BRÅDSKANDE. Eftersom vi måste agera omedelbart och rättvist för att möta klimathoten så måste omställningsarbetet påverka övergripande frågor som ekonomisk politik, globaliserad frihandel, global konkurrens, penningsystem och tillväxtmått, skriver Karin Sundby och Torbjörn Vennström från Föreningen Klimatriksdagen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

EU-kommissionen har tagit fram en klimatstrategi med sikte på att nå netto-noll i utsläpp 2050. Klimatriksdagen har i sitt remissvar lyft fram nödvändiga förbättringar. För att klara 1,5-gradersmålet behöver ambitionerna öka för perioden fram till 2030, och åtgärderna kan skärpas för att EU ska nå netto-noll i utsläpp 2035.

Inför klimattoppmötet i Polen i december 2018 presenterade FN:s klimatpanel IPCC en specialrapport. Den visar att ​de globala​ utsläppen måste börja minska redan 2020 och halveras till 2030 för att det ska finnas en chans att klara 1,5-gradersmålet.

Redan en 1,5 grader varmare värld innebär betydande utmaningar ifråga om matförsörjning, biologisk mångfald, folkomflyttningar och anpassning. Konsekvenserna vid en temperaturhöjning på två grader blir närmast förödande.

Utmaningarna vad gäller klimatförändringar och utarmning av biologisk mångfald bör ses som ett nödläge för EU och världssamfundet. Det är i ljuset av detta vi bedömer EU:s förslag till klimatstrategi och lyfter fram några grundläggande förbättringsområden.

Kommissionen föreslår att de samlade utsläppen inom EU vara nere på netto-noll först 2050. Detta är otillräckligt för att uppfylla Parisavtalet, särskilt om rimliga globala rättviseaspekter ska beaktas. För att klara 1,5-gradersmålet behöver EU nå netto-noll senast 2035 och höja ambitionerna betydligt för perioden fram till 2030. Med hjälp av en årlig koldioxidbudget kan EU se till att åtgärderna får genomslag.

IPCC:s 1,5 graders-scenario utgår från att enorma mängder koldioxid ska fångas in och lagras under mycket lång tid. Eftersom det ännu saknas gångbara lösningar för det måste försiktighetsprincipen g​älla med snabbare utsläppsminskningar än vad IPCC utgår från.

Klimatstrategin behöver inbegripa förändringar i människors konsumtionsmönster

Bara det mest ambitiösa scenariot i strategin kan ligga till grund för EU:s klimatpolitik. Det kan skärpas ytterligare med förändrad konsumtion, bland annat minskad köttkonsumtion, förändringar i transportsektorn större investeringar i förnybar energi och energieffektivisering av befintliga bostäder.

Ett stort problem som behöver åtgärdas är frihandelsavtalen som i vissa delar motverkar klimatsmart konsumtion och nödvändiga skärpningar av nationell lagstiftning.

Rättvis fördelningspolitik är nödvändig i en omställning

Enligt Oxfam står världens rikaste tio procent för hälften av alla konsumtionsbaserade utsläpp, medan den fattigaste hälften av världens befolkning bara står för 10 procent av utsläppen. Studier visar att män generellt sett genom sina konsumtionsval förorsakar mer utsläpp, samt att ojämlika samhällen driver på ohållbar konsumtion. Dessutom ser vi att ökande ojämlikhet liksom bristande jämställdhet främjar krafter som hotar demokratin i Europa.

Människor som genom sin konsumtion belastar klimatet mest måste minska sina utsläpp mest, enligt FN-principen om att förorenaren ska betala. Tillämpandet av denna princip ska bidra till att finansiera nödvändig omställning också i utvecklingsländerna.

Ekonomiskt utsatta grupper ska däremot inte behöva bli än mer utsatta i omställningen. Fördelningsperspektivet behöver därför utvecklas i förslaget till klimatstrategi.

Fossilfri finanssektor

I EU:s handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt och i klimatstrategin finns ansatser till hur kapital kan styras mot hållbara investeringar. Men färdriktningen behöver bli snabbare och tydligare. EU:s egen budget bör bli klimatpräglad till minst 50 procent fram till 2030. Investeringsfonder inom Europeiska investeringsbanken bör styras mot hållbara investeringar mer än vad som anges i strategin. Fossila subventioner bör avskaffas omgående. Tydliga hållbarhetskriterier för finansiella riskbedömningar behöver införas omgående.

Inte bara globalisering utan också lokal resiliens

Eftersom vi måste agera omedelbart och rättvist för att möta klimathoten så måste omställningsarbetet påverka övergripande frågor som ekonomisk politik, globaliserad frihandel, global konkurrens, penningsystem  och tillväxtmått.

Komplementära lokala ekonomier behöver byggas upp för att stärka motståndskraft, delaktighet och skapa en mångfald av försörjningsformer som ger både lokal service och nya gröna jobb när fossila verksamheter fasas ut. Genom att EU premierar lokala handelsutbyten, egen matförsörjning och förnybar energiproduktion, delningsekonomier, och komplementära lokala valutor kan det europeiska samhället bli föregångare globalt och visa vägen till lokal social hållbarhet och jämställdhet.

Anpassning en integrerad del av omställningen

Även om vi lyckas få bort utsläppen kommer vår påverkan på planeten att bestå under 1000-tals år med fortsatta konsekvenser för oss människor och allt levande. Bebyggelse och infrastruktur planeras i ett långt tidsperspektiv. Därför behöver anpassningsåtgärderna integreras i klimatstrategin.

Fokus på ett gott liv för alla inom planetens gränser och i harmoni med naturen kommer att innebära en rad fördelar som bättre hälsa, rent vatten och ren luft. Möjligheterna i det hållbara samhället behöver lyftas fram. En rik region som EU har resurser att genomföra omställningen. De behöver bara användas till rätt saker. Det enda som saknas är tid. Därför är en kraftig skärpning av åtgärder de närmaste åren helt nödvändiga.

The post EU:s klimatstrategi lovar för lite och för sent first appeared on Opulens.

POLARISERING. I dagens krönika skriver Mattias Svensson om hur polariseringen mellan ekonomi och humaniora fortsätter. Han beklagar detta, eftersom det innebär en förlust för det intellektuella samtalet, och rekommenderar läsning av  Deirdre McCloskeys böcker.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ingen intellektuell sedan 1890 har skämts över att vara totalt okunnig om ekonomin och ekonomi. Den som beklagar sig är ekonomen Deirdre McCloskey, också skolad inom retorik och engelsk litteratur.

McCloskey borde veta. Konstaterandet kom i tegelstenen Bourgeois equality (2016), den tredje och avslutande delen av en boksvit vars monumentala projekt är att förklara ”den stora transformationen”, hur vanligt folk idag i allt fler länder efter att i århundraden ha hankat sig fram på ungefär samma standard som sina förfäder på bara några generationer skapat ett oanat välstånd som på alla sätt förändrat vår tillvaro.

Poängen är att efter att ha gått igenom, räknat på och avfärdat de flesta av ekonomernas och historikernas förklaringar — frihandeln, imperialismen, kolet, institutionerna — så kommer McCloskey till sin egen förklaring: En förändring i sättet att tänka. Det skedde en omvärdering av sådant som innovationer, affärer och arbete med start i Nederländerna och Storbritannien, vilket skapade en föreställningsvärld där vanligt folk började experimentera, producera och handla i bred skala. Detta lade grunden till den välståndsexplosion som följde.

Mera intressant för kulturvärlden är måhända hur Deirdre McCloskey belägger denna förändring i vår tankevärld, nämligen genom referenser till litteratur, teater och historia. Eftersom människors föreställningsvärld är det som styr och förändrar världen är det humaniora som bäst beskriver den — och påverkar den.

McCloskey är inte ensam. Den tidigare Nobelpristagaren Edmund Phelps spårar också i boken Mass flourishing (2013) det viktiga ekonomiska genombrott som industrialismen innebar i samtida konst och poesi, där man rent visuellt kunde följa en värld som börjat gå allt snabbare. Upplysta nationalekonomer är alltså numera på det klara med att kulturvärlden spelar en betydande roll för samhällens och ekonomins utveckling.

Det är en tragisk ironi, eller en ironisk tragedi om man så vill, att kulturvärlden är helt omedveten om dessa ekonomers kulturintresse, eftersom man närmast stoltserar med att strunta i ekonomi som vetenskap.

Fördelen med detta är förstås att man kan upprepa samma billiga avfärdanden om och om igen. ”Economic man” och de antaganden som byggt honom kan utsättas för det ena utdragna ritualmordet efter det andra (hint: även de flesta ekonomer vet att de antaganden man lär sig på grundkursen är orealistiska). ”Nyliberalism” har blivit en etikett för allt man inom humaniora och kulturvärlden ogillar, och är således förklaringen till allt ont.

Okunnigheten är flagrant och passerar såväl tryckpressar som faktakoll. Exempelvis försöker Naomi Oreskes och Eric M Conway i sin bok Merchants of doubt framställa ekonomen Milton Friedman som ovetande om att föroreningar och andra miljöproblem kan behöva regleras. Det är fel. I boken Frihet att välja skriver dock Milton och Rose Friedman: ”Att skydda miljön och att undvika onödig förorening är reella problem, och staten har en viktig roll när det gäller att lösa dem.” Paret Friedman var i själva verket tidiga förespråkare av den utsläppsprissättning som därefter blivit en bärande del av modern miljöpolitik. I ett kapitel mot slutet av boken vill Oreskes och Conway ändå visa att det finns ekonomer de tycker om och har läst, och de tillskriver därför uttrycket ”det finns inga gratisluncher” till John Maynard Keynes. Vilket är mycket lustigt eftersom den ekonom som associeras med och ofta använde uttrycket var Milton Friedman, föremålet för deras kritik (upphovsmannen till akronymen TANSTAAFL var dock science fiction-författaren Robert Heinlein).

Man kommer alltså undan med i stort sett vilka missar som helst i kulturvärlden så länge måltavlan är liberala ekonomer, också på respekterade kultursidor och förlag. Det gör förstås livet enklare för många i tyckonomin. I varenda decennium fram till det nuvarande har kulturen präglats av tirader mot en för långtgående individualism — ja, även 1970-talet! — samt ett aktivt och tilltagande ointresse för de värden som skapas genom innovationer, affärsverksamhet och handel. Allmänheten har vallfärdat till köpcenter och gallerior med dess varierande utbud, men de intellektuella har mött dem med en fnysning eller i bästa fall en gäspning. Marknader har fungerat över förväntan — prisfallet på hemelektronik som mikrovågsugnar, musikspelare och tv-apparater tillverkade i globala värdekedjor har inneburit en enorm ekonomisk och materiell förbättring för varenda hushåll. Ja, även marknaden för intellektuellas klagomål på densamma har varit god.

Jag kan alltså förstå att polariseringen mellan ekonomi och humaniora fortsätter, den är bekväm för båda parter. Jag kan samtidigt tycka att det är en förlust för det intellektuella samtalet. Den som faktiskt läste exempelvis Deirdre McCloskey skulle få en klart nyanserad bild av både ekonomer och av liberalismen, och därtill nya anledningar att uppvärdera konst, kultur och humaniora.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Ekonomi är humaniora first appeared on Opulens.