ROMAN. ”Trots, eller kanske tack vare, Lise Tremblays korta prosa är ”Judiths syster” en stor roman,” skriver Carolina Thelin.

Judiths syster av Lise Tremblay
Översättning från franska: Elin Svahn
Rámus förlag

Lise Tremblay skriver på kort, direkt prosa och hennes författarskap har liknats vid Alice Munros. ”Judiths syster” är den sjätte romanen som översatts till svenska av Elin Svahn på Rámus förlag. Det rör sig om vackra utgåvor i det lilla formatet.

Novellsamlingen ”Driftens väg” (2024) handlar till skillnad från ”Judiths syster” om kvinnor på ålderns höst och de odrägliga männen de dras med. Men annars är Tremblays teman de samma i det mesta hon skriver med sin skarpögda blick på klassklyftor, familjerelationer, kontrasten mellan stad och landsbygd och katolicismens stränga inflytande.

Berättaren i Lise Tremblays senaste roman är en 12-årig flicka som ska börja i högstadiet. Men nu är det sommarlov i det sena 1960-talets Kanada. Hon och hennes bästa vän, den jämnåriga grannen Judith, gör allt tillsammans.

Judiths storasyster Claire är den som alla deras samtal kretsar kring. Den coola Claire som gått vidare till finalen i en danstävling. Om hon vinner kommer hon att bli bakgrundsdansare på Bruce et Les Sultans avskedsturné. Detta är ofattbart stort för flickorna i det lilla samhället Chicoutimi, i norra Québec.

Åh, vad jag känner för berättarjaget! Hennes truliga och samtidigt hjälpsamma persona väcker både igenkänning och sympati. Det är hennes berättelse, hennes version av livet där att delta i en katolsk procession och att kolla in snyggingen under softbollmatcherna med Judith är sommarens höjdpunkter. Förutom att vara om sig och kring sig i Claires väl och ve så klart. För det visar sig att Claires liv inte blir den dans på rosor som alla hoppats på.

Vare sig Judiths eller berättarjagets familjer har det gott ställt. Själv sitter hon barnvakt för fickpengar. Berättarens både subversiva och kanske just därför bittra mor försörjer sig på att sy kläder på beställning. Kanske har Tremblay inspirerats av sin egen mor i skapandet av mamman; i dedikationen som inleder romanen skriver Tremblay: “Till mamma som gav sin revolt i arv till mig och till pappa som lärde mig berätta historier”.

Lise Trembley fångar barnets blick

Mellan raderna förstår man det hennes dotter inte ser – att mamman gör allt för att dottern ska lyckas med studierna och kanske på så sätt ta sig ur den förutbestämda klass hon fötts in i. Flickan däremot får panik över att varken mamman eller de slarviga bröderna städar upp efter sig och gör det själv för att inte behöva skämmas för grannarna. Jag känner med henne, det är hjärtknipande att läsa hur hon kämpar.

Den alltför långa sommaren tar slut. Berättarjaget ska börja i den avancerade klassen och läsa latin i en statlig högstadieskola, det är annat än den klosterskola hon tidigare tagit för given. Judith och hon verkar ha vuxit ifrån varandra. Nya klasskompisar – en ny tid?

Trots, eller kanske tack vare, Lise Tremblays korta prosa är ”Judiths syster” en stor roman. Hon fångar barnets blick på livet. Ett liv som till synes verkar oansenligt men rymmer så många ämnen och frågeställningar.

The post Stor roman i litet format av Lise Tremblay first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Éric Chacour är en mycket skicklig stilist och språkbehandlare, som förnyar och vitaliserar den kanadensiska prosan. Det skriver Thomas Almqvist som läst romanen ”Det jag vet om dig”.

Det jag vet om dig av Éric Chacour
Översättning från franska: Emma Majberger
Rámus

Éric Chacour föddes 1983 i Montréal i Kanada av egyptiska föräldrar och växte upp i Québec och i Frankrike. I dag bor han i Québec.

Han arbetade med ekonomi och inom finanssektorn, innan han debuterade med romanen ”Det jag vet om dig”, som blev en kritikerhyllad bästsäljare med över 400 000 exemplar sålda och som översatts till ett 20-tal språk. Emma Majberger har översatt till svenska.

Denna internationella framgångssaga handlar om förbjuden homosexuell kärlek i Kairo och om frånvaro och försoning.

Det är en historia om åtrå och exil, om en familj i förfall, om ett samhälle i förändring och om läkaren Tarek, som söker sitt sanna jag och sina rötter. Redan när han var barn var det klart att han skulle utbilda sig till läkare, ta över faderns klinik, gifta sig och bilda familj.

Han driver också en mottagning i fattigkvarteren i Kairo och det är där han träffa den unge Ali, som han förälskar sig i. Ali introducerar honom för en ny värld, för en ny åtrå och får honom att riskera hela sin tillvaro och tvingar honom att till sist ta drastiska beslut. Men vem är det som egentligen berättar Tareks historia mot slutet av romanen, där han lever sitt liv i exil i Montréal?

Tiden är 60-, 70- och 80-talens Kairo. Tarek fascineras av Ali och hans totala frihet, hans frånvaro av beräknande beteende och fullständiga närvaro i nuet.

Ali hjälper honom på läkarmottagningen och det börjar spridas rykten att han assisteras av en pojke med tvivelaktigt leverne. Patienter börjar avboka sina tider, fönstren krossas och inredningen slås sönder. Tareks katt spikas upp på väggen med skylten: ”Han väntar på dig i helvetet.”

Tareks hustru Mira reser bort och han emigrerar till Kanada. Mot slutet av romanen är det tydligt att det är Rafik, Tareks son som berättar. Mira har inte berättat för Tarek att han blivit pappa. När femton år gått, dör Tareks mamma och han kommer hem till begravningen. Han har hunnit bli femtio år.

Chacour är oerhört exakt i uttrycket. Här finns hela tiden en tankens klarhet som samtidigt avspeglar sig i språket. Det är i ständig rörelse och blir aldrig komplicerat i sin direkta naturlighet. Genom sitt känsliga och ytterst personliga sätt att berätta får han gärna vardagliga händelser att framstå som nästan fantastiska.

Här finns också ibland en kärv humor, som skapar en tillräcklig distans till det känsliga ämnet. Éric Chacour är en mycket skicklig stilist och språkbehandlare, som förnyar och vitaliserar den kanadensiska prosan. ”Det jag vet om dig” är en mycket lyckad debutroman.

Éric Chacour besöker Internationell författarscen i Stockholm 11/3 men också Littfest i Umeå 13-14/3 och Bokvärlden i Malmö 17/3.

The post Éric Chacour briljerar med lyckad berättarkonst first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Lucie Ricos ’Kycklingoratoriet’ är en underfundigt lekfull historia, som både fängslar och roar,” skriver Thomas Almqvist. Han konstaterar också att romanen är ”en skarp reflektion över ett konsumtionssamhälle, som hela tiden växer och alla dess paradoxer.”

Kycklingoratoriet av Lucie Rico
Översättning: Anna Mezey
Rámus

När Lucie Rico debuterade med romanen ”Kycklingoratoriet” hyllades hon som en förnyare av den franska berättartraditionen. Rico skriver om Paule som levde i många år som stadsbo och vegetarian, men återvände till landsbygden när mamman dog för att ta över familjegården och uppfylla mammans sista önskan.

Paule ägnar sig åt att föda upp, slakta och sälja kycklingar. Men hon vill bevara deras själar genom att även skriva kycklingarnas biografier, som fästes på de inplastade förpackningarna när de såldes på torget. Det möts av skepsis och ilska av byborna, men en affärsman blir entusiastisk och drar in Paule i ett annorlunda projekt som får oanade konsekvenser.

Snart är även den här verksamheten en del av kapitalismens köttkvarn och ett köttindustrins alibi. ”Kycklingoratoriet” är en modern fabel, som på ett mycket underhållande men egenartat vis skildrar kärlek, sorg och sociala relationer i en tid av osäkerhet och ängslighet. Det är en skarp reflektion över ett konsumtionssamhälle, som hela tiden växer och alla dess paradoxer och hur vi förhåller oss till det.

Lucie Rico är född 1988 i Perpignan, men bor numera i Paris och är verksam som författare och filmregissör. ”Kycklingoratoriet” hyllades för sin absurda humor och för sin cyniska skildring av konsumtionssamhället.

Paule ville ju behandla sina kycklingar med respekt och hon ville att de skulle trivas hos henne. Varje kyckling skildrades som en enskild individ, som fick namn och så småningom även en charmig, ömsint och välformulerad biografi skriven om sig. Dessa biografier blev mer och mer litterärt avancerade. Hon älskade sina kycklingar och ville att de skulle känna sig trygga hos henne. Hon har naturligtvis svårt för att slakta dem, men gör det för mammans skull och för att vidmakthålla traditionen.

Det visar sig att den urbana människan – som är misstänksam mot kycklingindustrin – älskar att köpa kycklingar med biografier. Man vill veta något personligt om det man äter. Folk är roade och vill bara ha mer.

Rico imponerar med sin direkthet i sättet att skriva och för sin inneboende tro på livet. Hon skriver en lättsam och välformulerad prosa, som dessutom är klar och ren och uttrycksfull på ett ganska självklart sätt. Hon söker och finner det fantastiska i vardagen. Lucie Ricos ”Kycklingoratoriet” är en underfundigt lekfull historia, som både fängslar och roar. Här finns ändå ingen överdriven känslosamhet och inga onödiga teatraliska åthävor. Det här är en genomsympatisk och dessutom väldigt rolig bok.

The post ”Kycklingoratoriet” av Lucie Rico ‒ en skarp reflektion över kapitalismen first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Lis Lovén har läst två essäsamlingar, av Nobelpristagaren Albert Camus, som nu finns samlade i en aktuell volym ”Bröllop och Sommar”.  ”Språket är underbart måleriskt,” skriver Lovén.

Bröllop och Sommar av Albert Camus
Förord av Michael Azar
Översättning av Joachim Forsgren
Lindelöws bokförlag

Albert Camus tidiga essäsamling ”Bröllop” från 1936 fick 1954 en uppföljning i form av samlingen ”Sommar”. Nu är de samlade i en volym – ”Bröllop och Sommar”.

Det är som om den unge Camus målar fram sitt Algeriet med orden. Han gestaltar kroppslig tillfredsställelse i sol och hav. Språket är underbart måleriskt. Jag vet inte när jag läste något liknande sist. Kanske gör jag det för första gången.

När jag läser slår det mig att människan väldigt tidigt var tvingad att lära sig att läsa av, ja skanna, landskapet, skanna själva livet. Sol, hav, sanddyner, öken, träd, blommor. Det är ur denna funktion – att läsa av och notera – som litteraturen måste ha sitt ursprung. Och sådan är Camus. Han skannar och han målar. Så uppstår en länk mellan urgammal kultur och den moderna världen med teknologins landvinningar. Men Camus text ger mig också länkar till mitt eget inre landskap.

Camus menar att han är gift med livet, solen, jorden och med sitt födelseland. Han är djupt rotad i livet.

Det är världen med sin natur och kultur som ger honom inspiration, allt blir ett bröllop. Människorna befolkar blott essäerna som skuggor, som del av landskapet och städerna. Städerna blir här ofta huvudpersonen, med gator, boxningsmatcher, byggnader och monument. Jag tar ett exempel:

Kärlekar man förknippar med en stad är ofta av det hemliga slaget. Städer som Paris, Prag eller till och med Florens är inneslutna i sig själva och begränsar på så sätt världen därinne. Men Alger, liksom på andra avundsvärda platser vid havet, öppnar sig mot himlen som en mun, eller ett sår. Det man kan älska med Alger är vad livet erbjuder alla där: – – –

Alla sinnen måste aktiveras för att ta till sig Camus essäer.

I den andra delen ”Sommar” har Camus gjort en resa över haven och här släpper land och städer greppet. Via de sju haven tycks hans författarskap mogna. Det är paradoxalt. Han blir på det viset en främling i tillvaron.  

The post Sommarläsning: ”Bröllop och Sommar” av Camus first appeared on Opulens.

PROSA. Gregor Flakierski har läst romanen ”Översten sover inte” av Emilienne Malfatto och finner att det är en koncis och bitvis vacker prosa men anser att helheten blir för abstrakt.

Översten sover inte av Emilienne Malfatto
Övers: Marianne Tufvesson
Norstedts, 2023

I ett land pågår ett krig, oklart om det är försvarskrig, anfallskrig eller inbördeskrig. Landet är fiktivt, abstrakt, det kan vara vilket land som helst eller inget alls. Dit kommer Översten, han är ”Specialist”, en eufemism för tortyrexpert.

Tortyr benämns givetvis inte heller vid sitt rätta namn utan som ”Arbete”. Båda de begreppen är varken abstrakta eller påhittade, de är hämtade direkt från den franska kolonialismens högst verkliga vokabulär.

Landet styrs av en Diktator, som störtade den förra diktatorn. Alla som arbetade åt den föregående makthavaren, jobbar nu lojalt åt den nuvarande, och låtsas som ingenting. Det gäller också Översten, även om han hyser ”misstro mot utbytbara makthavare”, men ”Ingen talar högt om det som alla tänker tyst”.

Översten har under sin bana som Specialist undan för undan förlorat förmågan att sova, till slut kan han inte sova alls, utan drabbas av ett livstidsstraff av minnen och mardrömmar.

Hans närmaste chef Generalen lever isolerat, spelar schack med sig själv och tappar successivt kontakt med verkligheten.

Också den yttre världen upplöses i en grå dimma, solen går aldrig upp och allt blir totalt overkligt.

Den unga franska författaren Emilienne Malfatto, som 2021 belönades med Goncourt-priset för bästa debutroman, skriver en koncis prosa, det är mycket substans med få ord, mycket effektivt och bitvis riktigt vackert.

Varje kapitel inleds med en berättande dikt, vars syfte jag har svårt att förstå, det blir bara övertydligt och pekpinneaktigt.

Och Översten, Landet, Staden och Kriget förblir abstrakta, tömda på varje förbindelse med den grymma realitet romanen vill skildra. Det som kunde vara vem som helst var som helst blir till ingen alls ingenstans.

Synd på en bra idé.

The post Emilienne Malfatto skriver stringent men alltför abstrakt first appeared on Opulens.

SKRÄCK. “Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare,” skriver Lis Lovén.

Mardrömmar av Guy de Maupassant
Översättare: Hillevi Norburg, som också har skrivit förord, noter och kommentarer till utgåvan.
Hastur förlag

Varför läser man skräck? Jag tror att jag delvis har ett svar. Jag tror att vi oftast vill avkoda ondskan. Vi vill förstå den för att ge den tecken och symboler som vi kan härbärgera. Men kan vi till fullo förstå det hemska? Förstå fasan, skräcken i dess hela vidd?

Jag läser alltså just nu Guy de Maupassants skräcknoveller. ”Mardrömmar” heter boken, utgiven på Hastur förlag.

Ja, dessa noveller handlar om märkliga händelser, spökhistorier, skräck och allsköns hemskheter. Jag vill inte avslöja handlingarna i novellerna. Det vore att förstöra nöjet för alla som tänkt läsa boken. Men först vill jag nämna översättaren.

Hillevi Norburg har satt sig in i den franska kulturen, det är min övertygelse. Och eftersom Maupassant var den franska novellkonstens fader så har hon sannolikt djupdykt in i det franska språkets vedermödor.

Boken andas något franskt, något rent, stilistiskt och klartänkt trots sitt ämne. Men så är jag hängiven beundrare av allt som låter och känns som stilens säkerhet. Trots ämnet sa jag. För skräck tänker jag mig är svårt att avhandla inom litteraturens domäner.

Hur ska man skriva för att det inte ska bli banalt? Skriva så att inte ondskan blir en litterär kliché? Men nu är skräck inget jag har läst in mig särskilt väl på. Så rädd blir jag inte. Jag skälver inte. Så jag kan inte riktigt redogöra för hur man ska läsa för att känna hur ondskan kryper inpå kroppen.

Kanske är det för att Guy de Maupassant har en galen insikt om hur man avkodar det farliga? Han blev ju själv galen. Och är det när man gjort ondskan till ett teckensystem som man själv kan möta den börda som plågar människan, och ständigt har plågat henne?

Vi tycks fortfarande bli rädda för spöken, eftersom allt från den andra sidan inte kan avlockas sin mystik. Döden kan vi ju knappast bemästra. Jo, i litteraturen förstås. Så? Teckensystemet blir konst, litteratur, film, spökhistorier.

Som jag sa. Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare.

Hur undersöker man något i människans natur, till exempel det i oss som dras mot det otäcka? Genom litteratur förstås, genom att sitta säkert i läsfåtöljen. Och här är Guy de Maupassant säker på sin konst. Som konst betraktad. Man anar i berättelserna en kommande galenskap. Det är kusligt i sig.

The post Klassisk novellkonst av Guy de Maupassant first appeared on Opulens.

AUTOFIKTION. Den självbiografiska boken ”Yoga” av den franske författaren Emmanuel Carrère ”är en påminnelse om hur mycket vi kan betyda för varandra, eller snarare – hur mycket vi helt enkelt måste betyda för varandra,” skriver Robert Myhreld. Det är också en bok om depression och bipolaritet.

Yoga av Emmanuel Carrère
Översättning: Lotta Riad
Pequod Press

Baksidestexten är koncis och kärnfull:

En bok om yoga och depression,
om meditation och terrorism,
om strävan efter helhet och
bipolaritet. Saker som verkar
höra ihop men inte gör det.

Boken är Yoga, författaren fransmannen Emmanuel Carrère och Pequod Press förlaget, som också givit ut tre andra verk av honom. Carrère är flerfaldigt belönad för sitt författarskap och har vid sidan av skrivandet även suttit i regissörsstolen.

I boken beskriver han sig själv som ”en narcissistisk, labil man som är besatt av att bli en stor författare”. Han skriver enligt egen utsago utifrån övertygelsen att böckerna är utrymmen där enbart sanningen har ett existensberättande. Sanningshalten i detta är naturligtvis svår för en utomstående att bedöma, men faktum är att han har gjort sig känd som en framträdande författare inom autofiktionens domäner. Sanning eller ej – Yoga står stabilt på egna ben och han tillstår att han i detta fall har fått förvanska, flytta och stryka för att göra boken både anständig och förståelig.

Året är 2015. Yogan som praktik har länge varit en stor del av Carrères liv och han föresätter sig att skriva en liten introduktionsbok om yoga för nybörjare. Han beger sig till en meditationsretreat där tystnad, timmar av stillasittande meditation och långsamma promenader är vad som fyller dagarna. Det får ett abrupt slut. Fyra dygn in på vistelsen sker terrordådet mot Charlie Hebdbo, varpå han far tillbaka till Paris. Här tar boken en vändning, eller snarare fart.

Efter tio år av harmoni rämnar livet till följd ytterligare omskakande omständigheter. Han hamnar inom slutenvården, diagnosticeras som bipolär och olika typer av medikamenter och ECT (electroconvulsive therapy) testas för att få rätsida på hans mående. Bipolaritet är en kronisk sjukdom som drastiskt ökar risken för att den sjuke ska bära hand på sig själv. Sjukdomen är ofta svårbehandlad, och även vid tämligen effektiv medicinering kan den sjuke drabbas av djupa depressioner och höga måendetoppar där denne utför handlingar som en frisk inte skulle göra. Ofta med ödesdigra konsekvenser. Vad det innebär i praktiken kommer an på vilken typ av bipolär sjukdom personen lider av.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är inte svårt att föreställa sig vad det innebär för någon att vid åldern sextio komma till insikt att man rent kliniskt betraktat är psykiskt sjuk. Med diagnosen som raster försöker han förstå sin livshistoria och sig själv som person. Detta samtidigt som han befinner sig i sjukdomens allra djupaste mörker. Död-i-livet kan möjligtvis beskriva hans tillstånd. Grubblerier över både sina livsval och världens tillstånd lämnar honom inte i och med utskrivningen.

Han reser och vägarna för honom till den grekiska ön Leros och dess flyktingläger. Här blir han av olika anledningar kvar och lär känna pojkar vilka flytt krigshärdar i jakt på att ta sig till det Europa vi alla vet inte lättvindigt släpper in människor. Denna episod visar sig vara ett av tillfällena i boken där fiktion och verklighet medvetet har tvinnats ihop, vilket kanske också är vad som gör detta till bokens tveklösa höjdpunkt.  

Carrère är avgjort är en mycket talangfull författare som skriver klokt, insiktsfullt och självrannsakande. Hans förkärlek för att beskriva barns utseende i ordalag såsom söt, tilldragande och liknande lämnar dock en bitter eftersmak. Det är inte bara onödigt, utan också obehagligt.

Med det sagt är Yoga en mycket livlig och personligt hållen bok som närmast tvingar läsaren att se på sig själv utifrån inifrån. Emmanuel Carrère trodde sig vara allt annat än förankrad i ett poröst sediment, något som plötsligt kunde lösas upp i mörka strömvirvlar. Likväl kom det att ske, men i stället för undergång lärde sig de mörkervana ögonen att de inte behöver sky ljuset. Yoga är en påminnelse om hur mycket vi kan betyda för varandra, eller snarare – hur mycket vi helt enkelt måste betyda för varandra.

Det är det hela.

The post Insiktsfullt om ett liv som rämnar first appeared on Opulens.

ROMAN. Robert Myhreld reflekterar över en roman av Roch Carrier som handlar om andra värlskriget och en begravning. “”Krig, Yes sir!” är en fantastisk liten satirkryddad berättelse, konstaterar Myhreld.

Fransk-kanadensaren Roch Carrier, född 1937, gav 1968 ut den korta berättelsen ”La guerre, yes sir!”  Två år senare kom den även ut i Sverige på förlaget Interculture med titeln ”Krig,Yes Sir!”. Carrier hålls idag som en av de främsta fransk-kanadensiska författarna och han excellerar utan tvekan i det kortare formatet. Det är mycket synd att inget mer av Carrier översatts till svenska. ”Krig, Yes sir!” är en fantastisk liten satirkryddad berättelse.

Vi befinner oss i utkanten av en by någonstans i Québec. Sex engelska soldater anförda av en sergeant kommer bärande på en kista. Snön är lika djup och svårforcerad som luften är kall och bitande. Deras kläder är genomsvettiga och de känner hur hakorna långsamt paralyseras av kylan. De frusna svettpärlorna driver huden till bristningsgränsen. Québec om vintern är väsensskilt från horisontalregn och blåst.

Det finns en bland dem som inte fryser. Det är Corriveau i kistan, en alldeles ung man som stupat långt hemifrån i det krig som kom att kallas andra världskriget. Det som är kvar av honom ska föras hem och tas om hand av familjen. När soldaterna så äntligen kommer fram, tar modern och fadern emot ekipaget i sin enkla boning. Det dröjer inte länge innan hart när hela byn trängs inne i huset och spektaklet kan börja. Sorg, glädje, vänskap, hat, vällagrad cider, varma pajer, lustar, patriotism och mycket annat som hör mänskligheten till kan skapa de mest oanade aftnar.

Redan titeln har en udd riktad mot de män som startar krig de själva inte offrar sitt blod för. Carriers värja har emellertid andra ärenden. Den gör bland annat upp med engelsmännens arrogans och förakt gentemot French Canadians, dessa ”rädda, föga intelligenta” och ”motspänstiga” grisar. Till och med en anglofil av Hakelius-mått skulle finna det lite tillfredsställande när den engelska fanan skändas och används som både filt och duk innan det hela är över.

Humorn är kärv på ett vis som kommer mig att tänka på en särskild hädangången västerbottnisk författare. Tonen bärs upp av några minnesvärda och lätt excentriska karaktärer, de många urspårade scenerna och flera finurliga dialoger vilka inte sällan har en religiös underton. Synden, straffet och den antagligen långt bort stående förlåtelsen utgör treenigheten som löper genom texten. Att bli en förtappad själ tycks vara en mycket enkel sak.

Känner du dig själv en gnutta förtappad och söker vägledning ska du inte misströsta. Sätt dig bara på bänkraden bredvid de andra när Corriveau ska gravsättas så ska du få dig en avhyvling av rent bibliska mått. En katolsk präst kommer nämligen att med svavelosande ord kasta sig ut över församlingen och förkunna att livet i allmänhet är alldeles för långt eftersom ni – du och dina bänkgrannar – hinner bli förtappade både en och tio gånger. 

Västerbotten var det, ja.

The post Myhrelds marginalanteckningar: “Krig, Yes Sir!” first appeared on Opulens.

PROSA. “Det finns mycket att tycka om hos Patrick Modiano och då särskilt hans sällsamma handlag med positioner och platser,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den Sverigaktuella Modianoromanen “Chevreuse”. 

Chevreuse av Patrick Modiano
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
Elisabeth Grate bokförlag

Den franske Nobelpristagaren Patrick Modiano har ett trettiotal böcker bakom sig, varav ett tiotal är översatta till svenska. Ofta återkommer Modiano till samma ledmotiv, han vänder tillbaka i sitt liv, blottlägger minnenas ljus och vadar i det den sanka glömskans träsk.

Så även nu, författaren Jean Bosmans, Patrick Modianos alter ego, är likt Proust på spaning efter den tid som flytt. Han ser på nutiden som sjuttioåring och vänder tillbaka till ett då-plan som tjugoåring. Och så ser han på sina första år från den lilla kommunen Chevreuse i departementet Yvelines, inte långt från Paris.

På resan möter han personer som öppnar gläntor och pekar på dörrar, som rösade leder eller otrampade stigar, även konkreta föremål ger ledtrådar. Över det hela vilar som alltid hos Modiano en lätt skymning och runt hörnen finns en känsla av lurande faror.

Patrick Modiano är inte övertydlig på något sätt i sitt berättande. Han är både fragmentarisk och minimalistisk. Man skulle kunna säga att Modiano arbetar som en bioarkeolog och han överlåter åt läsaren att söka, reflektera och finna de skärvor som saknas. Dessa är inte så få och ingen vet heller hur det egentligen förhåller sig med falska guldtackor och anhopningar av ogiltiga sedelbuntar.

En kvinna leder Bosmans till skumma och hotfulla typer. Ja, det är ett ”tvivelaktigt umgänge”. De orden förekommer ofta i berättelsen. Det pågår märkliga liv i ödsliga våningar och öde villor. Därtill förekommer det nattliga påhälsningar och telefonsamtal.

Det finns mycket att tycka om hos Patrick Modiano och då särskilt hans sällsamma handlag med positioner och platser. Det är ett berättande med noggrannhet och teknisk färdighet. Spänningen och ovissheten, som löper genom hela romanen, förlänar den ett drag av deckare.

The post Suggestiv Modiano-roman med drag av deckare first appeared on Opulens.

PROSA. “Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.” Robert Myhreld läser “Kamrater på en irrande planet” av Antoine de Saint-Exupéry i en nyöversättning men blir, dess värre, inte särskilt berörd.

Kamrater på en irrande planet av Antoine de Saint-Exupéry
I nyöversättning och med efterord av Marie Berthelius.
Förlag: Bakhåll

Fransmannen och flygpionjären Antoine de Saint-Exupérys Kamrater på en irrande planet inleds med några meningar som kan sägas utgöra ramarna för boken:

”Planeten lär oss mer om oss själva än våra böcker. För planeten bjuder oss motstånd. Människan finner sig själv då hon mäter sig med ett hinder. Men för att lyckas behöver hon ett verktyg.”

Vissa kunskaper, erfarenheter och insikter måste man gå sig till. Eller i det här fallet – flyga sig till.  

Saint-Exupéry föddes 1900 i Lyon. I Frankrike håller man ännu idag honom högt och hans barnbok Den lille prinsen har översatts till fler än 260 språk. Vid sidan av att vara författare, arbetade han också som journalist, men det som kom att bli hans huvudsakliga värv var flygandet. Något som sedermera även kom att bli död när hans flygplan sommaren 1944 störtade och försvann ner i Medelhavet.

Föreliggande bok gavs ursprungligen ut i Frankrike 1939 och titeln den engelska utgåvan gavs är svår att inte gilla – Wind, Sand, and Stars. Kamrater på en irrande planet är vad Bakhåll förlag valt som titel och kommer här i en nyöversättning av Marie Berthelius. Angående valet av omslag finns det möjligtvis en blinkning till den engelska titeln. Vinden går att ana, särskilt under läsningen. Kylan under nattstjärnorna i öknen kan vara mördande kall.

Bokens röda tråd är litet fransig. Det beror inte på att den är otydlig, utan för att pennan inte hastar framåt i en spikrak riktning. Från första till sista sidan får läsaren ta del av å ena sidan olika berättelser och å andra sidan Saint-Exupérys filosofiska tankar. De kommer inte sällan omlott.

Saint-Exupéry berättar om eskapader han själv varit med om, men också om sina kamrater som var nära att försmäkta. I dessa äventyrsberättelser stångas män med naturens element – i öknen eller isande kalla bergsregioner – och överlever. Några kommer ut med frostskador, andra med böcker.

Det hedrar Saint-Exupéry att han inte ens ett smul framhäver sig själv. Det låg inte för honom, åtminstone inte utifrån vad läsaren kan sluta sig till. Han skriver inte fram sig själv som en äventyrare som sätter livet på spel i annat syfte än att känna adrenalinet. Han skriver på ett ställe att han gav ”blanka tusan i dödsförakt.”

Saint-Exupéry kände till farorna förknippade med att bege sig upp i den ”vidsträckta rättssal som stormhimlen utgör” och försvara ”sitt postplan mot tre av naturkrafternas gudar: berg, hav och stormar.”

Riskerna stod skrivna i himlen, men framför sig såg han ett mål bortanför flygandet som sådant. Det kan ha varit postleverans, men även spaningsuppdrag för de allierade under andra världskriget. Planet i sig var inte målet, det var medlet. Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.

Så långt om berättelserna. Bokens sidor har beströtts med filosofiska funderingar i olika längd och kvalitet. Han tar så att säga höjd för att i ett försök överblicka och mejsla ut både mening och sanning för människan. Jag antar att han från sina hundratals meter ovanför jordytan, betraktande vädrets skiftningar likt en pilgrimsfalk, hade mycket tid över till att idissla tankar.

Tyvärr fångar boken aldrig mitt fulla intresse. Det kommer sig inte av dess upplägg (boken är avgjort välskriven) eller exempelvis de något vidlyftiga utsagorna om slavars förhållanden och öden. Det beror inte på något annat än att jag aldrig blir särskilt engagerad av berättelserna eller stimulerad av de funderingar som skrivs fram.

Med det sagt är det ett ovedersägligt faktum att boken har haft och fortsatt kommer att finna sina läsare.  

The post Planeten och planet first appeared on Opulens.

PROSA. Michel Houellebecqs senaste roman ”Förinta” är enligt Gregor Flakierski “en spännande och intresseväckande roman, med fantastiskt bra driv och tung substans i berättelsen.”

Förinta av Michel Houellebecq
Översättning: Sara Gordan
Albert Bonniers förlag

Jag måste erkänna att jag har varit högst ambivalent när det gäller Houellebecqs författarskap, hans cynism, misantropi och misogyni. Samtidigt är han sällsynt vass i sin kritik av samhället, det politiska spelet, av en genomkommersialiserad, förflackad civilisation utan andliga värden, med en innehållslös individualism och utan naturliga sociala gemenskaper. Och så är han förstås en driven författare. Med det sagt så kom hans senaste roman som en klar överraskning, och på det stora hela en positiv sådan.

Visst kan han fortfarande vara nog så cynisk, inte minst när det gäller politikens värld, men vem kan klandra honom? Det är lätt att känna en fullständig avsky inför det politiska spelets tomhet, med dess lömska intriger, skamlösa hållningslöshet, där konkret innehåll har ersatts av manipulativ medieträning, och när det är omöjligt att kritisera motståndarens politik eftersom den är precis samma som ens egen!

Den närliggande framtid som Houellebecq skildrar är till synes ganska positiv, åtminstone med den politiska och ekonomiska elitens mått mätt. Ekonomin är mycket framgångsrik och tillväxten god, men tyvärr till ett pris. Och priset är växande klyftor med bara fattiga och rika, medelklassen är helt utplånad, arbetslösheten är skyhög, den offentliga sektorn privatiserad och drabbad av omfattande nedskärningar, brottsligheten är förfärande hög, och polis och militär får en ökad roll i samhället.

En framtid som påminner oroväckande mycket om samtiden.

Mitt uppe i denna komplexa verklighet finns Paul, en nära medarbetare till den framgångsrike ekonomi-, finans- och budgetministern och potentielle presidentkandidaten. Paul är välutbildad, har gått i en av landets elitskolor och har nått så långt i karriären som det är möjligt för någon utan politiska ambitioner.

Men han är en ensam person. Hans äktenskap är stendött, han har inga vänner, banden med familjen är oklara och distanserade. Här möter vi en helt ny sida hos Houellebecq, han tecknar en så insiktsfull och fin, nästan ömsint, bild av mänskliga relationer. Genom Pauls ganska drabbande öde ställer författaren frågor kring den mänskliga existensen, vår tillvaro från ”allt till intet”, och inte minst vår rädsla, och inte sällan en huvudlös förnekelse, av dödens realitet.

Är gemenskap över huvud taget möjlig, eller är vi dömda till ensamhet?

Det finns – trots allt – en försiktig öppning hos Houellebecq, också det något nytt för hans del.

Sedan ska jag låta vara osagt om Pauls existentiella grubblerier är verkligen universella, eller mer av en klassbunden karaktär.

Hur som helst är ”Förinta” en spännande och intresseväckande roman, med fantastiskt bra driv och tung substans i berättelsen. Möt den nye Houellebecq!

The post Houellebecqs nya roman – en positiv överraskning first appeared on Opulens.

PROSA. Att förändras: En metod av Édouard Louis är en både engagerande och mycket välskriven bok, konstaterar Elisabeth Brännström.

Att förändras: En metod
av Édouard Louis
Översättare: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

När den unge franske författaren Édouard Louis 2014 debuterade med sin banbrytande, självbiografiska roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, var han på  väg in i en helt ny värld som krävde att han förändrades nästan helt och hållet, både på utsidan och insidan. Det hade sedan länge varit hans målsättning att få ingå i Paris intellektuella sfär och nu hade han efter flera års hårt arbete nått sitt mål; debuten skulle ge honom den sista knuff han behövde mot ett fullständigt nytt liv som beundrad kulturpersonlighet, en viktig person som räknades och som hade tillägnat sig tillräckligt många eleganta manér för att, utan att skaka på manschetterna, kunna föra sig i de parisiska finrummen.

The post Fördjupad berättelse om klassresa first appeared on Opulens.