ESSÄ. Filip Hallbäck skriver, med utgångspunkt i kuppförsöket i Washington DC, om nödvändigheten av vithetskritiska perspektiv inom humaniora.

Ingen har undgått kuppförsöket i Capitolium, Washington DC, och nästan ingen tycks heller vara särskild förvånad. Chockad, ja, men inte förvånad. Attackerna kan betraktas som en tydlig effekt av åratal av en aggressiv retorik från en folkvald politiker med total avsaknad av respekt för demokratins spelregler och insikt om vikten av en anständig debatt, som eldat upp redan hätska stämningar och triggat igång tillräckligt många till att gå från ord till handling. Det händer nu i USA, det lär hända i Europa, när nationalistiska krafter flyttar fram sina positioner. Krafter som drivs av en berättelse om en återgång till ett land som egentligen aldrig funnits. Trump skanderar “make America great again”, Ungerns premiärminister Viktor Orbán vill försvara “det kristna Europa” och Turkiets president Erdogan hyllar sitt lands “segerrika anfäders ära och heder”. I Sverige vill Jimmie Åkesson (SD) värna om “svenska traditioner”. Rasismen i dess politiska praktik baseras på kulturessentialism, i den svenska kontexten handlar det om vilka som tillåts ingå och vilka som exkluderas ur “svenskhet”. Samlingsbegreppet vithet handlar alltså inte primärt om hudfärg i första hand, utan om en ideologi som understöds av kulturella markörer.

Mot bakgrund av de nationalismens kraftfulla organisatoriska framväxt, normalisering i det offentliga samtalet och faktiska hot mot den liberala demokratin i västvärlden de senaste tio åren är det viktigare än någonsin att stärka de vithetskritiska perspektiven inom humaniora. Med anledning av detta ämnar jag i denna essä presentera en överblick över vithetskritikens framåtskridande inom akademin, dock inte – av praktiska skäl – som en total kartläggning.

Det nuvarande vithetskritiska forskningsläget varierar i olika kontinenter. I stora delar av Europa har kulturella yttringar skärskådats utifrån postkoloniala bevekelsegrunder, med tanke på att länder som Storbritannien, Spanien, Portugal och Frankrike varit kolonialismens högborgar och vars koloniala arv fortfarande lever kvar. I den amerikanska vithetskritiska forskningen har rasism och kolonialitet varit starkt sammankopplade till den transatlantiska slavhandelns historia och dess avgrundsdjupa inverkan på framväxten av “drömmarnas land”, i form av rassegregation och diskriminering som upprätthållits via lagstiftningen.

Precis som att det finns en mångfald av vithetskritiska och postkoloniala teorier, så är det samtidigt viktigt att ha i åtanke att det förekommer olika former av rasismer

I Sverige är det vithetskritiska fältet förhållandevis litet och haft en brokig utveckling, men vuxit i kraft de senaste 20 åren. Två av de mest inflytelserika teoretikerna i Sverige är Hynek Pallas och Tobias Hübinette, vars forskning riktat skarpa kritiska blickar gentemot Sveriges självbild. Pallas studerade förhållandet mellan svensk spelfilm, vithet och samhälle i sin avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989-2010, som blev den första svenska avhandling av sitt slag. Hübinette har bidragit med en omfattande textproduktion på temat “vithet”, varav det senaste exemplet är dennes och Catrin Lundströms antologi Vit melankoli, som belyser den svenska samtidens nostalgiska känslotillstånd av att ha “förlorat” ett vitt, hegemoniskt Sverige.

Att Sveriges nationella självbild hamnat i fokus för svensk vithetskritik beror enligt medievetaren Ylva Habel på två specifika faktorer: exceptionalism och presentism. Att Sverige ständigt betraktas som det goda undantaget, i och med landets anspråk på att framstå som rationella och som en humanitär stormakt i omvärldens ögon, och att man därtill på slentrian frikopplar svensk nutid från dess koloniala förflutna. I den mån det “funnits rasism” i Sverige har begreppet “rasism” tenderat att associeras till olika former av våldsbejakande extremism, påpekar idéhistorikern Andréaz Wasniowski. Förmodligen beror det till stor del på grund av att Sverige levt i fred sedan 1814 och har därmed inga visuella erfarenheter av territoriella konflikter med andra länder sedan dess. Även fastän det funnits exempelvis institutionaliserad antiziganism (rasism mot romer och resandefolket) har intentionerna bakom dessa ändå vanemässigt betraktats som så pass att “goda”, för att det svenska majoritetssamhället har “inte menat något illa”.

Denna svenska “neutralitetspolitiska” linje har dock alltmer ifrågasatts, bland annat med hjälp av vithetskritiska ingångar på befintlig historieskrivning och materialitet. Sedan millennieskiftet pågår ett paradigmskifte inom konst och humaniora i Sverige, då vithetskritiska studier börjat bli allt vanligare under de senaste 20 åren, i takt med att begrepp som exempelvis normkritik, tolkningsföreträde och intersektionalitet fått ett bredare utrymme både inom och utanför akademiska kontexter. Den ofta gemensamma grundläggande problembeskrivningen bottnar i att Sverige har ett kolonialt förflutet i alltifrån slavhandeln i Saint-Barthélemy till koloniseringen av mark i Sapmi som majoritetssamhället egentligen aldrig riktigt gjort upp med och som funnits okommenterad i bakgrunden även än idag.

Precis som att det finns en mångfald av vithetskritiska och postkoloniala teorier, så är det samtidigt viktigt att ha i åtanke att det förekommer olika former av rasismer; samtliga är inte identiska med varandra, även om det finns likheter – något som beror på att samtliga har olika historiska kopplingar. Antisemitism handlar om majoritetssamhällets fientlighet gentemot det judiska folket, något som har sin grogrund i Bibeln. Afrofobi handlar om vitas kränkande behandlingar av svarta och har starka kopplingar till transatlantiska slavhandeln. Det finns inga motsvarande begrepp gällande rasismen som riktas mot samer och urfolk, men den typen av diskriminering brukar talas i termer av kolonialt förtryck.

Med grund i de olika rasismerna har olika antirasistiska perspektiv vuxit fram. Vithetskritiska teorier som formulerats av bland annat James Baldwin, Angela Davis och Toni Morrison kommer ursprungligen från en afroamerikansk tradition och fokuserar främst på idealiseringen av vita kroppars avbildning och dess platser i historiska sammanhang. Dekoloniserande teorier, bland annat av Vuokko Hirvonen, Sylvia Rivera Cusicanqui och Linda Tuhiwai Smith, kommer främst från urfolks filosofi, inte minst i Syd- och Latinamerika, och hävdar att kolonialismens logik inte enbart återfinns i det materiella, utan även i västvärldens anspråksfulla utblick gentemot omvärlden (något som i sin tur säger mer om västvärlden än om omvärlden). Det finns givetvis många fler tongivande profiler, till exempel Frantz Fanon, Edward Said, Gayatri Spivak, Richard Dyer, Theodore W. Allen, Ruth Frankenburg och David Roediger.

I Sverige har utöver Pallas, Hübinette, Habel och Wasniowski bland annat filmvetarna Rochelle Wright och Tommy Gustafsson studerat närmare på filmmediets avgörande betydelse med att stärka stereotypiseringar av etniska minoriteter under 1920-talet. Litteraturforskaren Therese Svensson har i sin forskning gjort dekoloniserande närläsningar av romaner av bland annat Ludvig Nordström, Karin Boye och Hjalmar Söderberg. I min filmvetenskapliga magisteruppsats undersökte jag förhållandet mellan vithetskritik och det audiovisuella mediet, med utgångspunkt i Stig Wessléns tre kortdokumentärer om samefolkets liv (som finns på filmarkivet.se). Senare i min masteruppsats fortsatte jag att studera två dansscener i två franskproducerade filmer: India Song (Marguerite Duras, 1975) och Beau Travail (Claire Denis, 1999), utifrån dekoloniserande perspektiv. Likheten med de utvalda scenerna i dessa filmer var att vita kroppar orienterade sig i ett postkolonialt tillstånd genom dansens rörelseschema i rum, något som i sin tur lämnade mångahanda tolkningsmöjligheter.

Av egen erfarenhet efter att ha djupdykt i vithetskritiska och dekoloniserande teorier och omsatt dessa i en metodologisk ingång i mina uppsatser kan jag berätta att det har både påmint mig om och lett till nya insikter, förklaringar och frågeställningar. Om vi inte ser samhällets historieskrivning med en dekoloniserande blick, så kommer vi heller aldrig att förstå vår egen samtid och än mindre påverka framtidens riktning. Det är i den insikten som det antirasistiska arbetet bör ha som grogrund.

The post Essä: Vithetskritik first appeared on Opulens.

NATIONALDAG. Idag den 6 februari är det samernas nationaldag. Med anledning av detta ställer Mats Kejonen en fråga: “Vill vi fortsätta etablera nya gruvor som gräver oss närmare döden för varje spadtag eller vill vi ha en levande samisk kultur?”  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Inför liv eller död” frågade sig den samiska feministen, aktivisten och socialisten Elsa Laula i en pamflett med samma namn för över hundra år sedan. Laulas stridsskrift Inför liv eller död — sanningsord i de lappska förhållandena berättar historien om ett folk på gränsen till kulturell och demografisk utplåning till följd av medveten kolonial politik. Men Laula skriver också om hopp, och det hoppet stavas organisering. Det var på Elsa Laulas initiativ som samer från alla sidor gränserna samlades i det första samiska landsmötet i Trondheim den 6 februari 1917. Det är också anledningen till att vi firar Samefolkets Dag, eller Samernas Nationaldag, just detta datum.

Samefolkets Dag har under min livstid blivit en större affär än jag någonsin trott skulle vara möjligt och firas idag i hela landet. I Malmö, min nya hemstad sedan tio år tillbaka, uppmärksammar Malmö Stad samernas dag genom att flagga utanför Stadshuset — visserligen bara med svenska flaggor. Det kommer också arrangeras en gratis visning av Amanda Kernells Sameblod på biograf Panora. Gemensamt för de flesta firandena av Samernas Nationaldag från norr till söder är ett ganska entydigt fokus på de brott som begåtts mot samerna i det förflutna. Väldigt få kommuner eller andra aktörer lyfter fram de hot den samiska kulturen står inför idag. ”Inför liv eller död” — den fråga som Elsa Laula ställde sig för över hundra år sedan är mer aktuell än någonsin idag.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

De senaste decennierna har antalet människor som behärskar sitt samiska modersmål minskat stadigt och det finns få personer kvar som kan leva på de traditionella samiska näringarna. För fyra år sedan uppmärksammades för första gången den extremt höga självmordsstatistiken bland unga renskötande samer i media. En undersökning av svenska Sametinget visade att samer mår betydligt sämre än majoritetsbefolkningen i Sverige. Varför?

En förklaring till den nedslående statistiken kan spåras ända tillbaka till sjuttonhundratalets koloniala expansion då svenska nybyggare skattebefriades om de bosatte sig på samiska marker. En annan del av statistiken kan spåras tillbaka till den rasideologiska språkpolitik som fördes på trettio och fyrtio-talet då samiska barn förbjöds att tala sitt modersmål och språket började dö ut. Två lyckade koloniala strategier som sätter sitt avtryck i demografin än idag. Men mycket av den ångest samer känner kan också spåras till de rent konkreta hot som den samiska kulturen och näringarna står inför i detta nu.

Självmorden bland unga renskötande samer för tankarna till författaren och psykologen Frantz Fanons filosofiska texter. Fanon arbetade som psykolog i det av Frankrike koloniserade Algeriet. Genom sina studier av människans psyke fann Fanon att den ångest hans patienter kände ofta hade sin rot i det koloniala förtryck de levde under. Istället för att fortsätta sin praktik som psykolog anslöt sig Fanon till Algeriets Befrielsefront. Senare skrev han de postkoloniala klassikerna Jordens Fördömda och Svart hud, vit hud.

I och med utnämningen av Amanda Lind till ny kulturminister uttrycktes en del förhoppningar om den framtida samepolitiken. Precis som vissa förhoppningar knöts till att den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke skulle skriva under FN:s deklaration om urfolkens rättigheter — förhoppningar som aldrig infriades. Bah Kuhnke avsatte tre miljoner kronor till arbetet med samers mentala hälsa men är inte det att sätta fokus på symptomen snarare än roten till problemet? Och roten till problemet är högst materiell. Det är inte och har aldrig varit hos kulturministern samernas framtid avgörs, det är snarare hos Näringsdepartementet.

Rasifieringen av samer sammanfaller med att svenska staten började intressera sig för de naturresurser som finns i samiska områden. Detta är en smärta samerna delar med i stort sett alla världens urfolk. Det handlar om stora pengar — till skillnad från de småsummor som Kulturdepartementet kastar till Sametinget varje år. När det handlar om stora pengar så kastar staten lätt av sig sin demokratiska mask och blottar de rasistiska huggtänderna.

Då är staten beredd att sätta in polis mot sina egna medborgare för att skydda ett utländskt bolag som vill bryta järnmalm på urfolkens mark. Då är alla ord om tolerans och respekt för den samiska kulturen värda lika mycket som glaspärlorna Manhattan köptes för. Kampen mellan Kallaks urinvånare och det brittiska gruvbolaget Beowulf Mining pågår fortfarande men har flyttat från blockaden på landsvägen in till rättssalen. Likt många andra rättstvister som pågår just nu med multinationella företag och staten på ena sidan och Sveriges urfolk på den andra. I rättssalen har statens rasistiska anlete plötsligt blivit tydligt när advokaten kallar de målsägande ”lappar” och samtidigt försöker skapa en revisionistisk bild av att samerna aldrig besuttit några områden.

Sverige har den mest liberala lagstiftningen i världen när det kommer till att starta nya gruvor på marker som redan brukas. En extrem lagstiftning som varit konstant oavsett om vi levt under en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Den svenska gruvbranschen är dessutom den industri som släpper ut mest koldioxid i Sverige.

Vem som äger rätten till marken är en av de viktigaste frågorna för samernas framtid. Men någonting har förändrats. Samerna står inte längre ensamma. Sedan tio år tillbaka erkänner hela världen klimatförändringarna som verkliga och det största hotet mot mänskligheten. I och med Parisavtalet så har Sverige åtagit sig att minska utsläppen med femtio procent fram till 2030. Frågan om gruvdrift på samiska marker är inte längre en fråga om enbart samernas överlevnad, det handlar om allas vår överlevnad. Vill vi fortsätta etablera nya gruvor som gräver oss närmare döden för varje spadtag eller vill vi ha en levande samisk kultur? Det är en fråga på liv och död — inte bara för samerna.

The post Samiska kulturen mer hotad än någonsin first appeared on Opulens.

EGEN TALAN.  Visst skulle det gå att göra en föreställning som skildrar religiöst och patriarkaliskt förtryck. Svenska hijabis är inte en sådan föreställning, men det betyder inte att den är feg.

De flesta har säkert hört Olof Palmes radiotal om fördomar från 1965. Det fick förnyad aktualitet runt millennieskiftet när Latin Kings tog med det i en tonsatt version på albumet Mitt kvarter. Även om det gått 18 år sedan dess går det inte att bortse från relevansen i Palmes ord om att fördomen alltid ligger på lur, även i ett upplyst samhälle.

Nu i mars ska SVT visa en pjäs som verkligen utmanar fördomar. Jag tänker på Svenska hijabis av America Vera-Zavala. Den hade premiär på Dramatens separata scen Elverket för två år sedan och fick då ett blandat mottagande.

Kvinnorna i pjäsen, Benin Al-Najjar, Maryam Dinar, Ruhani, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour, spelar sig själva. Trots skiftande erfarenheter och bakgrunder har de alla en sak gemensamt: de bär slöja.

Det förekommer inte helt förvånande Frantz Fanon-citat i föreställningen. De ligger helt i linje med Fanons idé om att den som är förtryckt måste sluta se på sig själv med förtryckarens blick. Samtidigt konstateras det, vilket kan tyckas lite ironiskt, att ”Fanon var inte alltid så bra på det där med genus”.

Med det sagt så undviks i föreställningen vissa problemställningar kring kvinnoförtryck. Det har förekommit kritik mot detta och Karin Olsson i Expressen gick till och med så långt att hon stämplade Svenska hijabis som en ”feg pjäs”. Det ska dock sägas att den kritiken riktades mot America Vera-Zavala och inte mot kvinnorna på scenen, som berömdes för sitt ”otroliga mod”.

Givetvis har America Vera-Zavala gjort ett val i det att hon letat efter kvinnor med specifika berättelser som gäckar diverse schablonuppfattningar om vad det innebär att vara kvinna och muslim. Och visst skulle det gå att göra en föreställning som siktar in sig på att skildra religiöst och patriarkaliskt förtryck. Men det är, som jag ser det, inte per automatik fegt att välja bort det alternativet. Förr eller senare kommer sannolikt någon att göra en sådan pjäs också.

Svenska hijabis är en stram och stiliserad föreställning, där Paloma Madrids koreografi och ljussättning är starkt bidragande faktorer för helhetsintrycket. Som jag ser det har denna dramatisering av olika berättelser sin främsta tillgång i att kvinnorna på scenen får föra sin egen talan och att den ger plats åt deras egna ord. Det är definitivt inte fråga om någon plakat- eller budskapsteater, även om viljan att slå hål på fördomar är uppenbar.

Det finns politiskt stoff i pjäsen, även om det är personliga upplevelser som främst lyfts fram. Incidenten i Frankrike där fransk polis tvingade en kvinna att ta av sig sin burkini omnämns, och osökt går sedan tankarna till den franska kolonialmaktens förbrytelser.

Det finns en nyckelreplik: ”Inget av det du tror om mig stämmer.” Så får vi höra om kvinnornas framtidsdrömmar och förhoppningar. Det är allt från konstnärliga ambitioner till hoppet om en boxningskarriär och en förening för kvinnor — ”Fight club. Women boxers.” I uppräkningen ingår även siktet på att bli framgångsrik fotograf liksom förhoppningar om ett Iran fritt från förtryck och visionen om ett fritt Palestina.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Konsten att utmana fördomar first appeared on Opulens.