The post Kafkas manus och anteckningar läggs ut på nätet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Relevansen av samband mellan verket och personen som skapat det är en återkommande fråga i kulturdebatten. Något vi såg exempel på i samband med Peter Handkes Nobelpris i litteratur ifjol, då hans roll under krigen i forna Jugoslavien ifrågasattes. Carsten Palmer Schale tar sig an frågan om genom att studera såväl personen som författaren Franz Kafka.

Om att kunna skilja på verk och person – och att vid behov samtidigt kunna se deras förbindelser

Vad jag här är ute efter är att få en del människor att förstå, att ett verk kan vara bättre eller sämre (eller upplevas som bättre eller sämre) utan att man vet vem som skrivit, målat eller komponerat det samt att personer – exempelvis – Kafka, Rembrandt, Bach – faktiskt kan ses som intressanta personer (inte minst just Kafka). Men dessutom kan man ju analysera exempelvis Kafkas verk med hjälp av personen Kafka. En del människor har dock svårt att förstå detta! Jag tycker detta är otroligt. Ibland kan man till och med ändra uppfattning bara man får reda på vem som är verkets upphovsman.

Personen Franz Kafka

Franz Kafka (1883–1924) var en person av tysk-judisk börd och bosatt i Prag under en period när Europa höll på att falla sönder.  Kafka föddes den 3 juli 1883 i en tyskspråkig, judisk familj i Prag i Böhmen, i det dåvarande Österrike-Ungern (dagens Tjeckien). Kafkas modersmål var tyska, men han talade också flytande tjeckiska och jiddisch, samt kunde även en del franska. Han var för övrigt mycket intresserad av just den franska kulturen.

Kafkas far, Hermann Kafka (1852–1931), ägde familjens smyckebutik. Hans mor, Julie Kafka, född Löwy, (1856–1934) tillbringade lika många timmar i familjens smyckebutik som fadern, trots sex förlossningar och hushållsplikter. Kafka fick under sin ungdom en komplicerad relation till sin far som han upplevde som en despot. Kafka hade två bröder, Georg och Heinrich, som båda avled innan de fyllt två, och tre systrar, Elli, Valli och Ottla.

Åren 1889–1893 gick Kafka på den tyska pojkskolan i Fleischmarkt i Prag och tog studentexamen 1901.

År 1902 lärde Kafka känna poeten Max Brod. Kafka studerade därefter juridik och utexaminerades 1906. Mellan 1907 och 1922 var Kafka anställd vid Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt für das Königreich Böhmen (Arbetsplatsolycksfallsförsäkringsanstalt för det böhmiska kungariket) medan han skrev på sin fritid.

År 1917 insjuknade Kafka i tuberkulos och blev därefter sjukskriven, och tvingades tillbringa perioder på sanatorier, där han använde tiden till att skriva, vilket var hans stora passion. Under dessa perioder fick han ekonomiskt stöd av sin familj, i första hand sin syster Ottla som stod honom mycket nära. Kafka avled av sjukdomen 1924 i Kierling. Han ligger begravd på Nya Judiska kyrkogården i Prag.

Kafka ansåg att världen är absurd och ogripbar. Han såg tillvaron som en labyrint ur vilken människan inte finner någon utväg. Kafka utvecklade under sitt författarskap en metod att skriva som något förenklat kan beskrivas som ett skrivande utan paus. Hans metod var att skriva såsom i ett flöde snarare än att i förväg ha hela historien klar för sig. Efter många misslyckade försök och återupprepad besvikelse lyckades han slutligen raffinera denna metod och resultatet blev Domen. Alla hans texter var mer eller mindre skrivna i ett svep, även romanerna som skrevs var kapitel för sig. Denna metod är antagligen anledningen till att romanerna aldrig blev riktigt slutförda.

Kafka led hela sitt liv av starka tvivel på sitt författarskap och bad att allt material skulle brännas efter hans död. Trots att Max Brod talade om för Kafka att han inte tänkte infria denna önskan fick han ändå fortsatt förtroende att handha arkiven.

Kafkas samtliga tre stora verk är ofullbordade. Efter hans död gjorde vännen Max Brod stora ansträngningar för att sammanställa kvarlåtenskapen för utgivning. Även Kafkas brev och dagböcker finns utgivna. Romanen Slottet sägs vara ett försök till en självbiografi.

Till stor grund för den så kallade Kafkastämningen ligger Franz Kafkas känsla av utanförskap. Eftersom han var tyskspråkig var han utanför den tjeckiska kulturen, på grund av att han var jude var han utfryst ur stadens tyska koloni och eftersom han inte var helt och sant troende stod han även utanför det judiska församlingslivet.

Franz Kafka hade många relationer med olika kvinnor under sin livstid. Han besökte ofta bordeller och förlovade sig tre gånger sammanlagt, men avbröt alla dessa förlovningar. Anledningarna var ofta för att han såg äktenskapet som ett (måhända sämre) alternativ till att besöka bordeller.

En av dessa kvinnor, den i vissa (men inte alla) avseenden intressantaste, var Felice Bauer (1887-1960).

Under 1912–1917 skickade Kafka nästan 600 brev och vykort till Bauer, som speglar upp- och nedgångarna i deras förhållande. Det var en “brevromans”; deras personliga möten var relativt få till antalet.

Felice Bauer kom från Övre Schlesien, hennes mors födelseplats. Hennes far, ursprungligen från Wien, arbetade som försäkringsagent. Hon hade tre systrar och en bror, varav hennes syster Erna och bror Ferry är med i Kafkas brev. År 1899 flyttade familjen till Berlin, men hennes föräldrar skilde sig strax efter och hennes far dog 1914. Felice arbetade under en kort period på Odeons kontor, ett företag som tillverkade grammofonskivor, innan hon 1909 flyttade till företaget Carl Lidström, en tillverkare av röstinspelningsutrustning, där hon avancerade snabbt och befordrades till verkställande direktör. Företaget hade en filial i Prag.

Felice påstås ha varit en extremt kapabel, praktisk och ordnad kvinna. Hon var också ganska jordbunden med medelklassmaker och hade ingen särskild känsla för konst eller litteratur. Kafka beundrade hennes temperament, men med tiden tenderade detta att komplicera deras förhållande.

Hon var påstridig i den komplexa kampen för att gifta sig med Kafka, men kunde oftast inte förstå den mödosamma striden Kafka förde med sig själv. När beslutsögonblicket närmade sig intensifierades hans interna konflikt mellan varandra motstridiga och ömsesidigt uteslutande krafter. Längtan efter företag kontra behovet av ensamhet, hans önskan att gifta sig kontra hans avsmak för samlevnad och fysisk kontakt, önskan att starta en familj kontra kravet på en “kloster”-livsstil, behovet av sysselsättning kontra det avgörande behovet att skriva. Det hela utvecklades till en ond cirkel från vilken det inte fanns någon flykt. Det var en destruktiv mekanism som fungerade i alla krissituationer under Kafkas livstid.

Under första världskriget lockades Felice till sionismen. På fritiden hjälpte hon till som volontär på Judiska folkets hem, ett centrum i Berlin för vård och utbildning av judiska invandrare från öst, varav de flesta på den tiden var barn till flyktingar som flydde från de framryckande ryssarna. Felice arbetade med dem som lärare och Kafka gav henne sitt moraliska stöd.

Efter en envis kamp kulminerade deras förhållande två gånger i förlovningar (1914, 1917), men dessa avbröts omedelbart vid båda tillfällena.  Den första gången måhända på grund av att en djup konflikt uppstod som har blivit namngiven som ”Rättegången på hotellrummet”. Kafka hade brevväxlat i förtroende med Bauers väninna, Grete Bloch, om sina tvivel inför giftermålet. Det slutade dock med att Grete visade breven för sin väninna. Den 12 juli 1914 konfronterades Kafka på sitt hotellrum i Prag av Bauer och hennes två väninnor genom en högläsning av breven.  Den andra gången kanske på grund av Kafkas tuberkulos.

Fem år före sin död gav Felice Bauer ut breven Kafka skickade till henne och hennes vän Grete Bloch i New York. Publiceringen på 1960-talet var en litterär händelse som liknade publiceringen av Kafkas brev till Milena Jesenská på 1950-talet.

Kafka var, som antytts, inte formellt engagerad i judiskt religiöst liv, men han visade stort intresse för judisk kultur och andlighet. Han var djupt fascinerad av judarna i östra Europa som han ansåg hade ett mer intensivt andligt liv än västerländska judar. Men han var vid olika tidpunkter fjärmad från judendomen och judiskt liv: “Vad har jag gemensamt med judarna? Jag har knappt något gemensamt med mig själv, och borde ställa mig helt stilla i ett hörn, nöjd med att jag kan andas.”

En sådan person tycker jag skulle vara fantastiskt intressant att träffa! Så invecklad och mångsidig. Helt enkelt spännande.

Några Staropramen-krus ihop med honom hade varit förnämligt!

Författaren Franz Kafkas verk

Personen Franz Kafka har för eftervärlden dock också – och kanske mest – blivit känd som upphovsmannen till flera mycket intressanta litterära verk. Han skrev i en säregen genre. Möjligen var han expressionist i vid mening. Hans skrifter förefaller hursomhelst att uttrycka en mycket sammansatt livskänsla, hans romaner och noveller bryter (delvis) med en mer symbolistisk och naturalistisk tradition.

Det enigmatiska skimret i Kafkas berättelser, som – trots att de kanske lockat fler uttolkare än några andra berättelser i vår tid – beror inte minst på hans litterära teknik. Den yttre verkligheten beskrivs med exakt precision, medan den inre – gestalternas tankar och känslor – inte alls tycks bli föremål för beskrivning. Men den yttre verkligheten hos honom är nog egentligen en inre verklighet, fast inte framställd i allegorisk form, utan just som en yttre, realistiskt återgiven, verklighet – bara med det förbehållet att den inte följer de lagar som gäller för det vanliga livet.

Kausaliteten är så att säga satt ur spel, och Kafkas personer rör sig i en värld, vars lagar dikteras av en logik, som påminner om drömmens. Men personerna upplever den aldrig som en dröm, och läsaren gör det knappast heller. Det är sålunda mycket långt mellan Kafkas sakliga precision och surrealisternas undanglidande drömteknik.

Den mästerliga novellen Förvandlingen (1916), som handlar om mannen som vaknar en morgon och finner sig förvandlad till en jättelik insekt, är med sin nyktra, helt realistiska ton ett belysande exempel.

Der Verschollene, som är den äldsta av de tre stora, men oavslutade, romanerna och varur Kafka publicerade ett kapitel 1913, utgavs av Brod under titeln Amerika (1927). Den utspelar sig ännu på ett samhällsplan. Den unge Karl Rossman upplever ett ständigt ökande främlingskap i den moderna storstadens labyrinter. De absurda förvecklingarna återges med en mörk, egenartad humor.

Der Prozess (Processen, 1925) är en berättelse om skuld. Josef K vaknar en morgon och finner sig arresterad. Han släpps fri i väntan på rannsakning och dom, och romanen handlar om hur hans rättegång alltmer kommer att prägla hans liv. Domstolen söker endast undantagsvis efter honom – det är han som dras till den.

Josef K:s värld är alltså absurd: den i detalj beskrivna yttre världen är gåtfull och oförklarlig, men inte för Josef K, utan för läsaren. Mot individen Josef K står domstolens maskineri, som har förgreningar överallt, men som det ändå är oerhört svårt att få kontakt med; att få besked från någon. Någon anklagelse framförs betecknande nog aldrig mot Josef K, inte heller frågar han själv någonsin vad han är anklagad för. Bakom det triviala ligger ständigt det okända och skräckfyllda på lur. Öppnas en dörr, rämnar verkligheten; det vardagliga och välkända förvandlas på ett ögonblick till något skrämmande.

Också Das Schloss (Slottet, 1926) handlar om förhållandet till makten. Lantmätaren K söker på olika sätt koma i kontakt med det slott som kallat honom till sig, men lika lite som Josef K lyckades få kontakt med Lagens representanter, lika lite får K kontakt med de härskande i slottet. Överallt i båda romanerna möter endast underordnade tjänstemän, som inte kan överblicka helhetsmönstret och som endast kan ge fragmentariska upplysningar. Romanmönstret är detsamma: en byråkratisk organisation, vars innersta kärna är onåbar, har som sina redskap otaliga kanslier med ovetande tjänstemän. Mot denna maktstruktur står den enskilda människan, som söker komma till klarhet om sin situation.

För mig personligen förblir Processen författaren Kafkas bästa verk, men naturligtvis är även Amerika, Slottet och Förvandlingen betydande.

Personen Franz Kafka och författaren Franz Kafkas verk

Nu är det naturligtvis dock inte ointressant att föröka ställa personen Franz Kafka sida vid sida med författaren Franz Kafka – och att därigenom försöka utröna hur de speglar varandra; kanske främst hur verken speglar Kafkas livssituation. Detta har också, som antytts ovan, varit en mycket vanlig verksamhet: få författarskap har analyserats så in i detalj, och med så olika verktyg, som just Franz Kafkas. Vilket redan nu torde vara begripligt.

Horder av forskare har letat efter någon sorts universalnyckel till Kafkas symboliska världar – ty symbolmättade är de ju trots allt – men sällan med någon större framgång; framförallt inte på något uttömmande och heltäckande vis. Detta talar nu inte, anser jag, mot Kafka – snarare tvärtom. Kafka kan läsas på både längden och tvären, hans komplicerade liv kan vändas in och ut och alltid kan envar få sig till livs någon sorts fragment av ”sanning”.

Man har sålunda försökt belysa verken utifrån religiösa, politiska, strukturella, marxistiska, psykoanalytiska, existentiella, idéhistoriska och psykologiska synvinklar. Och kombinationer av sådana synvinklar. Strider har blossat upp. Karriärer har byggts. Bedrövelser har fördjupats. Men NEJ. Kafkas språk är alltför bärkraftigt, och berättelserna alltför obskyra, för att någon koncentrerad tolkning kunnat presenteras. Å andra sidan behöver inte de olika tolkningarna utesluta varandra; det förhållandet att verkligheten i Kafkas romaner förefaller vara projektioner av inre skeenden, att jaget är uppspaltat, att rebusen är hieroglyfisk behöver på intet sätt innebära, att berättelserna på ett yttre, samhälleligt plan sätts i fråga.

Men? Kafka förefaller mig att intensivare än någon annan samtida, eller ungefär samtida, ge uttryck åt de konsekvenser som övergivandet av en helhetssyn på världen innebär. Hans berättelser illustrerar den desperata pessimismen i tomrummet efter religionens och politikens myter hos en generation, som ändå håller kvar känslan av en mening med mänskligheten och individen, men finner att denna mening är omöjlig att nå fram till. Under mellankrigstiden fick Kafkas romaner och noveller förresten endast ett marginellt inflytande, men under intryck av det andra världskrigets upplevelser kom detta författarskap att te sig som ett av århundradets mest representativa. Bredvid Kafka kan vi emellertid ana en Musil, en Broch, och kanske en Eliot.

Och i, eller något bredvid, de världar där vi hittar Karl Rossman, Josef K. och K. och Samsa står i halvljuset också den tyskspråkige juden, den förvirrade byråkraten och bordellbesökaren, den olyckligt förälskade och lungsjuke Franz i det sönderfallande Europas öde landskap.

Bach, Rembrandt och Kafka är alla tre synnerligen intressanta historiska personer. Bach har därtill på grund av sina verk kallats för den femte evangelisten, Rembrandt har bokstavligen målat in sig i sina tavlor och Kafka representerar en sönderfallande värld präglad av tomhet, meningslöshet och splitter. Tre personer, tre konstnärskap, tre variationer.

The post Verket och personen – fallet Franz Kafka first appeared on Opulens.

KREATIVITET. Möjligen skulle man kunna tala om en andra födelse, skriver Melker Garay i en text som fokuserar på förmågan att kunna frambringa något nytt.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Privilegierade är de som har förmågan att skapa musik, konst och litteratur. Framför allt består denna förmån i möjligheten att få skapa om på nytt. Att det finns en ny början inför varje verk som ska frambringas. Skapandets tabula rasa. Att man ges ännu en chans. Att därjämte få uppleva känslan av att vara fri från det som varit; lösgjord från ett förflutet som inte sällan bakbinder en. Det vill säga att känna att man inte längre är bunden av vad man tidigare åstadkommit, i såväl framgångar och misslyckanden. Att beredas möjligheten att få vara del av något nytt som ska komma. Något som ligger bortom upprepningen, det invanda och det tröttsamt repetitiva.

Författaren Franz Kafka lär ha sagt ”att mitt liv är en ångestfylld väntan inför födseln”. I den väntan finns en kraft som kan få en människa att skapa nytt; att själv få sätta villkoren för det som ska förverkligas. På sätt och vis övergår allt till att bli ett slags avståndstagande och en efterlängtad brytning med det som varit. Sant är att det finns något frigörande i att få överge allt det som skaver och tynger. Måhända är det delvis fråga om en illusion. Likväl finns det något löftesrikt i tanken att man har förmånen att kunna frambringa något nytt; något som kommer att visa på att man med hjälp av sin vilja och fantasi och därtill sitt mod tagit ett steg framåt i det man vill gestalta.

Möjligen skulle man kunna tala om en andra födelse, för att låna en term av Hannah Arendt. Att varje försök till skapande ytterst syftar till att träda ut ur sitt eget tidigare och bristfälliga jag. Att man påbörjar ett äventyr som ska visa att man verkligen är förmögen att förnya sig och att man har tagit sig ur de tidigare ständigt återkommande och förment kreativa tankebanor som inte ledde framåt. Att skapa blir här att iklä sig hoppets roll. I grund botten finner vi förmodligen här den existentiella frågeställningen om varför människan över huvud taget skapar. Kanhända är den omöjlig att ge ett slutgiltigt svar på. Det blir nästan en trosfråga som öppnar upp för den djärva tanken att människan söker det fulländade, det vill säga, en djup längtan efter att bli förlöst från eller åtminstone komma bortom — om än för ett ögonblick — sin egen ofullkomlighet.

Det blir en fråga om kamp, så som det oftast gör när man har med människan att göra. Ett begär efter att få skapa det som man aldrig tidigare varit kapabel att skapa. Att få bevisa för sig själv att man i positiv bemärkelse är mer än vad man är. Eller för att tala med Arthur Rimbaud: Je suis un autre — att man är någon annan. Att man som person innefattar inte bara vad man tror sig vara utan även vad man skulle kunna vara. Att man bär på en fortsättning; en strävan att realisera det som väntar på att bli förverkligat; att få — för att uttrycka sig lite storvulet — föra in något nytt i världen. I det avseendet blir morgondagen öppen, gränsöverskridande och tillräcklig rik på löften för att man ska kunna bäras upp av dem i sitt skapande.

Nämnas bör dock att man alltid är utelämnad åt sig själv som kreativ människa. Allt hänger på ens egen vilja och ens egna förmågor. Privilegiet att skapa är med andra ord ingen självklarhet eller oproblematiskt. Snarare vittnar många kreatörer om ett inre tvång, som om man var oförmögen att göra något annat, som om man var ämnad att obönhörligt vara ett verktyg för sin inre skaparkraft. Men det är inte alltid med nedböjt huvud man tar sig an uppgiften. Utan med höjt huvud, såsom det anstår en som vill mycket. Och i det som ännu inte existerar men som kan komma att existera finns en lockelse som gör anspråk på hela ens skapande nyfikenhet. I det som ännu inte är gestaltat finns en dragningskraft och inte sällan något lustfyllt. Det är förmodligen i spänningen mellan det som är och det som icke är som man finner skapandets befriande dynamik. Den motor som driver det oförvägna danandet framåt. Privilegiet att få börja om på nytt är sannerligen ett privilegium.

The post Att få börja om på nytt first appeared on Opulens.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]  

Sefarad av Antonio Muñoz Molina
Översättning: Elisabeth Helms
Palabra Förlag

Sefarad är det hebreiska ordet för Spanien, som var hemlandet för hundratusentals judar fram till 1492, då de tvingades lämna Spanien. En sefard är en jude av spansk härkomst. I romanen berättar Muñoz Molina den tragiska historien om människor som drabbades av nazismens förföljelser, av Stalintidens utrensningar och av Francoregimens repressalier. Han knyter ihop Spaniens blodiga historia med Europas inte mindre blodiga, men det är det spanska perspektivet som gäller. Han blandar historiska personligheter som Primo Levi, Franz Kafka, Jevgenija Ginsburg, Milena Jesenska och Walter Benjamin med fiktiva personligheter. Gemensam nämnare för dem alla är att de förföljts och tvingats fly för sina liv. Sefarad är, enligt många kritiker, hans främsta roman och är en enastående hyllning till alla människor som tvingats i exil och ligger därför verkligen rätt i tiden just nu.

Vi får följa Jevgenija Ginsburgs väg mot Gulag och Margarete Buber-Neumann på ett tåg till ett koncentrationsläger. Vi får också möta sefardiska judar, som lyckades undkomma Förintelsen. Muñoz Molina fabulerar även ganska fritt om människor från sina egna hemtrakter i Úbeda i Andalusien, till exempel skomakaren som var en nunnas älskare och sedan hamnade bland transvestiter och heroinister i Madrid. Många av berättelserna går i varandra och överlappar varandra. Tillsammans bildar de en mosaik över 1900-talets Europa, likt skärvor ur det förflutna. Muñoz Molina har även tidigare skrivit om flykt och frihet, om människor som förgäves försökt fly från sitt förflutna men som aldrig uppnått känslan av total frihet igen. I Sefarad lyckas han gestalta förföljelsens och skräckens fasa, där väntan på den oundvikliga katastrofen oftast är värre än själva katastrofen. Han skriver gärna om förtvivlan och skuld och om hur varje människa bär på sitt eget onda samvete och förtvivlan. Till och med det förflutna kan skuldbeläggas. Judens skuld fanns före honom och var inte ens beroende av hans gärningar. Här fanns ingen möjlig frälsning.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Muñoz Molina är en av Spaniens mest lästa författare idag. Ett antal av hans romaner översattes till svenska på 90-talet, men sedan har ingenting hänt förrän nu och då tack vare det nystartade förlaget Palabra i Göteborg. Muñoz Molina är en mycket skicklig personskildrare och går ofta på djupet i människans förvirrade psyke. Hans säkra och handfasta stil klarar behändigt av myllret av människor i Sefarad. Självklarheten och lättheten i uttrycket gör också att han hela tiden känns behagligt lättläst. Han skriver med en given klarhet, stringens och exakthet, men språket kan ändå ibland vara även poetiskt känsligt. Här finns även nerv och intensitet.

Sefarad är en mångfacetterad roman med många ingångar. Människan lever inte gärna i nutiden utan i minnet av det förflutna eller i längtan till eller med rädsla för framtiden. Det förflutna tränger sig in i nuet. Minnet kan beskrivas som en labyrint men har oftast en avgörande betydelse för själva skeendet. Tiden går och förvanskar minnet. Úbeda, Muñoz Molinas lilla hemstad, beskrivs av honom som ett spanskt mikrokosmos, en tidens labyrint, där människor kommit och gått sedan urminnes tider. Sefarad är en jättekrönika om den långa landsflyktens, exilens vemod.

The post Jättekrönika om exilens vemod first appeared on Opulens.