HISTORIA. Både fyrar och torn är närvarande i en stor mängd litteratur. De står också ofta kvar, när historien så att säga ”strömmar förbi”. Mycket av dagens värld har sålunda också anknytning till fyrar och torn, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få mänskliga konstruktioner torde besitta sådana starka laddningar som fyrar och torn. De utgör väktare, beskyddare, drömförmedlare, livräddare, landmärken, fantasieggande utropstecken och mycket, mycket annat. Rent personligt har jag mycket personliga kopplingar till främst fyrar, men även till torn. Både fyrarna och tornen har millennier på nacken. Rakt utanför mig har vi Måseskärs fyr, som är både laddad, vacker och historiskt belastad. Redan under antiken – och dessförinnan – vimlade det av fyrar. Man kunde kanske säga, att fyrar i urminnes tider varit såväl vägledare som symboler. Detsamma gäller också tornen. Både fyrar och torn är också närvarande i en stor mängd litteratur. Fyrar och torn finns också ofta kvar, när historien så att säga ”strömmar förbi”. Mycket av dagens värld har sålunda också anknytning till fyrar och torn.

Antikens fyrar. Historien för sjöfart och fyrar går hand i hand med den för handeln. Tidigt utgjorde floder och hav viktiga transportleder. Några snabba nedslag i historien: På floderna Eufrat och Tigris samt på Nilen var fartygstrafiken igång 3 000 år före Kristus. Reguljär handel mellan Egypten och Kreta beskrivs från tiden före år 2 500 före Kristus. Fenicierna (från nutidens Libanon) utsträckte sina domäner över den nordafrikanska kusten cirka 1 000 år före Kristus. och fortsatte via Spanien och Gibraltar till Cornwall i England för att få tillgång till silver och tenn. Först fick de dessa metaller via lokala spanska fartyg, senare med sina egna.

Den mäktiga fyren Faros, utanför Alexandria, var exceptionell. Jag har besökt platsen där denna fanns, och med sitt ljus nådde den miltals över havet redan under antiken. (Faros var under antiken en ö utanför Alexandria (Egypten) som av Alexander den store förenades med fastlandet med ett långt näs, det så kallade Heptastadion. På denna ö lät Ptolemaios II Filadelfos (285-247 före Kristus) byggmästaren Sostratos från Knidos uppföra ett fyrtorn vilket räknades som ett av världens sju underverk – Fyrtornet på Faros.)

Fyrarna finns exempelvis närvarande som en sorts frågor och bifall hos Virginia Woolf, August Strindberg och P D James. Tornen likaså.

Numera är området en halvö och en del av staden Alexandria.

Jag har för övrigt direkt släktkontakt med exempelvis Vinga och Nidingen, i synnerhet den senare, eftersom några av mina förfäder var chefer just där. Och här intill, alltså, Måseskärs fyr.

När det gäller tornen har vi något liknande. Från guden Marduks i Babel, det lutande tornet i Pisa, ingenjör Eiffels i Paris och så vidare – och i mycket modern tid till exempel Tour de Montparnasse (i Paris), CN Tower i Toronto och Turning Torso i Malmö. Alla mäktiga, inspirerande, provokativa.

Det är därför inte konstigt att även litteraturen är full av fyrar och torn.

Fyrarna finns exempelvis närvarande som en sorts frågor och bifall hos Virginia Woolf, August Strindberg och P D James. Tornen likaså. I det sistnämnda fallet i främst Bibeln, men också exempelvis som ”tornet vid världens ände” i den strålande romanen – med samma namn – av William Heinesen. (Denne här i Sverige så sorgligt ouppmärksammade författare, axel mot axel med så många andra).

Intill tornet vid världens ände öppnar sig den eskatologiska avgrunden; i vilken förintelsen, skapelsen och evigheten svindlar sida vid sida. Döden är där. I tornet vistas även Amaldus Erinraren, inspärrad i den kammare som är murad av hans åldrande. På väg genom sitt minne tillbaka till sin barndom. I väntan på nästa station: avgrunden.

Den åldrande Amaldus är givetvis Heinesens alter ego, men detta är mindre viktigt. I centrum står det unika värdet i de tillfälliga och obeständiga upplevelsemönstren. Under ytan av en levande och tät minnesväv uppenbaras en smärta över det fåfänga i en individs strävan efter att bryta sin ensamhet. Amaldus är – som andra figurer i hans diktning – dock en aning löjlig. Som en sorts Kasperdockor klippta ur Predikaren.

Men. Under en oändlig stjärnrymd, vid kanten av kvicksilvergrå havsvidder, uppför de sitt spel. Ensamheten och döden kan aldrig bemästras för gott, men med musikens och oändlighetens trollstav, likt fyrens eviga och ständigt återkommande, blinkande sken, med uppehåll för både mörker och ljus, kan lyckan åtminstone för stunden hållas fast. Och blicken, från tornet; fäst över viddernas vida och djupa outgrundlighet.

Drömmandet och grubblandet, men också det främmandes lockelser är legio. Samtidigt penetrerar det jordnära och det visionära vartannat – som fyren och tornet står fast, men med sina ögon samtidigt ser långt och utöver. Detta är dock en barnskildring, och de verklighetsflyende fantasierna tenderar att ta överhanden över det faktiska och praktiska. Det impressionistiska språket har för mig ändå en stark betydelse, och utgör ett sorts rytmiserande försvar för fantasin; barndomens fantasi, såsom i exempelvis Moder Syvstjerne.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Fyrar och torn first appeared on Opulens.