ROMAN. ”Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!” Så lyder Lis Lovéns omdöme om Édouard Louis sjätte roman ”Kollapsen”. En bok där spänningsfältet mellan två bröder resulterar i stor litteratur.

I Édouard Louis femte roman, som handlade om hans mor, ”Monique flyr” kom han inte till sin rätt. Jag var inte helt nöjd med den boken. Men i denna nya roman, ”Kollapsen”, där han skriver om sin äldre halvbror, tar han sig upp på den litterära stegen igen.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en bedrift att komma från de sociala omständigheter han växt upp med och – ja, klättra upp. En ära minsann!

Under läsningen av ”Kollapsen” märker jag att författaren Édouard Louis är tillbaka på banan. Det är riktigt kul att se, ja glädjande. Det som framträder som romanens bärande element är hans sociologiska metod.

De sociala omständigheterna i Louis liv har varit förfärliga. En våldsam pappa, en bror som super, en mor som är hunsad. Louis lyckas få en blick för sakernas tillstånd och han skriver på ett ställe:

Våldet cirkulerade mellan våra kroppar, som ett fluidum, som en elektrisk ström.

Det fanns överallt, det tillhörde ingen.

Édouard Louis har genomskådat det sociala spelet och dess maktstrukturer. Det är på ett sätt en njutning att förstå det, en revansch. Han är inte bitter, han konstaterar faktum. Att höja sig över det mekaniska våldet är en triumf. Och just detta att inse hur våldet tillhör ingen är också att förstå att vi ofta lever genom strukturerna snarare än vårt ego. Särskilt för de lägre klasserna är detta sant, för de kan inte fly sina omständigheter. Därför är de prov Louis ger på sin intelligens en njutning att ta del av.

Édouard Louis skriver så bra att man som läsare bara sveps med. Jag är därför glad att jag beslöt mig för att läsa denna hans sjätte roman, även om jag misstänkte att jag skulle bli besviken. Det blev jag nu inte.

Och det är något djupt märkligt med denna bok. Den tar spjärn mot gåtan att två bröder kan vara så olika. Den ene vill förstå utan att bry sig; författaren alltså. Den andre, alkisen, homofoben, rasisten tror sig förstå utan att bry sig. Det skapar ett spänningsfält mellan dessa båda som tvingar fram stor litteratur. Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!

The post Édouard Louis roman ”Kollapsen” är stor litteratur first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Boken är alls inte illa skriven, den är faktiskt riktigt bra på sitt triviala sätt,” skriver Lis Lovén som läst ’Monique flyr”, Édouard Louis senaste bok om mamman. Men hon konstaterar också att den inte lever upp till förväntningarna.

Monique flyr av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

Sedan genombrottet 2014 med den autofiktiva debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” har Édouard Louis etablerat sig som ett av de ledande namnen i fransk samtidslitteratur.

Édouard Louis skriver uppenbarligen utifrån ett projekt som går ut på att synliggöra våldets maktstruktur, särskilt den som riktar sig mot arbetarklassen i Frankrike. Och bögar förstås. Jag gillade hans förra bok i svensk översättning: ”Att förändras: en metod”. Ja, hans metod blev verkligen synlig i den texten. Att han studerat sociologi på ett ansett universitet i Frankrike märktes tydligt. Kanske var det därför som jag hade stora förväntningar inför den bok som nu föreligger i översättning av Marianne Tufvesson. Än en gång har han alltså skrivit en bok om sin mamma – ”Monique flyr”. I ”En kvinnas frigörelse” (2022) skildrades hur mamman bröt upp från den destruktiva relationen med Louis far. I ”Monique flyr” måste Louis mor än en gång ta sig ur en situation som blivit ohållbar och där en våldsam man utgör problemet.

Skriver in mamman i projektet

Det var ju först och främst Louis sätt att vilja återskapa sig själv utifrån nya förutsättningar som gjorde att han flydde från sitt arv. Fattigdom och avsaknad av kulturellt kapital. Men jag får snarare intrycket att han mera på en höft återigen skriver in sin egen mamma i sitt projekt.

Hjälper det att färga håret och sätta glitter på ögonen för att fly in i ett eget liv som kvinna, som mamma? Jag undrar om det inte nu är så att ännu en man får avgöra hennes öde. Och den mannen, ja, det är förstås hennes egen son. Visst, det var enligt uppgift hon som beställde boken och ville att han skulle skriva den. Men hennes frihet är likväl villkorad.

Sonen har fixat en lägenhet åt henne, möbler och han ger henne pengar som hon kan leva av. Han utnämner henne till Paris drottning. Men, så som Édouard Louis har konstruerat fram sig själv tack vare sin författartalang konstruerar han nu fram en berättelse där modern alltså flyr från en ny man som misshandlat henne. Mamman framställs för övrigt inte som det minsta bitter. Det är som om våldet inte skulle ha gått in i henne. Hon blir ju därtill fri tack vare sonens välvilja och materiella omständigheter.

Édouard Louis skriver distanserat

Nej, jag vill inte anamma Édouard Louis bild av modern. Fast boken är alls inte illa skriven, den är faktiskt riktigt bra på sitt triviala sätt. Den blir aldrig långtråkig och den är koncentrerad och lätt att ta sig igenom. Men den lever inte upp till hans förra bok. Det är som om den som nu föreligger är skriven bara för att ännu en bok kan skrivas.

Jag tycker att hans mamma borde vara värd en bättre bok, med mer inlevelse. Som det nu är finns det ett avstånd dem emellan. Som om sonen bara hoppas att mamman också hon ska bli del av hans flykt från sitt arv. Men på ett sätt är flykten även en del av en större förnekelse. Att inte längre vilja vara en del av det fula, fattiga och trista. Och det är klart. Den metod Louis har använt beträffande sig själv och i sin författargärning kan nog inte gälla en annan människa, hur älskad hon än är.

Mamman har ju inte av egen kraft använt en metod som ska leda till frihet och förändring. Hon får kanske sola sig i sonens glans, likt en måne som fångar solens strålar. Så kan ju en drottning av Paris också fungera. Allt för konstens skull.

The post Édouard Louis mamma är värd en bättre bok first appeared on Opulens.

PROSA. ”Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Nobelpristagarens bok om mammans sjukdom och död.

Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Översättning: Maria Björkman
Norstedts

Annie Ernaux är en av de viktigaste samtida franska författarna och fick 2022 Nobelpriset i litteratur.

När mamman drabbas av Alzheimers sjukdom börjar Annie Ernaux att skriva dagbok, att göra anteckningar efter sina besök, för att på ett sätt hålla kvar mammans liv. Det resulterar i boken ”Je ne suis pas sortie de ma nuit” som nu föreligger i svensk översättning av Maria Björkman. ”Jag har inte kommit ur min natt” är bokens svenska titel.

Läsaren tas med till 1980-talet. Det är korta intryck från besöken hos modern. Sällan tänker Annie på något särskilt. Nej, hon tänker egentligen inte på någonting vid dessa besök. Hon bara är hos sin mamma. Det är allt. Efteråt tänker hon och reflekterar över vad som hänt under just det aktuella besöket.

Och det innebär att iaktta en smärtsam förvandling, att se mammans förfall och uthärda den ständiga lukten eller stanken kring henne.

Förändringarna är ständigt pågående, mammans ansikte ser aldrig likadant ut, krafterna tas ifrån henne och hon måste koncentrera sig på ätandet. Det hela innebär att se en person blekna bort och bli genomskinlig i en obarmhärtig sjukdom.

Det sker även en förvandling på ett annat plan – mamman blir som ett barn och Annie Ernaux måste inta omsorgsrollen – en roll som hon varken klarar av eller vill ha. Det blir bara en katedral av otillräcklighet.

Svårt och smärtsamt, de svåraste orden att höra, är när Annie Ernaux lämnar sin mamma och mamman säger – ta med mig. Dagbokens titel är mammans sista ord. Hon får gå genom natten, ensam.

En måndag i april dör mamman, naturligtvis väntat – men ögonblicket kom ändå plötsligt – tårarna och sorgen och gråten, mycket gråt.

Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg. Hon skapar en närvaro och en delaktighet, som gör att du känner dig närvarande och med, särskilt i mammans rum.

The post Ernaux gestaltar på mästerligt vis first appeared on Opulens.

ROMAN. Lis Lovén har med blandade känslor läst ”Krig” av den kontroversielle franske författaren Céline. Men hon konstaterar också att det är en bok som framstår som angelägen än i dag.

Krig av Louis-Ferdinand Céline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Norstedts

Den kontroversielle författaren Louis-Ferdinand Céline skrev Krig omkring 1934, men manuskriptet försvann och fick stor uppmärksamhet när det återfanns i Frankrike 2020. Nu finns romanen i svensk översättning av Kristoffer Leandoer.

Det går till att börja med inte att vara helt på det klara med vad Louis-Ferdinand Célines bok ”Krig” är för slags text.  

Varför är den här romanen då så svår att greppa initialt? Jag citerar:

Än så länge så föredrog jag helt enkelt det eländiga skick som jag tidigare var i, och som jag nästan dog av, frånsett struntsaker som smärta, (musik) och tankar. För närvarande var det ingen tvekan om att jag inte kunde svara på tilltal. Det blev det stora problemet, trots att jag fortfarande hade munnen full av blod och det vänstra örat igenkorkat av bomull dessutom.

Det ska i sammanhanget framhållas att ”Krig” är transkriberad utifrån ett handskrivet manusutkast. De franska redaktörerna fick tyda, iordningställa och tolka Célines handskrivna papper. I den svenska utgåvan har Norstedts valt att följa det franska originalets markeringar där ord och meningar varit svårtydda eller helt enkelt oläsliga.

”Krig” är verkligen inte någon dålig roman, men man måste nog ha varit med om en eller annan gränsöverskridande upplevelse för att känna igen tankens flykt och det osammanhängande. Texten må vara undflyende men bjuder också hårt motstånd under läsningen.

Kanske krävs det även ett visst mått av litterär medvetenhet för att förstå sig på luckorna i texten, just vid de hålrum där språket bär eller brister. På så vis anser jag att Célines text är angelägen även i vår tid. För något omvälvande sker ju med medvetandet i ett krig.  

Jag tror inte att Céline hade något entydigt budskap. Texten tycks vara skriven under en bearbetningsfas. Språket i sig måste föra honom vidare i medvetandets flykt på så sätt att han får ihop sin erfarenhet. Han verkar vilja chockera genom förmedlandet av de upplevelser han haft som följd av de skador han ådragit sig på slagfältet under första världskriget.

Céline yrar sig genom texten och här blottläggs något problematiskt. Det är nämligen på ett machovis han försöker bearbeta sitt trauma. Han tycks således förlita sig på sin sexualitet under sina prövningar på ett militärsjukhus. Det innebär att han inte riktigt tar till sig det lidande han själv och de andra patienterna går igenom. Att objektifiera blir ett skydd och en försvarsmekanism. Ja, det blir hans kaxiga manlighet som hjälper honom att stå ut.

Jag tycker ändå inte att man ska moralisera över litteraturen och vad som får sägas eller inte. Célines poetik är att se liv och dikt på distans, som ett sätt att uthärda. Man kan förstås ogilla hans sexism men i textens interna logik blir den litterärt giltig. Så, ja, på många sätt måste man skilja på dikt och verklighet. Ord måste få tänjas till ytterligheter ibland, och visst är det uppenbart att till exempel Henry Miller lärde sig åtskilligt av Céline.

Den sköra tråden är svår att gripa i tankens flykt, eftersom tanken hos Céline intimt hänger samman med de händelser han beskriver. Det finns i texten ett påtagligt modernistiskt flyt. Kriget kommer till slut i skymundan. Och Célines trauma gör att han måste rikta in sig på trivialiteter. Det är när sexualiteten hos Céline frikopplas från samhälle, kultur och socialt regelverk som det rent biologiska framträder i sin råaste form. Det finns, som sagt, ingen anledning att i litterärt avseende fördöma denna yttring. Märk väl att det var under 1900-talet vi fick uppleva den sexuella frigörelsen. Det är i ett sådant sammanhang Céline bör ses. Och jo, språket hos Céline flyter på, man får som läsare försöka hänga med i flykten… i väg, i väg!

The post Machoattityd och tankens flykt i ”Krig” av Céline first appeared on Opulens.

ROMAN. ”’De sovande barnen’ är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Anthony Passerons självbiografiska roman om en traumatisk familjehistoria.

De sovande barnen av Anthony Passeron
Översättare: Marianne Tufvesson
Albert Bonniers förlag

För några år sedan började den franske gymnasieläraren Anthony Passeron (1981-) intressera sig på allvar för sin familjs historia.

Det var mycket han undrade över och speciellt nyfiken var han på den tystnad som alltid omgivit hans farbror Désirés korta liv.

Allt Anthony Passeron hade till hjälp i sin släktforskning, utöver sina egna rätt bristfälliga minnen, var en samling rullar med privata filmer från åttiotalet och det var på en av rullarna han hittade en sekvens som skulle hjälpa honom att bättre förstå problematiken runt Désiré.

Den korta filmsnutten som spelats in den dag han och hans tvillingbror döptes i sin lilla hemby nära Nice på Franska rivieran visar en grupp uppsluppna, finklädda släktingar. I ett hörn skymtar Désiré och hans fru Brigitte för ett ögonblick förbi. Båda skiljer sig så tydligt från mängden att Anthony omedelbart förstod vilka de var och varför deras relation till resten av familjen hade blivit så sårig och omgiven av tystnad.

Désiré och Brigitte var heroinmissbrukare som drabbats av aids och trots att de inte fyllt trettio när de filmades är det tydligt att de inte har lång tid kvar att leva. Båda liknar skelett; kropparna är avmagrade, deras ansikten är slitna och tänderna trasiga. Inom kort ska båda ligga begravda i tätt tillslutna zinkkistor på byns kyrkogård och deras familjer kommer att tvingas leva med sorgen över sin förlust och dessutom dras med den skam ett fördomsfullt samhälle belastar dem med.

Familjen Passeron hanterade sitt trauma antingen genom tystnad eller genom att blanda bort korten. Désiré nämndes sällan inom familjen Passeron, men alla hade en egen åsikt om hans personlighet och hans liv och död. Anthony Passeron ställde många frågor under barndomen, men svaren var förvirrande och som vuxen bestämde han sig för att försöka reda i den härva av tystnad och halvkvädna visor som omgivit hans farbror.

I den självbiografiska boken De sovande barnen, kommer hans önskan att sätta ord på familjens traumatiska historia till fullt uttryck och han har även lyckats med att utveckla berättelsen till att inte enbart omfatta familjen Passeron och trakten där de levt sina liv under flera generationer. I vartannat kapitel innesluter han också en berättelse om forskningen runt aids-viruset. En forskning som sakta men säkert skulle leda till framställandet av fungerande bromsmediciner och större chanser till överlevnad.    

Den röda tråden i boken, berättelsen om Désiré och Brigittes förfall, tog sin början i slutet av sjuttiotalet då Désirés föräldrar till sin förvåning fick ett vykort från Amsterdam.

Deras äldste son, den förste i den välbeställda och respekterade slakterifamiljen Passeron som tagit studenten och fått ett manschettjobb, hade dragit iväg till Amsterdam. Det hade han gjort på vinst och förlust med pengar han stulit från sin arbetsgivare.

Han återbördades dock snabbt till familjen då hans yngre bror Émil, Anthony Passerons pappa, åkte och hämtade hem honom på sin mammas begäran. Désiré följde snällt med, men ingenting återgick för den skull till det normala. Samtidigt som Désiré återvände hade polisen nämligen börjat hitta ett stort antal av byns ungdomar sovande i gränderna med sprutor hängande från armvecken. Byn hade drabbats av en oväntad svallvåg av drogmissbruk och myndigheterna stod handfallna när barn från välbärgade familjer både stal från sina föräldrar och gjorde inbrott i andra bybors villor och butiker.

Désiré blev en av de ungdomar som låg utslagna på gatorna. Därtill stal han för att underhålla sitt eget och Brigittes heroinberoende. De delade sprutor med byns heroinister och när aids började skörda sina offer smittades både det unga paret och fostret i Brigittes mage, Anthonys kusin Èmiliè, av viruset. Ingen av dem skulle överleva sjukdomen.

I familjen Passeron reagerade familjemedlemmarna mycket olika på sjukdomen och dödsfallet. Désirés far gick helt in i sin egen tystnad medan hans fru ägnade sig åt en ilsken form av förnekelse och åt lögner angående sonens missbruk och svåra sjukdom. Bland annat envisades hon med att Désiré, som var en snygg, välartad pojke från en respektabel familj, varken kunde vara narkoman eller aids-sjuk, trots att alla tecken tydde på motsatsen.

Anthonys pappas åsikt om sin storebror var däremot betydligt mer negativ och en bitterhet sken igenom då han någon gång nämnde brodern. Själv hade han alltid skött sig, ansåg han, men han hade ändå fått betydligt mindre uppmärksamhet än den bortskämde, självdestruktive Désiré som alltid bara ställt till med problem, och som fortsatte störa familjens frid till och med efter sin död.

Anthony Passeron har lyckats utmärkt med det han ursprungligen förutsatte sig; att sätta ord på sin familjs tystnad. Den lite råa, osentimentala, ibland upprörda,  i grunden nervöst känsliga tonen i narrativet om familjen Passerons kamp för att stå ut med sin svåra sorg och sina skamkänslor, ger berättelsen en fin laddning som får den att gripa tag och engagera på riktigt. Dessutom är skildringen av forskningen runt aids-viruset och jakten på ett botemedel intressant i sin egen rätt. Den bidrar med en utmärkt fond till det som drabbade Désiré och hans familj.

De sovande barnen är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut av en lovande författare som jag hoppas få läsa mer av i framtiden.       

The post Passeron skriver skarpt om traumatisk familjehistoria first appeared on Opulens.

PROSA. “Det finns mycket att tycka om hos Patrick Modiano och då särskilt hans sällsamma handlag med positioner och platser,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den Sverigaktuella Modianoromanen “Chevreuse”. 

Chevreuse av Patrick Modiano
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
Elisabeth Grate bokförlag

Den franske Nobelpristagaren Patrick Modiano har ett trettiotal böcker bakom sig, varav ett tiotal är översatta till svenska. Ofta återkommer Modiano till samma ledmotiv, han vänder tillbaka i sitt liv, blottlägger minnenas ljus och vadar i det den sanka glömskans träsk.

Så även nu, författaren Jean Bosmans, Patrick Modianos alter ego, är likt Proust på spaning efter den tid som flytt. Han ser på nutiden som sjuttioåring och vänder tillbaka till ett då-plan som tjugoåring. Och så ser han på sina första år från den lilla kommunen Chevreuse i departementet Yvelines, inte långt från Paris.

På resan möter han personer som öppnar gläntor och pekar på dörrar, som rösade leder eller otrampade stigar, även konkreta föremål ger ledtrådar. Över det hela vilar som alltid hos Modiano en lätt skymning och runt hörnen finns en känsla av lurande faror.

Patrick Modiano är inte övertydlig på något sätt i sitt berättande. Han är både fragmentarisk och minimalistisk. Man skulle kunna säga att Modiano arbetar som en bioarkeolog och han överlåter åt läsaren att söka, reflektera och finna de skärvor som saknas. Dessa är inte så få och ingen vet heller hur det egentligen förhåller sig med falska guldtackor och anhopningar av ogiltiga sedelbuntar.

En kvinna leder Bosmans till skumma och hotfulla typer. Ja, det är ett ”tvivelaktigt umgänge”. De orden förekommer ofta i berättelsen. Det pågår märkliga liv i ödsliga våningar och öde villor. Därtill förekommer det nattliga påhälsningar och telefonsamtal.

Det finns mycket att tycka om hos Patrick Modiano och då särskilt hans sällsamma handlag med positioner och platser. Det är ett berättande med noggrannhet och teknisk färdighet. Spänningen och ovissheten, som löper genom hela romanen, förlänar den ett drag av deckare.

The post Suggestiv Modiano-roman med drag av deckare first appeared on Opulens.

PROSA. “Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.” Robert Myhreld läser “Kamrater på en irrande planet” av Antoine de Saint-Exupéry i en nyöversättning men blir, dess värre, inte särskilt berörd.

Kamrater på en irrande planet av Antoine de Saint-Exupéry
I nyöversättning och med efterord av Marie Berthelius.
Förlag: Bakhåll

Fransmannen och flygpionjären Antoine de Saint-Exupérys Kamrater på en irrande planet inleds med några meningar som kan sägas utgöra ramarna för boken:

”Planeten lär oss mer om oss själva än våra böcker. För planeten bjuder oss motstånd. Människan finner sig själv då hon mäter sig med ett hinder. Men för att lyckas behöver hon ett verktyg.”

Vissa kunskaper, erfarenheter och insikter måste man gå sig till. Eller i det här fallet – flyga sig till.  

Saint-Exupéry föddes 1900 i Lyon. I Frankrike håller man ännu idag honom högt och hans barnbok Den lille prinsen har översatts till fler än 260 språk. Vid sidan av att vara författare, arbetade han också som journalist, men det som kom att bli hans huvudsakliga värv var flygandet. Något som sedermera även kom att bli död när hans flygplan sommaren 1944 störtade och försvann ner i Medelhavet.

Föreliggande bok gavs ursprungligen ut i Frankrike 1939 och titeln den engelska utgåvan gavs är svår att inte gilla – Wind, Sand, and Stars. Kamrater på en irrande planet är vad Bakhåll förlag valt som titel och kommer här i en nyöversättning av Marie Berthelius. Angående valet av omslag finns det möjligtvis en blinkning till den engelska titeln. Vinden går att ana, särskilt under läsningen. Kylan under nattstjärnorna i öknen kan vara mördande kall.

Bokens röda tråd är litet fransig. Det beror inte på att den är otydlig, utan för att pennan inte hastar framåt i en spikrak riktning. Från första till sista sidan får läsaren ta del av å ena sidan olika berättelser och å andra sidan Saint-Exupérys filosofiska tankar. De kommer inte sällan omlott.

Saint-Exupéry berättar om eskapader han själv varit med om, men också om sina kamrater som var nära att försmäkta. I dessa äventyrsberättelser stångas män med naturens element – i öknen eller isande kalla bergsregioner – och överlever. Några kommer ut med frostskador, andra med böcker.

Det hedrar Saint-Exupéry att han inte ens ett smul framhäver sig själv. Det låg inte för honom, åtminstone inte utifrån vad läsaren kan sluta sig till. Han skriver inte fram sig själv som en äventyrare som sätter livet på spel i annat syfte än att känna adrenalinet. Han skriver på ett ställe att han gav ”blanka tusan i dödsförakt.”

Saint-Exupéry kände till farorna förknippade med att bege sig upp i den ”vidsträckta rättssal som stormhimlen utgör” och försvara ”sitt postplan mot tre av naturkrafternas gudar: berg, hav och stormar.”

Riskerna stod skrivna i himlen, men framför sig såg han ett mål bortanför flygandet som sådant. Det kan ha varit postleverans, men även spaningsuppdrag för de allierade under andra världskriget. Planet i sig var inte målet, det var medlet. Planeten bjöd på motstånd, planet var verktyget för att för ett ögonblick lyckas överstiga hindret.

Så långt om berättelserna. Bokens sidor har beströtts med filosofiska funderingar i olika längd och kvalitet. Han tar så att säga höjd för att i ett försök överblicka och mejsla ut både mening och sanning för människan. Jag antar att han från sina hundratals meter ovanför jordytan, betraktande vädrets skiftningar likt en pilgrimsfalk, hade mycket tid över till att idissla tankar.

Tyvärr fångar boken aldrig mitt fulla intresse. Det kommer sig inte av dess upplägg (boken är avgjort välskriven) eller exempelvis de något vidlyftiga utsagorna om slavars förhållanden och öden. Det beror inte på något annat än att jag aldrig blir särskilt engagerad av berättelserna eller stimulerad av de funderingar som skrivs fram.

Med det sagt är det ett ovedersägligt faktum att boken har haft och fortsatt kommer att finna sina läsare.  

The post Planeten och planet first appeared on Opulens.

PROSA. Michel Houellebecqs senaste roman ”Förinta” är enligt Gregor Flakierski “en spännande och intresseväckande roman, med fantastiskt bra driv och tung substans i berättelsen.”

Förinta av Michel Houellebecq
Översättning: Sara Gordan
Albert Bonniers förlag

Jag måste erkänna att jag har varit högst ambivalent när det gäller Houellebecqs författarskap, hans cynism, misantropi och misogyni. Samtidigt är han sällsynt vass i sin kritik av samhället, det politiska spelet, av en genomkommersialiserad, förflackad civilisation utan andliga värden, med en innehållslös individualism och utan naturliga sociala gemenskaper. Och så är han förstås en driven författare. Med det sagt så kom hans senaste roman som en klar överraskning, och på det stora hela en positiv sådan.

Visst kan han fortfarande vara nog så cynisk, inte minst när det gäller politikens värld, men vem kan klandra honom? Det är lätt att känna en fullständig avsky inför det politiska spelets tomhet, med dess lömska intriger, skamlösa hållningslöshet, där konkret innehåll har ersatts av manipulativ medieträning, och när det är omöjligt att kritisera motståndarens politik eftersom den är precis samma som ens egen!

Den närliggande framtid som Houellebecq skildrar är till synes ganska positiv, åtminstone med den politiska och ekonomiska elitens mått mätt. Ekonomin är mycket framgångsrik och tillväxten god, men tyvärr till ett pris. Och priset är växande klyftor med bara fattiga och rika, medelklassen är helt utplånad, arbetslösheten är skyhög, den offentliga sektorn privatiserad och drabbad av omfattande nedskärningar, brottsligheten är förfärande hög, och polis och militär får en ökad roll i samhället.

En framtid som påminner oroväckande mycket om samtiden.

Mitt uppe i denna komplexa verklighet finns Paul, en nära medarbetare till den framgångsrike ekonomi-, finans- och budgetministern och potentielle presidentkandidaten. Paul är välutbildad, har gått i en av landets elitskolor och har nått så långt i karriären som det är möjligt för någon utan politiska ambitioner.

Men han är en ensam person. Hans äktenskap är stendött, han har inga vänner, banden med familjen är oklara och distanserade. Här möter vi en helt ny sida hos Houellebecq, han tecknar en så insiktsfull och fin, nästan ömsint, bild av mänskliga relationer. Genom Pauls ganska drabbande öde ställer författaren frågor kring den mänskliga existensen, vår tillvaro från ”allt till intet”, och inte minst vår rädsla, och inte sällan en huvudlös förnekelse, av dödens realitet.

Är gemenskap över huvud taget möjlig, eller är vi dömda till ensamhet?

Det finns – trots allt – en försiktig öppning hos Houellebecq, också det något nytt för hans del.

Sedan ska jag låta vara osagt om Pauls existentiella grubblerier är verkligen universella, eller mer av en klassbunden karaktär.

Hur som helst är ”Förinta” en spännande och intresseväckande roman, med fantastiskt bra driv och tung substans i berättelsen. Möt den nye Houellebecq!

The post Houellebecqs nya roman – en positiv överraskning first appeared on Opulens.

PROSA. Att förändras: En metod av Édouard Louis är en både engagerande och mycket välskriven bok, konstaterar Elisabeth Brännström.

Att förändras: En metod
av Édouard Louis
Översättare: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

När den unge franske författaren Édouard Louis 2014 debuterade med sin banbrytande, självbiografiska roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, var han på  väg in i en helt ny värld som krävde att han förändrades nästan helt och hållet, både på utsidan och insidan. Det hade sedan länge varit hans målsättning att få ingå i Paris intellektuella sfär och nu hade han efter flera års hårt arbete nått sitt mål; debuten skulle ge honom den sista knuff han behövde mot ett fullständigt nytt liv som beundrad kulturpersonlighet, en viktig person som räknades och som hade tillägnat sig tillräckligt många eleganta manér för att, utan att skaka på manschetterna, kunna föra sig i de parisiska finrummen.

The post Fördjupad berättelse om klassresa first appeared on Opulens.

FAVORIT. När Carsten Palmer Schale i förra veckan listade sina tre favoriter bland Nobelpriskandidaterna så var Annie Ernaux en av dem. Nu står det klart att fransyskan blir årets pristagare och Carsten ger en utförlig presentation av hennes författarskap.

Jag har tidigare föreslagit irländaren Colm Tóibin som årets Nobelpristagare i litteratur. Men det finns ju naturligtvis många, många fler som kan komma ifråga. En av dem är självklart fransyskan Annie Ernaux. En kvinna som dock är knapphändigt utgiven på svenska, och ännu mindre på många andra språk (till exempel engelska). Hursomhelst! Detta är en litterär gigant! Som numera skriver i ett slags sociologiskt-biografisk stil. Hennes första bok kom ut 1974, men tycks vara bortglömd idag.

Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav ett halvt dussin finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och (alltså) Édouard Louis med liknande klassbakgrund.

Och även om Ernaux länge har hyllats i Frankrike, var hon sålunda föga känd i den svenska och engelsktalande världen förrän för några få år sedan, då ett av hennes senaste självporträtt, Les années, nominerades till Booker International Prize. Så nu upptäcker plötsligt anglosaxiska läsare hennes tidigare verk, och hennes senaste bok, Mémoire de fille (En flickas memoarer) skrivs det om överallt.

Mémoire de fille var dock, kan man påstå, den bit som fattades i Ernauxs självbiografiska pussel. I den hittar hon tillbaka till sommaren 1958, och sin första sexuella upplevelse – en traumatisk händelse, lämnad outtalad i tidigare böcker, vilket ledde till att hon blev deprimerad och utvecklade en ätstörning.

Det tog också nästan sex decennier att reda ut händelsen, har Ernaux sagt,  “eftersom den var så komplex. Hade det varit en våldtäkt hade jag kanske kunnat prata om det i tid , men jag tänkte aldrig på det på det sättet” (fransk intervju i tv). I stället fördjupar sig hennes bok i gråzonerna av sexuellt samtycke, i en tid då den uppfattningen inte lärdes ut eller diskuterades.

“Mannen var äldre – det betydde något för mig – och jag gav efter, så att säga, av okunnighet”, sa Ernaux. “Jag minns inte ens att jag sa: ‘Nej.'”

Efter händelserna den sommaren tog det Ernaux ytterligare ett och ett halvt decennium att hitta sin röst. Hennes tidiga influenser – från Simone de Beauvoir till den sociala omvälvningen i maj 1968 – fångas i levande ögonblicksbilder i Les années, som väver samman nästan 70 års självbiografi och historia.

Hennes första romanförsök, skriven på college, avvisades av förlag som “för avancerad”, sa hon. När hon började skriva igen, i början av 1970-talet, var hon fransklärare och gift tvåbarnsmamma, nyligen förtrogen med sociologen Pierre Bourdieu och hans teori om social reproduktion. Bourdieus betoning på hur utbildningssystemet exkluderar arbetarklassbarn förde Ernaux till insikt: Plötsligt var skammen hon kände som stipendiestudent, med en bakgrund så olik sina borgerliga kamrater, vettig.

Hon skrev Les armoires vides (1974, hennes första utgivna bok, alltså), utan att berätta för någon.

”Min man hade gjort narr av mig efter mitt första manuskript. Jag låtsades arbeta med en doktorsavhandling för att ha tid ensam”, säger hon. När boken plockades upp av ett prestigefyllt förlag, Gallimard, blev hennes man Philippe upprörd.

Ernaux: “Han sa till mig: Om du kan skriva en bok i hemlighet, så kan du bedra mig.” Genom hennes tredje bok, La Femme gelée, som utforskade författarens ambivalenta känslor om att vara fru och mor, hotade skilsmässan.

Ernaux menade (i tidningen Le Figaro) att valet att inte gifta om sig hade gett henne frihet. “Jag bodde med män i perioder, men väldigt snabbt skulle jag bli trött på det. Jag föreställer mig att vara på lockdown med någon just nu – vilken mardröm”, säger hon och skrattar.

I början av 1990-talet skrämde hon många i Frankrike med Passion simple, en redogörelse för hennes affär med en gift utländsk diplomat, som utforskar lust i avväpnande, sensuella detaljer, utan att moralisera. Vid det laget hade Ernaux gjort sig av med alla anspråk på skönlitteratur, och boken, som sålde i 200 000 exemplar på två månader, väckte hätsk kritik från socialkonservativa.

Oavsett, många läsare såg sig själva i Passion simple, och Ernaux översvämmades av brev. “Män och kvinnor anförtrodde sig åt mig, sa till mig att de önskar att de hade skrivit den boken”, tillade hon.

Sociologen och författaren Christine Détrez, professor vid École normale supérieure de Lyon, sa i en telefonintervju att Ernaux arbete tjänar till att “av-särskilja” kvinnors erfarenheter.

“Du är rädd för att känna igen dig själv, för då måste du dra dina egna slutsatser, men det gör du”, sa hon och tillade att Ernauxs inverkan på kvinnors liv i Frankrike kan jämföras med de Beauvoirs på tidigare generationer. Det hjälper, för det betyder att det du upplever är resultatet av ett gemensamt tillstånd”, tillade professor Détrez.

Så mycket var uppenbart av publikens reaktioner under en offentlig läsning av Mémoire de fille, på den ärevördiga Comédie-Française-teatern i Paris. När skådespelerskan Dominique Blanc talade hälsade mummel av erkännande och fniss detaljer som återskapade en förlorad era.

Ernaux satt i publiken den dagen, men hon brukar föredra att hålla sig borta från Paris litterära scen. Istället har hon blivit alltmer frispråkig, i intervjuer och essäer, om sociala och politiska frågor. Hon har kastat sin tyngd bakom MeToo, som har kämpat för att få fart i den franska konstvärlden, liksom de populära Gula västarnas protester som skakat landet. “Jag kommer från en rad människor som kunde ha varit gula västar”, sa Ernaux.

Hennes uppmärksamhet på strukturerna för social dominans banade väg i Frankrike för författare som Édouard Louis som blev framträdande med En finir avec Eddy Bellegueule, en roman inspirerad av hans arbetarklassuppväxt.

“För mig var det som en explosion”, sa Louis om sitt första möte med Ernauxs arbete, i en telefonintervju: “Jag kände mig representerad.” Han tillade att Ernaux hade fått honom att “inse hur subversiv självbiografi kan vara”.

Men när politik eller personligt trauma kommer upp i telefon (mais oui) med Ernaux fanns det inga spår av upprördhet i hennes röst. Hon är rättfram men ändå imponerande lugn; även i Mémoire de fille leder det till en känsla av fred att lösa upp skadorna på henne 1958.

Ernauxs enda rädsla verkar vara att förlora förmågan att se inåt och spola tillbaka åren, efter att ha sett sin egen mammas minnen blekna bort på 1980-talet. “Uppriktigt sagt skulle jag hellre dö nu än att förlora allt jag har sett och hört”, sa hon. “Minnet är för mig outtömligt.”

The post Nobelpristagare i litteratur med outtömligt minne first appeared on Opulens.

DUELLEN. Länge var duellen ett reellt inslag i Västerlandets kultur. Den som blev förolämpad förolämpade inte tillbaka, ty det var “bara ord”. Istället “kastade han handsken”. Idag kostar det intet (eller obetydligt) att tala illa om en motståndare; man lär inte bli utmanad på duell. Marcel Proust visar i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt) att Marcel vid en tillräcklig förolämpning inte skulle tvekat ett ögonblick. Författarens begrundan leder till att det inte var av hjältemod utan av fåfänga. Den unge Marcel, som trodde sig vara en fri ande, var i själva verket så beroende av andras tyckanden att han hellre löpte risk att bli dödad i duell än att folk såg ner på honom. På annat ställe hävdar Proust att Marcel vid fara, av samma “fåfänga”, inte skulle tveka att ställa sig i eldlinjen för att skydda en kamrat.

I sjunde delen av romanen ses saken ur en annan vinkel. Marcel kommer efter flera års vistelse på olika sjukhem till Paris då kriget (första världskriget) pågått en tid. Fienden står en mil från stadsgränsen. Soldaterna dör i tusental i det skyttegravskrig där tekniken tagit över och motståndaren är ansiktslös. Marcel möter soldater på sexdagarspermission. Det är som att på ett sjukhus möta en obotligt sjuk och låtsas att han har ett långt liv framför sig. Det finns en vördnad här hos Proust för unga människors offerberedskap. Fåfängan, vad gäller motiven, är som bortblåst.

På aftonen släcks Paris till skydd mot luftangreppen (flygplan och Zeppelinare). Det är mörkt som på landet före elektriciteten. Vilse i Paris ser den nu medelålders mannen hur ljus sipprar ut genom springorna i de stängda fönsterluckorna; han upptäcker en stad där festandet fått en större intensitet än före kriget. En permitterad soldat förundrar sig över att allt “är som vanligt”.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå valduellerna first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Tidigare har Carsten Palmer Schale presenterat ett par starka kandidater till Nobelpriset i litteratur,  Colm Tóibin och Annie Ernaux. Här kommer ytterligare en – Nina Bouraoui, från Frankrike.

Åter en annan kandidat till 2022 års Nobelpris i litteratur, utöver de jag redan skrivit om, är naturligtvis fransyskan Nina Bouraoui (född 1967 i Rennes med fransk mor och algerisk far), som dessutom är relativt ung (hon fyller 55 i höst), och som romandebuterade 24 år gammal med ”La Voyeuse interdite” (1991) på prestigeförlaget Gallimard. Denna fick också Prix du Livre samma år, och översattes till svenska redan året därpå (1992) av Jonas Vicktor på Anamma, under titeln Förbjuden betraktelse).

Romanen handlar om en flicka i Algeriet som detaljrikt beskriver sin familj, sin situation, sin lägenhet och kanske särskilt gatan utanför, som hon studerar i all oändlighet. Romanen balanserar mellan realism och en surrealism och belyser i synnerhet begränsningarna i flickans liv. Boken slutar med en återförening av släktingar som förbereder henne äktenskapet.

Sedan har det rullat på. Både i Frankrike, i Sverige och i världen. Hon är med andra ord (ovanligt nog) ymnigt representerad på svenska (knappt ett tjog böcker hittills), även om det främst är några böcker – primärt från de senaste dryga 15 åren – som väckt särskild uppmärksamhet. Exempelvis: Pojkflickan (Garçon manqué, 2000; på svenska 2004), Mina onda tankar (Mes mauvaises pensées, 2005; 2006), Om lycka (La vie heureuse, 2002, 2016), Strändernas skönhet (Beaux rivages, 2016; 2017), Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Tous les hommes désirent naturellement savoir, (2018; 2020) och Gisslan (Otages, 2020; 2020). Alla dessa böcker – och fler – är briljant översatta av Maria Björkman och utgivna på Elisabeth Grate Bokförlag. Bouraoui har belönats med en mängd priser.

Identitet, begär, (homo)sexualitet, minne och barndom är centrala teman. Hon säger sig vara inspirerad av bland andra Marguerite Duras och Annie Ernaux. Men också av Knausgård. I hög grad skriver hon sålunda även autofiktivt.

I The Guardian september 2020, formulerade hon sin syn på skrivandet:

”En autofiktion är ett sanningsverk; författaren gömmer sig inte bakom en uppfunnen karaktär, hon är den karaktären. Karaktärens andliga och filosofiska strävan är författarens egen; berättelsens “jag” är författaren som återskapar världen enligt sin egen erfarenhet.

Hon levererar sanningen, utan att ändra eller förfalska fakta, som om hon satt ihop en polisanmälan. Autofiktionens kraft kommer från dess universalitet. När hon berättar sin egen historia beskriver författaren en utvidgad värld, en som förenar oss alla. Författarens egen berättelse är den mänskliga berättelsen, med samma struktur och komplexitet.

Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay

Autofiktion uppstår inte från lusten att uppfinna, att skapa en fiktiv annan och berätta en historia enligt reglerna för en viss form. Det är mer ett sätt att uppleva den Andre som en varelse som liknar en själv: “när jag talar om mig själv talar jag om dig.” Det kanske inte är den absoluta sanningen som författaren berättar, men det är hennes sanning som hon levde och upplevde den.

/…/

Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay. Med extremhögerns uppkomst kände jag att det var viktigt att berätta mina föräldrars historia: en fransk kvinna som gifte sig med en algerisk man, min mors ankomst till Alger efter 1962, en tid då fransmännen alla lämnade Algeriet; vårt liv där, fullt av skönhet, poesi och ibland fara; upptäckten av min sexualitet. Det krävs mod att gå utanför normen och bli den person du är. Jag ville en gång för alla bekräfta att ens sexualitet, ens identitet har en egen historia, att den inte uppstår från ingenstans, att det inte är något man väljer.” (Översättning: Carsten Palmer Schale)

Teman och ton – smakprov, ett urval, dels från franskan, dels från svenskan)

De här fragmenten är – i princip – skrivna av Nina Bouraoui själv. Men jag har dels valt dem från deras franska respektive svenska kontext –, dels något friserat dem (utan att göra våld på dem) för att göra dem rättvisa eller mer begripliga. Samtliga titlar finns utgivna i svensk översättning på Elisabeth Grate Bokförlag.

Pojkflickan

Jag är besatt av att alltid vara bäst (Brio, min anm. Brio = med bravur). Att vara först i allt. Att vara en pojke med en flickas nåd. I hela Algeriet. I hela Frankrike. I min kropp som gör ont i mig. När kvinnan säger:

-Vilken vacker liten flicka. Vad heter du? – Ahmed. Hennes förvåning. Min utmaning. Hennes förlägenhet. Min seger.

Jag skämmer ut hela världen. Jag har en smutsig barndom. Allt är ett perverst spel. Nej, jag vill inte gifta mig. Nej, jag lämnar inte håret långt. Nej, jag kommer inte att gå som en tjej. Nej, jag är inte fransman.

Mina onda tankar

Mina onda tankar är historien om en bekännelse. Jag ville berätta om jobbet att leva och jobbet att älska.

Det är inte historien om en terapi, det är inte en legend, det är en roman eftersom det är en rapporterad historia; det är historien om min familj, Amie, sångaren, Hervé Guibert, det är historien om mina två länder.

Jag lämnade aldrig Algeriet, jag togs från Algeriet, jag sa aldrig adjö, jag lärde mig att bli Frankrike och jag tror att jag föddes två gånger.

Mina dåliga tankar är också min återkomst till landet där jag lämnade något som aldrig slutade växa bakom min rygg, och som aldrig slutade skrämma mig.

Om lycka

Det finns inget val att älska en tjej. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycks. Jag valde inte att gilla Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som månen och solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommar och snö. Detta är naturhistoria. det stannar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det här är det stora livet. Jag älskar Diane, jag är miljardär.

Strändernas skönhet

Detta är en enkel, men universell historia. Efter åtta års kärlek lämnar Adrian A. för en annan kvinna. Boken utgör en röntgenundersökning av denna separation.

Oavsett vår ålder, vårt kön, vår sociala bakgrund är vi alla lika inför stor hjärtesorg. Tårar samlas mer än kyssar.

Boken handlar om dem som har förlorat tron genom att förlora sin lycka. För dem som tror att de inte längre kommer att kunna leva utan den andra, och att de inte längre kommer att veta hur man älskar. Att förstå varför ett uppbrott lämnar oss så hjälplösa. Och för att påminna oss om att kärleken alltid kommer att segra.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta

(Bouraoi om boken i Le Figaro): ”Jag skriver spännvidden och tystnaderna, vad vi inte ser, vad vi inte hör. Jag skriver de vägar som vi undviker och de som vi har glömt. Jag omfamnar de Andra, de vars historia sprider sig i min, som strömmen av sötvatten som rinner ut i havet. Jag får spökena att prata så att de slutar hemsöka mig. Jag skriver för att min mamma höll sina böcker mot bröstet som om de hade varit barn.”

Med detta verk formulerar Nina Bouraoui en delikat och stark text om begärets och våldets ursprung. På en gnagande, spöklik och lysande prosa. En magnifik roman på jakt efter sig själv, i det inre rummet som minnen öppnar.

Gisslan

Sylvie Meyer är femtiotre år gammal. Jag är tvåbarnsmamma. Jag har varit separerad från min man i ett år. Jag jobbar på Cagex, ett gummiföretag. Jag leder revisionen. Jag har inget brottsregister.

Sylvie är en banal, blygsam, punktlig kvinna; en bra kamrat, en enkel kvinna, som vi kan räkna med. När hennes man lämnade henne försökte hon låtsas att allt var bra. När hennes chef bad henne att arbeta övertid, för att övervaka andra anställda, protesterade hon inte.

Tills den där novembermorgonen då hon revolterar mot allt detta våld i världen, mot andra, mot sin ensamhet. Romanen skissar porträttet av en magnifik, rörlig kvinna: varje smärta och varje ord av Sylvie blir vårt och ekar i vårt liv, i vår del av förlåtelse, i våra förhoppningar om frihet och fred.

Det skulle alltså inte alls förvåna mig om Nina Bouraoui kommer att stå där och skaka hand med kungen i Stockholm den 10 december om ett halvår.

The post Nina Bouraoui – en författare med trippelstatus first appeared on Opulens.