FRAMTIDSHOPP. “De som varit emot den generella utvecklingen mot mer frihet har förlorat. De har vunnit ett slag och ett val någon gång då och då, men de har förlorat kampen”, skriver Christer Nylander.

För många var det en omöjlig tanke att Sara Videbeck skulle driva ett glasmästeri. Och ännu värre var hennes idé om vara tillsammans med en man som hon inte är gift med. Romanen om Sara Videbeck, Carl Jonas Love Almqvists Det går an från 1839, är en viktig milstolpe, inte bara i svensk litteratur utan också i svensk politik.

När man nu blickar tillbaka ser man att synen på kärlek, företagande och jämställdhet tagit stora steg i en mer öppnare, tolerant och friare riktning. Allt mer går an. Och det är bra.

Sveriges historia innehåller, precis som de allra flesta västerländska demokratiers historia, en berättelse om just detta. Allt mer går an. Vi har blivit mer toleranta, mer öppna, mer tillåtande, mer jämställda för varje decennium. Det är en utveckling som inneburit att gemenskapen vidgats till att omsluta fler, att fler sätt att leva tolererats, att fler möjligheter öppnas för människor som vill leva annorlunda än majoriteten.

Visst har det funnits protester, men de som varit emot den generella utvecklingen mot mer frihet har förlorat. De har vunnit ett slag och ett val någon gång då och då, men de har förlorat kampen.

Det är nästan så att man kan se ett mönster. Ofta är författare filmskapare, konstnärer och entreprenörer tidigt ute. De undersöker, ser runt hörn och utvecklar sitt eget och därmed andras tänkande kring vad som är möjligt.

Dörrar öppnas med provokativ konst, samkönad kärlek på bioduken och musik som låter annorlunda, romaner om förbjudna ämne. Entreprenörer utmanar vårt sätt att tänka kring innehåll, produktion, distribution och konsumtion.

Attityderna förändras successivt. Snart blir det som tidigare var ovanligt, kontroversiellt och kanske fick gömmas undan allt vanligare och allt mer tolererat. Med tiden tycker en allt större andel av befolkningen att det som tidigare var kontroversiellt är ok.

Det är då motreaktionen kommer. För även om det i backspegeln ser ut som att utvecklingen är hyfsat linjär mot ett mer modernt och sekulärt Sverige, så har motståndet alltid funnits där.

Inte så sällan är det ens egen priviligierade ställning eller makt som utmanas.

Ibland sker reaktionen på religiösa och moraliska grunder. Ibland på politiska. Ibland både och. En motrörelse mobiliseras. Motreaktionen får kraft ur känslan av att det som är känt och normalt utmanas av något nytt och oförutsägbart. Något älskat eller tryggt och välbekant verkar vara på väg att gå förlorat.

En del människor ser förändring som nya möjligheter, andra ser förändring som hot. Det är inte så konstigt. Inte så sällan är det ens egen priviligierade ställning eller makt som utmanas. Den syns i dagens Sverige kanske allra tydligast i försöket att upprätthålla förtryckande hedersnormer.

Historiskt har det handlat om att kristendomsundevisningen i skolan hotas, att synen på abort liberaliseras, att kvinnan tar steg ut på arbetsmarknaden, att hbtq-personer lever öppet. Det har handlat om att utländsk teve eller privatradio utmanar monopolet. Det kan handla om att tullar tas bort, skråväsende faller, rörligheten släpps fri inom EU, att statens grepp över marknaden minskar. Det kan handla om invandring och mångkultur som gör att variationen vad gäller mat, klädsel, helgtraditioner ökar.

När motkrafterna mobiliserar är det emellertid nästan alltid redan för sent. Det är först när något nytt håller på att bli normalt som man uppfattar att det hotar den gamla ordningen. Då är det för sent. Det kommer aldrig igen bli så att vi kommer att återgå till en situation där alla luciatåg ser likadana ut (om det nu någonsin varit så).

Men att det är för sent hindrar inte mobiliseringen. De som är starkt engagerade emot förändringen, de som leder kampen, ser en möjlighet i mobiliseringen. Det går kanske inte stoppa förändringen, men man kan i alla fall protestera och att ibland vinna väljare, kunder och sympatier på köpet.

När saken när avgjord och kampen definitivt förlorad blir frågan en icke-fråga. De flesta accepterar och tolererar det nya läget. Blicken vänds då mot nästa utmaning. Det får väl vara ok att kvinnorna ger sig ut på arbetsmarknaden men ska bögar kunna gifta sig? Nej, nu går det för långt! Och så håller det på.

Så kan Sveriges historia beskrivas. Vi har fått rösträtt, ökad jämställdhet, internationalisering, fri media, aborträtt, tullfrihet, valfrihet, hbtq-rättigheter, och så vidare. Successivt har fler fått möjlighet att forma sitt liv efter egna idéer och egen övertygelse. Trots initialt motstånd.

Hur kommer det att gå framöver? Om det vet vi inget. Det kan vara så att utvecklingen fortsätter mot mer tolerans, öppenhet och inkludering. Att fler människor får möjlighet att forma sitt liv efter egen övertygelse. Men det kan faktiskt också gå åt motsatt håll. Det kan vara så att allt mindre går an.

Just nu pågår en USA-influerad diskussion om att lyssna mer på glesbygdens folk. Det ska man naturligtvis göra. Inte minst ska man se till så att statlig och annan offentlig byråkrati finns i hela landet, att rättsväsendet når ut, att välfärden och skolan fungerar, att företagsklimatet är bra. Säkert ligger det en del i känslan av att de som bor i storstaden inte förstår (eller bryr sig om) utmaningarna i det så kallade hjärtlandet. Kanske är det också så att de som bor i glesbygd inte ser utmaningarna i storstadslivet.

Men det är en helt annan sak att ta den känslan i anspråk för att försöka sätta stopp för den process som successivt gjort Sverige till ett mer öppet, sekulärt, tolerant och inkluderande samhälle.

Värderingar i Sverige har ofta gått i geografisk otakt. Några orter, inte minst residensstäder och större städer har gått före när det gäller tolerans och öppenhet. Det är därför de som inte passat in i det lilla samhällets tjocka men snäva och kontrollerande sociala kapital valt att flytta till närmaste residensstad eller direkt till huvudstaden.

Den större staden erbjuder anonymitet och friare värderingar som gör det enklare att leva sitt liv så som man vill.

Intressant nog, inte minst för vår nutida debatt, har också många bruksorter gått före. Brukets ledande skikt var ofta uppkopplade på den internationella marknaden och på så sätt tog de tidigare än andra del av radikala idéer som de sedan, av övertygelse eller affärsmässig nödvändighet, valde att göra till sina.

Det har aldrig varit Stockholm mot resten.

Fredrika Bremer fann en intellektuell miljö på Ovesholms slott utanför Kristianstad. Sara Videbeck som ställde frågan om det går an bodde i Lidköping. Selma Lagerlöf fick inte sin ideologiska skolning i Stockholm.

Det är inte heller så idag att toleranta, öppna och inkluderande värderingar enbart finns hos en klick på Södermalm i Stockholm som den retoriska figuren vill göra gällande, de finns över hela vårt land.

Är den senaste tidens debatt bara ytterligare ett hack i den utvecklingskurva som leder till mer frihet? Eller står vi vid ett vägskäl? Är den konservativa mobilisering som vanligt för sent ute, eller går vi mot tider där det blir svårare att vara annorlunda och tänka nytt?

I så fall är vi bara inne i ytterligare ett hack i kurvan

Det är möjligt att våra värderingar faktiskt skulle kunna ta steg mot mindre tolerans och öppenhet. Man kan inte utesluta att den auktoritära våg som går över världen kommer att påverka oss att gå i en riktning där vi blir snävare, snålare, skränigare mot varandra.

Det räcker att nämna Brexit, Trump, Zemmour och Orbán. Man kan lägga till Kina och Ryssland. Kanske fundera på tonläget på sociala medier och vilket ansvar stora nätjättar har.

Men om det verkligen är så att man inte kan mobilisera massorna mot förändring förrän det är för sent så är det troligt att utvecklingen i Sverige kommer att fortsätta i samma riktning som den gjort sedan Almqvists dagar, dvs att vi låter allt mer gå an. I så fall är vi bara inne i ytterligare ett hack i kurvan. En motreaktion som är sent ute, som kan användas för att vinna väljare, kunder och sympatisörer, men som är dömd att misslyckas.

Om det är så att det är svårt att mobilisera motstånd innan det är för sent så borde de som är ideologiska motståndare till ökad tolerans, mångfald öppenhet och inkludering behöva byta strategi.

Då borde de ju ge sig på utvecklingen i ett mycket tidigare skede. De borde försöka styra vår tillgång till kultur och media. De borde försöka försvåra för provokativ konst att nå ut. De borde krångla till livet för entreprenörer. De borde fundera på hur man styr resurser så att färre filmer görs som visar udda sätt att leva. De borde ge sig på bibliotekens utbud av romaner som likt Almqvist vidgar vår syn på vad som går an. De borde… Oj. Vi kanske redan är där.

The post Allt mer går an first appeared on Opulens.

FÖRENKLINGAR. “GAL/TAN-skalan, som beskrivits som en ‘GOD/OND’-skala, är främst en beskrivning av det progressiva lägrets självbild”, skriver Lars Anders Johansson som menar att det i debatten framlyfta kulturkriget har fler än två fronter.

Det talas om att det pågår ett kulturkrig, att samhällsdebatten har lämnat de ekonomiska frågorna bakom sig och flyttat fokus till kulturens sfär. Påfallande ofta är det de som under lång tid har kämpat för att politisera varje hörn av den mänskliga tillvaron som ondgör sig över det kulturkrig som påstås ha brutit ut när de för första gången upplevt att de fått svar på tal.

The post Kulturkriget är inget nytt first appeared on Opulens.

FRIHETLIGT. Jag undrar: behövs ledarskap? Mig tycks det bottna i en ovilja och en obehaglig frågeställning: måste du ha någon som håller din blick fixerad och kvar på målet? Blir du uttråkad när inget roligt händer måste kanske en ledare ränna runt dig med det positiva tänkandets silvertejp i Greta Gris-motiv och glatta guldstjärnor. Men du är vuxen. Ledarens närvaro pekar på en ovilja att vara till lags.

Det är lite förnedrande. Men min erfarenhet är att individer vill hålla ihop medan ideologier och trossatser släpar efter i utvecklingen – ledaren existerar med andra ord inte för individens skull. Ibland undrar jag om du inte är medveten om det. Tänk om det till och med, under alla påbjudna föreskrifter, råder allmän och fullkomlig visshet om att hen enbart finns på plats för att hålla dig och dina kollegor på styva linan, det vill säga låtsas vara mer engagerad än vad arbetsuppgiften för handen kräver?

Min erfarenhet säger mig att du är större än din ideologi; du vill människor väl men något står i vägen. Därför är det direkt farligt att vagga in dig i villfarelsen att du måste sträva hårdare än vad som är nödvändigt. Min erfarenhet är att människor gör varandra illa i ett sådant kölvatten. På ett eller annat sätt.

Christoffer Andersson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Behovet av ledarskap bottnar i ovilja first appeared on Opulens.

REVOLUTION. Denna vecka är det hundra år sedan Kronstadtmatrosernas uppror, en “revolution i ryska revolutionen”, slogs ned av röda armén. Om upprorsmakarna hade lyckats med sina frihetliga ambitioner kunde historien sett annorlunda ut.

Den historieintresserade kommer förr eller senare i kontakt med Ryssland, världens största land där olika politiska idéer med katastrofala resultat prövats under det senaste århundradet. Historikern och Europakännaren Timothy Snyder menar i sin bok “Bloodlands. Europe between Hitler and Stalin” att runt 14 miljoner civila dödades av nazityska och sovjetkommunistiska totalitära regimer under 1930- och 1940-talen där dagens Ryssland, Ukraina, Belarus och Polen befinner sig. Med tanke på Sovjetunionens, kommunismens och kalla krigets historia blev Rysslands utveckling under 1900-talet lika med övergången från ett förlegat jordbrukssamhälle till ett obsolet industrisamhälle med ett högt mänskligt och materiellt pris.

För en del europeiska och andra kommunister och socialister blev Sovjetunionens kollaps 1991 en existentiell chock. Men kunde det ha blivit och slutat annorlunda? För den spekulativt lagde finns bland annat “Sovjetunionens alternativa historia”, videos på Youtube och kontrafaktiska historietexter om vad som kunde ha hänt om vissa aktörer eller idéer hade fått mer inflytande.

I den officiella sovjetiska historieskrivningen, eller bättre sagt mytologin, var det som hände i  februari och oktober 1917 folkliga revolutioner där arbetare, soldater och bönder tog makten genom ideologisk klasskamp mot tsaren, adeln och kyrkan. Sovjetkännaren och historikern Richard Pipes argumenterade istället att oktoberrevolutionen var en statskupp eftersom de ryska kommunisterna (bolsjevikerna) inte hade majoritetens stöd. Det tidiga socialdemokratiska partiet Mensjevikerna fick faktiskt fler röster i samband med det första demokratiska valet i november 1917.

De olika konkurrerande ideologierna kom att återspegla det ryska inbördeskriget som påbörjades direkt efter det första världskriget och varade fram till 1921, och på vissa håll i landet fram till 1925. Utöver den mest kända konflikten mellan den tsartrogna högerorienterade vita sidan och den vänsterorienterade röda sidan kom kriget att omfatta mängder av olika aktörer som ukrainska och georgiska nationalister, anarkister, bondearméer, trupper ur flera europeiska nationer, islamistiska uppror i Centralasien och Kaukasus.

Kronstadtmatroserna var kända redan innan inbördeskriget genom sina väpnade uppror mot den tsarryska militära adeln och staten.

Nästan hela det ryska imperiet var på något sätt präglat av kriget, vilket bland annat gjorde att Nobelfamiljen förlorade sina fabriker och oljeproduktionen i den strategiskt viktiga staden Baku, idag huvudstaden i Azerbajdzjan. Man kan säga att det ryska inbördeskriget därmed var flera krig inom kriget och utöver det förekom även interna strider inom den röda sidan. En av de mest kända händelserna som kom att få heroisk status var Kronstadtmatrosernas uppror mot den nybildade sovjetiska regeringen i mars 1921.

Liksom idag som för hundra år sen var Petrograd (idag Sankt Petersburg) den ryska/sovjetiska flottans huvudbas och högkvarter. På Kotlinön låg Kronstad, en hamnstad, flottbas och kustartillerikomplex som skapades av tsar Peter den Store under 1700-talet när han krigade mot Karl XII. Med sitt avstånd på runt 30 kilometer från Petrograd utgjorde Kronstadt en vital del av det marina försvaret.

I samband med inbördeskriget kom ett stort antal matroser att strida på land och Kronstadtmatroserna var kända redan innan inbördeskriget genom sina väpnade uppror mot den tsarryska militära adeln och staten, exempelvis under 1905. Med sina svarta uniformer och vit-blåa skjortor kom matroserna som från Kronstadt att bli kända som elittrupper och gestaltas i målningar och på affischer i den nya “revolutionära konsten”.

Samtidigt som kriget pågick växte under slutet av 1920 missnöjet mot den röda makten och dess “krigskommunism” som innebar grymheter mot civilbefolkningen. De röda trupperna kunde agera brutalt. Framförallt drabbade det bönder, i samband med konfiskeringar av mat och andra förnödenheter. Krigskommunismen ledde i sin tur till både protester samt väpnat motstånd, och inte heller blev det bättre att perioden 1920-1921 präglades av hungersnöd.

Parollen “Allt makt åt sovjeterna”, det vill säga “råden” som det betyder på ryska, blev allt mer spridd runt om i landet liksom “Sovjeter utan kommunister!” och liknande slagord. Och politiska program krävde bland annat tryckfrihet, fritt småföretagande, arbetarnas kontroll över produktionen i fabrikerna, minoritetsrättigheter och att den ökända Tjekan, bolsjevikernas brutala hemliga polis, skulle avskaffas.

Hos Kronstadtmatroserna förekom liknande krav, bland annat att den sovjetiska staten inte skulle diskriminera andra partier som att bolsjevikerna hade egna icke-demokratiskt valda chefer och vakter i fabrikerna. Drivna av anarkistiska idéer kände sig Kronstadtmatroserna missnöjda och till slut förrådda eftersom man upplevde att revolutionen dels inte hade levererat sina löften och dels att den hade blivit kapad av särintressen och extrema krafter.

Under ledning av Stepan Petrichenko kom Kronstadtmatroserna efter flera veckors hårda ordväxlingar med den sovjetiska makten att lämna sitt ultimatum under slutet av februari. I sin “Petropavlovskdeklaration”, uppkallat efter ett slagskepp, publicerade matroserna den 1 mars 15 punkter i sin tidning Izvestia där man krävde friheter, rättigheter, reformer samt inte minst att bolsjevikerna skulle upphöra med att monopolisera makten över gemensamma institutioner.

Men varken regeringen, partiet eller den röda armén under ledning av Lenin, Stalin och Trotskij var intresserade av maktdecentralisering och demokratisering. Istället bestämde sig regeringen att helt enkelt krossa matrosernas uppror och det hela slutade med ett blodbad och runt 20 000 döda mellan 1-17 mars.

Kronstadtmatroserna har uppmärksammats och hyllats av anarkistiska intellektuella som Alexander Berkman och Emma Goldman.

I början lyckades Kronstadtmatroserna försvara sig genom att slå tillbaka flera anfall från den röda armén. Till sin fördel hade man ideologiskt motiverade soldater, men samtidigt fanns det brister som avsaknad av specialister för kanonerna samt ammunition och förnödenheter. Matroserna hade även folkliga sympatier i Sankt Petersburgs arbetarkvarter och hos ett stort antal intellektuella, som den futuristiske författaren och konstnären Vladimir Majakovskij. Men efter att röda armén hade erhållit förstärkningar så intog man hela Kronstadt.

Överlevande matroser blev antingen avrättade, deporterade till läger eller lyckades fly till Finland där man inte heller mottogs med öppna armar. Kronstadtmatroserna har uppmärksammats och hyllats av anarkistiska intellektuella som Alexander Berkman och Emma Goldman. I deras verk finns tankar om att Kronstadtmatroserna kunde ha förändrat revolutionens utgång genom att inspirera till fler liknande uppror där anarkistiska idéer kunde ha vunnit stöd.

Efter kriget blev det svårt för makten och Stalins totalitära system att ignorera Kronstadtmatroserna eller radera dem ur historieböckerna. Istället såg man till att förvanska deras insatser. År 1936 gjordes filmen “Vi från Kronstadt” där matroserna presenterades som revolutionshjältar i strid mot vita och europeiska trupper – men om deras uppror mot kommunistpartiet fick man inte berätta.

Den ryska revolutionen, eller rättare sagt statskuppen, skapar fortfarande konflikter. Innan den ryska aggressionen mot Ukraina uppmärksammade Putins regim revolutionen med högtidliga manifestationer. Men efter den medborgerliga och pro-europeiska Majdanrevolutionen i Kiev har viljan och entusiasmen att uppmärksamma händelserna minskat. Det är inte långsökt att misstänka att Putin – ibland kallad “den nya tsaren” – numera fruktar allt som leder tankarna till uppror.

The post Sovjeter utan bolsjeviker first appeared on Opulens.

INDIVIDUALISM. “Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut.” Ulf Öfverberg avslutar debatten som inleddes med hans ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De fyra tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på ”nationalpopulism” i magasinets arkiv.

Det vi i dag upplever är en kulturell backlash från de som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet. Det är människor som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx. Det är denna konfliktdimension som statsvetare och andra försöker fånga med GAL/TAN-dimensionen som ett komplement till den traditionella vänster/höger-skalan.

Bland dessa människor skördar nationalpopulismen framgångar. Det har skapats en ny politisk verklighet. Med nationalpopulismen är det också som med nationalismen, den kan låna sig till lite vad som. Det är en så kallad ”tunn” ideologi, det vill säga att den lånas av andra ideologier. Därför finns det såväl en vänster- som högerpopulism. Mot den sistnämnda konvergerar delar av den konservativa traditionen.

Många konservativa – de som Bengt Olof Dike väljer att kalla för ”nyliberaler” på exempelvis Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor – omfamnar denna nya gemenskap mellan konservatism och nationalpopulism. Dike är dock kritisk mot SD-kramarna, och lyfter även fram andra värdekonservativa partier på kontinenten som tagit avstånd från nationalpopulisterna. Bra så, men om Dike menar allvar med att konservativa ska ta tydligt avstånd från Sverigedemokraterna bör han rikta den kritiken mot tidigare nämnda ledarsidor och framförallt mot våra konservativa partier, Kristdemokraterna och Moderaterna. För de har just släppt in Sverigedemokraterna i värmen.

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

Det är inte konstigt att det är den liberala individualismen som är kärnan i konflikten med konservatismen. Men en nästan freudiansk felsägning skriver Dike: ”Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ‘som individen själv bestämt’? Var och en sin egen liberala lyckas smed!”

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

För att bli lite retorisk, vi liberaler har helt enkelt en mer omfattande tilltro till individens egen förmåga att ta beslut över sitt liv. Och för att upprepa mig, liberalismens tilltro till individen är inte – och har aldrig varit – detsamma som en gränslös frihet.

Liberalismen har till och med en etik, så klart. För att ta ett tydligt exempel, filosofen och en av den moderna liberalismens stora Ronald Dworkin, har utvecklat en sådan. Och där blir skillnaden mot exempelvis konservatismen tydlig.

Dworkins etik utgår från två till synes enkla principer. För det första att alla liv har ett objektivt värde och att det därför är objektivt viktigt att alla liv blir lyckade istället för misslyckade. För det andra att alla bär eget ansvar för sitt liv; vad det ska bestå av, hur det ska bli framgångsrikt och hur man ska sträva efter att uppnå det. Tillsammans bildar dessa två principer hans ”etiska individualism”.

Ur dessa två etiska principer härleder Dworkin sin jämlikhetssyn, eller allas lika rätt till samma hänsyn och respekt, som det heter i en av hans nu klassiska formuleringar. Ur detta följer att den liberala staten ska förhålla sig neutral till människors livsval, annars bryter den mot allas rätt till likvärdig hänsyn och respekt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kravet på att staten ska vara neutral skapar ofta konflikter gentemot konservativa. I synnerhet i moral- och värderingsfrågor. Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut. Sedan ska individen anpassas till mallen.

Därav konservativas motstånd till homosexuellas rättigheter, tveksamhet eller avstånd inför kvinnors reproduktiva rättigheter, ointresse för jämställdhet samt en allmän oro över kulturellt förfall och nästan ett förakt för individualismens olika uttryck i samhället. Och ja, här blir skillnaden tydlig mellan de av Dike tidigare nämnda liberala halmhattarna och de ”gamkonservativa” när det begav sig på det glada sextiotalet.

Men egentligen behöver inte konservativa vara rädda för att liberalismens individualism bryter ner gemenskaper.

Demokratin, marknadsekonomin och det moderna projektet, där individualiseringen ställdes mot kollektivismen verkar i sig ha en ansvarsutkrävande effekt. Det var också den slutsats som 1800-talsliberalen Alexis de Tocqueville fann under sin amerikanska resa, att demokratin har en självdisciplinerande verkan. Människorna insåg att för att kunna få del av det gemensamma goda livet måste man också ta på sig en del av dess bördor. Frivilliga organisationer och lokal självstyrelse bildade starka band. Demokratin skapade nya former av gemenskap, konstaterade han. Det är också därför demokratier med en väl fungerande rättsstat och en välfärdspolitik har ett gott socialt kapital, hög tillit och ett aktivt civilsamhälle. När människor själva väljer, väljer de också gemenskaper.

Samtidigt, lurar runt hörnet ständigt faran; den snabbaste förvandlingen är den från godhet till ondska, som Schelling skrev i sin Dr. Faustus. Dagens grannar kan över natten bli morgondagens bödlar. Se på Balkanhalvön på 1990-talet, se på Rwanda och se Förintelsen!

Liberalismen bär på insikten om att vi alla kan bli monster, men att den liberala ordningen som reglerar vår samlevnad, avhåller oss från mörkret samtidigt som den främjar de goda handlingarna. För det är handlingarna som definierar oss. Eller som det hette i den gamla folkpartistiska valslogan: Frihet under ansvar.

The post Konservatism på villovägar first appeared on Opulens.

KONSERVATISM. “Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet!” Bengt Olof Dike fortsätter debatten som inleddes med Ulf Öfverbergs ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De tre tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på “nationalpopulism” i magasinets arkiv.

Att i samhällsdebatten utnyttja Sverigedemokraternas (SD) ”annektering” av den klassiska och socialt ansvarsfulla konservatismen för att därigenom stämpla det äkta ideologiska varumärket som mer eller mindre suspekt har vi den senaste tiden sett flera exempel på.

Men kopior kan som bekant aldrig ersätta originalet, på samma sätt som originalets kvalitet inte försämras bara därför att någon påstår att en kopia har dykt upp.

Det bör Ulf Öfverberg besinna i sin– dock något nedtonade replik– strävan att höja ett varnande finger för den ideologi, som inte minst legat till grund för den framgångsrika utvecklingen i Västeuropa efter andra världskriget. Det är som bekant verklighetens resultat som gäller, inte ideologiskt vinklade försök att förvränga dessa.

Konservatismen är sannerligen varken suspekt eller ”människofientlig” som jag påminde om att kulturradikale debattören och medarbetaren i Expressen Per Wirtén kallar den. Så långt går klokt nog inte Öfverberg i sitt i och för sig riktiga konstaterande av beröringspunkter mellan den äkta varan och ”nationalpopulismen”, modell SD.

Men vad göra åt detta faktum? Varför skall den goda, beprövade konservatismen som helhet klä skott för att SD gjort ett ideologiskt varumärkesintrång? Det återstår att förklara – och bevisa – särskilt som avståndstagandena från såväl SD som dess likasinnade partier i Europa har duggat tätt under många år från de stora konservativa och kristdemokratiska familjerna.. Och varför är det så förtvivlat svårt att erkänna att Europasamarbetets ursprungliga fäder var den konservativa och kristdemokratiska trio, som jag nämnde i mitt inlägg? Såväl vid samarbetets födelse som i årtionden därefter fanns liberala partier knappast ens på kartan i flera västeuropeiska stater.

Konservatismen som dokumenterat framgångsrik kan kanske för liberaler te sig besvärande, med tanke på det ojämna styrkeförhållandet mellan den och deras egen ideologiska plattform. Inte sällan försöker ju den lilla hunden sticka upp mot den stora. Och för somliga liberaler är också konservatismen och konservativa partier lika stora – eller större – fiender än Socialdemokraterna. 1970-talets unga liberalers, de så kallade halmhattarna, animositet gentemot Moderata Samlingspartiet (som Moderaterna då hette) är bekant för alla minnesgoda.

Och visst finns det avgörande skillnader mellan de båda ideologierna, som dock inte bekymrade dem, vilka för tre decennier sedan enkelt slog ihop dem i en påse och kallade densamma ”liberalkonservatism”. Kanske hade de glömt att konservatismen en gång såg dagens ljus som en reaktion mot liberalismen.

Intressant i sammanhanget är också att pånyttfödelsen av konservatismen i dagens samhällsdebatt tvingat i grunden liberala aktörer, som exempelvis tankesmedjan Timbro, att uppmärksamma ideologin – men då med betoning på vad som avsiktligt kallas ”frihetlig konservatism”, där huvudsakligen den transatlantiska står i förgrunden.

Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet! Ulf Öfverberg antyder något liknande i påståendet att kritiken mot liberalismen är liktydig med rädsla för det öppna samhället.

Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed!

Sedan är det omöjligt att hänga med honom i resonemanget att den liberala individualismen inte är detsamma som normlöshet och gränslös frihet. Ty en sådan har aldrig varit tänkbar, inskärper han.

Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed! Där debattörer som presenterar sig som liberala och som har slutits i nyss nämnda Timbros famn och även blivit återkommande kelgrisar i inte minst etermedierna, öppet står för exempelvis ett slopande av alla kollektivavtal på arbetsmarknaden (de skall ersättas av individuella avtal), fria bordeller, avskaffande av sexköpslagen och allt offentligt kulturstöd, fri narkotikaförsäljning och en rad andra förslag, som visar att det inte finns just några gränser för den ”frihet” som förespråkas! En av dem skrev för blott några få år sedan i tidningen Metro om ett förslag att legalisera nekrofili, som några tokstollar i ett politiskt ungdomsförbund lagt fram: ”Att nekrofili är äckligt innebär inte att det ska vara olagligt.”

Det vore mig fjärran att göra Öfverberg ansvarig för slikt i liberalismens namn. Men detta dementerar samtidigt med all önskvärd tydlighet att vi som enskilda individer kan skriva – och leva efter – våra egna normer och regler. Det trygga samfundet måste ha gemensamma normer – medmänsklighet, gemenskap omtanke – utan vilka vi alla står oss slätt.

Friheten blir heller inte hel och äkta utan trygghet.

The post Liberal individualism är inte granne med hänsyn first appeared on Opulens.

PUBLICISTIK. I en tid när media i allt högre grad integreras i nöjesindustrin så känns det minst sagt naivt att sätta sitt hopp till den enskilda journalistens rättrådighet. Istället måste vi stärka de seriösa, i betydelsen opartiska och maktkritiska, medierna skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

I förrgår skrev Max Karlsson en kritisk och tänkvärd kolumn, apropå Stockholmsmoderateraternas nystartade 08nytt, om hur politiker startar sajter förklädda till oberoende nyhetsmedier. Det är en trist utveckling men det är inte något nytt. I åratal har vi sett hur politiska aktörer, framförallt längre ut på högerkanten, startat så kallade ”alternativmedier” vilka inte är mycket mer än propagandakanaler förklädda till nyhetstidningar.

God journalistik inbegriper ett maktkritiskt perspektiv. Det demokratiska uppdraget gör härvid ingen åtskillnad. Företagsledare eller fackföreningsbossar, politikerpampar eller småpåvar i föreningslivet ska alltid riskera att få sina eventuella smutsiga bykar uthängda. Även om ett kultur- och samhällsmagasin som Opulens sysslar med opinionsjournalistik är det bland annat detta förhållningssätt vi understryker i vår publicistiska förklaring där det står att Opulens är ”frihetligt sinnad och motsätter sig alla auktoritära idéer.”

Begreppet ”tredje statsmakten” är förrädiskt. Medierna är inga demokratiskt valda församlingar. Journalisten är inte folkvald. Mediearbetaren är en arbetare bland andra, i en industri bland många i en kapitalistisk värld. En mediekritisk debatt som inte problematiserar detta faktum förlorar sig lätt i detaljerna, i exempelvis enskilda journalisters åsikter.

Tolkandet av samhället breder ut sig och återfinns inte bara längre på opinionsbildande sidor.

Journalistikens ideal har utvecklats. Från ett ideal av att spegla samhället till att granska det. Nu är vi kanske inne i nästa paradigmskifte. Tolkandet av samhället breder ut sig och återfinns inte bara längre på opinionsbildande sidor och spalter som ledare, kulturkritik och analyser, eller i ett opinionsmagasin som Opulens, utan också i exempelvis nyhetstexter och reportrars egna tyckanden i sociala medier.

Detta har skett samtidigt som de politiska partierna inte längre är några massorganisationer och i och med svårigheterna att nå ut med sina budskap blivit allt mer beroende av medierna. Tydliga exempel är förstås toppolitiker som idag lånar ut sig till olika lekprogram i tv och andra sammanhang långt från deras politiska vardag. Något som förr skulle varit otänkbart.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För att nå ut på marknaden så har mediernas sökande efter dramatik ökat nämnvärt. Personfixeringen har tilltagit och tonläget höjts. Den enskilde journalisten jobbar knappast som ett helt fritt subjekt i ett samhälleligt vakuum. Där partipolitiken tidigare har nått ut har förstås något annat tillkommit. Vem hade för femton år sedan trott att många ledarskribenter, ungefär de gråtristaste typer som tidigare gick att hitta på en dagstidning, idag skulle vara klickdragande mediestjärnor?

Nyheter är något som konstrueras i en samhällskontext. I en tid när marknaden är närmast allenarådande och medierna i allt högre grad integreras i nöjesindustrin så känns det minst sagt naivt att sätta sitt hopp till den enskilda journalistens rättrådighet.

De seriösa medierna, i betydelsen opartiska och maktkritiska, finns idag där annonsmarknaden inte helt tillåts diktera journalistiken samt partipolitik och andra politiska intressen är underordnad. Idag är det kanske viktigare än någonsin att stärka denna seriösa del av medieutbudet.

The post Låt oss frihetliga sköta journalistiken first appeared on Opulens.

ANTIPOET. “Om sin likvaka instruerade han före sin bortgång att han ville ha med sig sina fotbollsskor, sin blommiga potta, sina solglasögon och bibeln. Aldrig svarslös, in i det sista respektlös och ironisk”. Anna-Karin Gauding om den chilenske poeten Nicanor Parra.

Jag söker på nätet efter ”Nicanor Parra på svenska” och finner en enda bok – Fläckar på väggen (Manchas en la pared) – med ett urval dikter från åren 1954–1985, i tolkning av Leif Duprez. En av dikterna har givit upphov till titeln på boken.

Fläckar på väggen (Manchas en la pared)

TEST: Vad är en antipoet:
En handlare i urnor och kistor?
En präst som inte tror på något?
En general som tvivlar på sig själv?
En luffare som skrattar åt allt
Rent av åt ålderdom och död?
En samtalspartner på dåligt humör?
En dansare vid avgrundens rand?
En Narcissus som älskar allt och alla?
En blodtörstig skämtare
Som går in för att ha det eländigt?
En diktare som sover på en stol?

Dikten ger en vink om varför den nyligen bortgångne chilenske poeten Nicanor Parra kallade sig själv antipoet. I Sverige är hans namn troligen bara känt i vissa författarkretsar, medan hans yngre syster Violeta, med sin ”Jag vill tacka livet” och långfilmen om hennes liv, har blivit ett välkänt namn. Så har det inte alltid varit. I mitten av 1970-talet tvivlade min examinator i spanska vid Stockholms Universitet på att det över huvud taget fanns någon chilensk poet med det namnet. För att låta sig övertygas uppmanades jag att ur minnet deklamera en vers ur någon av hennes sångtexter.

I Chile är det idag många som menar att Nicanor borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Trots tre officiella nomineringar och en inofficiell (han omnämndes första gången för Nobelpriset redan 1972) fick han nöja sig med att ta emot en mängd andra utmärkelser, bland annat Cervantespriset 2011.

Nicanor Parra var berest och beläst och hade många kända författarvänner runt om i världen. I Sverige blev han god vän med Artur Lundqvist. På 60-talet hade han en passionerad kärlekshistoria med författaren Sun Axelsson, som till och med flyttade till Chile på hans inbjudan. Det visade sig snart att inbjudan inte var av det allvarligare slaget. När Sun kom till Santiago, ung och nyförälskad, upptäckte hon att Nicanor var gift, och dessutom med en annan svenska. Sun Axelsson skriver om detta svek i en av sina självbiografiska romaner, Nattens årstid.

Vid ett besök i Santiago i början av 90-talet betygade hon att Nicanor var förlåten och att de på senare år hade blivit goda vänner. Detta bekräftas idag av gemensamma vänner. Nicanor Parra lär ha varit urtypen för en gammaldags latinsk macho. Kvinnotjusare var också diktarkollegan och ”närapå” grannen Pablo Neruda, som hade sin favoritbostad i Isla Negra, en mil norr om Las Cruces, där Nicanor bodde under sina sista 20 år. En annan chilensk poet, Vicente Huidobro, hade sitt hus (numera museum) i Cartagena, sju kilometer längre söderut. Nicanor brukade skämta om att hans kors skulle bli det tredje diktarkorset på en kort kuststräcka. Bara någon dag efter hans bortgång kunde turistmyndigheten påpassligt erbjuda en ny turistled i centrala Chile, nämligen “poeternas kustremsa”.

”Vid min begravning vill jag ha två kors; ett för mitt avsked och ett för min återkomst”, sa Nicanor, som behandlade döden lika respektlöst som han gjorde med mycket av livet här på jorden; med humor, sarkasm och alltid med en skarp udd. Han kom att bli omåttligt populär bland studenterna vid Chileuniversitetet, där han under de 17 åren av diktatur på 1970- och 80-talet höll föreläsningar i litteratur.

Nicanor Para skrev redan i slutet av 1960-talet om sin död. Om sin likvaka instruerade han före sin bortgång att han ville ha med sig sina fotbollsskor, sin blommiga potta, sina solglasögon och bibeln. Aldrig svarslös, in i det sista respektlös och ironisk.

Det uttryck Nicanor myntat och som han nog är mest känd för är ”Voy y vuelvo” (”Jag ger mig av, men kommer tillbaka”). Han var visserligen antiklerikal, men trodde på ett högre skapande väsen och på återuppståndelsen. Begravningen i hans hem vid kusten, mycket nära Pablo Nerudas Isla Negra, blev som en twittrare beskrev det en ”antibegravning”, med dans, sång och musik. En folklig avskedsfest, som han själv troligtvis hade uppskattat.

Nobelpristagaren Pablo Neruda och Nicanor Parra blev aldrig goda vänner. Deras strid om uppmärksamheten finns till och med beskriven i en nyutkommen roman.  Båda hade stort ego och ideologiskt var de aldrig närstående. Medan Pablo Neruda tillhörde kommunistpartiet och till och med ställde upp som presidentkandidat, var Nicanor Parra en uttalad anti-systemiker eller vad han själv valde att kalla sig, en modern anarkist.

Mot den bakgrunden kan det tyckas motsägelsefullt att Nicanor Parra som frihetlig bohem kom att få ett avsked värdigt en statsman, med lit de parade i Santiagos stora katedral. Regeringen utfärdade två dagars landssorg och såväl den avgående presidenten Michelle Bachelet som den i mars tillträdande presidenten Sebastian Piñera höll tal och hyllade den store poeten. Att han var en av Chiles genom tiderna största poeter – enligt många Parrakännare dessutom ett verkligt geni – råder det nog ingen tvekan om.

Nicanor var den ende av nio syskon som fick akademisk utbildning. Han växte upp under mycket enkla förhållanden, men blev med sin lysande intelligens också en framstående matematiker och fysiker. Han kom dessutom att bli den förste i Chile som skrev och talade om ekologi och hållbar utveckling. En av hans diktböcker heter just Ecopoemas.

I Chile och Latinamerika i övrigt är Nicanor Parra känd bland annat för sina böcker Hojas de Parra (”Vindruveblad”), Antipoesía y poesía (”Antipoesi och poesi”) och Versos de salón (”Salongsverser”). Under sitt långa och produktiva litterära liv hann han med att få ett antal utmärkelser. Han stack inte heller under stol med att han gärna hade tagit emot Nobelpriset, vilket dock aldrig blev fallet trots de tre nomineringarna under 1990-talet. Att Sun Axelsson av revanschlystnad skulle ha lagt käppar i hjulet för detta, vilket några tidningar i Chile hävdat dessa dagar, är rent förtal.

Kanske är det dags att också i Sverige uppmärksamma den excentriske antipoeten från Chile?

Anna-Karin Gauding
info@opulens.se

The post Jag ger mig av men kommer tillbaka first appeared on Opulens.

FRIHETLIGT. Jag har nästan alltid sökt ett kollektiv men ledsamt nog undflyr dom mig. Jag talar nu inte om familj, stat, skola eller värnpliktsarmén utan om frivilliga och självstyrande gemenskaper. Allt sedan barndomen fram till den medelålders man jag är idag har jag ingått i en rad olika konstellationer som rollspelsgäng, ideella organisationer, boendegemenskaper, fackföreningar, kultur- och medieprojekt. Inte sällan har jag själv varit en av initiativtagarna till dessa kollektiv, men ack så flyktiga de varit.

Opulens medarbetare Mattias Svensson skrev i onsdags en tänkvärd debattartikel i Svenska Dagbladet. Om hur borgerligheten under senare år kantrat och gått från att betona individens frihet till allt mer kollektivistiska idéer. Nu understryks hellre ”värden som plikt, anpassning och tjänande under nationen”, menar han. Nog är det en tydlig tendens även vänsterut där inte minst den sittande socialdemokratiska regeringen hellre än friheter talar om kraven på såväl infödda medborgare som nyanlända.

Politik blir meningslös, reduceras till en tävling om väljarnas gunst, om vi glömmer bort de grundläggande frågeställningarna. Jag anser exempelvis det som fundamentalt att endast ideologier vilka utgår från individens frihet är anständiga. Idéer som sätter staten, nationen, religionen etc i första rum är auktoritära och leder till människofientliga samhällen. Men den krassa verkligheten är förstås inte så svartvit…

Idag attackeras många av de friheter vi ser som självklara i en liberal demokrati, exempelvis yttrande- och religionsfriheterna, av en växande populistisk och reaktionär höger. Att försvara sedan länge vunna segrar är dock inte det lättaste och hela det politiska landskapet har som sagt börjat vackla. Jag tror en förklaring ligger i just relationen mellan individ och kollektiv. Att vi inte i tillräcklig utsträckning ser hur individens frihet i praktiken också i hög grad är beroende av styrkan hos de kollektiv hon ingår i som jämlike.

De slitna fraserna om löneslaveriet och hur frukterna av mitt arbete stjäls är inte de enda kränkningarna av individen under kapitalismen. Den individualism som främjas av den kapitalistiska samhällskulturen handlar i stor utsträckning om konkurrens, den starkes futtiga frihet att omsätta materiella drömmar. Min frihet står då ofta i motsats till din frihet. Mer eller mindre är också några av de kollektiv där vi spenderar mest tid såväl tvingande som skadliga för demokratin. För såväl barnens betygstävling som vuxenvärldens individuella lönesättning slår sönder de kollektiv vi ingår i. Men ensam är inte stark.

Jag tror inte jag är en helt omöjlig människa och det är därför kollektiven flyr mig. Snarare att de frivilliga och självstyrande kollektiven är undantagen. Sårbara. Undflyende. Ändå är det här de vunna segrarna som nu är under attack försvaras bäst. Och det är också i jämlikhet individens frihet i praktiken kan utökas. Organisering – på arbetsplatserna, i lokalsamhällena, föreningslivet och så vidare – är alltjämt den jordmån där demokratin trivs bäst.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Frihet, jämlikhet, organisering first appeared on Opulens.

MAKT. Jag kan inte sluta tänka på makt. Verklig stor makt syns ofta inte, den är så självklar att alla anpassar sig, inte ens tänker tanken att utmana. Det är först när makten ruckas på en aning som upproret ens blir möjligt att föreställa sig.

Det här är, tror jag, en viktig anledning till att #metoo blivit så stort i just Sverige. Här är vi ändå närmare jämställdhet än i många andra länder, och kvinnor har därför lättare att se alla gånger vi inte behandlas lika, lättare att våga och vilja prata om det.

Makt och maktlöshet är nu basvillkor i mänskligheten, oftast genom historien fördelat så att några få har det förra och alla andra det senare. Kön har varit en självklar maktbas, klass, börd, kunskap har varit andra. Makt finns både i meningen makt över sig själv och i meningen makt över andra. Det förra är en mycket bra sak, som alla borde ha mer av. Det senare är betydligt svårare.

Det är i allmänhet samma personer, och samma grupper som både haft stor makt över sig själva och makt över andra. När en person med liten makt över sig själv ändå har makt över andra är det tyvärr inte sällan en bas för övergrepp, som om man hämnades på den mest maktlöse för det som andra med mer makt gjort mot en själv.

All makt över andra innehåller dock grunden för övergrepp. Det gäller särskilt om man har makt över den som saknar egenmakt Det handlar både om möjlighet, att det är enklare att utnyttja den som saknar makt, och om en sorglig mänsklig instinkt att liksom ofta tycka att den maktlöse inte är värd bättre. Häromdagen fick jag höra att någon hällt en burk surströmming från ett fönster ner på en tiggare utanför ett Ica där jag ibland handlar. Få saker triggar meningslös ondska lika starkt som genuin maktlöshet.

Sett politiskt tenderar liberaler att vara vaksamma på statens makt men glömma arbetsgivarens medan vänstern värnar arbetstagares egenmakt men tror att statens eller fackets makt är av godo. Konservativa har traditionellt sällan haft särskilt mycket maktkritik över huvud taget, förutom om överheten brustit i sina åtaganden. Att den ÄR överhet är däremot inga problem.

Med #metoo syns både högerns och vänsterns blinda fläckar. Arbetsgivares övermakt tycks otvetydigt ha förvärrat situationen, med fler övergrepp i otrygga branscher. Maktojämlikhet generellt är också en faktor i vilka individer som utsätts och vilka som får härja fritt.

Samtidigt har även facket sett åt andra hållet, i vissa fall har lokala fackklubbsordförande till och med varit inblandade i övergreppskulturen, vilket gjort enskilda utsatta helt utan möjlighet att säga ifrån. Inte heller tycks offentliga arbetsgivare vara bättre än privata, det gäller såväl inom kulturvärlden som om man jämför vanliga företag med exempelvis vården. Det är inte hur man fått makten, genom pengar eller politik, som avgör hur man förvaltar den.

Jag tror inte att det går att bygga samhällen där ingen har makt över andra. På basnivå är vissa starkare, äldre, mer kunniga, i en något sånär fri ekonomi kommer vissa också vara rikare än andra. I nästa led krävs staten och dess Leviathan för att förhindra att de starkare utnyttjar de svagare, detta trots att staten med sin absoluta makt och våldsmonopol alltid innebär ett konkret hot om ojämlikhet och övergrepp.

Vad vi däremot kan göra är att försöka maximera den makt som människor ändå har över sig själva. I det ligger både självklara jämställdhetssträvanden som att inrätta en välfärdsstat och en arbetsmarknad som i möjligaste mån bemäktigar människor i sina egna liv.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post #Metoo synliggör både högerns och vänsterns blinda fläckar first appeared on Opulens.

GAL-TAN. “För många väljare har det blivit viktigare att tänka på vilken samhällskultur vi vill leva i än vilket ekonomiskt system som ska råda”, skriver Vladan Lausevic.

Sverige har under lång tid haft ett av världens mest endimensionella partisystem. Politik har dominerats av politiska konflikter mellan vänster-höger i frågor om välfärden, arbetsmarknaden och skatter. Att den ”sociala” GAL-TAN-skalan, som står för grön-alternativ-liberal vs traditionalist-auktoritär-nationalist, diskuteras mer idag visar på nya politiska förändringar där icke-ekonomiska frågor väcker intresse hos många väljare.

GAL-TAN-skalan uppkom i början av 2 000-talet hos politikforskarna Hooghe och Wilson som ville analysera den politiska utvecklingen efter Kalla kriget med fokus på frågor om synen på miljö, invandring och livsstilar. GAL-partier, som i Sverige motsvaras av till exempel Vänsterpartiet, anser att individer bör ha fler medborgerliga rättigheter som ska garanteras av staten som i fallet med könsneutrala äktenskap. TAN-partier som Kristdemokraterna representeras av de som anser att en äldre syn på moral, lag och ordning i samhället är viktigt och att staten ska upprätthålla det som anses vara traditionellt, vilket märks exempelvis i synen på bildning.

I den svenska debatten märktes GAL-TAN inför och efter valet 2014. Exempelvis skrev den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld att ”industrisamhällets konflikter” rörande ekonomi och fördelningspolitik utmanas av andra, mer kulturella frågor. Under 2016 presenterades skalan främst av statsvetaren Henrik Oscarsson vid Göteborgs Universitet. Oscarsson poängterade att frågor rörande jämställdhet, miljö och mångkultur blivit viktigare för människors politiska identiteter.

Oscarssons argumentation har även koppling till hans SOM-studie från 2015. Enligt studien har ekonomiska frågor i princip dominerat i svensk politik nästan oavbrutet sen 90-talets början. På grund av migrationskrisen blev invandringsfrågan för första gången den absolut viktigaste för ett större antal väljare jämfört med tidigare perioder.

Invandringsfrågans ökade betydelse ledde till att synen på globalisering, öppenhet, kosmopolitism, gröna och toleranta värderingar ställdes mot nationalism, traditionalism och auktoritära lösningar. Även om GAL-TAN inte helt passar för svenska politiska förhållanden är skalan enligt Oscarsson en bra utgångspunkt om man vill jämföra med vad som händer i dagens europeiska partisystem.

Samtidigt har GAL-TAN kritiserats, främst från borgerligt håll. Exempelvis skrev PJ Anders Linder från  Axess att skalan är problematisk då frihet och auktoritärt ses som varandras motsatser i en sorts uppdelning i ”GOD-OND”. Linder menar att frihet och auktoritärt kompletterar varandra, så som till exempel att ”nationens frihet” kräver en fungerande försvarsmakt och att kvoteringar på basis av hudfärg och kön är auktoritärt. Skalan frihetlig-auktoritär handlar dock om synen på individens frihet genom avsaknad av offentliga tvång vs offentlighetens (statens) storlek och åtgärder gentemot individen.

GAL-TAN fångar just andra frågor och olika institutionella synsätt, nämligen dem om hur människan och samhället bör vara. Dessutom kompletterar GAL-TAN vänster- och högerskalan. Och precis som det finns idéer om vad som anses typiskt ”vänster” respektive ”höger” så finns det liknande föreställningar om GAL och TAN. I en studie om flerdimensionella politiska skillnader och likheter i EU har forskarna Anna Birgevich, William Smith och Ryan Bakker definierat GAL-TAN. Detta efter vad som favoriseras och främjas hos olika politiska aktörer enligt de undersökta punkterna här:

Det kan dock fortfarande frågas vad som mer konkret skulle vara GAL respektive TAN när det kommer till just konkreta politiska förslag. Nuvarande utveckling visar på flera exempel. Frågan om de ensamkommande afghanska ungdomarna visar på skillnader eftersom frågan även handlar om Sverige ska vara ett mer öppet eller slutet samhälle, om invandringspolitiken ska vara generösare eller hårdare.

Förslag om tiggeriförbud som hos SD och M representerar TAN genom synen på lag och samhällsordning, om hur människor ska bedriva sin försörjning. Förslag om skademinimering rörande narkotika som hos L och C kan ses som GAL genom mer motstånd till bestraffning samt strävan efter en mer ödmjuk människosyn och ett inkluderande samhälle.

Oavsett vad en tycker om GAL-TAN-skalan är det ett faktum att politiken i Sverige sedan 2014 blivit mer flerdimensionell. För många väljare har det blivit viktigare att tänka på vilken samhällskultur vi vill leva i än vilket ekonomiskt system som ska råda. Därför blir det en viktig fråga för flera partier om hur den politiska kommunikationen ska utvecklas inför valet för att kunna erbjuda svar i debatten till allt mer flerdimensionella väljare.

The post Kosmopoliter och traditionalister first appeared on Opulens.