LEVNADSÖDE. “Tillsammans med Folke Bernadotte var Kersten engagerad i operationen med de vita bussarna som gjorde att tusentals fångar kunde transportera från tyska läger till Sverige.” Rolf Karlman har läst François Kersaudys biografi om  SS-ledaren Heinrich Himmlers massör.

Felix Kersten – Himmlers massör
Av François Kersaudy 
Översättning: Cecilia Franklin
Förlag: Editions J

Felix Kersten är ett av många märkliga levnadsöden som under 1900-talet blev en inkarnation av ett äkta moraliskt dilemma. Han var utan tvekan SS-ledaren Himmlers vän och livmedikus men han räddade också ett stort antal judar från koncentrationslägren i krigets slutskede. När han och hans familj bosatte sig i Sverige uppstod debatt om han skulle beviljas svenskt medborgarskap. Frågan avgjordes först 1953 då familjen efter lång kamp och diskussioner beviljades medborgarskap.

Nu har den franske historikern Francois Kersaudy i boken ”Himmlers massör” försökt ge den sanna bilden av Felix Kersten. Mannen som enligt honom utförde en ännu större bedrift än Oskar Schindler när det gällde att rädda judar under Förintelsen.

Felix Kersten föddes år 1898 i Dorpat som då ingick i det ryska tsardömet. Han dog 1960 i Stockholm och ligger begravd på Länna kyrkogård 15 km söder om Strängnäs.
När första världskriget bröt ut befann sig Kersten i Tyskland på agronomutbildning. Han tog värvning i tyska armén. Har var med de tyska trupper som kom till Hangö och Finland våren 1918 och deltog i det finska inbördeskriget. Kersten bosatte sig i Finland, fick finskt medborgarskap och började nu studera och praktisera massage. Han gick i lära hos den i Finlands främsta specialisten i ämnet, dr Colander. 1922 flyttade han till Berlin där han gick i lära hos en kinesisk-tibetansk lama, dr Ko. Denne var en mycket känd massör i Berlins finare kretsar.

Trots påtryckningar blev Felix Kersten aldrig medlem av nazistpartiet.

När dr Ko lämnade Tyskland fick Felix Kersten överta hans praktik och kundkrets. Det blev succé. Han behandlade också den holländska kungafamiljen och öppnade praktik i Haag. I mars 1939 blev han kallad till SS-högkvarteret i Berlin för att behandla Heinrich Himmlers magbesvär. Himmler hamnade i starkt beroende av Kersten och kallade honom ”min magiska Bhudda”. När Himmler gjorde en privat semesterresa under kriget till Finland i augusti 1942 publicerades en bild på tre herrar i en roddbåt. Det var Finlands statsminister Jukka Ragnell, SS-riksledaren Heinrich Himmler och dennes livmedikus Felix Kersten.

Trots påtryckningar blev Felix Kersten aldrig medlem av nazistpartiet. Han masserade förutom Himmler även andra nazistiska höjdare som utrikesministern von Ribbentrop.

I september 1944 när de allierade bombade Tyskland hårt och röda armén var i antågande österifrån lämnade Kersten med sin familj gården i Hartzwalde och flög till Sverige. De bodde inledningsvis på Linnégatan i Stockholm men köpte sedan en egendom, Stensäter i Länna utanför Strängnäs. Kontakterna med Tyskland bibehölls dock. Anledningen till att Kersten kom till Sverige var att han var god vän med Tändsticksaktiebolagets VD Axel Brandin. Kersten hade gjort en insats för en grupp svenskar i Polen som hotades av dödsstraff efter att han fungerat som kurirer mellan den polska motståndsrörelsen och den polska exilregeringen i London. Genom sitt inflytande hos Himmler kunde Kersten rädda svenskarna från avrättning. I andra världskrigets slutskede anordnade Kersten ett möte mellan Himmler och en företrädare för Judiska världskongressen, Norbert Masur. Himmler gick med på att släppa 7 000 kvinnliga fångar från Ravensbrück. Tillsammans med Folke Bernadotte var Kersten engagerad i operationen med de vita bussarna som gjorde att tusentals fångar kunde transportera från tyska läger till Sverige.

Felix Kerstens dubbelroll som ”Himmlers massör” och uppgivna samarbete med det nazisiska ledarskiktet samtidigt som han och Folke Bernadotte hade olika versioner av den dramatiska räddningsaktionen med ”de vita bussarna” skapade en debatt om Felix Kersten som person även i Sverige och även i den svenska riksdagen. Den judiska världsorganisationen har dock betygat sin tacksamhet för Kerstens insatser att rädda judar undan koncentrationslägren i krigets slutskede.

Den engelske historikern Trevor Roper som var en av de främsta auktoriteterna på världskrigets historia ansåg att Felix Kersten borde få Nobels fredspris för sina insatser.

The post Mannen med de magiska händerna first appeared on Opulens.

CORONAOMLÄSNINGEN. Carsten Palmer Schale gör en omläsning av en feministisk klassiker. Det handlar om Mary Wollstonecraft.

Mary Wollstonecraft. Blotta namnet får mig att rysa. Hon är, menar jag, en av världshistoriens största, och modigaste, filosofer och skribenter. Hon levde dessutom under en tid – andra halvan av 1700-talet – när också så mycket inträffade: den amerikanska revolutionen, den franska revolutionen och mycket av den brittiska filosofins stora idéutvecklingar. Hon var samtida med Kant, Hume, Payne, Dr Samuel Johnsson, Goodwin och Franklin. Hon pendlade mellan London och Paris. Hon umgicks i de allra främsta intellektuella kretsarna. Hennes tankar om kvinnlig utbildning och kvinnlig sexuell frigörelse är ännu idag aktuella.

Det går med andra ord en röd tråd från henne över de (övriga) feministiska aktivisternas pionjärverksamhet via 1800-talets stora och likasinnade – också exempelvis Bremer, rösträttsförespråkarna i västvärlden, Wägner etcetera fram till idag. Hennes klarsyn är enligt mitt förmenande större än det som hände efter 1970-talet. Hon är en feministisk ikon, som dessutom inte drog sig för att kritisera det sorgliga faktum att åtskilliga legitima revolutioner ju tyvärr så ofta utvecklas till korrupta diktaturer. Intressant för mig personligen är, dessutom, att hon med stor sannolikhet, under sin svenska resa i mitten av 1790-talet, rent konkret bars iland på Onsalalandet av en av mina egna förfäder, sjökaptenen, kustövervakaren, fyrvaktmästaren etcetera Gunnar Schale. Dock tyckte hon inte om Göteborg, och knappast heller så mycket Stockholm. Hursomhelst är hon en förgrundsgestalt inom feminismen ännu idag.

Just det: ännu idag. När så mycket inom feminismen, enligt mitt förmenande, kan te sig så obegripligt för många. Finge jag välja mellan Butler och Wollstonecraft väljer jag sålunda den senare.

Den feministiska författaren Mary Wollstonecraft föddes den 27 april 1759 i Spitalfields, London. Hennes far var missbrukare och förslösade sin betydande förmögenhet på en rad misslyckade satsningar inom jordbruket. Orolig för sin fars handlingar och av hennes mors död 1780 gav sig Wollstonecraft ut för att förtjäna sitt eget levebröd. År 1784 etablerade Mary, hennes syster Eliza och hennes bästa vän, Fanny, en skola i Newington Green. Från sina erfarenheter av undervisning, skrev Wollstonecraft broschyren Tankar om utbildning av döttrar (1787).

När hennes vän Fanny dog 1785 fick Wollstonecraft en position som guvernant för familjen Kings-borough i Irland. Under sin tid där, för att sörja och återhämta sig, fann hon så småningom att hon inte var lämpad för hushållsarbete. Tre år senare återvände hon till London och blev översättare och rådgivare till Joseph Johnson, en känd utgivare av radikala texter. När Johnson lanserade Analytical Review 1788 blev Mary en regelbunden bidragsgivare. Inom fyra år publicerade hon sitt mest kända verk, A Vindication of the Rights of Woman (Till försvar för kvinnans rättigheter, 1792).

I verket avskyr hon tydligt rådande föreställningar om att kvinnor är hjälplösa utsmyckningar av ett hushåll. Istället påstår hon att samhället föder “mjuka inhemska sällar” och att en begränsad tillvaro gör kvinnor frustrerade och förvandlar dem till tyranner över sina barn och tjänare. Nyckeln, påstår hon, är utbildningsreformer, som ger kvinnor tillgång till samma utbildningsmöjligheter som män.

Idéerna i hennes bok var verkligen revolutionerande på den tiden och orsakade enorma kontroverser. Wollstonecraft skrev också Maria, eller Oförrätterna till kvinnan, som hävdade att kvinnor hade starka sexuella begär och att det var förnedrande och omoraliskt att låtsas något annat.

År 1792, när han besökte vänner i Frankrike, mötte Wollstonecraft kapten Gilbert Imlay, en amerikansk timmerhandlare och äventyrare. Besatt av honom, kom hon snart att bli gravid. Medan han vårdade sin förstfödda skrev Wollstonecraft en konservativ kritik av den franska revolutionens ursprung och framsteg. Hon skrev också en djupt personlig reseberättelse, Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark  (Letters Written During a Short Residence in Sweden, Norway, and Denmark), som kom att bli hennes mest populära bok på 1790-talet. Efter sina resor till Skandinavien lämnade Imlay henne.

Mary återhämtade sig dock, och fann ett nytt hopp i sitt förhållande med William Godwin, grundaren av filosofisk anarkism. Trots sin tro på att äktenskapet i grunden var tyranniskt, så gifte sig paret på grund av hennes graviditet. År 1797 föddes deras dotter Mary (som senare skrev den berömda berättelsen om Frankenstein). Elva dagar senare, på grund av komplikationer av förlossningen, dog Wollstonecraft.

Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman är en avhandling om att övervinna de sätt på vilka kvinnor i hennes tid förtrycktes och förnekades sin potential i samhället. I inledningen anges hennes åsikt att försummelse av flickors utbildning till stor del är orsaken till vuxna kvinnors prekära tillstånd. ”De behandlas som underordnade varelser, som bara bryr sig om att vara attraktiva, eleganta och ödmjuka; de internaliserar detta förtryck, och de har inte de verktygen för att rättfärdiga sina grundläggande rättigheter eller medvetenheten om att de är i ett sådant tillstånd”.

I det första kapitlet främjar Wollstonecraft förnuft och rationalitet och diskuterar de skadliga effekterna av absolut, godtycklig politisk makt och laster i samband med rikedomar och ärftliga utmärkelser. I kapitel två och tre i detalj de olika sätt på vilka kvinnor görs underordnade.

De får lära sig att deras utseende är av största vikt, och de tenderar att odla svaghet och att verka tilltalande för andra. De är sällan oberoende och tenderar att inte utöva ”förnuft”. Författare som Rousseau och Dr Gregory önskar att kvinnor förblir en sorts slavar, inskrivna i hemmet och sysslande endast med sina “naturliga” böjelser av att vara blygsamma, kyska och vackra. Kvinnor får lära sig att hänge sig åt sina känslor och får därmed olyckliga äktenskap, eftersom passion inte kan upprätthållas. Dygd bör inte vara i förhållande till kön; eftersom både män och kvinnor skapades av Gud och har själar, har de samma slags benägenhet att utöva förnuft och utveckla dygd. Wollstonecraft vill inspirera till en “revolution på kvinnligt sätt”.

I kapitel fyra behandlar hon att njutningen är det yttersta målet för en kvinnas liv. Sunt förnuft ignoreras vanligtvis till förmån för känslor, och unga flickor lärs tidigt att vara till behag. Sådana trender är problematiska för mödrar, som antingen skämmer bort sina barn eller ignorerar dem. Dessutom bör äktenskapet likna vänskap, eftersom man och hustru bör vara följeslagare.

I kapitel sju och åtta behandlar Wollstonecraft ämnet blygsamhet och förklarar att ”modesty” inte är samma sak som ödmjukhet. De kvinnor som är mest aktiva är också oftast de mest blygsamma. Kvinnors blygsamhet kan bara förbättras när deras kroppar stärks och deras sinnen förstoras av aktiva ansträngningar. Kvinnors moral undergrävs dock när rykte upprätthålls, som det viktigaste de bör hålla intakt. Män lägger bördan av att upprätthålla kyskhet på en kvinnas axlar, men män måste också vara kyska.

I kapitel nio kräver Wollstonecraft mer ekonomiskt oberoende för kvinnor, uttrycker behovet av plikt och verksamhet i det offentliga rummet, argumenterar för behovet av att vara en god medborgare och en god mor, och beskriver de olika sysselsättningar kvinnor kan ta på sig i samhället.

Kapitel tio och elva gäller föräldraskap, och upprepar att det måste finnas reformer inom utbildningen för att kvinnor ska vara goda mödrar som varken tyranniserar över sina barn eller skämmer bort dem. Kapitel tolv rör Wollstonecrafts idéer om utbildning. Dessa inkluderar en sammansmältning av offentlig och privat utbildning, samutbildning, och en mer demokratisk, deltagande utbildningsstruktur.

Kapitel tretton sammanfattar hennes argument. Hon beskriver de olika sätt på vilka kvinnor blir enfaldiga. Dessa inkluderar besökande medier, spåkvinna och healers; läsa dumma romaner; engagemang i rivalitet med andra kvinnor; att omåttligt bry sig om klädsel och seder; och hänge sig fullständigt åt sina barn och behandla dem som idoler. Kvinnor och män måste ha saker gemensamt för att ha framgång i ett äktenskap. Totalt sett är det inte så att kvinnors fel beror på en naturlig brist, utan detta beror på deras låga status i samhället och otillräcklig utbildning.

The post Mary Wollstonecraft – en feministisk förgrundsgestalt first appeared on Opulens.