LITTERÄR SPANING. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion, undrar Maria Elena Bergman.

När jag berättat om mina resor till Dubrovnik, för att se platser där tv-serien Game of Thrones spelats in, och till La Mancha i Spanien för att besöka kvarnarna som skildras i Miguel Cervantes Don Quijote, har reaktionerna varit olika. Det verkar som att många tycker det är underligt att ”ungdomar” reser för att se ställen där Game of Thrones filmats men inte att det är det minsta märkligt att turista i Don Quijotes fortspår. Som att Cervantes bok är mer på riktigt. Både Cervantes och George RR Martin har skapat fiktiva världar. Men det är på ett sätt inte bara fiktion då fysiska platser alltså existerar i den riktiga världen.

Autofiktion är en spännande litterär genre där gränsen mellan historia, fantasi och subjektivitet vävs ihop till berättelser. Det går att analysera dess struktur, de olika sätten att berätta, ursprunget från 1800-talet till den moderna historiska romanen, dess påverkan eller de sociala och kulturella aspekterna.

TV-serien Outlander har skapats utifrån boken Främlingen av den amerikanska författaren Diana Gabaldon och har sålts i mer än 20 miljoner exemplar världen över. När jag såg serien Outlander blev jag nyfiken på den historiska delen av romanen, inte av de övernaturliga inslagen. Huvudkaraktären är en kvinna som varit fältsjuksköterska under andra världskriget. Genom att lägga sin hand på en sten, liknande de som finns i skeppssättningen Ales Stenar, förflyttas hon till 1700-talets jakobitiska Skottland. Gabaldon varvar historiska händelser och science fiction.

Den spanske författaren Javier Cercas Menas böcker är av narrativ karaktär och kännetecknas av hur han blandar litterära genrer, som historiska fakta, krönikor och essäer, med fiktion. Filmatisering av Hjältarnas uttåg väckte mitt intresse för denna författare, framförallt för den historiska delarna av romanen. Jag läste Lord of All the Dead: A Nonfiction Novel som på en metanivå handlar om författarens resonemang kring om han verkligen ska skriva om en släkting som befann sig på den motsatta sidan av inbördeskriget, det vill säga bland Francos trupper. Det intressanta är hur han utifrån sin släkthistoria skildrar krigets fasor, Francos diktatur och inbördeskriget, från bägge sidorna och det brutala krig som förvandlade byar och människor till varandras fiender.

Det är nästan omöjligt att rekonstruera det förflutna utan att göra research. När man väl transporteras till det förflutna genom fiktion finns inga etiska krav på samma sätt som när en historiker beskriver historiska händelser och risken för anakronistiska tolkningar är påtagliga.

Författaren får hjälp av vittnesbörd, brev eller historisk forskning för att kunna skildra händelser i det förflutna. I en roman som blandar fiktion, vittnesbörd, minnen som människor har samt historiska skeenden eller händelser, finns det ofta människor som kan ha existerat, städer och platser som funnits och även gedigen dokumentation av sådant som kläder, mat och konst. Det handlar om att rekonstruera händelser, att kunna blanda fiktion och verklighet ty verkligheten är alltid vinklad, subjektiv och svårfångad.

Det är skillnad på att vara en författare av historiska romaner, där kravet på autenticitet är högre, än författare av fiktion i en historisk kontext. Gabaldon och Cercas har bägge ett flöde mellan verklighet och fiktion. Det finns en slags flätning av liv, sanning och lögner, där böckernas jag kan vara en fiktiv person eller verklighetens författare.

I tider av fake news som varje dag bombarderar oss med desinformation är det inte längre en självklarhet att det vi läser, hör och ser är sanning eller speglar verkligheten. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion? Hur förhåller sig författarens personliga och privata historia till utövandet av sin konstart? Till att skapa litteratur som är subjektiv, privat och som måste vara trovärdig och fiktiv för att det ska bli allmängiltigt?

Och vad är i detta sammanhang länken mellan författaren som förnekar att romanen är självbiografisk – som påstår att det hela är fantasi, är fiktion – och protagonisten? Mitt enkla svar är att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion.

The post Allt är autofiktion first appeared on Opulens.

UPPRIKTIGHET. “Elvira Lindos genomgående kvinnliga perspektiv underifrån i samhället är brutalt i sin avslöjande uppriktighet”, skriver vår recensent Thomas Almqvist om hennes roman Allt jag har kvar av livet. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Allt jag har kvar av livet av Elvira Lindo
Översättning: Ellinor Broman
Palabra Förlag

Tiden i Elvira Lindos roman Allt jag har kvar av livet är början av 1980-talet, som var en brytningstid i Spanien, när gamla traditioner inte längre var så mycket värda och en ny generation tog över scenen. Antonia är en ung och ganska vilsen kvinna, som bor i en förort till Madrid. Hon är ensamstående mamma till Gabi, en pojke i fyraårsåldern. Utåt sett är hon en framgångsrik radiopratare men inom sig bär hon på en sorg över sin för tidigt döda mamma och över sitt eget misslyckade äktenskap. Hon funderar över sig själv och andra i sin närmaste omgivning. Hur ska man bli en bra mamma, när man själv känner sig som ett försvarslöst barn? Hur ska hon göra för att hitta rätt väg genom livet?

Lindo föddes i Cádiz 1962 men bor i Madrid sedan länge. I Spanien är hon mest känd från radio och tv och för sina barnböcker om Manolito Gafotas. 1988 tilldelades hon Spaniens nationella barnbokspris. Allt jag har kvar av livet är hennes fjärde roman för vuxna och den första som översatts till svenska. Hon är gift med författaren Antonio Muñoz Molina. För spanjoren i gemen är Madrid världens ände, det förlovade landet, men också de många lasternas stad. Staden kan vara outsägligt ful i gryningen, men här finns också inslag av stor skönhet. Antonia bor i förorten men kan ana silhuetten av Madrid i fjärran. Hon längtar alltid dit.

Antonia känner ingen moralisk trofasthet eller ens skyldighet mot det Francosamhälle de lämnat bakom sig. Det är en ny tid nu i Spanien, som blivit demokratiskt efter diktatorn Francos död. 1981 ledde Antonio Tejero, överstelöjtnant inom Guardia Civil, ett fascistiskt statskuppsförsök, då han tillsammans med 200 officerare i Guardia Civil besatte Cortes, det spanska parlamentet i Madrid. Kuppförsöket misslyckades och ockupationen avbröts inom ett dygn. Kung Juan Carlos höll ett berömt tv-tal, där han tog avstånd från kuppförsöket. Allt det här finns i bakgrunden i Lindos roman.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är inte fråga om smutsig vardag eller djup misär, men nog är det en skildring av vardagens tristess alltid i Allt jag har kvar av livet. Antonia är väldigt sårbar och Lindo är väldigt lyckosam, när hon gestaltar hennes känslomässiga osäkerhet och ängsliga moderskap. Hon ser tillbaka på sin barndom och uppväxt i byn, som satt sin prägel på henne. Det förflutna finns där och kan inte raderas, men minnesbilderna är aldrig fullständiga. Nostalgin riskerar att försköna minnet och skapar symboler, där det inte finns några. Antonia försöker att leva i nuet och här finns ett visst hopp om en bättre framtid men också en bitterhet och sorg över det man saknar. I sin strävan efter att efterlikna sin mamma riskerar hon att utplåna sig själv. Det är svårt att bryta ett färdigt socialt mönster.

Lindos genomgående kvinnliga perspektiv underifrån i samhället är brutalt i sin avslöjande uppriktighet. Hon är öppen, ärlig och generös i sitt sätt att berätta och skriver intensivt och även ganska aggressivt, men då i positiv bemärkelse. Hon försöker fånga ungdomarnas rappa dialog och gör det på ett nyansrikt sätt. Även den inre monologen sitter bra i sitt rätta sammanhang. Här finns både psykologisk insikt och psykologiskt skarpsinne. I sina bästa stunder påminner hon om Rosa Montero men når inte riktigt upp till hennes nivå.

The post Rapp dialog och psykologiskt skarpsinne first appeared on Opulens.

KVARLEVOR. Hur legitimt är det för en demokratisk stat att ha ett heroiskt minnesmärke över en massmördare och tyrann? undrar Erik Cardelús. Frågan aktualiseras av ett nyligen taget och redan historiskt beslut angående den spanske fascistdiktatorn Francos kvarlevor.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det sägs att man ska vara sparsam med peka ut historiska ögonblick, men torsdagen den 12 september skrevs ändå historia, då den spanska kongressen beslutade att ta bort diktator Francisco Francos kvarlevor från det heroiskt uppbyggda monumentet i De Fallnas dal (El Valle de los caídos). Ett historiskt beslut som togs med 172 röster för, 164 nedlagda röster och två röster mot förslaget. Bakom de nedlagda rösterna stod representanter för Spaniens två högerpartier – Partido Popular och Ciudadanos. Spaniens socialistiska premiärminister Pedro Sánchez kallar beslutet för ”ett historiskt steg som förbättrar den spanska demokratin.” (El País, 13/9-18).

Mausoleet, som är beläget utanför Madrid, kröns av ett 150 meter högt kors som syns vida omkring. Vidare finns en enorm basilika, arkiv, kloster och bibliotek. Bygget utfördes i huvudsak av krigsfångar och tog närmare 19 år att färdigställa. Invigningen skedde den första april 1959, den dåtida diktaturens minnesdag över ”den ärorika segern” i spanska inbördeskriget. Här ligger 33 000 personer begravda, merparten från den segrande nationalistsidan, men här finns även republikaner. Skillnaden är dock att de republikanska soldaterna nästan uteslutande kommer från anonyma massgravar och skyfflades ner separat, långt efter att de fascistiska motståndarna hamnat här. Förutom Franco vilar här även José Antonio Primo de Rivera, ledaren för La Falange, det spanska fascistpartiet.

Ett historiskt beslut, onekligen. Men bakom detta beslut ligger åratal av politiska konflikter. I sin ambitiösa och välskrivna bok om spanska inbördeskriget, Sin egen värsta fiende (2016), kallar Spanienkännare och journalisten Nathan Shachar De Fallnas dal för ”brännpunkten i den stora striden om det historiska minnet.” För ett tungt historiskt minne finns det onekligen att hantera i Spanien, ett land som först slets sönder av inbördeskriget 1936-39 och som sedan föll in i en lång och repressiv diktatur fram till november 1975, då Franco dog. Sedan dess har blicken på det förflutna sällan legat still, tvärtom. Att skriva historia i dagens Spanien är svårt, inte minst då mycket av historieskrivningen politiserats och polariserats.

Klart är dock att missdåd och missgrepp utfördes på båda sidor under spanska inbördeskriget. Krig brutaliserar, dehumaniserar och förgiftar. I synnerhet då kriget förs i ett och samma land, med konfliktlinjer som skär genom regioner, familjer och samhällen.

Lika tydligt är att det spanska inbördeskriget inleddes sommaren 1936 med ett militäruppror riktat mot en folkvald demokratisk regering. Närmare en halv miljon människor dog och tusentals personer fängslades och avrättades i efterhand av segraren, vars ledare var just general Francisco Franco.

Så mot bakgrund denna bittra historiska erfarenhet blir Francos grav bredvid alla dessa tusentals offer problematisk, för att inte säga vedervärdig. Inför detta kan aldrig tystnad och status quo bli neutralt eller beskedligt. För Francisco Franco stupade inte i strid utan ägnade istället stora delar av sitt liv att sända andra människor i döden. Först som general och sedan som skoningslös diktator fram till sin död. Förföljelsen av oliktänkande var hård och intensiv. Det är också omvittnat att Franco ofta skrev under dödsdomar medan han åt lunch eller drack kaffe, att han sällan visade några (med)känslor inför avrättningar, övergrepp och brutalitet, vilket bland annat beskrivs i Roger Älmebergs biografi Franco: diktator på livstid, utgiven 2012.

Kring monumentet har under många år högerextremister samlats för att hedra sin ledare, vilket bara det utgör ett skäl till att flytta diktatorns kvarleva från denna plats. För tänk en Mussolini, en Hitler eller en Stalin. Hur legitimt hade det varit för en demokratisk stat att ha ett heroiskt minnesmärke över en massmördare och tyrann?

Vad ska man då göra av minnesmonument av den här typen, monument som byggdes med andra syften och i en annan icke-demokratisk tid? Självklart ska även minnesmärken över oönskade och oetiska händelser, personer och epoker kunna få finnas kvar. Frågan är snarare hur. Att exempelvis ha ett slavmuseum i Liverpools hamn, där en stor del av den globala slavhandeln försiggick under 1700-talet, är ett sätt att ta ett nutida ansvar för dessa grymheter genom att på ett konkret sätt påminna om dem, kritiskt och respektfullt inför de drabbade. För att inte tala om de nazistiska utrotningslägren, vars existens tvingar oss att minnas och försöka förstå det ofattbara. Att gömma undan och förneka storskaliga brott och överträdelser i det förflutna är, som det så ofta sagts, ett steg i fel riktning. Ett steg som ofta tas av diktaturer och historierevisionister. Ett steg som bäddar för att liknande fel begås igen, eftersom det blir svårare att dra lärdomar av historien då den göms undan, förnekas eller retuscheras.

Att förvandla monumentet i De Fallnas dal till ett museum över totalitära missdåd, med speciellt fokus på det spanska inbördeskriget, är det lämpligaste i detta läge. Allt för att hålla minnet över det avskyvärda levande, ge de drabbade någon form av symbolisk upprättelse och samtidigt förhindra att liknande händelser upprepas i framtiden.

The post Fascistiska kvarlevor ska flyttas first appeared on Opulens.