FRANKRIKE. Så blev det ändå en rödgrön framgång i det franska valet. Fast med minimal marginal. Detta i ett land som präglas av en synnerligen konservativ katolsk borgerlighet. Noterbart är att ytterhögerpartiet Nationell samling ändå fick flest röster även om de inte blev störst i lika många enskilda valkretsar som huvudkonkurrenterna. Det finns populär- och högkulturella portar att glänta på för en inblick i den franska folksjälen bortom vänsterns Paris. En är den tecknade serien Asterix som i hög grad haft utgångspunkten att Frankrike är normen, medan de övriga europeiska länderna är de konstiga, avvikande. Sällan vänds den satiriska blicken mot landet självt.

Slapstickkungen Louis De Funès tog denna självgodhet och vände den till en nidbild av den typiska koleriska chauvinistiska fransosen, ofta rasistisk och bigott. Men det hör också till saken att hans filmkaraktärer ofta får se sina fördomar komma på skam och då växer som människa. Hjärtat blir varmare och vresigheten rundas av. Av definitivt mörkare karaktär är nobelpristagaren François Mauriacs uppgörelser med den katolska franska högborgerligheten. Här får vi inblick i all den förtörnade bittra njugghet som är yttersta högerns livsluft och drivmedel.

I andra änden av det sociala spektrumet möter vi Annie Ernaux som med ett korthugget språk skildrar Rostbältsfrankrike, Misärfrankrike. Typiskt nog var det en företrädare för svenska Marcel Proust-sällskapet som ställde sig kritisk till hennes Nobelpris. Ja, den rödgröna alliansen stod emot den mest bittra högern. Men Frankrike är fortfarande en nation med mycket inkrökt chauvinism runt om i landet.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rödgrön valframgång, men den franska chauvinismen består first appeared on Opulens.

REFORM. Frankrikes president Emmanuel Macrons kontroversiella pensionsreform har väckt kritik och lett till omfattande protester. Speciellt kvinnorna är emot hans reform.

Franska kvinnor är pådrivande när det gäller protesterna mot president Emmanuel Macrons kontroversiella pensionsreform, rapporterar The Guardian. Reformen har utlöst en våg av strejker, blockader och våldsamma konfrontationer.  Bland annat höjs pensionsåldern från 62 år till 64 år. Därtill höjs pensionsavgifterna för den som vill ha en rimlig pension att leva på.

Kvinnliga arbetare, särskilt de som är lågavlönade och deltidsjobbar, kommer att drabbas hårdast. Många tjänar 22 procent mindre än sina manliga kollegor och får därmed 40 procent lägre pension. Kvinnor vars yrkeskarriärer påverkas av att de tar hand om sina barn kommer att vara särskilt missgynnade, uppger motståndarna till pensionsreformen. Så många som 74 procent av kvinnorna och 67 procent av männen i Frankrike är negativt inställda till Macrons reform.

The post Kvinnorna går i bräschen för protesterna mot Macron first appeared on Opulens.

FÖRHANDLINGAR. Inflationen i Sverige är hög men LO kräver inte lika stora löneökningar som fackförbunden i länder som Finland och Tyskland. Det finns nämligen en oro för att driva på inflationen ytterligare och initiera en lönespiral

Årets förhandlingar sker under svåra omständigheter i form av stigande inflation och kraftiga prisökningar på energi och livsmedel, vilket gör detta till det mest utmanande läget sedan efterkrigstiden. Enligt SCB:s KPI var inflationen 11,7 procent i januari, vilket betyder att flera år av reallöneökningar tappats. Trots detta har LO bara krävt 4,4 procent i löneökningar för sina avtalsområden, vilket i praktiken resulterar i reallönesänkningar.

I andra europeiska länder, där inflationen är lägre, har fackförbunden ställt högre krav än LO , vilket påverkar stämningen i det svenska LO-förbundet.

– Det är klart att det gör, vi lever inte i en bubbla. Det finns de som tittar på Frankrike och undrar varför vi inte kan ta på oss gula västar och slå sönder städer och elda däck, vi har sådana strömningar, säger Torbjörn Johansson till Altinget som menar att det inte hjälper. 

LO:s avtalssekreterare, Torbjörn Johansson, konstaterade att det är historiskt svårt, och de måste hitta lösningar på situationen. Det finns nämligen en oro för att driva på inflationen ytterligare och initiera en lönespiral, vilket ligger bakom det låga kravet på 4,4 procent.

Kravet är beräknat med tanke på att det ska vara möjligt att minska gapet till löneökningarna utan att påverka inflationen. Om 4,4 procent uppnås, och inflationen går ner till målet på 2 procent, blir det en reallöneökning på 2,4 procent, vilket ökar köpkraften. Johansson tycker dock att det är orealistiskt att det kommer att ske redan nu eftersom inflationen tar fart och sprider sig.

Johansson understryker att man måste komma ihåg att Sverige haft 50-procentiga reallöneförbättringar på 20 år, och det är med tanke på de proportionerna man ska se situationen.  

– Om vi ska försöka bekämpa inflationen och behålla köpkraften måste vi äta oss sakta men säkert ikapp och ta ett par procent förbättrad köpkraft per år.

The post LO: Gatuprotester ger inga löneökningar first appeared on Opulens.

AVSLÖJANDE. I tidigare opublicerade brev avslöjar den franske författaren Marcel Proust en okänd resa till England och hur han lurades av en snyltande husgäst.

The post Så blev Proust av med sin gratisätande gäst first appeared on Opulens.

AKTION. En man utklädd till en äldre kvinna i rullstol verkar ha gjort sig skyldig till en något oklar attack på världens mest kända tavla – renässanskonstnären Leonardo da Vincis Mona Lisa, rapporterar Guardian.

Mannen ska ha “hoppat upp” ur rullstolen och försökt krascha skyddsglaset som omgärdar målningen, för att sedan smeta ut en gräddig kaka över det berömda motivet i någon form av klimataktion.

På sociala medier sprids bilder och filmer på tavlan, som inte verkar ha tagit skada av tilltaget, där en anställd på museet torkar av skyddsglaset.

Ett vittne som filmat det inträffade skriver, enligt Guardian, att mannen även slängde rosenblad omkring sig innan han blev tacklad av säkerhetsvakter.

TT Nyhetsbyrån

The post Mona Lisa tårtad av utklädd man i Louvren first appeared on Opulens.

SKANDALBOK. Camille Kouchners självbiografiska roman om uppväxten i den vänsterintellektuella eliten skapade stor skandal när den publicerades i Frankrike ifjol. Theo Vareman har läst en inkännande skildring av en barndom i skuggan av övergrepp och självupptagna föräldrar.

La familia Grande av Camille Kouchner
Översättning: Maria Bodner Gröön
Elisabeth Grate Bokförlag

Juristen Camille Kouchner växte upp som barn till två ledande politiska profiler i Frankrike: läkaren Bernard Kouchner och statsvetaren Evelyne Pisier. Den förstnämnde var en av grundarna till Läkare utan gränser, och kom senare att bli minister, medan den senare var uppburen vänsterintellektuell feminist. Barndomen i skuggan av dessa stjärnor utgör fonden för Kouchners självbiografiska roman La familia grande som nyligen kommit i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag.

Pappan Bernard är frånvarande, och när Camille är sex år gammal får mamman nog och lämnar honom. Mamman går snabbt vidare (båda föräldrarna har redan under sin relation haft flera affärer), och en ny man, som aldrig namnges, gör i stället entré.

Styvpappan blir snart en viktig gestalt både för Camille och hennes två bröder. Han är rolig och social, och snart är det en självklar tradition att somrarna tillbringas på hans sommarställe i Sanary-sur-Mer. Där umgås de med ett hov av andra intellektuella, som tillsammans utgör den stora ”familj” som blivit bokens titel. Det är människor sprungna ur 68-rörelsen, besatta av frihet och normupplösning.

När Camille ska fylla 13 år begår hennes älskade mormor självmord. Mamman Évelynes sorg blir alltöverskuggande. Rollerna byts ut när barnen plötsligt måste vara stoiska och bita ihop medan mamman, inlåst på sitt arbetsrum, retirerar både från familjen och från världen.

Det är under denna tid som Camilles tvillingbror Victor kommer med den bekännelse som utgör bokens absoluta kärna: att styvpappan återkommande kommit till hans rum på nätterna och förgripit sig på honom. Camille lovar Victor att inte berätta för någon, och trots att det smärtar henne är det en hemlighet hon ska hålla i decennier.

Det är först när syskonen blivit vuxna och har egna barn som hemligheten tvingas upp till ytan. Inte ens då visar föräldragenerationen, den ”stora familjen”, någon sympati. I stället följer relativisering såväl som anklagelser om att det skulle ha varit den då 13-årige Victor som förfört styvpappan. Den en gång så enade och kärleksfulla familjen splittras.

La familia grande blev mycket uppmärksammad när den publicerades i Frankrike i början av 2021. Manegen var på många sätt redan krattad av Vanessa Springoras Samtycket som kom ett år tidigare, och beskrev författarens relation som tonåring med en avsevärt äldre författare. Utöver beskrivningen av övergrepp skildrar de båda böckerna en äldre generations inställning till sexualiteten; när frihet från gamla normer överordnas även det som annars betraktas som förkastligt. Det blir en värld där ett barns rop på hjälp snabbt reduceras till moralpanik.

Efter att La Familia Grande kom ut fick Kouchners styvpappa, även han en inflytelserik akademiker och politiker, lämna alla sina uppdrag. Boken har därför i svensk press beskrivits huvudsakligen som en sorts skandalbok.

Romanen är emellertid mycket mer än så: det är en vacker, melankolisk skildring av att vara barn i en alltför självupptagen vuxenvärld. Camille Kouchner skildrar en föräldrageneration som visserligen är både rolig och älskvärd, men som konsekvent sviker när det verkligen gäller. Det sägs att revolutionen äter sina egna barn – i familjen Kouchners fall tycks det vara just det som hände.

The post Starkt om frigörelsens baksida first appeared on Opulens.

KULTURRECEPT. Kan museibesök bota ångest? Det tycks franska kardiologer tro. Enligt franska TV2 skriver de ut gratis museibesök på recept. Flera oroliga år i följd har gjort fransmännen till ett ångestladdat folk. Terrorattentat, gula västar-demonstrationer med våldsamheter som dess följd, pandemin och nu, som kronan på verket, Ukrainakriget.

Prishöjningar på bensin och råvaror påverkar inte enbart de fattigaste utan även den breda medelklassen alltmer. Klimatpåverkan med torka och värmeböljor har blivit vanligare. Ja, enbart av att tänka på allt detta, kan nog vem som helst få ångest av. Hjärtproblem är ett uttryck av denna stress. Vad kan då läkarna göra för att hjälpa sina patienter att må bättre, utöver medicinska ingrepp?

Jo, de har upptäckt att vissa konstverk gör underverk. Alltså anordnas det speciellt guidade turer med utvalda lugnande verk som Monets kända näckrosor. Framför dessa kan patienterna inhämta livskraft och ångestdämpande endorfiner. Vetenskapliga mätningar har gjorts vilka påvisar den positiva inverkan. Så recepten med gratis museibiljetter lär fortsätta till allas glädje.

Anne Edelstam

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Museibesök mot hjärtproblem first appeared on Opulens.

MISSLYCKANDE. “Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den progressiva borgerligheten under de senaste decennierna.” Theo Vareman har läst Halil Karavelis Fransk klasskamp och demokratins framtid.

Fransk klasskamp och demokratins framtid
Av Halil Karaveli
Verbal förlag

Statsvetaren Halil Karaveli söker i en nyutkommen essä svar på den franska vänsterns misslyckande. Det är stundvis givande läsning, men boken lyckas inte riktigt besvara frågan.

Frankrike är närmast synonymt med ordet ”radikalt”. Från revolutionen 1789, 68-rörelsen och obekväma författare till de gula västarnas proteströrelse under 2019. Ändå domineras landets moderna politiska landskap av liberaler och nationalkonservativa, medan vänstern – den rörelse som kanske oftast förknippas med sådan radikalism – lyser med sin frånvaro. I presidentvalets andra omgång den 24 april är det återigen nationalisten Marine Le Pen som utmanar den liberale presidenten Emmanuel Macron.

Detta är utgångspunkten för statsvetaren Halil Karavelis essä Fransk klasskamp och demokratins framtid, utgiven på Verbal förlag i samarbete med den fackliga tankesmedjan Katalys. På 80 täta sidor avhandlas landets moderna politiska historia såväl som revolutionen och allt som följde därpå. Ett flertal moderna politiska tänkare, som historikerna Schlomo Sand och Emmanuel Todd, citeras flitigt.

Karaveli försöker kartlägga den franska vänsterns misslyckande genom en undersökning av de ”klassallianser” som utgjort rörelsens bas. Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den ”progressiva borgerligheten” under de senaste decennierna – numera tycks arbetarklassen gått till extremhögern, medan den borgerlighet som tidigare var vänster gått till den liberala högern. Att de övergivit vänstern är i dag det enda som grupperna har gemensamt.

Karaveli ifrågasätter dock att arbetarklassen av i dag helt och fullt skulle gått över till den radikala högern. Han medger att röstandelen bland arbetare visserligen är hög, men att detta måste ses mot bakgrund av att en stor majoritet av denna grupp inte röstar alls.

Detta går i linje med Karavelis större argument: att avsaknaden av en politisk vänster är direkt farlig för demokratin. I brist på en sådan finns ingen reell opposition mot ”högern” – särskilt inte om man som Karaveli ser Macron och Le Pen som två sidor av samma destruktiva mynt.

Resonemanget om om demokratins framtid utvecklas emellertid aldrig tillräckligt, och blir därför inte heller helt övertygande. I stället antyds högerns antidemokratiska tendenser anekdotiskt, bland annat genom att Francois Mitterand, socialistisk president 1981–1995, ska ha fruktat statskupp ifall hans vänsterallians skulle vinna valet 1974. Det är spännande, men tandlöst som argument utan en större kontext.

Essän hittar inte heller ett tydligt svar på vänsterns problem, förutom en uppmaning till rörelsen att erbjuda ett tydligt alternativ både till nationalismen och nyliberalismen. Det är inte direkt ett radikalt eller chockerande argument, utan tvärtom något som hörts från vänsterhåll i flera år, om inte årtionden.

Vägen till en revitaliserad vänster, menar Karaveli, går genom en återupprättad allians mellan arbetare och den ”progressiva borgerligheten”. Kanske är detta mer av ett svar i ett klimat där arbetarklassen inte längre är tillräckligt stor för att leda ett politiskt block till makten.

Bokens premiss, om den utdöende franska vänstern, har redan blivit något inaktuell. Visserligen stod det franska presidentvalet åter mellan Le Pen och Macron, men bara en dryg procentenhet efter Le Pen kom den radikala vänsterns kandidat Jean Luc Mélenchon. Även i valet 2017 gjorde Mélenchon en stark valrörelse, även om det inte heller då räckte ända fram.

Här skulle en större diskussion varit på sin plats – vilka klassallianser är det som burit fram denna rörelse? Kanske är det något för en framtida upplaga. Oavsett tycks den franska vänstern inte fullt så död som Karaveli, och många med honom, gör gällande.

The post Givande men ändå tunt om franska vänstern first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. Inför den andra omgången i det franska presidentvalet har 400 skådespelare konstnärer och musiker gått samman och skrivit en debattartikel till stöd för den sittande presidenten Emmanuel Macron i Le Monde.

Artikelförfattarna inkluderar bland andra Juliette Binoche, Jane Birkin, Guillaume Canet, Charlotte Gainsbourg och Mélanie Thierry.

“Vi kan inte föreställa oss, i spetsen för Frankrike, en kandidat vars program fortfarande är främlingsfientlighet och bakåtsträvande, en kandidat som har slutit en allians med totalitära och krigshetsande makter. Vi kan inte föreställa oss vad detta fruktansvärda tecken skulle betyda för Europa och för världen”, skriver de.

Många inom kultursektorn tycks ha blivit besvikna över elimineringen av vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon i första omgången, men ser ändå Macron som ett mer önskvärt alternativ än högerpopulistiska Le Pen, skriver Deadline.

Miranda Sigander/TT

The post Franska konstnärer i upprop mot Le Pen first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. SVT-reportern Sindra Grahn är skaparen bakom den nya dokumentären om poeten och dramatikern Bodil Malmsten, Ett jävla liv – en film om Bodil Malmsten. Dokumentären skildrar både den ständiga längtan bort såväl som hennes förmåga att aldrig ge upp.

Varför kändes det viktigt att gestalta Bodil Malmsten och hennes liv?

– Det är omöjligt att inte bli berörd av både Bodil Malmstens dikter och person. Hennes förmåga att med några få ord skapa tankar som stannar kvar. Tankar som växer med tiden. Hennes intensitet i de intervjuer jag sett genom åren har gjort mig nyfiken. Jag har velat veta var ilskan och hennes skarpa blick för samhället och samtiden kommer från.

Berätta lite om handlingen!

– Filmen skildrar några av de stora händelserna i Bodil Malmstens liv. Uppbrottet från familjen i Jämtland när hon skickades till fosterhem i Vällingby, Bodils olyckliga ungdom som kulminerade i ett självmordsförsök och hennes kamp mot ett kulturetablissemang som hon aldrig kände sig insläppt i. Och flytten till Frankrike såklart. Arkivmaterial blandas med Bodils dikter som hon själv läser och hennes familj och vänner berättar om vem hon var för dem. Musikern Plura Jonsson, som delade sommarställe med Bodil, sammanfattar henne med orden “hon var rödhårig och längtade bort”.

Att berätta om ett helt liv på en timme låter som ett stort ansvar, hur har du valt ut vilka delar av hennes liv du vill gestalta?

– Ja, det är verkligen ett stort ansvar. Jag försöker påminna mig själv om att det här är min bild och tolkning av Bodil Malmsten. Självklart var Bodil mycket mer och mycket annat än det jag berättar, men jag har fastnat vid och försöker skildra Bodil Malmstens jävlaranamma. Hur hon alltid hoppat upp på hästen igen hur illa hon än slog sig. Hon gav aldrig upp. Eller som hon själv sa i en intervju från 80-talet ”man måste leva ett jävla liv kanske, men man måste leva det till fullo, för det är det enda vi har. Det här enda nuet”.

– I mitten av livet, när andra börjar trappa ner och avveckla, gör Bodil tvärt om. Hon säljer sin lägenhet, tar körkort, emigrerar till Frankrike och lär sig franska. Hon tvingar sig själv att hela tiden ta tillvara på livet. Sitt enda nu.

Malmsten var en folkkär poet och författare, vad var det som gjorde henne så omtyckt, tror du?

– Att vara folkkär och poet är egentligen en självmotsägelse, men när Bodil satte sig i den där bilen vid 55 års ålder, brände iväg och lämnade allt för Frankrike, blev hon just detta. En folkkär poet. Hon gjorde det som många drömmer om. Lämnade allt och började om. Hon vägrade att låta livets självklara dramaturgi styra. Istället skrev hon om slutet på sin egen biografi.

Ändå hade hon svårt för att ta till sig uppskattningen från sina läsare, har du hittat några svar på hur det kom sig? Varifrån kom mörkret hon bar på?

– Att Bodil Malmsten blev bortlämnad till fosterhem som barn tror jag hade stor inverkan på hennes fortsatta liv och författarskap. Sen tror jag att Bodil Malmstens uppväxt i vitt skilda miljöer såsom Jämtländska landsbygden, arbetarhemmet i Vällingby och att hennes farfar, Carl Malmsten, var överklass och känd möbelformgivare både gav Bodil fördelen att kunna röra sig i vitt skilda miljöer men kanske också en känsla av hemlöshet.

Bodil verkar ha älskat sitt Finistère, i Frankrike, vad tror du det var som fick henne att resa iväg?

– Bodil beskriver det som en livsnödvändig flytt. Att hon hade gått under om hon inte flyttade. Hon ville hitta sin plats på jorden. Långt bort från den svenska kulturvärlden där hon ofta kände sig utanför och illa behandlad.

Finns det några av Bodils verk som sticker ut eller har betytt mer för dig?

– Den tonsatta dikten Ett Bloss för moster Lillie har vi spelat på begravningar i min familj och när hennes sista dikt Det här är hjärtat kom lyssnade jag om och om igen på Bodils inläsning av den. Det är en åldrad Bodil som med stor känslighet beskriver förlusten av en kärlek. En berättelse om åldrande och död.

Hur har ditt researcharbete sett ut?

– Jag har läst Bodils verk, plöjt intervjuer med henne i radio, TV och tidningar, läst alla recensioner hon fått, gått igenom Bodil Malmstens arkiv på Kungliga Biblioteket. Detta i skarven mellan mitt vanliga jobb på Kulturnyheterna och alla göromål i vardagen. Alltså på helger och nätter.

Ja, du är redaktör och reporter på SVT Kulturnyheterna, blir det här din första dokumentär?

– Ja, det är min första entimmesdokumentär, men tidigare har jag gjort flera halvtimmesdokumentärer. Bland annat om Anna Odell och hennes verk Okänd, kvinna i serien Skandal! Även om textilkonstnären Hanna Ryggens konstnärsskap i serien Konsthistorier samt gjort en film om skådespelaruppropet #tystnadtagning som var startskottet för den svenska #metoo-rörelsen, med mera.

Vad vill du lyfta fram eller förmedla med den här dokumentären?

– Bodil Malmstens författarskap och svårigheten i att vara människa.

Och till sist, vilka är dina känslor inför premiären?

– Jag är glad att det är över och att Bodil får flyga vidare, in i andras tankar och sinnen. Det är hon värd.

The post Helgporträttet: “Hon gjorde det många drömmer om” first appeared on Opulens.

ENFANT TERRIBLE. I höst ger Albert Bonniers Förlag ut en ny roman av den franska författaren Michel Houellebecq.

Romanen Anéantir, som kommer att ha den svenska titeln Förinta, beskrivs av förlaget som ”en framtidsskildring som blandar samtidspolitiska och existentiella frågor.” Den följer tematiskt upp den uppmärksammade romanen Underkastelse (2015.)

Handlingen utspelar sig i en nära framtid 2026-2027, och beskriver tiden under valet i ett Frankrike som befinner sig i kris.

Michel Houellebecq (född 1956) är en av Frankrikes mest omtalade författare och brukar beskrivas som något av ett Enfant terrible. Hans senaste roman var Serotonin, vilken utgavs i svensk översättning 2019.

Förinta utkommer i oktober och den svenska översättningen görs av Sara Gordan.

Anna Brynhildsen

The post Ny roman av Houellebecq ges ut i höst first appeared on Opulens.

PROSA. Édouard Louis ger en nyanserad bild av hur annorlunda visionen av lycka och frihet kan te sig beroende på den bakgrund du kommer ifrån, skriver Elisabeth Brännström.

En kvinnas frigörelse av Édouard Louis
Översättare: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

På omslaget till den franske författaren Édouard Louis senaste bok En kvinnas frigörelse syns ett fotografi av en ung kvinna. Bilden, som tagits av henne själv långt innan det blev vanligt att ta selfies, visar ett ansikte med sexigt trutande mun och ögon som nästan skyms av en lugg som blåser ner i pannan. Fotografiet är taget av Édouard Louis mor som vänt kameran för att kunna ta en bild av sig själv. Hon är ungefär tjugo år och trots det vackra, släta ansiktet har hon redan en hård levnadshistoria bakom sig. Hon är dessutom på god väg in i livets andra skede; en period som kommer att vara i över tjugo år och som inte ska visa sig bli lättare än den första.

The post Ett klassperspektiv värt att tänka på first appeared on Opulens.