ANTIKLIMAX. “Samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat”, skriver Haris Agic om SVT:s partiledardebatt.

Och så blev det i söndags kväll dags för en ny partiledardebatt i den statliga televisionen. Såhär sex månader efter regimskiftet och mitt inne i en av de politiskt sett mest turbulenta tiderna på länge – från geopolitiska spänningar och krig till en skenande främlingsfientlighet lokalt som globalt – såg jag, liksom många andra, fram emot just detta offentliga ordskifte mellan våra högsta politiska ledare.

Jag hoppades på att få bevittna ett utbyte av välunderbyggda argument, förankrade i fakta och forskning, med Sveriges bästa för ögonen och med fokus på demokratins grundvalar, i synnerhet alla människors lika värde. Jag ville så gärna se och höra ett med-handen-på-hjärtat samtal om alla de utmaningar vi står inför och hur vi ska göra för att möta dem. Kanske satte jag ribban för högt men samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat. Det var gapigt och floskulöst med märkliga ingångar i sakfrågor samt stundtals helt tokigt fokus. I synnerhet gäller det debatten om kulturpolitik samt debatten om integration.

Kulturpolitiken kom i princip endast att handla om bibliotekens frihet att ge plats åt dragqueens att läsa böcker för barnen och vid ett tillfälle även om det luciatåg som stoppats av regional SD-politiker på grund av en Lucia som identifierade sig som icke-binär. Båda dessa exempel är bra och talande men är tyvärr ingalunda heltäckande för hela den komplexa frågan om den konstnärliga friheten.

Däremot tycktes ett flertal debattörer vilja lyfta vikten av principen om armlängds avstånd. Naturligtvis är det bra att det pratas om det men det blev, milt uttryckt, komiskt när det kommer till hur det pratades om det. Frågan om armlängds avstånd kretsade nämligen bara kring hur lång en arm är. Kulmen var nådd när Liberalernas partiordförande och arbetsmarknads- och integrationsministern Johan Pehrson tog på sig att demonstrera hur lång armlängds avstånd faktiskt är genom att teatraliskt sträcka ut sin arm och kläcka kvällens kanske mest träffsäkra replik för egen del: ”… ungefär så här!”.

Men frågan om den konstnärliga friheten ställdes aldrig mot frågorna som rör de rådande maktstrukturerna: att tillgången till konst och kultur är orättvis och ojämlik; att vår besatthet av frihet gör oss blinda för sådant som diskriminering på grund av könsordning, klass och det vita privilegiet; att konst och kultur sägs utmana rådande maktstrukturer men används alltför ofta för att vidmakthålla dem, för att nämna några exempel.

Mer därtill, frågan om konstens och kulturens användbarhet och betydelse i arbetet mot prioriterade samhällsutmaningar – det som också benämns som ”instrumentalisering” av konst och kultur – förblev helt obesvarad. Ingen bland debattörerna rörde ens vid den. Detta trots en revolution inom neurovetenskaplig forskning de senaste två decennierna som understryker konstens och kulturens betydelse för hälsa och välmående och hur oumbärliga de är som komplement i vård och omsorg med en superkraft vars användbarhet även har dokumenterat goda resultat inom kriminalvården och socialt arbete.

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt.

Och nog för att kulturens välgörande superkrafter numera är forskningsbelagda men deras användning visar även på en kostnadseffektivitet (kortare vårdköer, färre patienter på sjukhus, minskat behov av psykofarmaka, fler långtidssjukskrivna som återgår till meningsfulla aktiviteter, arbetsträning och även arbete osv) som vi inte har råd att ignorera. Inte ett knyst om något av det!

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt. Det har i huvudsak pratats om krav, krav och återigen krav på invandrarna med en uppmålad fantasibild av total kravlöshet där invandrarna som kommer hit ”får allt serverat på ett silverfat”, som Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson uttryckte det, och där de väljer att gå arbetslösa. Så arbetslösa invandrare är arbetslösa för att de vill vara arbetslösa? Och ingen lyckas på allvar utmana detta dravel! Ingen tar upp frågan om en diskriminerande arbetsmarknad. Om social exkludering och eskalerande rasism. Om systematiskt eftersatta områden, otrygga boenden, understimulerat föreningsliv, djupt rotad utsiktslöshet och utspridd fattigdom. Ingen!

Vänsterpartiets partiordförande Nooshi Dadgostar upprepade sig som ett hack i vinylskivan om att vi behöver fler arbetsförmedlare, som att det vore lösningen på alla problem. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi nämnde förvisso, lite sådär i förbifarten, den underfinansierade skolan. Men utöver det – ingenting! Inkludering nämndes aldrig. Inte ens en endaste gång. Och dessutom tilläts Jimmie Åkesson fara omkring med sina egna hittepå-definitioner av mångkultur:  ”ett system där olika lagar gäller för olika folk”, och förblev helt oemotsagd på den punkten. Obegripligt vilket misslyckande från alla (ALLA!) de andra partiledarna som ändå på programledarnas fråga höjde sin hand FÖR ett mångkulturellt Sverige.

Ingen ifrågasatte heller Jimmie Åkessons påståenden om att invandringen skulle ha medfört oerhört lidande och otrygghet för det svenska folket och att idén om mångfald har lett till ”ett totalt sönderslaget Sverige”. Skrämselpropaganda de luxe på bästa sändningstid – och ingen reagerade över huvud taget. Förutom möjligtvis Kurt 43 från Bjuv, Gerd 69 från Jukkasjärvi och Bert-Erik 92 från Högahylte som antagligen satte i halsen av skräck inför det annalkande Kalifatet och såg Åkesson som sin enda beskyddare från den invandringsorsakade apokalypsen.   

Och ingen ifrågasatte de kontroversiella konspirationsteorierna om ett folkutbyte och fabeln om att svenskarna håller på att bli minoritet i sitt eget land, som har spridits aktivt av Sverigedemokrater de senaste veckorna under uppbackning av hårdare-tag-reformerna från resterande Tidö-gänget. Men ingen verkade tycka att det var viktigt att slå hål på myten.

Till syvende och sist, det var uppenbart väldigt mycket som Jimmie Åkesson och resten av Tidö-gänget inte var eniga om. Från kulturpolitiken och frågan om armlängds avstånd till frågan om huruvida Sverige ska vara ett mångkulturellt land eller inte. Anmärkningsvärt ändå givet att Tidö-gänget lyfter just enighet som sin kanske starkaste USP (i kontrast mot det som framställs som en splittrad opposition). Detta torde ju ha varit en perfekt boll för oppositionen att enkelt kunna göra en slam-dunk på. Men nej. Inte det heller.

Suget efter en upprättelse i en kommande partiledardebatt gnager i mig. Jag vill så gärna att vi, nästa gång våra tyngsta politiker möts i ett offentligt samtal, bjuds på ett kvalitativt lyft vad gäller diskussion om sakfrågor med intellektuell spänstighet och en värdighet som våra folkvalda ändå borde kunna demonstrera. Men jag vet inte om jag törs. Antiklimax av denna kaliber som jag känner nu ska man inte utsätta sig för frivilligt. Undrar om det finns fler som känner likadant som jag? Och vilka konsekvenser detta kan komma att ha för vår demokrati? För om vi – folket – vänder ryggen till vår folkstyrda politik för att vi inte orkar med den längre, vad händer då? 

The post SVT:s partiledardebatt ett rent haveri first appeared on Opulens.

MÅTTSTOCKAR. Högern anser att det i allra högsta grad behövs en värdegrund för att förklara för invandrare vad som gäller. Däremot är “värdegrund” under andra omständigheter visst ett PK-ord som syftar på något de anser påprackas gemene man, menar Nathan Hamelberg.

För den som tillbringat mer tid än en fikarast på Twitter, det sociala medium där det tjattras mest från opinionsbildare, är det uppenbart att begreppet värdegrund har en nästan magisk kvalitet för många. Inte bara på Twitter så klart, det stormas kring ordet i traditionella medier och i den offentliga debatten också. Men Twitter är ofta en indikator på vilka buzzwords som seglar upp, eller snarare vilka ord det börjar gå trend i att skapa friktion mot.

The post När ord blir väderkvarnar first appeared on Opulens.

ÄNGSLIGHET. Socialdemokraterna går nu fram med hårdare politik för att stoppa gängbrottsligheten.

The post Kent Wisti om Nya Socialdemokraterna first appeared on Opulens.

EXEMPEL. Med Beatles som exempel tar artisten Peter LeMarc avstånd från Sverigedemokraterna, skriver Göteborgs-Posten.

LeMarc är knappast känd för politiska uttalanden, konstaterar tidningen men nu har han gjort ett undantag. I ett inlägg på Twitter framhåller LeMarc (från början Peter Fransson) bland annat att Beatles nästan enbart lyssnade på svart r&b och rock ‘n’ roll – vid sidan av Elvis och Carl Perkins.

Beatlesmedlemmarna umgicks med de svarta artisterna i Liverpool och vägrade uppträda för segregerad publik i USA. Dessutom såg de till att arbeta med en manager som var gay och av judisk härkomst, Brian Epstein. I Tyskland hade de antinazistiska medarbetare, skriver LeMarc som efter ännu flera exempel kommer fram till att världens i hans tycke bästa och mest innovativa band skapades av en mängd olika kulturella och etniska cirklar. “Mångfald och smältdeglar is the shit!!!”

TT Nyhetsbyrån

The post Tar avstånd från SD med hjälp av Beatles first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Oförmågan bland oppositionen och många journalister att kalla saker vid deras rätta rasistiska och odemokratiska namn, även om det sabbar stämningen, är problemet”, skriver Erik Berggren.

Nyligen kritiserade Peter Wolodarski SVT:s bevakning av Trump och reste frågor om vad det journalistiska uppdraget egentligen går ut på. ”Det är verifieringen journalister skall ägna sig åt, inte bara passivt förmedla när världens mäktigaste personer ljuger.” Det är svårt att inte hålla med. Ungefär samtidigt sändes Anna Hedenmos porträtt av SD:s Mattias Karlsson i ”Min sanning” och liksom underströk frågan.

Wolodarskis uppmaning och det journalistiska ethos det uttrycker kan tolkas som att en journalist måste alltid vara beredd att bli en killjoy, som med sina frågor förstör stämningen, annars sköter hen inte sitt uppdrag. Nu ser vi dock allt oftare hur journalister iscensätter trevliga möten med politiska motståndare. Särskilt populärt har möten med invandringsfientliga opinionsbildare varit.

Apropå Trump, Karlsson och SVT så skall det sägas att även DN ibland hanterat högerpopulister märkligt varsamt. I höstas gjorde till exempel Sebastian Orre en intervju med Mattias Karlsson om hans förhoppning att Trump skulle vinna valet. Karlsson fick då, precis som senare hos Anna Hedenmo, prata ganska ostört, måla upp sin världsbild och i princip slapp han i båda fallen en besvärlig journalist som möter Karlsson som den han faktiskt är, den välkammade och retoriskt nedtonade representanten för ett rasistiskt och, enligt många bedömare, fascistiskt parti.

När journalisterna får kritik eller frågor om detta, utifrån en oro att medierna förvandlar sig till megafoner åt extrema politiska budskap, svarar de ofta att läsaren/tittaren ”kan tänka själva”. Sällan syns en kritisk blick på vilket underlag för detta egna tänkande som journalisterna tillhandahåller. Detta reser ytterst frågan om journalister i tider när det råder högkonjunktur för politiska lögner och sofistikerad propaganda kan arbeta med en så enkel föreställning om den egna opartiska eller neutrala positionen och bara fortsätta hålla fram mikrofonen. Orre och Hedenmo är inte de enda som jobbar med denna metod. Både Stina Oscarsson och Åsa Linderborg har funnit att det trevliga samtalet måste prövas i mötet med Sverigedemokrater och bigotta ledarskribenter.

Den västerländska civilisationen försvagas ju knappast av en demokratisk valseger.

Sebastian Orres frågor var förvisso vagt kritiska. Han frågade Mattias Karlsson om den västerländska civilisationen var hotad om det inte sitter en republikansk president vid makten. Karlsson svarade att den skulle ”försvagas”, och så förklarade han sig: ”Vi kan se att den demokratiska sidan både i ord och handling attackerat det västerländska arvet och allt som har med amerikansk historia att göra. …Det är väldigt, väldigt allvarligt”.

Här, tänkte jag som läsare, vore en bra ingång för en kritisk reporter. Den västerländska civilisationen försvagas ju knappast av en demokratisk valseger, inte mer än om Trump skulle vinna eller av USA:s framfart i världen generellt. Men Orre fångade inte upp just det, men ställde dock frågan:

Hur ser du på att Trump enligt Washington Posts beräkningar levererat över 20.000 lögner eller felaktiga påståenden under sin tid som president?

Nu då? En följdfråga om klorin, pussygrabbing, eller hyllandet av våld mot politiska motståndare (finns ju en del att välja bland)? Men ingen följdfråga kom. Efter att Karlsson fått avfärda Washington Posts beräkningar som ”partiska”, fick istället läsaren höra om den knappt existerande men mycket uppmärksammade tankesmedjan Oikos. Karlsson fick ostört utveckla sin syn på krisen i Sverige, den försvagade nationella identiteten, förlöjligandet av vårt kulturarv, den skenande brottsligheten och sin dröm om ett mer konservativt Sverige. Ja, hela rappakaljan, motståndslöst förmedlat av DN.

Här övergår intervjun till att bli “öppen mikrofon med Karlsson”. Jag blev så förbryllad att jag skrev till Orre och frågade om han inte ser risken att han ofrivilligt blir just en megafon åt en av SD:s ideologer med denna försiktiga intervjustil. Jag undrade också om den kom sig av hans tolkning av opartiskhet, en oro att en alltför kritiskt sinnad reporter riskerar att framstå som alltför investerad i frågan? Orre svarade generöst och tålmodigt:

Hej, Erik. Tack för ditt mejl. Det finns alltid utrymme för kritik, men det här handlar inte om opartiskhet. Det handlar om att en man med makt i ett av Sveriges största partier ska förklara hur han resonerar om olika saker – vilket är en viktig demokratisk uppgift som journalist. … läsarna får klart och tydligt en inblick i hur Mattias Karlsson faktiskt tycker och tänker. Samtidigt var det här ingen ansvarskrävande intervju, utan just för att få en person som många har många tankar om att uttrycka sig. Vad läsarna tar in av det kan inte jag påverka. … Det äldsta tricket i boken är att vara tyst och lyssna på svaren som ges.  Jag tror läsarna är tillräckligt smarta för att själva ta in Mattias Karlssons resonemang än att jag ska skriva dem på näsan. /Vänlig hälsning, Sebastian

Orre gav då uttryck för den journalistiska strategin som ofta kan vara effektiv, att vara tyst och lyssna. Ja, läsarna kan förstås tänka, men frågan är om inte tänkandet i sig är utmanat i dag av politiker som lagt loss från verkligheten och istället upprättar egna verklighetsbubblor i havet av lögner och babbel som ”medier” prånglar ut, sociala och andra. Skall en journalist följa med in i dessa bubblor istället för att försöka spräcka dem? Om inte Orre kan ”påverka” vad ”läsarna tar in”, vem gör då det? Orre är inte problemet här, han kan nog vara kritisk. Det är formen – ”porträttet” – i mötet med makthavare och de som aspirerar på makten som är ett problem.

Anna Hedenmos ”Min sanning ” har mer konsekvent gjort silkesvantarna till sitt koncept. Bara namnet väcker undran. Det rymmer ju en viss sympatisk relativism, men vems sanning är det egentligen som förmedlas? Hedenmos eller intervjuobjektets? Svaret är givet och förstås mindre laddad om en känd kock eller skådis intervjuas än när en ledare för ett fascistiskt parti sitter i fåtöljen.

Hedenmo har fått mycket kritik för att Karlsson så ostört, med Hedenmos hjälp, fick måla upp en hygglig bild av sig själv varvat med svårt tillrättalagda bilder av sitt partis nyfunna anständighet. Hedenmo ställde förvisso en och annan motfråga. Till exempel om Karlssons påstående att under den så kallade flyktingkrisen så släppte Sverige in tiotusentals kriminella. Men det kritikerna reagerade mot var hur detta bara gav Karlsson ett tillfälle att packa om sina och sitt partis grova påståenden om invandrare och flyktingar i en mer sympatisk inslagning. Upplagda bollar liksom.

I ”Min sanning” måste det hållas trevligt. Samtalet pågår i en timme och mitt i ska det fikas. Formatet utesluter en tuff journalist med en egen idé om sanning och verklighet. Därför kraschar uppdraget.

Det blir stötande med en journalist som försöker få tittarna att bli kompis med en politiker med en rasistisk plattform.

Anna Hedenmo bemötte i Expressen sina kritiker på ett sätt som var det hämtat ur Trumps egen playbook. Hon avfärdade alla kritiska synpunkter som lögner. Hon tolkade själv det faktum att hon fick kritik som en ideologistyrd, orättvis och automatisk respons var gång SVT intervjuar någon från SD. För att understryka detta målade hon upp ett hypotetiskt scenario, att hon intervjuar en SD-politiker, och så berättade hon vad som då skulle hända. Lustigt nog var det precis det som nyss hade hänt: Då kommer en Croneman säga si, och en mediahungrig före detta tv-chef säga så och Aftonbladet att skriva så, förklarade hon. ”De lögnaktiga beskrivningarna av intervjun fortplantas i snabb takt”. Hedenmo svarade alltså inte, hennes strategi var att underkänna att kritiska frågor överhuvudtaget ställdes.

Men hon ägnade faktiskt några få rader åt att förklara formatet. Det gäller ”polarisering som bara växer” i världen och ”oviljan att förstå andra människors drivkrafter och upplevelser”. Det är, skrev hon, en ”oroande och potentiellt farlig utveckling, se vad som händer i USA just nu.”

Precis som Orre, har hon ett namn på den politiska journalistik hon inte gör: ”Vid sidan av ansvarsutkrävande intervjuer och tydliga markeringar mot antidemokratiska uttalanden kan det längre samtalet ge intressanta inblickar i andra människors världsbild… Jag har stor tilltro till tittarnas förmåga att dra egna slutsatser och jag har noll intresse av att uppfostra tv-publiken.”

Ja, vissa inblickar får vi (noggrant och rutinerat tillrättalagda av Karlsson själv). Men det blir stötande med en journalist som försöker få tittarna att bli kompis med en politiker med en rasistisk plattform. Vad är detta insisterande på att vi skall lära känna Karlsson, om inte uppfostrande journalistik? Som om vi är barn som skall hålla sams bättre och kanske lära oss att det finns ”bra folk på båda sidorna”?

Det är denna, påstått neutrala, inlyssnande strategi som är problemet här. Här vinner agitatorn. Varför betrakta Mattias Karlsson som något annat än en maktsökande politiker, som alltså skall avkrävas ansvar, när han singlar runt i media? Det är inte polariseringen i sig som är ”farlig”, det är partiets politik och oviljan att se och namnge vart den bär som är farlig. Det är denna politik som är grunden för polariseringen. Att den uppstår mellan politiska grupper, i USA och Sverige, som drar på den växande energin i rasistiska politiska utspel och halvt uttalade fantasier om vit överhöghet och de som gör motstånd mot detta, är inget problem i sig. Oförmågan bland oppositionen och många journalister att kalla saker vid deras rätta rasistiska och odemokratiska namn, även om det sabbar stämningen, är problemet.

The post En journalist måste vara en killjoy first appeared on Opulens.

EMPATILÖSHET. “Nä, ni sverigedemokrater. Jag låter er svina utan att kommentera det så mycket. Men när ni använder era plattformar för att, av alla samhällsproblem ni kunde ha lyft, kladda ner julidyllen…” Myra Åhbeck Öhrman är starkt kritisk till adventskalendern i SD:s nya Youtubekanal.

“I stugorna kokas julkola seg, i orten apteras en till sprängdeg.
Många äter polkagrisar med ränder, medan barnen är ute och förnedras i gränder.
I tider som dessa tar vi hand om våra kära, medan andra mördar barn efter hederns lära.
Och glöm ej kära du, om du blir kall om din hand, är det sällan långt till en värmande bilbrand”.

I november sjösatte Sverigedemokraterna sin nya mediesatsning: Youtubekanalen “Riks”. Den drivs av samma bolag som deras nättidning Samtiden och har samma Dick Erixon som ansvarig utgivare. SD:s kommunikationschef uttalar sig i Dagens Opinion om planerna med projektet, och gör det tydligt att det är en del av deras hittills framgångsrika strategi för att locka följare i sociala medier. Men i Riks egen kanal beskriver de sig inte som ett partiorgan utan kort och gott som en “konservativ nyhetsförmedling”.

På tre veckor har de lyckats publicera hela 104 videor. En del är kritik mot regeringen, antirasister eller feminister men den absoluta majoriteten lyfter – precis som förväntat – olika typer av problem de kan koppla till invandring.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Inga överraskningar där. Men något som faktiskt fick även mig att höja på ögonbrynen, trots att jag är rätt avtrubbad när det kommer till SD-propaganda, var den rimmade adventskalender som citeras i inledningen. Inte bara för att versmåttet är helt uppåt väggarna, utan för hur disharmoniskt det hela är även på andra sätt. Riks har bemannat kanalen med precis den grupp av människor de har svårast att själva rekrytera: unga kvinnor. En av dem sitter välstylad och med ett rött stearinljus framför en bild av en grankvist och gnistrande julbelysning. Så stakar hon sig på skånska igenom rimmade dikter om samhällets förfall i förorten.

En del i konceptet är så klart att kontrastera den julidyll vi alla gärna flyr till mot samhällets verkliga problem. Det har gjorts förut, till exempel genom att ställa situationen för de hemlösa runt jul i kontrast mot andras överflöd. Det skaver bara att se ett riksdagspartis kanaler använda de svenska traditioner de säger sig värna om, och smutsa ner dem med uppenbar propaganda som har udden riktad mot människor från andra kulturer. Särskilt när de tillhör den rörelse som i tid och fucking otid försöker utmåla alla förändringar av svenska jultraditioner som ett krig mot det goda och anständiga.

Julen, om något, ska handla om empati.

Nä, ni sverigedemokrater. Jag låter er svina utan att kommentera det så mycket. Men när ni använder era plattformar för att, av alla samhällsproblem ni kunde ha lyft, kladda ner julidyllen med ert vanliga laserfokus riktat enbart mot politiska frågor ni kan använda för att skapa opinion mot invandrare, är ni ute och cyklar lite extra.

Även om jag skiter i mycket annat som räknas som svenska jultraditioner, finns det en sak med svensk jul som till och med en högtidsanarkist värnar om. Att julen, om något, ska handla om empati. Om att öppna sina dörrar och bjuda in andra till mat och värme, och ge bort klappar för att sprida glädje.

Därför är en kampanj för att påminna om att vi bör ha empati för sådana som saknar värme, mat och tak över huvudet inte en politisk vurpa, medan det här SD-tilltaget utan tvekan är det. Tyvärr saknar Sverigedemokraterna precis allt vad gäller både fingertoppskänsla, empati och faktiska svenska värderingar. Om någon hade glömt det finns ingen bättre påminnelse än detta.

The post SD kladdar ner julen med sitt hat first appeared on Opulens.

VINNARE. “Det som fångat Mats blick var dock inte flaskans ojämna former eller dess försegling, utan det som rörde sig däri.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Duban av Peter Westberg.

”Nu får det vara slut på allt käbbel.”

Med de orden fällde statsminister Björn Ahlmén ned visiret på sin hjälm, drog svärdet ur skidan och tog det i ett stadigt tvåhandsgrepp. När han med bestämda steg gick över arenans uppbyggda scen slog ringbrynjans tusentals länkar mot varandra och framkallade ljudet av en metallisk våg som harmoniskt rullade fram och tillbaka.

Björn stannade upp och hörde hur publiken på läktaren skrek och jublade. Mitt emot honom stod Eva Bladh, partiledare för Mittpartiet, landets förhandstippade näst största parti. Även hon hade hjälmvisiret nedfällt, beväpnad med yxa och sköld, redo för strid.

”Jag ska visa svenska folket att Humanitärdemokraterna kliver ut som vinnare”, sade Björn med högtidlig röst. ”Och dig, Eva”, fortsatte han och riktade svärdet mot sin motståndare, ”dig ska jag skicka i kista hem till Bollebygd eller var fan du nu kommer ifrån”.

”Så sluta babbla då, avloppsmannen!” fräste hon mot den forne rörmokaren, som sadlat om till politik med sin slogan Raka rör med Björn.

Ovanför dem hängde en gigantisk banderoll med den blodröda texten Partiledarduell Del 1 som lystes upp när strålkastarskenet svepte över och igenom den.
Hela publikhavet höll andan när de två partiledarna gick till anfall med sina vapen höjda och blickarna låsta i varandras.

”Mitt namn är Jafar.”

”Trevligt att råkas, Jafar”, svarade Mats medan han motvilligt tog den åldrade Mellanösternfödde mannens hand i sin, samtidigt som han kämpade för att inte grimasera inför tv-kamerorna.

”Har du jobbat här på marknaden länge?” frågade Mats samtidigt som han obemärkt torkade handen mot sina mörkblåa kostymbyxor efter att handslaget avslutats.

”Ja.” Ett skevt leende, som blottade flera guldtänder, bredde ut sig över Jafars mun. ”Femton år jag stått på Sergels Torg och sålt frukt och grönsaker till Svenssons.”

En hes skrattsalva avbröt honom innan han fortsatte:

”Minst femton år till jag hoppas. Insha’Allah.”

Mats log konstlat mot den gamla fruktståndsmästaren medan kamerorna blixtrade, samtidigt som han önskade sig själv långt därifrån. Naturligtvis önskade han åldringen detsamma, om än med utvisningspapper i sina händer.

”Jag hoppas att du lägger din röst på Sverigepatrioterna i september”, sade Mats och bjöd på ett av sina vinnarleenden. ”Vi garanterar att vända upp och ned på den sneda pensionspolitik som Björn Ahlmén och den sittande regeringen bedriver.”

”Jag har en gåva till dig, Mats Åkerblom”, svarade mannen utan att ta minsta notis om uttalandet och bländade åter Mats med sina guldtänder medan han räckte fram något inslaget i presentpapper. ”Ta emot denna som ett tecken på tacksamhet för allt du gör för vårt land.”

Mats tackade och tog motvilligt emot den inslagna gåvan, vars tyngd och form i hans händer fick honom att tro att dess innehåll var någon form av glasflaska. Säkerligen innehållande afghankryddor eller mjältbrand. Tanken for genom Mats huvud medan han åter log mot tv-kamerorna innan kortegen kunde lämna den fördömda fruktmarknaden.

Väl tillbaka i lägenheten som utgjorde Mats hem de dagar han av naturliga skäl tillbringade borta från sin familj, en lägenhet belägen på en av Östermalms finare gator, sjönk partiledaren ned i den mjuka fyrsitssoffan hållande ett välbehövligt och välfyllt glas bourbon. Måtte den här satans valspurten snart vara över.

Mats rös av tanken på alla tragiska exemplar av mänskligheten som han tvingats, och fortsatt skulle tvingas till, att ta i hand, le åt och låtsas respektera. Alla små äckliga ungjävlar, gamla rullatorkärringar, invalidos, bögar …

Och invandrare. Lägre stående, patetiska bidragstjuvar som inte gjorde annat än kosta pengar, likt elakartade svåropererade bölder som klamrat sig fast om kronjuvelerna på hans älskade land. Mats hade alltid varit bra på att bära sitt pokerface och att fejkleende blotta sina blekta tandrader, men nu fick det fan vara nog.

Framför honom på det dyra specialdesignade vardagsrumsbord som skattebetalarna på ett eller annat sätt skänkt honom i inflyttningspresent, stod av någon outgrundlig anledning den flaskformade gåva han fått av handdukshuvudet på marknaden. Mats kunde inte minnas att han tagit den med sig när han lämnade bilens baksäte. Likförbaskat stod den där, inslagen i brunt presentpapper som hans äckliga så kallade branschkollegor i Klimatpartiet säkerligen sett till var både miljömärkt och tillverkat av återvunnet skithuspapper, och pockade på hans uppmärksamhet.

Mats valde att ignorera gåvan, ointresserad av vad för arabdricka den inslagna flaskan kunde tänkas innehålla. Han tog en klunk av sin dyra bourbon och satte igång ett avsnitt av Vem vet mest? på SVT Play. Officiellt hade han bara någon dag tidigare uttryckt sin avsky för den statliga kanalen och dess sätt att mobba ut hans parti för dess ideologi, men i sin ensamhet kunde Mats inte hålla sig ifrån frågesporten. Å andra sidan: När han väl kommit till makten och fått kanalen nedlagd, vem skulle någonsin få reda på att han emellanåt suttit i mörkret och tagit del av dess utbud?

Mats skrockade tyst åt tanken, men satte nästan en klunk bourbon i vrångstrupen när frågesportens sorgliga deltagare presenterades. Hade den ariska befolkningen helt ersatts av lönnfeta, mediokra och lägre utvecklade individer?

”Arbeit macht frei, bitches …”, mumlade han och höjde glaset i en skål mot tv-skärmen samtidigt som höger pekfinger höjdes ovanför överläppen och agerade fejkad Hitler-mustasch.

När sånär som halva glaset var tomt lät han det åter träffa vardagsrumsbordet med en lätt duns. Ögonblicket senare lät det som att dunsen genljöd i efterklang. Mats hajade till när han i ögonvrån tyckte sig se kamelfösarens gåva skaka till, som om den efterapat glasets duns. Han skakade lätt på huvudet och skiftade åter fokus till programmet där medelmåttorna försökte bevisa vem som var minst lämpad för medlemskap i Mensa.

”Vilken tysk krigsförbrytare kidnappades 1960 i Buenos Aires av israeliska agenter?”

Programledarens fråga fick Mats att resa sig ur soffan med ett plötsligt adrenalinpåslag och skrika ut ett ”Adolf Eichmann!” som ekade mellan väggarna i den luxuösa lägenheten i hopp om att stämma upp i duett med den tävlande.

”Kan det vara … Adolf Hitler?”

Mats frös till i sin halvstående pose när den osäkra stämman ljöd ur det dyra ljudsystemets högtalare.

”Vad är det för jävla begåvningsreserver som rekryteras till programmet?”

Mats skrek fram orden samtidigt som han pekade hätskt mot ynglingen i tv-rutan.

”Och den där generationen ska ta över landet en vacker dag?”

Han sjönk utmattad ned i soffan och hällde i sig resten av glasets innehåll, vilket fick det att snurra till i Mats huvud som för att påminna honom om hur valkampanjen sugit musten ur honom.

Efter ett par sekunder upphörde bordets skakande, men den inslagna presenten, som nu stod centrerad på bordsskivan, fortsatte att röra på sig.

Han skulle just till att resa sig och hämta flaskan för en påtår när vardagsrumsbordet plötsligt skakade till våldsamt, som om det drabbats av en lokal jordbävning. Mats slängde sig åt sidan i ren reflex utan att för ett ögonblick släppa fenomenet med blicken. Han kolliderade med det exklusiva teakgolvet och skrek till när smärta sköt upp från svanskotan.

Efter ett par sekunder upphörde bordets skakande, men den inslagna presenten, som nu stod centrerad på bordsskivan, fortsatte att röra på sig.

Om det inte varit för det obehag som vällde upp inom Mats hade han troligen börjat skratta åt det till synes omöjliga som skedde framför hans ögon: ett ihärdigt klirrande ljöd när den flaskformade gåvan ömsom roterade, ömsom hoppade runt på bordets mitt som om den försökte ta sig ur någons grepp, eller som om något innanför presentpapperet försökte ta sig ut.

Något såg ut att hända med papperet. Mats tyckte först att det såg ut som om det höll på att ändra färg, men så sköt ett starkt orangerött sken ut, först genom springan i toppen på inslagningen och sedan genom presentpapperets tunnare skikt, likt solstrålar.

Rörelserna upphörde lika plötsligt som de börjat och lämnade gåvan stående mitt på bordet med skenet från de skiftande strålarna som lyste upp det mörka rummet likt ett discoljus. Mats slogs av ett plötsligt infall att närma sig spektaklet och undrade på fullt allvar om han blivit helt galen eller om spriten slagit till värre och snabbare än väntat.

Som i en utomkroppslig upplevelse, där Mats inte längre kunde kontrollera vare sig tankar eller kropp, såg han sig själv komma upp på fötter för att sedan kliva fram till bordet. Med två snabba rörelser slet Mats bort presentpapperet, vilket fick hela rummet att bada i ett starkt orangerött sken som först bländade honom. Allteftersom blicken vande sig vid ljusstyrkan uppenbarades den mystiska tingest som varit dold under papperet.

Mats betraktade den en lång stund, på samma gång fascinerad och förbryllad av bilden som etsades fast på näthinnan. Framför honom på bordet stod vad som såg ut som en blandning mellan dekanteringskaraff och glasflaska, vars tämligen ojämna och klumpiga form vittnade om att dess skapare troligen varit novis inom glasblåseriets ädla yrke.

Öppningen var förseglad med en metallkula som hölls på plats med hjälp av ett läderband som surrats varv efter varv över och runt flaskan. Det som fångat Mats blick var dock inte flaskans ojämna former eller dess försegling, utan det som rörde sig däri.

Denna entitet – Mats kunde inte komma på något annat ord för att beskriva det han bevittnade – vars orangeröda sken dansade förföriskt längs vardagsrummets väggar. På insidan snurrade det runt i hiskelig fart, likt en virvelvind, och gav emellanåt ifrån sig ett dovt ljud som påminde om avlägsna vrål. Då och då tyckte sig Mats kunna skönja konturerna av kroppsliga drag som snurrade förbi i virvelvinden. Suddiga konturer av vad som skulle kunna vara ett ansikte, en arm som plötsligt smekte över glasets insida som för att bromsa ned på farten.

Läderbanden runt flaskan såg ut att vibrera och tänjas när den förseglande kulan plötsligt skakade till och fick flaskhalsen att ge ifrån sig ett gnisslande ljud. Mats förstod det ologiska i situationen, men kunde inte blunda för det faktum att han gång på gång tyckte sig se kroppsliga drag fara förbi i det orangeröda tumultet på insidan.

Ett av läderbanden snärtade till mot flaskhalsen när rörelserna kring metallkulan verkade tillta. Metallkulan hoppade plötsligt till, och i det ögonblick som en millimeterbred glipa uppstod mellan kula och glas tyckte sig Mats höra början till en vädjan:

”Hjä—”

Glipan var åter stängd. Virvelvinden fortsatte, men flaskans roterande rörelser avtog i takt med att det orangeröda skenet började falna. Vad det än var som kämpade för sin frihet på glasets insida verkade ha förlorat energi, eller mod.

Mats tog några snabba steg bort till det välfyllda barskåpet, där han hällde i sig ett par snabba glas flytande mod i sådan fart att han nästan fick kväljningar, varpå han fyllde ett tredje glas till bredden och tog det med sig.

Mats satte sig i skräddarställning intill vardagsrumsbordet och smuttade på spriten samtidigt som han knackade lätt med pekfingernageln på den mystiska flaskan, vars tidigare inferno nu ebbat ut. Hade han sett och hört i syne? Var det spriten och tröttheten efter de senaste veckornas valkäbbel som spelat honom ett spratt, eller hade Mats verkligen hört början till ett rop på hjälp?

Han kände ett tilltagande sug efter att slita bort läderbanden och öppna upp flaskan, men varningssignalerna var än så länge för starka för att låta honom tillfredsställa sin nyfikenhet.

En svartfärgad massa framträdde plötsligt, som om den uppstått från ingenting, mot flaskans insida. Massan verkade pressas ut mot dess konvexa yta och konturerna av ett ansikte formades långsamt, som om någon omsorgsfullt skulpterade den mörka materian.

”Mamma?”

Mats kände hur en rysning fick hans nackhår att resa sig när han stirrade på sin sedan länge döda mors omisskännliga ansikte som formats mot glasflaskans innanmäte. Han tog tag i flaskan, snurrade loss läderbanden och kastades bakåt av den plötsliga tryckvåg som sköt ut ur flaskhalsen när metallkulan slungades rakt upp med sådan kraft att den borrades fast i betongtaket, vilket fick decimeterlånga sprickor att formas i alla väderstreck.

Mats reste sig omtumlad från golvet och såg hur flaskan leviterade ovanför vardagsrumsbordet medan eldsflammor sköt ut ur den. Likt massan som skulpterat fram hans mors ansikte verkade nu även flammorna bindas ihop, långsamt formande en glödande, brinnande överkropp. Temperaturen i lägenheten hade onekligen stigit och Mats kände hur svetten rann från honom samtidigt som han såg hur de vilda flammor som sköt ut ur den framträdande kroppen lämnade brännmärken i innertaket.

”V-v-vem är du?” fick Mats ur sig, och kroppen verkade med ens stanna upp medan ögon och mun formades i dess glödande ansikte.

Två kolsvarta ögon stirrade rakt på Mats medan den läpplösa munnen formade ett skevt leende.

”Du vill ha ett namn på din alldeles egen djinn?” frågade en mörk röst som ekade mellan lägenhetens väggar likt ett påkostat surround-system.

”Nåväl. Om det gör vår bekantskap enklare”, fortsatte rösten, medan den brinnande kroppens läppar förblev orörliga, ”du kan kalla mig Duban.”

Duban höjde ena armen och sträckte ut två glödande fingrar som genast lämnade permanenta skuggor i taket.

”Två önskningar du har, befriare.”

Mats försökte ta in orden och drog sig till minnes Disney-filmen han sett som barn, Aladdin, så långt innan vuxenlivets förpliktelser och behovet att rena hemlandet från avskum uppstått.

”T-t-två?” klämde han ur sig och försökte inta en så auktoritär ställning han kunde frammana nedan den mer än dubbelt så stora uppenbarelsen.

”Brukar det inte vara tre?”

Duban fnös till, vilket skickade ut en vind så varm att Mats mustasch fräste till på gränsen till antändning.

”Två önskningar du få, över antalet du må inte rå.”

Anden, för det var vad Mats insåg att uppenbarelsen var, tystnade för en stund medan det skeva leendet blev allt bredare.

”Så … Mats Åkerblom”, fortsatte Duban, ”vad önskar du dig mest av allt i världen? Två önskningar du har, när dessa lagts vi ej samme Mats har kvar.”

Kunde detta verkligen vara sant? Mats kände hur världen snurrade till och han såg på det tomma glaset på vardagsrumsbordet. Hade han verkligen fått i sig så mycket sprit, eller låg han i sängen och drömde om anden i flaskan?

”Jag vill … Vinna valet.”

Mats sluddrade fram orden medan han slet upp barskåpet och hällde i sig en rejäl klunk av den första flaska hans ivriga fingrar greppade.

”Är det din första önskan?” frågade Duban medan hans kolsvarta blick verkade stirra rakt igenom Mats.

”Nej. Vänta. Jag vill… Jag vill se … Björn Ahlmén och Eva Bladh i en partiledarduell.”

Han pausade och hällde i sig ännu en klunk av spriten.

”En rrr—”, Mats hickade till, ”r-i-k-t-i-g duell. Anno medeltid.”

Han snurrade ett par berusade ärovarv med flaskan i högsta hugg, vilket fick skenet från Dubans glödande kroppsmassa att påminna om gatubelysning som passerades i hög fart på motorvägen.

”S-s-sen vill jag vinna valet och ta makten så att vi kan rena landet från alla invandrare, flyktingar och illegala biståndstagare!”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Mats visste inte själv om han tänkt eller uttalat orden, men å andra sidan befann han sig uppenbarligen i en drömvärld, så vad spelade det för roll? Han sökte sig till flaskan åter en gång och föll sedan ihop på vardagsrumsgolvet i paradlägenheten medan dess interiör och den glödande kroppsform som sköt ut ur flaskan sakta föll in i grumlighet, medan Mats berusning och sömnbehov tog ut sin rätt.

”Så, gott folk, har det blivit dags för kvällens höjdpunkt!” proklamerade en röst i högtalarsystemet och ersattes sedan av tonerna från ett stycke ödesmättad, spänningshöjande filmmusik.

Mats rörde sig genom korridoren, fortfarande omtöcknad och halvt frånvarande efter det alkoholintag som i kombination med senaste tidens kostvanor och oerhörda stress verkade ha kastat honom in i något slags psykos kvällen innan.

Längre fram i korridoren hägrade dörrarna ut till politikernas loge, där de skulle få ta del av ett stundande event som än så länge verkade höljt i hemlighet, åtminstone för Mats. De kollegor och tillika motståndare som Mats träffat på sedan han lämnade den säkerhetsbil som oväntat eskorterat honom från paradlägenheten hade sett ut att vara nästan sjukligt exalterade, utan att med ord röja en detalj om vad som egentligen försiggick.

Mats såg ingen som helst logik i att befinna sig på Friends Arena, eller vilken arena det nu kunde tänkas vara, med sina motståndare för något löjligt PR-event bara dagarna innan valet.

Han slog upp dörrarna till logen och gick, utan att bemöda sig med att hälsa på de övriga i rummet, fram mot glaspartiet som vätte ut mot arenan och stannade tvärt när han såg vad som försiggick.

Publikens vrål och klappande ekade så högt i arenan att logens glaspartier vibrerade.
Mats satte handen mot glaset, för att känna efter att det verkligen fanns där, och slog därefter sig själv i pannan för att känna att även han befann sig just där och då. Han vände sig tvärt om och blickade ut över de övriga partiledarna, som samtliga stod med glansiga, maniska blickar och stirrade ned på scenen.

Duban. Var det så han hetat, den brinnande ande som skjutit ut ur den satans flaskan i hans dröm? För visst hade det bara varit en dröm? Mats rös till av det faktum att han inte kunde avfärda tanken precis så enkelt när han åter blickade ned mot det som skedde på arenans uppbyggda scen inför tusentals kamerablixtar och hundratals filmkameror.

Drömmen var verklig och hans önskan, frambringad i alkoholdimman natten innan, likaså. Mats fruktade för en sekund för sin egen mentala hälsa när han kände hur den inledande rädslan sakta övergick i något liknande upphetsning, näst intill sexuell sådan.

Plötsligt verkade framtiden le emot Mats Åkerblom. Han skulle kunna uppnå precis det han velat, nämligen att rena landet, och det började med den här magnifika uppvisningen, vilken han skulle få åtnjuta från första parkett.

Tio meter nedanför logen kämpade en blodig Björn Ahlmén mot en skogstokig Eva Bladh som matade slag efter slag med en yxa så frenetiskt att den gamle rörmokaren knappt hann slänga sig ur vägen eller värja sig med motattacker.

”Jag har aldrig sett dem så här eldade i en duell tidigare”, hördes Konservativa Partiets ledare Brynolf Ingvarsson häva ur sig med besatt stämma, som om han och kollegorna bevittnade partiledardueller till döden på daglig basis.

Björn fick in en lyckoträff mot Eva som lämnade ett djupt jack som löpte upp längs hennes mage och såg ut att riskera att släppa ut dess innanmäte, men Mittpartiledaren kontrade med att knocka statsministern med yxans huvud innan ett nytt slag måttades och dess egg sänktes ned i hans bröstkorg med våldsam kraft.

Björn Ahlmén föll ihop på knä, men lyckades få till en sista sving med svärdet som träffade Eva rakt över halsen. Hon satte händerna mot det blödande såret medan ögonen spärrades upp och föll sedan ihop gurglande, samtidigt som statsministern stapplade bakåt, tappade fotfästet och kolliderade med scengolvet i en hård duns som förstärktes av mikrofonerna och ekade ut genom arenans högtalarsystem.

Publiken höll andäktig tystnad medan såväl statsministern som dennes motståndare, i varsin blodpöl, sakta tynade bort efter skadorna de åsamkats.

”Jaha, gott folk.”

Rösten i högtalarsystemet trängde igenom den spända tystnaden efter ett par minuter.

”Våra pulsmätare visar att båda duellanter förolyckats, och därav förklaras kvällens duell oavgjord!”

Publikens sorl fick golvet i logen att skaka. Mats kunde knappt stå stilla, där han stod upptryckt och flåsade mot glaset. Samhället skulle snart vakna upp till verkligheten igen efter den kollektiva hypnos som slukat dem och fått det svenska folket att jubla åt gladiatorspelet. De två största partiernas framgångar skulle ogiltigförklaras efter denna fullständigt mentalt rubbade dödsdans, bara för att ge platsen, och makten, åt Mats Åkerblom och det tredje största partiet.

”En önskning du använt, och en du har kvar”, mullrade Duban så fort Mats klev in i lägenheten.

Han svävade fortfarande på framgångens rosa moln.

”Ja ja, lugn”, avbröt Mats innan hans personliga djinn hann avsluta sitt rimmande, ”låt mig samla tankarna, så ska jag ge dig min sista önskan.”

Han krängde av sig sina exklusiva mockafärgade skor och sjönk ihop i soffan med ett glas gin medan han betraktade Duban, som till synes otålig svävade runt ovanför flaskan och fortfarande lämnade brännmärken i taket.

”Jag kommer bli tvungen att måla om hela vardagsrumstaket när jag är färdig med dig”, sade Mats sakligt och höjde glaset i en menande gest mot den svävande eldsflamman, vars kolfärgade blick intensivt genomborrade hans i väntan på att få uppfylla ytterligare en önskan. Han smuttade på glasets innehåll och suckade av lättnad och lycka efter dagens uppvisning.

”Så, Mats Åkerblom.”

Duban bröstade upp sig framför honom och med orden sköt en varm andedräkt mot Mats, som rynkade på näsan när stanken av svavel attackerade hans luktsinne.

”Drömmer du om rikedom och ära, eller vill du en festmåltid förtära?”

”Festmåltid?” utbrast Mats, varpå en munfull gin sprutade ut från mellan hans läppar och evaporerade när den nådde fram till Duban. ”Du borde anställa någon som skriver dina rim i stället för att skjuta från höften …”

Djinnens oförstående, nästintill nollställda blick, fick Mats att kikna av skratt.

”Men seriöst …”, klämde han ur sig när den värsta skrattattacken lagt sig, ”jag har två potentiella önskningar.”

Duban gjorde en vevande rörelse med sin glödande hand för att mana Mats att fortsätta.

”Jag skulle å ena sidan vilja förflytta palatset Rosenbad ned till Tomelilla, så att jag kan ha mitt kontor nära familjen.”

Han vände sig mot Duban.

”Vore det rent fysiskt möjligt?”

Mats fantiserade upp en bild av hur Duban med sina överjordliga krafter lyfte upp byggnaden ur innerstaden och lät den sväva i luften för att placeras på första bästa, centrala markplätt så nära hans luxuösa Skånehem som möjligt. En plötslig sensation, något liknande en stöt, sköt genom hans hjärna och Mats förstod med ens att djinnen delat hans inre bilder.

”En önskning du har, om den så är att vi med ditt Rosenbad far”, svarade Duban kort utan att röja en min.

”Alright.”

Mats frotterade sina händer och log.

”Men att lägga önskningen på en flytt av mitt palats känns samtidigt onödigt.”

Han kliade sig i pannan.

”Å ena sidan kan inget annat hända än att Humanitärdemokraterna och Mittpartiet omyndigförklaras efter gladiatorslakten, men jag vågar inte chansa på efterföljderna.”

”Så?” frågade Duban, medan hans glödande fingrar otåligt trummade mot ena armen. ”Varthän lutar Ni, Mats Åkerblom? Önskar Ni att palatset transportera, eller nästa potentiella önskning orera?”

Mats passade på att ta ännu en klunk gin innan han beslöt sig för att betänketiden var över.

I en ordföljd så rapp att en ordbajsande Eddie Murphy hade fått skämmas släppte partiledaren ur sig sin, framför spegeln sedan länge inövade, men i tv-rutan aldrig ordagrant uttalade önskan:

”Jag vill att mitt parti vinner valet och med det renar landet från alla invandrare, flyktingar och biståndstagare som alltför länge klamrat sig fast vid och klämt juicen ur Svea Rikes kronjuveler.”

”Är det min befriares sista önskan?”

”Ja”, svarade Mats kort.

”Din önskan är min lag.”

Ett pillemariskt leende bredde ut sig över Dubans läppar medan han knäppte med sina glödande fingrar, från vilka ett bländande sken fyllde rummet och fick Mats att hålla upp armen som skydd.

Han synade sig själv, fortfarande klädd i den kostym han burit medan han bevittnat den dödliga partiledarduellen.

En stark vind slog mot Mats och fick honom att falla bakåt. Det han föll mot var dock inte lägenhetens exklusiva teakgolv, utan något mjukt. Han försökte förbryllat se sig omkring, men världen var plötsligt svart och tyst, som om ljuset förblindat honom och vindpusten slagit lock för hans öron.

Han trevade med händerna och fick tag i något mjukt som kittlade hans handflata lätt.
En grästuva?

Innan tankarna hann längre slogs hans luktsinne av en plötslig knock-out. Avgas. Ruttnande sopor. Gräs. Koskit. Urin. En blandning av mestadels otrevliga, påträngande odörer invaderade Mats näsborrar och började flirta med hans kräkreflexer. Han satte handen för mun och näsa i ett försök att blockera invasionen, samtidigt som han sakta började återfå både syn och hörsel. Fordon brummade avlägset, liksom dova ljud av barnlek.

Mats hoppade till när vad som lät som ett bi surrade förbi på hans högra sida. Grumligheten lämnade synen och Mats såg chockerat på den värld han återvänt till.

”Vad i helvete?”

Han synade sig själv, fortfarande klädd i den kostym han burit medan han bevittnat den dödliga partiledarduellen. Han såg sig omkring. Solen bländade.

Mats befann sig på en liten gräsplätt intill ett fallfärdigt bostadsområde. Husen var nedgångna och påminde närmast om bilder han sett från de fattigaste delarna av Europa. Stora hål gapade i asfaltsvägarna som uppenbarligen inte underhållits på åratal. Sopsäckar låg kastade i en stor hög några meter ifrån honom och det välkända ljudet av en motorväg dånade i bakgrunden.

”Var fan har jag hamnat?” viskade Mats och slog damm från ena kavajärmen.

Han befann sig inte i Sverige längre, den saken var säker.

”Valet ditt parti vann, men så med alla invandrare, Mats försvann.”

Dubans omisskänneliga röst ekade, varpå den glödande varelsen dök upp framför honom.

”Vad i helvete snackar du om?”

Mats skrek så att saliven sprutade ur hans mun.

”Min sista önskan var att Sverigepatrioterna skulle vinna valet!”

”Det är korrekt, befriare”, sade Duban med lugn i rösten.

”Så varför sitter jag inte som statsminister och regerar över ett renat Svea?”

”Invandrare, flyktingar och biståndstagare du ville ha ut och med det din dröm dog ut”, svarade den glödande djinnen.

Mats stod orörlig några ögonblick innan han exploderade av ilska.

”Sluta prata i gåtor, satans eldsflamma, innan jag dödar din glöd med mitt ariska piss.”

Mats knäppte upp sina byxor och blottade ett par blågula kalsonger.

”Dina föräldrar en hemlighet bär.”

Så fort Duban uttalat orden såg Mats en bild av far och mor för sitt inre och en kall kåre sköt upp längs hans ryggrad.

”Adopterad Mats Åkerblom är.”

The post Sommarnovellen: Duban first appeared on Opulens.

HEGEMONI. LO vill se över lagen om arbetskraftsinvandring. Det handlar givetvis om att motverka dumpning av löner och arbetsvillkor men av högern sprids nu bilden att det också handlar om en socialdemokratisk flirt med främlingsfientliga väljare. Här gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och även ifrågasätta det borgerligt dominerade medielandskapet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Borgerliga opinionsbildare brukar beskriva fackföreningsrörelsen som en jätte vilken kan krossa i stort sett vilket företag som helst i sin väg. Det ligger nog en del sanning i den beskrivningen. Men i så fall med tillägget att det i denna jättes kropp ryms ett ängsligt barn som mycket sällan använder sin styrka.

The post Generös invandring men utan lönedumpning first appeared on Opulens.

TWITTER. De folkvalda som aktivt och frikostigt börjar blocka sociala mediekonton med främlingsfientlig agenda ska inte ses som fiender till tolerans och åsiktspluralism. De har tvärtom förmodligen valt den bästa strategin för att gynna det offentliga samtalet i sociala medier, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var förstås smickrande att få en artikel jag skrivit omnämnd och rekommenderad av Centerledaren Annie Lööf på Twitter häromveckan. Lika rolig var inte fortsättningen. De närmaste dagarna var mitt twitterflöde fullt av mer eller mindre oförblommerad främlingsfientlighet. För konton som ägnar sig åt sådant är Annie Lööf en vanlig måltavla, och nästan oavsett i vilket ämne hon postar utgör deras respons den sedvanliga smörjan om hur invandring förstört Sverige och att varenda brott någon mörkhyad person begår är Lööfs fel.

Min första tanke är att Annie Lööf är väldigt tuff som står ut med allt hat hon översköljs med i sociala medier. Framför allt är jag glad att hon framhärdar i att finnas i dessa kanaler trots detta, för alla oss andra som också finns där.

Men efter att ha tänkt efter lite till vill jag råda Annie Lööf och andra politiker att börja rensa i sina egna medieflöden genom att aktivt blocka den här sortens konton och kommentarer.

En anledning är kvalitativ. Det är svårt och föga lustfyllt att interagera med Lööfs eget konto när så många andra bryter sig in och kapar trådar och samtal. De hatiska och samtalsförstörande kommentarerna driver därmed bort möjligheterna till goda samtal och kontakter.

Någon vill kanske invända att väljare bör kunna ställa folkvalda till svars och kritisera dem i alla möjliga tonlägen. Så är det absolut. Men det finns ingen skyldighet från de folkvaldas sida att fortsätta att erbjuda kanaler för direktkontakt till väljare som missbrukar denna genom att vräka ovett över personer eller förstöra pågående samtal. Skulle någon ringa upp en folkvald och skrika okvädingsord i örat på dem har de all anledning att lägga på och inte svara igen nästa gång samma nummer ringer. Alla har yttrandefrihet och rätt att säga vad de vill både i telefonluren och i sociala medier, men ingen har skyldighet att lyssna eller erbjuda möjlighet att låta en individ utan hyfs mala på. Genom att inte blocka den sortens aktörer är risken stor att dessa istället tar över och förstör för andra.

Det främsta skälet att frikostigt blocka är dock att det här för det mesta inte handlar om frifräsande kufar som råkar uttrycka sig lite klumpigt eller ilsket, utan om en flock med en målmedveten ideologisk agenda. Det handlar inte om att rynka på näsan inför annat än ”god ton”, utan om att motarbeta en ideologisk mobilisering som sker just på nätet och via en svärm inte nödvändigtvis är representativa eller populära men mycket aktiva och enfrågecentrerade konton.

Mobiliseringen kring just främlingsfientlighet och invandringsmotstånd sker nämligen på precis detta sätt: genom att ständigt hamra in allt dåligt man menar att invandrare/muslimer ligger bakom, samt genom att utse tydliga fiender bland folk med en annan politisk uppfattning, företrädesvis kvinnor.

Det dröjde exempelvis inte länge förrän någon bland de kommenterande påtalade att både jag och Lööf skulle passa oss för vad som ska hända när Sverigedemokraterna blir största parti, och andra fyllde i med att vi då borde straffas för att ha stött eller fört en annan politik än den de vill se. Partiet Sverigedemokraterna är förstås smarta nog att inte ha med den sortens anonyma konton att göra, det intressanta här är den ideologiska föreställningsvärld som frodas i den här sortens nätkretsar: en vanlig föreställning är att politiska meningsmotståndare i efterhand ska dömas eller helt enkelt mördas för att gottgöra någon inbillad skuld för att ha fört en annan politik än den som invandringsmotståndaren vill se.

Det är detta tänkande som gör att auktoritära agendor frodas kring just invandringsmotståndet som politisk fråga och som gör att partier som driver den inte blir som alla andra. Sådana partier får ett mandat att, och förväntas, gå längre än andra partier i det direkta syftet att jävlas med meningsmotståndare och misshagliga grupper. Detta skådespel är vad som gör dem populära bland dem som gett upp egna ambitioner, revanschismen är en stor del av ideologin.

Det är också detta tänkande som får terrorister att gå från ord till handling. Vi har sett ett flertal mord och attentat riktade dels mot invandrade grupper, men också mot politiker som blivit symboler för en flyktingvänlig och allmänt livsstilstolerant agenda, påfallande ofta kvinnor. I Storbritannien, Tyskland och Polen har politiker mördats av främlingsfientliga aktivister som tagit kommentarsfältens slentrianretorik till handling.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den missriktade tolerans som gör att hatare, rasister och insnöade invandringskritiker kan fortsätta att kommentera exempelvis folkvaldas konton har inte minst i detta ljus varit naiv och måste få ett slut.

Så länge de inte hotar någon har de förvisso rätt att uttrycka sig som alla andra — men det finns ingen anledning att ha tålamod med hur den här gruppen, vare sig de är anonyma eller riktiga personer, tar över folkvaldas egna samtalsplattformar och kommunikationskanaler i sociala medier. Får de hållas driver de bara jargongen längre och hetsar varandra, medan de sällan är intresserade av interaktion och meningsutbyte med den måltavla de valt eller hens publik.

Självklart ska asyl och migration kunna diskuteras som andra politiska frågor och med respekt för den som tycker annorlunda — invändningar och motargument eller ens sarkastiska syrligheter är varken hat eller eller vilja att tysta någon, vilket de ofta framställs som.

Men de folkvalda som aktivt och frikostigt börjar blocka sociala mediekonton med främlingsfientlig agenda ska inte ses som fiender till tolerans och åsiktspluralism. De har tvärtom förmodligen valt den bästa strategin för att gynna det offentliga samtalet i sociala medier, även om det också har sina risker.

Trots frågans allvar bör en sådan strategi ske ihop med en omvärdering av blockeringen som instrument. Blockerandet av ett konto är med nödvändighet ett klumpigt och subjektivt instrument och den som ger sig på att börja rensa kommer att landa i godtycke. Lika felaktigt som att avstå från att blocka i tron att man därmed är tolerant vore tron att man denna väg kan utforma en perfekt strategi att mota främlingsfientlighet och auktoritär ideologi. Tvärtom behöver en block i det enskilda fallet ses mindre som en dom över personens agerande och mer som ett konstaterade av att den här interaktionen inte funkade eller saknar utsikter att funka.

The post Annie Lööf borde börja blocka first appeared on Opulens.

DEL 1. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns en enkel förklaring bland gamla mitten-vänsterpartister beträffande nedgången för partierna som de brukade leda. Förklaringen som ges: invandringen.

I  intervjuer med The Guardian sjöng Hillary Clinton, Tony Blair och Italiens förre detta premiärminister Matteo Renzi alla i samma tonart. Samtliga ansåg att Europa måste ”få grepp om migrationen” för att stoppa högerpopulismen. Det hinner knappt gå en vecka utan att någon kandidat eller kolumnist deklarerar att socialdemokraterna kommer att återfå makten när de stänger gränserna.

Besattheten av invandringsfrågan är ingen slump. Det är något som reflekterar en bred föreställning om att nedgången för de stora mitten-vänsterpartierna i Europa som Socialistpartiet i Frankrike, Demokratiska partiet i Italien och Socialdemokratiska partiet i Tyskland har orsakats genom uppkomsten av nya partier tillhörande den populistiska högern. Dessa populister som anses ha ”stulit” den gamla arbetarklassens röster genom nationalistiska och även auktoritära budskap. Som en konsekvens har mitten-vänsterpolitiker tappat omdömet och rusat iväg för att kunna erbjuda en politik som kan ”vinna tillbaka” arbetarklassen.  Blair oroade sig för ett sådant fenomen så tidigt som 2001, om vi får tro hans tidigare EU-politiske rådgivare Stephen Wall. Rådgivaren minns den dåvarande premiärministerns uttalande — ”en sak som gör att jag kan förlora det kommande valet är invandringen”.

Dessa synpunkter är knappast begränsade till Hillary Clinton och Tony Blair. I samband med Donald Trumps otippade seger insisterade många amerikanska socialdemokrater på vikten av att ”vinna tillbaka rostbältet” och att detta bara kan ske om Demokraterna anammar de vitas rädsla för invandrare. Det är ett faktum att Hillary Clinton har en lång lista med uttalanden och röster i senaten emot ”illegal invandring” och för ”gränssäkerhet”, inklusive stängsel, medan prominenta europeiska socialdemokrater har uppmanat till ”invandringsrealism” sedan slutet av 2000-talet.

Sedan den så kallade flyktingkrisen under 2015 har sådan oro eskalerat till panik och fått som konsekvens att ledarna från europeiska socialdemokratiska partier satsar på att skylta med sin oro över invandringen. Under de senaste åren har ledaren för Socialistiska partiet i Belgien utfärdat en generell formulering om att ”migrationen till Europa måste minska”, medan den nya partiledaren för Socialdemokraterna i Tyskland har sagt att hennes land ”inte kan acceptera alla” asylsökande som anländer till gränsen. De danska socialdemokraterna har gått så långt i sina uttalanden rörande invandring att uttalandena är svåra att skilja från det högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Danska Socialdemokraterne levererar precis samma beskyllningar mot muslimer i Danmark, som anklagas för att leva i ”parallella samhällen” och det är samma argumentation om att invandringen ”underminerar” den danska välfärdsstaten.

Den dramatiska vändningen i retoriken hos mitten-vänsterpartier är en del av ett större panikfenomen som är direkt förknippat med tankar på hur spridningen av högerpopulismen i Väst bör stoppas. Den konventionella uppfattningen om klokskap i detta fall har för det mesta styrts av en växande grupp akademiker och sakkunniga, som ofta är höger- eller mittenorienterade, och som ger samma råd — socialdemokratiska partier kommer att försvinna om de inte, genom att begränsa invandringen, tar hand om sådana väljargrupper som “de för tillfället lämnat bakom sig”. Vissa akademiker går så långt nu som att öppet försvara vit identitetspolitik eller den identitära rörelsen.

Argumentet att ett “tuffare” förhållningssätt till invandring kommer att återuppliva de socialdemokratiska partierna och reducera den radikala högerns framväxt baseras på två grundläggande felaktigheter som tillsammans reflekterar ett större missförstånd om mitten-vänsterpartiernas historiska roller.

Det första misstaget är det utbredda antagandet att högerpopulismens framväxt och de traditionella mitten-vänsterpartiernas nedgång är två sidor av samma mynt. Båda processerna sägs vara orsakade av att arbetarklassväljare lämnar socialdemokratin till förmån för nationalistiska och identitära budskap hos den populistiska radikalhögern. Det andra missförståndet, nära förbundet med det första, är att väljare som nu stödjer högerpopulister till en stor del skulle komma från en vit arbetarklass som tidigare troget brukade rösta på socialdemokratiska partier.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 1 first appeared on Opulens.

DANSK EXTREMIST. Med hjälp av YouTubes algoritmer som belönar videor med extremt och sensationellt innehåll har dansken Rasmus Paludan lyckats göra sig själv till en meme, rapporterar Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Omkring tolv tonårspojkar står omkring den danske YouTube-profilen Rasmus Paludan medan han bränner en koran. Till “She’ll be comin’ round the mountain”-melodin sjunger de: “De skal ikke integreres, de skal hjem. De skal ikke integreres, de skal hjem. Der er danske piger og drenge, der har brug for vores penge, de skal ikke integreres, de skal hjem.” Sedan i söndags har videon fått över 50 000 visningar på YouTube och trendar bland de hetaste videoklippen i Danmark.

På en skola norr om Nørrebro i centrala Köpenhamn håller jag en workshop om medielandskapet för elever med bakgrunder från alla världens hörn. Jag började med att fråga eleverna om de minns rubriken på den senaste nyhetsartikeln de hade läst. Hela klassen stirrade tyst på mig.

Jag frågade om de minns den senaste videon de sett på YouTube och flera av pojkarna ropade, nästan unisont Rasmus Paludans namn och började recitera frasen hans videor nästan alltid börjar med: “Jeg er Rasmus Paludan. Frihedens soldat, de svages beskytter, samfundets vogter, danernes lys, Nordens håb.” Hela klassen skrattade över Paludan-skämten medan jag häpet tittade på.

Rasmus Paludan var en mediesensation sommaren 2017 då han offentliggjorde en lista med så kallade “främmande fiender”, bland de journalister och vänsterorienterade aktivister, som han vill ska kastas ut ur landet med fallskärm. Detta, som en del av att utbreda budskapet om att han stiftat partiet “Stram Kurs” som kämpar för att förbjuda islam i Danmark.

Sedan dess har han satsat på sin YouTube-närvaro och lyckats få över 11 500 prenumeranter på sin “nyhets”-kanal “Frihedens Stemme” och över 22 600 prenumeranter på sin partikanal.

Han laddar konstant upp videor parallellt, utger sig för att vara journalist på den ena sajten och politiker på den andra och tillsammans har kanalernas videor fått över 16 miljoner visningar.

Succén kom förra året, då han började filma sina turer till olika skolgårdar där han under skolrasterna predikar för grundskoleelever mot islam, för ett “Danmark för danskarna”. Med hjälp av YouTubes algoritmer som belönar videor med extremt och sensationellt innehåll har Paludan lyckats göra sig själv till en meme, en symbol på nätet som främst tonårspojkar har betraktat som underhållande.

I klassrummet försöker jag prata med eleverna om Rasmus Paludan och att han har en uttalat politisk intention med sina videor. Jag misslyckas med att få dem att förstå detta.

Det surrar i lokalen, pojkarna nästan tävlar i vem som kan härma Paludans tonläge bäst. En av få vita elever som sitter längre bak i klassen ropar åt en som inte är vit att han ska passa sig innan han kastas ut ur landet. Jag avbryter honom och ber alla om att resa sig upp och sträcka på sig, med en förhoppning om att en liten paus kan underlätta koncentrationen. Eleven som sitter längre bak i klassen reser sig fort och sträcker på sin högra arm och hand. Han gör en nazisthälsning.

Jag frågar pojken vad han sysslar med. Han skämtar bara, säger han. Pojken säger att han skämtar precis som Rasmus Paludan. Jag frågar honom vad han tycker om det som Paludan säger om invandrare och muslimer. “Han vill bara skydda Danmark och ha ett Danmark för danskarna!” är det svar jag får.

Paludans parti är ännu långt ifrån de 20 000 väljarunderskrifter som krävs för att ett parti ska kunna vara valbart i det danska parlamentsvalet i vår. Samtidigt har han att lyckats etablera sig på allvar med en skara följare i tonåren. Följare som exponeras för hans budskap och därigenom kan komma att med tiden uppfatta högerextrema ideal som normala. Många unga danskar skrattar inte längre åt honom, men med honom.

The post Dansk högerextremist radikaliserar barn på YouTube first appeared on Opulens.

FLOCKMENTALITET. Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag , skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Några dagar före valet satt jag i ett panelsamtal och pratade om antifascism. Vi diskuterade hopplösheten när det gäller det politiska läget, känslan av att simma motströms och hur man egentligen bör jobba mot fascism och intolerans.

Vi enades om att det är viktigare än någonsin att prata om frågor som rör demokrati och ett inkluderande samhälle. Att lägga vår tid och energi på att påminna om de värden starka auktoritära krafter vill få oss att glömma.

Moderatorn pausade. “Har ni tänkt på”, sa hon, “hur sjukt det egentligen är att vi sitter här år 2018 och pratar om att vi måste bevara demokratin?”

Hon hade så klart helt rätt. Det är helt sjukt.

Jag har tänkt mycket på det, försökt fundera på exakt när det vände. Sverigedemokraternas framgång i riksdagen är så klart en variabel. Insikten om hur mycket rasism, sexism och auktoritär idioti människor är villiga att acceptera om det innebär att de kan trygga situationen för sig själva. Hur människor nästan verkar längta efter en myndig landsfader som pekar med hela handen och är lätt att förhålla sig till.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

De konflikter och den mångfald som kommer med ett öppet samhälle, en öppen värld, är komplicerade — särskilt som vi med hjälp av internet tar del av det varje dag. Att tvingas tänka själv är obehagligt, för då har vi ett ansvar. Det är lättare att längta efter en härsklysten förälder som förbjuder och spärrar in allt som kan vara farligt för oss.

Som ständigt motvalls har det hela istället fått mig att bli mer och mer frihetlig, att vilja sätta hälarna i marken och spjärna emot för att stoppa oss från att simma med den alarmistiska strömmen istället för emot den.

Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag .

Filosofen Foucault sa att vi alla har en inre fascist. En liten snut i vårt huvud som får oss att älska makt och att längta efter det som slutligen dominerar och exploaterar oss.

Nu ser jag rörelser som jag bryr mig om domineras av högljudda röster som skriker efter samma hårda tag. Ett blockerat internet för att slippa diskutera den komplicerade frågan om porr och sexualitet. Att hårdare straffa män för deras sexuella övertramp, även om det sker på bekostnad av ett rättssäkert samhälle. Att förbjuda nazistisk organisering och retorik. Enkla, handfasta lösningar som inte är några lösningar på samma sätt som du inte löser kulturella konflikter i ett mångkulturellt samhälle genom att skicka hem alla som beter sig misshagligt.

Vi behöver inte dras med i allt det där. Det är svårt, men vi måste inte. Vi behöver inte hamna i den liberala paradoxen att tillåta precis det som kommer att ta ifrån oss vår frihet. Vad vi behöver är att tänka, att samtala och — precis som jag inledde med — att värna om de friheter och den tolerans vi slagits för och inte ta dem för givna.

Jag har inte kommit på i vilket ögonblick diskussionen började vända. Det kanske inte är lika viktigt som att prata om att vi borde börja simma mot den där jäkla strömmen. Men som med mycket annat i mitt liv så har en av mina favoritpoeter Tomas Tranströmer beskrivit det bättre än jag kan.

Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Simma mot strömmen first appeared on Opulens.