AKTUELLT. Björn Gustavsson går igenom rykande aktuella skivsläpp i den klassiska sfären. Allt ifrån Mozarttolkningar till ett album med verk av den länge bortglömda Helena Munktell.

Pianosonatas vol. 3. Wolfgang Amadeus Mozart. Jean Müller.
Hänssler Classic, HC20065.

Schubert’s women. Franz Schubert. Klaudia Tandl, Niall Kinsella, Gabriele Jacoby.
Gramola, 99223.

Tchaikovsky, Rachmaninoff. Verk av Tjajkovskij och Rachmaninov. Stuttgarter Philharmoniker, Alexander Korsantia, pianosolist.
Hänssler Classic, HV20046.

Helena Munktell. Verk av Helena Munktell. Tobias Ringborg, Sofie Asplund, Kristina Winiarski, Peter Friis Johansson.
BIS, 2204.

På den första av dessa färskpressade skivor tolkas fyra pianosonater av Mozart. Solist är den relativt unge Jean Müller, som prisats för sitt fantastiska spel och som numera, vid sidan av konserterandet, också bekläder posten som professor vid musikkonservatoriet i Luxemburg.

The post Färskpressad klassisk musik first appeared on Opulens.

MUSIKTEATER. Vad sammanfattar tydligare de senaste årens flyktingkris och högerpopulistiska utspel i Europa än just föraktet för det annorlunda, de fattiga, svaga, för det som inte är konformt? För detta finns det stoff i “Vinterresa”, skriver Andreas Engström.

”Vänskap, det är som att känna att man har ett hem.”

Orden är Kurt Tucholskys och var ett av flera citat som projicerades på bildskärm under den sceniska konserten “SILENT SONGS into the wild”, av och med den experimentella musikteaterensemblen Nico and the Navigators, som jag nyligen såg på Radialsystem V i Berlin. Citatet träffade på ett märkligt sätt kärnan i föreställningen. Delvis i form av en negation, för är det något som uttrycks i Franz Schuberts och poeten Wilhelm Müllers sångcykel “Vinterresa”, som föreställningen huvudsakligen bygger på, så är det utanförskap, oro, förtvivlan, utsatthet. Men den poetiska underströmmen kan tolkas som en vandring mot något annat i vetskapen att värmen och tryggheten finns i något så fundamentalt som det mänskliga. Kanske är det kraften i uttrycket för denna mänsklighet som förklarar de senaste årens stora intresse för Schubert i allmänhet och Vinterresa i synnerhet?

I vilket fall dyker Schubert och “Vinterresa” upp litet överallt i alla tänkbara former och skepnader. Nyligen kom i svensk översättning tenoren och historiken Ian Bostridges studie över sångcykeln och dess epok i Wien (Bonniers). För ett par år sedan komponerade den österrikiske tonsättaren Bernhard Lang en hisnande metavariation på samma verk, “The Cold Trip”. Redan en klassiker är Elfriede Jelineks läsdrama från 2011, som jag såg framföras sceniskt av Sophie Rois i Berlin och som även den nyligen kom i svensk översättning (Modernista). Schuberts närvaro var påtaglig även i Solistenensemble Kaleidoskops föreställning om ”året utan sommar” 1816, som på grund av ett vulkanutbrott på Indonesien förblev kallt och mörkt. Här bildade Schuberts C-durkvintett ett slags ram. Litet på samma sätt som stråkkvartetten ”Döden och flickan” gjorde i Nico and the Navigators föreställning.

“SILENT SONGS into the wild” är uppbyggt runt en serie musiknummer. Sånger och instrumentalstycken presenteras i olika nyinstrumenteringar och sceniska lösningar där musiker och dansare agerar och reagerar fysiskt, kroppsligt, på orden och det klingande. I första numret ser vi vad som ger associationer till ett rörligt och stilistiskt nomadiskt zigenarkapell. Därefter en kvinna i huvudduk –  en hemlös? – som utsätts för omgivningens föraktfulla blickar, vilka blir extra genomträngande genom liveprojiceringen på den stora bildskärmen i fonden. I ”Der Doppelgänger” ser vi två gestalter där filmandet från sidan av scenen gör att den tyste gestaltens föraktfulla och anklagande blick riktar sig dels mot något abstrakt i fjärran, dels från bildskärmen direkt och högst påtagligt mot oss. Heinrich Heines dubbelgångare, som är berättarsubjektet betraktande sig själv, förvandlas till den andre, vår medmänniska, den utsatte, utstötte, föraktade – och vår likgiltighet är väl värd att föraktas.

För vad sammanfattar tydligare de senaste årens flyktingkris och högerpopulistiska utspel i Europa än just föraktet för det annorlunda, de fattiga, svaga, eller för det som inte är konformt? Nog finns det stoff för detta i “Vinterresa”, vilket Nico and the Navigators så starkt men inte övertydligt lyfter fram i akrobatisk rörelseenergi och starkt exponerad mimik. Men verket innehåller också en annan sida som pekar mot det utopiska: vänskap, längtan efter tillhörighet och trygghet och bejakande av det brokiga, värme och hopp. Efter ett nummer som enklast kan beskrivas som en varmt koreograferad gruppkram klingar tonerna av ”Der Lindenbaum”. Ett annat citat, av Nietzsche, syns på skärmen:

”En människa, som hon skall vara: det klingar för oss lika osmakligt som ett träd, som det skall vara.”

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Schuberts Vinterresa pekar på det mänskliga i en hård tid first appeared on Opulens.

UPPLEVELSE. För fem år sedan blev jag inbjuden till en spelning på Southside Pub i Stockholm som en musikkollega tipsat mig om. Jag visste inte så mycket om vem som skulle spela mer än att det var en singer-songwriter från Glasgow som hette Gareth Dickson.

Orwell court är Dicksons fjärde studio album och är precis som hans tidigare album Collected Recordings (2009), The Dance (2010) and Quite A Way Away (2012) inspelade i Glasgows dimmiga utkanter. Han är för de flesta fortfarande ganska okänd men ryktet om hans musik sprids långsamt i trendiga undergroundkretsar.

Förutom att ha spelat på David Lynch trendiga klubb Silencio i Paris så har han även förtrollat musiklegender som Vashti Bunyan där han varit den enda fasta turnémedlemmen hon använt sig av under de sista tio åren. Bunyan gästar också på nya albumets första spår Two halfs med sin älvlika sång som uppsprungen ur mossan och tillsammans med de delikata syntarna tar musiken lyssnaren igenom en utomkroppslig upplevelse. Dicksons organiska och mytomspunna gitarrkomp svävar mellan det iskalla på havets botten och det varmare ytvattnet som långsamt har värmts upp av solens livsstrålar.

Det ovanliga med Dickson musik förutom hans sublima gitarrteknik är hans mod att våga hålla tillbaka uttrycket och rösten vilket öppnar upp till en inre konversation. Eftersom han viskar sig fram blir jag ännu mer nyfiken på att höra de exakta orden han med så stor omsorg har valt ut. Men egentligen så handlar hans musik mer om vad han inte säger. Det är en introvert musikalisk rymd där allt står stilla och rör sig på samma gång.

Vissa artister tar självsäkert det utrymme som de står på medans Dickson istället ger utrymmet till ögonblicket och sin publik. Hans musik svävar mellan det jordiska och det himmelska och han får komplicerade ackord, tempon och gitarrstämningar som till exempel A♯FDFBD att låta spontant och nyckfullt. Den akustiska gitarren står alltid i fokus och han visar skickligt hur den kan användas som en fulländad, musikalisk kropp. Hans kärlek till klassisk musik antyds också i vissa låtar då de melodiskt kan ses som små symfonier fyllda av djup substans och komplexitet.

Tillsammans med en reverb-pedal förflyttar han det uråldriga instrumentet och växelvis rösten in i en hypnotisk symbios genom ett ambient ljudlandskap. Den pulserande och vågfyllda Red road arbetar sig flitigt in i det undermedvetna med sitt drabbande gitarrkomp och harmonika vars melodiska rytm påminner mig om känslan av de galopperande hästhovarna i Franz Schuberts klassiska mästerverk Erlkönig. Den sista låten är en sublim cover av Joy Divions Atmosphere och det känns som en låt som Dickson kunde ha skrivit själv efter en disig promenad längs med Glasgows hamnområden. Den fulländar albumet med sin viktlöshet och perfekt balanserade reverb. Det är ren avskalad skönhet när den är som bäst.

Jag får en känsla av att hans musik kommer att betyda något viktigt för framtidens musikhistoria. Vad vet jag inte ännu men han har i alla fall efterlämnat en vacker och unik stjärna på min natthimmel; en stjärna som har kommit för att stanna.

Alla artiklar av Sara Forslund

The post En unik stjärna tändes på min musikhimmel first appeared on Opulens.