SEXÖVERGREPP. “Att påven avfärdar offrens dossier som förtal innebär inte bara att underkänna den som bevis, utan att anklaga offren för att ljuga.” Lars Palmgren om hur Franciskus segertåg i Latinamerika vändes till dess motsats i Chile. 

Påven Franciskus har just besökt Chile och Peru. Som vanligt har han gjort kloka, och ibland uppseendeväckande uttalanden i de mest spridda frågor. Och han har också, som vanligt, orsakat polemik. Framförallt i Chile där hans besök trots många innerliga ögonblick lämnade kvar en lite bitter smak.

Det hela började bra med ett tal för landets politiska ledare i presidentpalatset La Moneda mitt i Santiago. Franciskus berömde Chiles övergång från diktatur till Latinamerikas stabilaste demokrati. Och han slutade med att på ett drabbande naket sätt ge uttryck för den smärta och skam han känner inför avslöjandena av sexuella övergrepp begångna av präster inom den katolska kyrkan. Ett hett ämne i Chile.

Många fall av sexuella övergrepp har avslöjats de senaste åren. Det mest emblematiska fallet handlar om Fernando Karadima, kyrkoherde i Santiagos rikaste församling. 2011 avsattes Karadima sedan tre män, som haft honom som sin andlige ledare, avslöjade att de utsatts för sexuella övergrepp som började när de var i de lägre tonåren och fortsatte långt upp i vuxen ålder, till och med efter att de gift sig.

Deras vittnesmål var en bomb vars sprängkraft blev än större av att de tre offren var välutbildade män från den övre medelklassen. Karadima dömdes så småningom både i civil domstol och av Vatikanen och det gjordes både en film och en TV-serie som förvandlade ”Karadima” till ett begrepp för hur någon utnyttjar sin maktposition för att tillfredsställa sig själv på andras bekostnad.

Men att Karadima dömdes och avsattes satte inte punkt för affären. När Franciskus för två år sen utsåg Juan Barros till biskop i Osorno i södra Chile blossade den upp på nytt med förnyad kraft. Juan Barros hade tillhört Karadimas innersta krets. Han hade på olika sätt bidragit till Karadimas system av ”förförelse” av unga män i församlingen. Han hade också varit närvarande när Karadima utsatte sina offer för sexuella handlingar. De tre offren satte samman en hel dossier som visade hur insyltad Barros var. Församlingen i Osorno protesterade högljutt mot utnämningen. Påven sägs ha övervägt att begära att Barros skulle ta ett sabbatsår för att få tid att studera fallet mer noggrant, men något hände och Barros tillträdde trots protester och församlingens bojkott.

När Franciskus landade på Santiagos flygplats var kravet på Barros avgång starkare än någonsin. Liksom också förhoppningarna att påven skulle ta itu med saken. Och efter hans ord inför de politiska ledarna i La Moneda om den skam och smärta han kände över de sexuella övergrepp som präster utfört, så trodde många att han faktiskt skulle ta ett steg till och avsätta Barros.

Istället blev det tvärtom. På påvens första mässa i Chile i den stora O´Higginsparken i Santiago med 400 000 deltagare – den största gudstjänsten under resan i Chile – upptäcktes snart att Barros fanns med bland biskoparna som gjorde Franciskus sällskap uppe på scenen. Och det var inte bara i O´Higginsparken Barros fanns med. Med växande indignation såg chilenarna att Barros var med på alla mässor som påven höll i Chile och att han flög tillsammans med påven i det officiella planet.

Det var som om Barros försökte förvandla påvens besök inte bara till ett försvar för sig själv, utan till en anklagelse mot dem som anklagat honom.

Och frågan är om han inte lyckades. Efter den sista mässan i Iquique i norra Chile, där påven talade om den växande immigrationen, om invandrarnas rättigheter och vilken rikedom de tillförde, så fick en chilensk radiojournalist tillfälle att fråga Francisco om Barros. Påvens svar var kort och torrt: ”När jag fått några bevis ska jag tala om Barros. Hittills är allt bara förtal. Förstått!”

Med en nypa god vilja skulle påvens ord kunna tolkas som ett försvar av principen att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Att ord står mot ord. Men att avfärda offrens dossier som förtal innebär inte bara att underkänna den som bevis, utan att anklaga offren för att ljuga. En så pass allvarlig anklagelse att inte bara flera chilenska biskopar reagerade. Sean O´Malley, biskop i Boston, ansvarig för påvens speciella kommission för beskydd av minderåriga, sa att påvens ord var djupt sårande.

Så när påven lämnade Chile för Peru var det många som inte längre mindes hans respektfulla besök i kvinnofängelset i Santiago, hans konstruktiva möte med mapucheindianer i Temuco eller hans uppmuntrande och inspirerande möte med ungdomar i Maipú. Hans stöd till Juan Barros, den ifrågasatte biskopen i Osorno, överflyglade allt.

Men även i övrigt rådde en dämpad känsla av besvikelse i Chile; det hade varit mycket färre deltagare på alla mässor (utom den i O´Higginsparken) än beräknat och när påvemobilen drog fram genom gatorna var det ganska glest med folk, men gott om poliser… Först när han kom till Peru möttes Franciskus av det massiva, entusiastiska och varma mottagande han fått under sina andra resor både i Latinamerika och på andra håll.

En av Franciskus centrala uppgifter i Latinamerika har varit att vända den trend som gjort att katolska kyrkan förlorat miljontals medlemmar till olika frikyrkliga väckelsekyrkor. En uppgift han faktiskt lyckats rätt väl med. Den massiva uppslutningen i Peru är ett uttryck för det. På den sista mässan i Lima innan han flög hem till Rom deltog nästan en och en halv miljon människor.

På denna sista mässa talade påven om korruption och politikens kris i Latinamerika. ”I Peru tycks alla expresidenter hamna i fängelse”, påpekade han. Den sittande presidenten har dessutom med nöd och näppe nyligen klarat sig ifrån att avsättas på grund av korruption. I den typen av kris och misstro gentemot det politiska etablissemanget (som också sträcker sig in i den katolska kyrkan) upplevs påven som det stora undantaget – exemplet på att det goda ledarskapet trots allt kan existera. Även om det också i Peru finns skandaler med präster som begått sexuella övergrepp, så svävar påven här ovanför de jordiska problemen.

I Chile är det annorlunda. Här beror den katolska kyrkans minskade inflytande mindre på medlemsflykt till väckelsekyrkor och mer på att Chile är på väg att bli en sekulär nation, på nästan samma nivå som Uruguay.

Därför betraktas Franciskus i Chile med skeptiska ögon. Som en vanlig människa som kan göra dumma misstag. Och att stötta Barros och avfärda offrens vittnesmål som förtal var definitivt, i de flesta chilenares ögon – både troende och icketroende – ett dumt misstag. ”Jag gillar Franciskus”, förklarade en ledande icketroende chilensk politiker men, tillade han, jag tror på offrens vittnesmål. ”Franciskus stöd till Barros är ett mysterium”, konstaterade han också. Många chilenare tänker likadant.

Och att Fransiskus bjöd in Sean O´Malley, biskopen i Boston som kritiserade honom för hans stöd till Barros, att gemensamt hålla den sista stora mässan i Lima, kan kanske tolkas som att han faktiskt insett att det var ett misstag.

Men oavsett det kan man ändå säga att de lite motstridiga resultaten av Franciskus resa till denna sydliga del av Sydamerikas Atlantkust är att Chiles rörelse mot sekuläritet snarare befästes än bromsades, medan den katolska kyrkan i Peru lyckades ta tillbaka initiativet från de pentekostala väckelserörelserna.

The post Påvens förnekande av övergrepp ifrågasatt i Latinamerika first appeared on Opulens.

ESSÄ. Franciskus fann glädjen i den självvalda fattigdomen.

Från en hylla på stadsbiblioteket plockar jag fram en sagobok. För femtioelfte gången måste jag titta närmare på en alldeles speciell saga. Den knackade nämligen på min dörr en gång, steg på, inredde sig ett alldeles eget litet rum och visade sedan inga som helst tecken på att ge sig av.

Många har redan påpekat att sagor och myter ofta illustrerar betydelsefulla sanningar om människan. På något outgrundligt sätt har generationers erfarenheter vävt sig in i sagorna som på ytan kan vara bedrägligt enkla, närmast naiva i tonen, men som kan rymma lika mycket livsvisdom som en djupsinnighet av självaste Platon.

Denna saga, som träffade mig pang i hjärtat, visar ett sätt att leva som nog fascinerar många men som i praktiken ytterst få väljer. Den heter ”Lycko-Hans” och är en av Bröderna Grimms sagor.

Hans har arbetat i sju långa år och vill hem för att träffa sin mor. Den ärlige husbonden ger honom lön för sju år i form av en guldklimp, stor som ett huvud, och Hans beger sig hemåt. Men guldet är tungt att bära och han blir trött. På vägen möter han en ryttare på en häst. Hans tycker att ryttaren ser ut att ha det bekvämt och vips har han bytt bort guldet mot hästen. Men hästen skenar och blir därför utbytt mot en ko. Kon sparkar Hans när han försöker mjölka henne och blir ersatt av en gris.

Så fortsätter Hans att byta ner sig, som det framställs på ett klantigt sätt, tills han slutligen endast har ett par slipstenar i sin ränsel. Han tänker sig att börja jobba som skärslipare. Hans kånkar på stenarna, blir trött och torr i halsen. När han kommer till en by ställer han sig på knä vid brunnen och lutar sig fram för att dricka. Då glider slipstenarna ur ränseln och faller ned i brunnen med ett plask. De är borta.

Sagan avslutas med att Hans hoppar upp av glädje: ”Där försvann mitt sista bekymmer. Vem kan säga annat än att jag nu är världens lyckligaste människa?” Han går med lätta steg och glatt hjärta hem till sin mor för att berätta om sin nyvunna lycka.

Genom slutknorren blir Hans i förstone obetänksamma handlingssätt plötsligt till något bra. Sensmoralen pekar mot ett egendomslöshetsideal, den säger att vi kan bli lyckliga i frånvaron av materiella ägodelar som riskerar att tynga och binda oss.

Några andra exempel på samma visdom i populär för- packning dyker upp i mina tankar. Me and Bobby McGee, en låt av Kris Kristofferson som ofta hördes på 70-talet, innehåller den kända textraden: ”Freedom’s just another word for nothin’ left to lose”. Jag tänker också på Evert Taubes ord: ”Lyckan den bor ej i oxar eller kor och den kan heller inte köpas för pengar” eller en annan visa med orden: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”. Ytterligare ett exempel är den tröja, som syntes för många år sedan, med den ironiska texten: ”Den som har mest prylar när han dör vinner”.

Medvetenheten om att samlandet av ägodelar knappast leder till frälsning tycks, åtminstone teoretiskt, finnas hos många. Men i praktiken handlar de flesta av oss ändå som om vi hade ett omvänt ideal. Som om just det privata ägandet vore biljetten till lyckoland. Vi kanske kostar på oss att le uppskattande åt Lycko-Hans, en del skulle rentav med näbbar och klor försvara hans sorglösa inställning till jordiska ting – men jag misstänker att för väldigt många av oss skulle tanken kännas oroande, ja mycket svår, att verkligen gå hans livsväg.

Lycko-Hans recept är egentligen bara en variant på något som Mannen från Nasaret förordade: ”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.” (Matt 6:19). Den gode Nasarén menade att vi oroade oss i onödan, han tyckte nog inte att man exempelvis skulle bekymra sig för det ekonomiska. ”Fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.” (Matt 6:31).

Detta låter i mina öron som ett bestickande erbjudande, om det nu verkligen infrias. För vem har egentligen lust att slösa sin energi och sin korta livstid på gnetande och bekymmer? Men hur erövrar man det där ”himmelske faderns rike”? Hur uppnår man sinnesron för att våga ta det steg som Nasarén förespråkar?

Franciskus av Assisi, som levde i slutet av 1100- och början av 1200-talet, statuerade ett exempel. Han var son till en välsituerad köpman och som ledargestalt i ungdomsgänget rumlade han på Assisis gator. Han drömde vid den tiden om ära som soldat, krigade mot Perugia, blev tillfångatagen och satt några månader i fängelse tillsammans med riddare. Redan då var hans senare så karakteristiska sorglösa och charmiga egenskaper väl utvecklade. Medan riddarna jämrade sig över sitt öde skrattade Franciskus bara åt sina bojor och skojade med riddarna, sägs det. När han återkom från fängelset till Assisi återgick han till sitt liv med vännerna och till arbetet i faderns affär.

Men efter en tid av febrigt sökande ifrågasatte  han sin livsföring och lämnade till slut ungdomsgänget. Han var då i 25-års åldern. Franciskus hade insett att han ville leva ett liv i ständig och konsekvent armod. Han ville ”gifta sig med Fru Fattigdom”.

Han gjorde vid den tiden en pilgrimsvandring till Petrus grav i Rom. När han såg hur ogina kyrkobesökarna var mot de fattiga kastade han sin späckade börs framför altaret så att mynten rullade ut på golvet. Utanför kyrkan fanns stora skaror av tiggare. Han föreslog dem ett klädbyte, lämnade ifrån sig sina egna prydliga kläder och klädde på sig paltor från en av trashankarna. Sedan sällade han sig till tiggarna, räckte fram handen som de och delade deras torftiga måltider. Det berättas att han i den situationen kände en sådan lycka att han gärna hade stannat kvar där för alltid.

Om en period när Franciskus och hans trosfränder vistas i Spoletodalen i Umbrien, berättas det: ”Här tillbringade de två veckor i umgängelse med den heliga fattigdomen och upplevde därunder en sådan frid och glädje att de beslöt att aldrig upphöra med sin ljuva gemenskap. Deras fattigdom var fullkomlig, ingen kom och avbröt deras böner. Medan somliga gick in i staden för att tigga vid dörrarna, väntade de övriga på dem under bön. Sedan åt de tillsammans resultatet av tiggeriet och tackade Gud för att han var så god mot dem.”

Båda dessa exempel illustrerar glädjen som Franciskus upplever i den materiella fattigdomen. Den självvalda materiella fattigdomen, kanske man ska tillägga. I frånvaron av ägodelar och utlämnad åt andra människors goda vilja tycks han trivas allra bäst.

Det sägs att Franciskus en gång bad broder Leo att ta diktamen eftersom han ville förklara ”den fullkomliga glädjen”. Han målar upp en fantasi. Eftersom han är en spjuver och en drastisk humor frodades mellan bröderna, föreställer jag mig honom ungefär som en Dario Fo, växlande mellan rollerna och användande ett mycket uttrycksfullt, italienskt kroppsspråk.

Tänk dig att jag kommer hem från Perugia mitt i vintern, i svarta natten. Manteln är full av is, benen blodiga. Jag är täckt av smuts och snö och nästan döende av hunger och kyla. Jag knackar på porten. ”Vem där?” frågar portvakten som till sist dyker upp. ”Det är jag, broder Franciskus.” Men han känner inte igen min röst. ”Gå din väg, din pajas”, svarar han, ”jag har inte tid med några dumma skämt”.

Jag låter mig inte avvisas, men han ger inte med sig. ”Ge dig iväg din eländiga karl”, skriker han. ”Vi är tillräckligt många utan dig och det tjänar ingenting till att du tjatar. Så utmärkta män som vi behöver ingen dåre som du. Försök istället hos de spetälska i korsfararnas sjukhus.” Jag ber honom än en gång att inte lämna mig utomhus en sådan natt, jag bönfaller honom att öppna åt mig. Han öppnar också: ”Vänta bara, din svinpäls, jag ska lära dig!”

Han tar en kraftig käpp, kastar sig över mig, släpar mig i snön och slår och misshandlar mig… Ja, broder Leo, om jag klarar av allt detta av kärlek till Gud, inte bara med tålamod utan med glädje, i övertygelsen om att jag inte förtjänar att bli bättre behandlad, då, skriv ner detta på pappret, då du Guds lilla lamm har jag verkligen funnit den fullkomliga glädjen.”

Det är begripligt om läsaren här tänker: ”Franciskus, din dummerjöns, din gud låter ju som hämtad ur Gamla Testamentet, samma gud som krävde av Abraham att han skulle visa sig beredd att offra sin son. Det låter omänskligt!”

Men jag ber läsaren att för en stund bortse från den medeltida självplågarjargongen, som till stor del hör ihop med tidsandan. Det är inte den som intresserar mig i det här sammanhanget. Jag tänker mig inte att Franciskus väg var att nå Gud genom förnedring. Han ville ödmjuka sig, visst, men han tycks inte ha varit den lättkränkta typen eftersom han återkommande visar prov på stark självkänsla och förtröstan. Han verkar ha kunnat skilja mellan askes och förödmjukelse. Trilskande eller mobbande människor blev av honom oftast bemötta med ett oförskämt gott humör. Så väljer jag, om inte annat för det fortsatta resonemangets skull, att uppfatta hans karaktär.

Jag uppfattar Franciskus extrema fantasi som en humoristisk illustration av glädjen som uppstår ur detta att i den ruggigaste, eländigaste, mest utblottade situation totalt överlämna sig åt omständigheterna – i förvissningen om att allt blir bra i slutänden.

Jag känner igen erfarenheten, om än i betydligt mindre skala, från tillfällen när jag har liftat ute i Europa. Ibland kunde man bli avstjälpt på en vägkant, långt från städernas servicenät, långt från stråk där fordon i allmänhet passerar och mycket långt från bostadsrätten därhemma. Det kunde ta en timme, två timmar utan att någon bil visade tecken på att stanna. På ytan tycktes allt upplagt för att skapa en känsla av obehag och otrygghet. Det märkliga var att jag inte alls misströstade. Jag kände mig lugn och lycklig och var förundrad över det. Lyckan tycks ha med den speciella situationen att göra, att jag var utlämnad åt de fåtaliga bilisternas goda vilja, visste inte var jag skulle sova på natten, visste inte ens om jag skulle komma ur fläcken. En sådan situation borde egentligen vara oangenäm. Varför mådde jag då så bra? Varför var jag nästan rusig av glädje? Jag kan inte förklara det, men nog är det något märkligt.

Men, liksom i Franciskus fall, hade jag valt den utsatta situationen själv. Ingen hade tvingat mig ut på vägarna, jag hade frivilligt sökt mig dit. I mitt fall fanns också vissheten om att bostadsrätten och inkomstmöjligheterna därhemma inte försvann bara för att jag var ute på ett litet äventyr. Därför kan jag inte förutsätta att denna speciella erfarenhet också borde gälla människor som lever i ofrivillig fattigdom – det förbehållet känns viktigt att göra.

Jag träffade Mikael, 39 år, som för några år sedan levde ett slags luffarliv i Köpenhamn under ett vinterhalvår. Han hade tidigare haft vanliga jobb men kände sig trött på hela sin livssituation och sökte något annat.

I den danska huvudstaden träffade han människor som, liksom han själv, inte var missbrukare och som mer eller mindre frivilligt levde ett liv avskalat från lönearbete, bostad och ägodelar. Mikael gled in i det livet. I hans mentala bagage fanns den grekisk-armeniske livsfilosofen G. I. Gurdjieff som bland annat har talat om att utmana sig själv i extrema upplevelser. Gurdijeff menar, enligt Mikael, att vi genom extrema upplevelser (till exempel långa vandringar, bergsklättringar) kan lära känna oss själva och komma i bättre balans. Under 3-4 månader vandrade Mikael omkring i Köpenhamn, satt på bibliotek, åt sina dagliga måltider på matutskänkningar som olika frivilligorganisationer tillhandahöll. På nätterna tog han in på natthärbärgen. Han levde helt frikopplad från sitt tidigare liv.

“Det var som att ta av sig en tung ryggsäck. Jag behövde inte längre leva någon annans liv utan kunde bara tänka på vad jag själv ville göra för stunden. Jag hade ju inga pengar men det kändes inte som någon begränsning. På något sätt litade jag på att jag skulle få det som behövdes för livsuppehället. Om inte idag, så imorgon.”

Ofta kände Mikael en stark eufori. “Det var en helt otrolig känsla, en närvaro i livet. Det fanns inget påtagligt att vara glad för men jag var ändå upprymd, trygg och harmonisk.”

Han säger att mycket av glädjen kom via gemenskapen med andra människor. På egen hand hade han kanske inte klarat av att leva så utsatt och ”från dag till dag”. Hans medresenärer var liksom han själv inte missbrukare, inte heller tvingade ut på gatorna av andra orsaker. De hade en valsituation och kunde, om de hade velat, åka tillbaka till tryggheten. Så småningom återgick Mikael till ett mer normalt liv. Han återvände till Sverige och bor nu i ett kollektiv på landet. Arbetar och tjänar pengar. Går det att uppleva samma frihet och glädje inom ramen för ett vanligt liv?

“För mig var tiden i Köpenhamn nödvändig för att nå dit och frihetskänslan satt kvar ett bra tag efter att jag hade återvänt. Men jag tror att man kan hitta fram till samma känsla även i ett normalt vardagsliv. Det är bara så mycket svårare. Det som krävs är nog att man av något skäl genomgår en psykisk eller religiös process, att man då lär sig att överlämna sig själv helt. Man gör det i känslan av att allt ordnar sig, att man kommer att få vad som behövs för livsuppehället.”

Ska man lita till Mikaels synpunkter är alltså den springande punkten inte just avsaknaden av ägodelar utan inställningen till dem. När vi känner oss bundna av tingen, ägda av dem, får vi problem. Om detta är ett riktigt resonemang måste vi inte bli franciskanermunkar eller luffare allihop för att uppleva denna speciella glädje och frihet. Men på något sätt måste vi skaffa oss ett annat förhållande till det materiella.

När jag ställer tillbaka sagoboken med Lycko-Hans på hyllan upptäcker jag att någon precis, medan jag satt och läste, har tagit den bok jag nyss hade spanat in och tänkte låna, vilket leder till en plötslig uppflammande vrede – det där var ju min bok!

Skildringarna av Franciskus är hämtade ur Sven Stolpes Franciskus – lärjunge och diktare.

The post Freedom’s just another word for nothin’ left to lose… first appeared on Opulens.