KUSLIGT. “Detta grepp förstärker den kusliga känslan av att iaktta något som pågår bortom den av människor kända världen. De relativt korta verserna med sina många långa, flerdelade ord är täta, kompakta och slingrande som skogen”. Anna Remmets recenserar Erik Vernerssons debutverk.

Kroppsspråk, döda av Erik Vernersson
Albert Bonniers förlag (2018)

När jag läser första delen i debutanten Erik Vernerssons diktverk Kroppspråk, döda tänker jag på John Bauers suggestiva och inte sällan lite skrämmande bilder. Dikterna frammanar fragment och lösryckta bilder ur vad som känns som mörka sagor. Vernersson beskriver hur ”Månskensrevan ur det mörka/faller på en ny anfang”, berättar om ”Grävlingskrafs ur dolda gryt” och om den mytologiska bäckahästen som ”sänker mulen för att dricka”. ”Under hökens vingar/ breder tjälen ut sitt välde” skriver han i en lätt teatralisk passage.

Den värld som skildras görs ännu mer främmande och svårgenomtränglig av Vernerssons frekventa användning av samskrivna ord, gärna ganska långa sådana och ofta i följd såsom ”småstensspår på nattskogsstråk”, ”trollskogsleden” och passagen som lyder:

Pärlfiske med månstenssänke
ögonstenen finns i sjön
någonstans i mörkerrummen

frammanas fantomsmärtan

/…/

Dikterna är fyllda av verb: aktiviteten i Vernerssons skymningsvärld känns febril: bäckahästen sänker mulen, Vintergatan ”kurar ihop sig”, laxen leker. Dock saknas i stort sett mänskliga subjekt. Det finns ett ”du” som tilltalas, men inget ”jag” som gör något (förutom att beskriva den förunderliga världen för du:et?) Detta grepp förstärker den kusliga känslan av att iaktta något som pågår bortom den av människor kända världen. De relativt korta verserna med sina många långa, flerdelade ord är täta, kompakta och slingrande som skogen.

Med början i andra delen av boken tycks vi ha lämnat denna (troll)skog, även om känslan av kuslighet och enslighet dröjer sig kvar. Här rör vi oss istället i en urban värld som vid första ögonkastet ter sig betydligt mer välbekant, där ”öppna ytor, lysrörsljus/ faller på en svanmärkt skrivbok” och där ”vi går och sjunger, faller/ a-brunnar och busshållplatser”.

I de senare delarna finns alltså ett aktivt ”vi”. Det signalerar att dikterna nu i högre grad rör sig i människornas, och inte bäckahästarnas, värld. Men det vardagliga inger ingen trygghet och diktens subjekt framstår som alienerade och kanske till och med rädda:

Här går man fast det inte stämmer
över vägen höger vänster
bland trafikljus röda gula

in i leken är man vilse
vet man kanske inte om det
här där alla står så nära

I de skärvor av en tillvaro som kan uppfattas i de fragmentariska dikterna finns ”stressyndrom” och ”inkassobrev”, men inte heller de varelser som befolkade första delen av boken har helt försvunnit. Monster sopas under sängen och ”här där husen står så nära/ kastas skuggor genom titthål/ krafsar väsenden i väggen”.

Om en vill läsa Kroppspråk, döda som en sammanhängande gestaltning av någonting ligger det nära till hands att i den första, mer sagoaktiga delen se barnets blick på en skrämmande och obegriplig värld där gränsen mellan saga och verklighet, naturligt och övernaturligt är så gott som obefintlig. Resten av boken kan på samma sätt tolkas som en skildring av en vuxenvärld som med sina stressyndrom och inkassobrev har blivit mer prosaisk men fortfarande på många sätt ter lika sig obegriplig och hotfull.

Freud menade att det som skrämmer oss människor mest är när det välbekanta, hemlika, uppträder i en främmande eller förändrad form. Fenomenet, som Freud kallade unheimlich (ungefär ”ohemlikt”) och som på svenska inte fått någon bättre översättning än det ganska klumpiga ”kusligt”, skrivs i Vernerssons dikter fram ytterst effektivt.

Ibland rör de sig på gränsen mot det högtravande, både språkligt och tematiskt med sina alienerade subjekt och tyngande mörker. Men trots att den utslitna beskrivningen ”blånande bergen” dyker upp på ett ställe är formuleringarna oftast originella och gör precis vad poesi ska göra: få en att se tingen i ett nytt (i det här fallet ibland kusligt) ljus.

Ibland blir det otroligt vackert på precis rätt sida om det klichéartade som i detta stycke:

Radioaktiva färger
frisätts i aprilhimlen
med lång inkubationstid

oron kryper under huden
naglar växer för att skrapa
rannsakar de sår som läker

Liksom många andra debutanter kan Vernersson med fördel slipa ner en del excesser, men sitt sinne för sagans stora gester, kuslighet och förmåga att (åter)förtrolla tillvaron hoppas jag att han behåller.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Det vardagliga inger ingen trygghet first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLT. “På scenen, samlade på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden”. Björn Gustavsson om Vintermusik.

Vintermusik av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland.
I rollerna: Niklas Falk, Marika Lindström, Monica Stenbeck, Ulf Eklund, Claire Wikholm, Lars Lind, Sten Ljunggren, Anita Ekström, Åke Lundqvist och Lars Helander.
Stockholms stadsteater

Häromåret visades en originell Norénpjäs på Elverket i Stockholm, Stilla liv, där ingen av skådespelarna yttrade ett enda ord. Det var en märklig pjäs såtillvida som Norén under sin långa karriär utmärkt sig inte minst som en replikernas mästare. Nu i december har det varit urpremiär på ännu en Norénpjäs, Vintermusik, där vi åter möter människor som talar, kanske inte så mycket med varandra som snarare rätt ut i tomheten.

På scenen, samlade på en sandstrand, svart som aska, på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden, samtidigt som de i fragmentariska minnesbilder ser tillbaka på sina liv. De pratar också med varandra, men utan att egentligen vare sig vilja eller förmå nå varandra.

Pjäsen, upplags som ett hörspel, där replikerna sprids som frön för vinden, ger associationer till Becketts I väntan på Godot, men också till Jon Fosse, som Lars Norén under senare år tycks ha tagit starkt intryck av.

Sofia Jupither har tidigare tagit sig an Norén, och även om hon, delvis kanske för att hon är så ung, inte helt övertygar som uttolkare av just dessa mörka textmassor, är det en uppsättning som i mångt och mycket djupnar och som sammantaget ger en berörande bild av människors ensamhet i en gemenskap som i grunden framstår som en chimär.

Många av skådespelarna, varav flertalet sedan länge uppnått pensionsåldern, känns igen från Stadsteaterns uppsättningar alltsedan 1980-talet. Flera av dem har tidigare framträtt i starka Norénproduktioner, som exempelvis Lars Lind, Anita Ekström och Sten Ljunggren. Dessa ärrade veteraner möter här likt en hel skådespelargenerations farväl till teaterscenen.

Som så ofta när det gäller Norén pendlar rollfigurerna mellan uppgivenhet och desperation, mellan existentiella funderingar, bittra utgjutelser, nonsensartad svada och svart humor. Och dess skådespelare har verkligen förstått att röra sig mellan dessa olika nivåer och förvandla fragmenten till en helhet där livet framstår som en saga som till deras nästan häpnad är på väg att ta slut innan många av drömmarna aldrig hann bli verklighet. Solen sjunker över havet, de sitter overksamma i skymningen, inser att allting när som helst kommer att sluta och att någon klarhet aldrig kommer att nås.

En av rollfigurerna minns hur han som barn gick bakom sin far och bar på dennes verktyg: ett minne så starkt att han åter tycker sig vara där. En gammal kvinna säger att hon aldrig hann bli ung.

Alla medverkande gör storartade insatser, inte minst Sten Ljunggren som den gamle bitvargen som klagar på det mesta samtidigt som han ser tillbaka på ett liv som långtradarchaufför och mest av allt tycks betrakta det förflutna som en meningslös sträcka fram till en lika meningslös väntan på slutet. Niklas Falk och Marika Lindström som det grälande gamla paret påminner om de likartade förhållanden som präglat så många av Lars Noréns tidigare relationsdramer. Nu, mer eller mindre insjuknade i alzheimerliknande tillstånd, fräser de åt varandra, i en blandning av grälsjuka och djupt liggande sympati. Emellanåt minns de inte i vilken tid de egentligen finns: då och nu blandas och precis som de andra gestalterna talar de oftast förbi varandra. Av allt detta gör dessa skådespelare stor konst.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Berörande bild av människors ensamhet i en gemenskap first appeared on Opulens.

PROSADIKTER. “Carson går loss i allehanda betraktelser i en genre som eventuellt kan liknas vid hyperkorta essäer. För precis som Schrödingers katt är Carsons litteratur både och samtidigt och jag tror varje läsare själv måste plocka ut det den behöver”, skriver Helena Lie.

Kort sagt av Anne Carson
Ellerströms (2017)

För sex-sju år sedan blev jag bekant med Anne Carson, en kanadensisk författare, översättare och professor i klassiska språk född 1950. Hennes märkliga Röd självbiografi (översattes till svenska på Bonniers 2009) om Geryon, en pojke samtidigt med ett rött bevingat monster som förälskar sig i dagdrivaren Herakles var som ingenting annat jag läst. Versroman, dikt och antik myt i en nutida kropp, ansträngande och underbar samtidigt och oklanderligt översatt av Mara Lee (som fortsatt överför valda verk av Carson till svenskan). Jag blev besatt, ville sluka allt Carson skrivit, vilket får sägas vara en tämligen ansträngande uppgift som jag ännu ej lyckats nå. Men jag läste den poetiska äktenskapsberättelsen Makens skönhet (2012), och den slog rakt in i märgen, köpte sedan Plainwater (1995), An Orestia (2009) och Red.doc (2013) samt några fler på anrika Shakespeare och co. i Paris och kände livet slå i mig.

Men det var i synnerhet Nox från 2010 (ej på svenska ännu) – en minnesframskrivning och elegi till en förlorad bror och tjock som en tegelsten till ytan men byggd på fragment inuti–som klargjorde för mig att Carson ska följa mig resten av livet. Med vissa författare är det så. Oavsett vad de gör måste man läsa, förhålla sig. Man behöver dem. Det senaste verket i svensk utgivning är den underhållande volymen Kort sagt från 1992. En tunn sak med hög densitet och helt annorlunda från de ovan nämnda. Här går Carson loss i allehanda betraktelser i en genre som eventuellt kan liknas vid hyperkorta essäer, eller är det dikt månne. Förmodligen alltihop för precis som Schrödingers katt är Carsons litteratur både och samtidigt och jag tror varje läsare själv måste plocka ut det den behöver.

Kort sagt om hopp

”Snart hoppas jag få bo i ett hus helt gjort av gummi. Tänk vad snabbt jag kommer förflytta mig mellan rummen! En ordentlig studs så är man framme. Jag har en vän vars händer förstördes av en brandbomb under kriget. Nu måste han, återigen, lära sig att skicka runt brödet vid middagen. Lärande är liv. Ja, jag hoppas till och med kunna bjuda hem honom ikväll. Lärande har samma färg som liv. Han säger sådana saker.”

I 46 avsnitt förhandlar Carson kring allt från homo sapiens, foreller, Ovidius och Van Gogh till Sylvia Plath, Parmenides, autism, känslan när ett flygplan lyfter som kanske är ”kärlek som rusar rakt mot mitt liv med armarna i vädret och gallskriker det köper vi vilket fynd!”, varför vissa människor uppfattar tåg som eggande och hedonistiska begär runda som persikor. Det är vilt och spritt på samma gång med stringent, och väldigt underhållande. Uppsluppet även. Jag antar att Carson hade roligt när hon skrev dessa texter vilket nu är 25 år sedan, men hur det än är med saken blir jag ambivalent – alls inte kvalitativt, men till huruvida den berör mig eller inte.

Förmodligen säger det mer om mina behov just nu än om Kort sagt och så fort jag tänkt tanken blir jag dessutom emotsagd av stycket Kort sagt om söndagsmiddag med far som vecklar ut något fördolt sårigt: ”Tänker du låta din uppsyn som förvridits av stridande lustar välla ner över oss under hela måltiden eller tänker du snygga till dig så vi åtminstone kan få njuta av efterrätten?”. Eller av Kort sagt om Le bonheur d´être bien aimée som beskriver kärlekens väsen med så gnistrande metaforer att jag blir yr av salighet: ”Dag efter annan tänker jag på dig så fort jag vaknar. Någon har lagt ut fågelskrin i etern likt juveler.”. Och med ett efterord där en patriarkal hegemonis villkor ryms i några få meningar undrar jag vad mer man får begära.

Ett efterord

Ett efterord bör lämna huden snabbt, likt desinfektionssprit. Här är ett exempel, Emily Tennysons mormor, hennes fullständiga dagboksanteckning från bröllopsdagen den 20 maj 1765:

Läste ut Antigone, äktade biskop.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Begär runda som persikor first appeared on Opulens.