roman Väggen, om kvinnan i Alperna som stöter på en alldeles osynlig men alltigenom ogenomtränglig glasvägg. Hon är till synes den enda överlevande efter en atomkatastrof, de andra som hon skymtar på andra sidan har stelnat i sin död. Men att ta sig genom den romanen skulle icke-läsaren Donald John Trump aldrig mäkta. Att hoppas på att han skulle orka med Robert Frosts dikt är redan det en befängd tanke: med sina fyrtiofem rader är den på tok för lång för honom.

The post Antecknat i Amerika: Om murar first appeared on Opulens.