MOTVIKT. “Vad är vittnesmål? Vad är sanning? Vilken känslopolitik och ideologiproduktion finns i det normativa vittnandet? Marie Hållander är en teoretiskt skarp och kunnig forskare som ställer de obekväma kunskapsfrågorna”. Cecilia Persson recenserar Maria Hållanders avhandling.

Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter av Marie Hållander
Eskaton (2017)

Nu domineras det offentliga samtalet av ”Me Too”, och att samtidigt läsa Marie Hållanders briljanta och nu populariserade avhandling Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter ─ är att likna vid en intellektuell hälsoinvestering. Här finns i princip allt som ”Me Too vittnandets känslopolitik” saknar: teoretiska perspektiv, problematiseringar, källkritik, stringenta frågeställningar och etiska ”konsekvens- och riskanalyser”. Vad är vittnesmål? Vad är sanning? Vilken känslopolitik och ideologiproduktion finns i det normativa vittnandet? Marie Hållander är en teoretiskt skarp och kunnig forskare som ställer de obekväma kunskapsfrågorna, som ställer det konforma vetenskapliga tänkande på ända, och det i sig är ett kvalitativt resultat med hennes seriösa och viktiga undersökning av ”vittnandet”.

Det går att placera henne i den humanistiska och poststrukturalistiska idéströmning som gör upp med kunskapstraditionen som bygger på den exkluderande berättelsen om den homogena människan som förmedlar en mytologisering av ”den andre”. Det är i denna uppgörelse lite förvånande att Emmanuel Levinas karakteristik av ”det ultimata etiska tilltalet” saknas.  Hans idé ”ansiktets etik” och vilka etiska möjligheter som ryms i mötet med Den Andre. Den Andre, som han alltid skriver med stort A ─ finns som en outtalad underströmsreferens i boken men inte med i den för övrigt gedigna teoretiska referenslistan.  Det är genom att respektera Den Andres annorlundahet men inte genom identifikation ─ identifikationen är också en totalisering enligt Levinas ─ utan att erkännandet av annorlundahet är att förstå sin egen annorlundahet.

Vad är då enkelt beskrivet ett vittne? Ett vittne är någon som berättar om sina erfarenheter. När det kommer till folkmord eller andra vittnesmål om våld och förtryck så är även vittnandet ett moraliskt och etiskt sanningsimperativ som ingår historiesyner, människosyner, politiska synsätt och förklaringar.  Ett av de mest tydliga exempel på detta är ”Förintelsevittnesmålen”: ”Om detta må du berätta så att det aldrig sker igen”. Offrens vittnesmål ska förhindra att det upprepas. Vi ska lära av historia. Det synnerligen intressanta och tänkvärda som Maria Hållander reflekterar kring är vilka känslor som vittnesrösterna skapar i oss som lyssnar? Hon är inspirerad och influerad av Sara Ahmeds ”The Cultural Politics of Emotions” vilken framhäver ”känslornas politik”. Det grundläggande syftet med vittnesberättelser är att de ska väcka starka känslor så att de får oss att inta etiska ståndpunkter och dras in i vittnesmålens verklighetsrättegång. Brotten har begåtts av förövare som skall dömas.

Det problematiska med att ifrågasätta vittnesmål som sanna är att det kan leda till en historierelativisering. Förintelseförnekelse är en aspekt av detta.  Den postmoderna kritiken av den ”rena erfarenhet” som enkelt vaskas fram ur verkligheten behövs men indirekt kan det postmoderna sanningsifrågasättande utifrån antagandet att erfarenheter förmedlas via språk ─ legitimera relativisering. Vittnen blir diskursiva representationer och i förläggningen kan man då påstå: Har ens Förintelsen ägt rum? Men, vad Marie Hållander med övertygelse visar är att ”känslopolitik” också innehåller stora risker när känslor leder till en ”blind etik” som inte ser faror ─ exempelvis beträffande förnekandet av ”Den Andre” för att upprätthålla maktordningar.

Sanningen har alltid konkurrerande röster och den som skapar starkast känslor i oss behöver inte nödvändigtvis vara de mest sanningsenliga rösterna. De kan vara manipulerande avhumaniserade, odemokratiska, fundamentalistiska och populistiska, om vi inte ställer oss kritiskt granskande till dem. En flyktings berättelse är osann men rasistens berättelse om flyktingen är sann beroende av avsändare och mottagare av ”sanningen”.  Vittnen kan ingå som kategorier av ”onda och goda”: banal ondska och banal godhet är den typen av politiserad metafysisk spekulation.

Marie Hållanders förslag på känslovarningsflagga är ”hejdandet”.  Att hejda sig inför vittnet samtidigt som vi erkänner vikten av vittnandet. Bokens stora avans är att den övertygande argumenterar för att det finns en pedagogisk repetitiv görlighet i ”hejdandet”, inte minst i undervisningssituationen. En pedagog har den didaktiska möjligheten att oavbrutet problematisera och betrakta och förstå ”vittnet” via olikartade ingångar och kritiska frågeställningar. Det kritiska tänkandet är ett skydd mot emotionernas makt, om man eftersträvar kunskap och tolkningsvariation.

Det här sättet att resonera och reflektera är som sagt en intellektuell hälsoinvestering och en mycket angelägen påminnelse om att känslostyrd politik ofta innebär att när något vinns går också något förlorat. När känslorna härjar bör det finns kritiska röster som hejdar oss. Det är också att agera som ett ansvarstagande subjekt att inse att den enes sanning kan vara en lögn för Den Andre. Det omöjliga vittnandet, som Hållander kallar det för. När ord står mot ord ─ hur ska vi egentligen veta vem som talar mest sant om vi förblindas av våra egna känslor och normer för vad som är rätt och fel?

Det här är på många sätt oumbärliga perspektiv i den bitvis vanvettiga samtid då känslor har fått alldeles för mycket tillåtelse att styra det offentliga samtalet och politiken. Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter är en välgörande motvikt och bromskloss till en tillsynes ohejdbar okritisk och narcissistisk känslopolitik, som nog är att betrakta både som ett hot till det demokratiska samtalet och ett undergrävande och misstänkliggörande av kunskap, sanning och etik.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det är ett etiskt ansvar att hejda sig när känslopolitiken härjar first appeared on Opulens.

BETRAKTELSE. ”Kanske rör det sig om en innerlig strävan efter att på djupet kommunicera med omvärlden?” Opulens Melker Garay har just nu en utställning i Rom. Ida Thunström var med på vernissagen i fredags.

Pensare il non-pensato
Melker Garay
Palazzo Velli Expo, Rom, Italien
6-20 oktober

Senast jag såg Melker Garays konst var i Norrköping förra hösten. Efter en lyckad utställning i Moskva i våras ser jag honom nu en andra gång, denna gång i Italien. Sedan den 6 oktober pryder hans livliga oljemålningar väggarna på Palazzo Velli Expo i Rom. Galleriet är beläget mitt i Trastevere, ett levande område fyllt av lokala barer och turistrestauranger. Allt i kaotisk blandning, självfallet.

Detta kaos är dock inte granne med Garays utställning. De abstrakta, expressiva bilderna är fyllda av den brinnande passion som redan blivit karaktäristisk för Garays måleri, men präglas samtidigt av en alltför stor medvetenhet för att kunna skapa en känsla av oreda. Det kan vara denna underliggande tydlighet som ger Pensare il non-pensato /To Think The Unthinkable en så stark känsla av genuinitet.

De enda föreställande elementen är fågelliknande figurer. Inte specifika, inte avbildande, utan mer primitiva. Motiv som följer det mer organiska, djuriska i Garays övriga bildspråk. Han tycks dra sig allt längre bort ifrån den intellektualism som går som en röd tråd genom hans författarskap. I det fria, och mycket pastosa, måleri vi får se på Palazzo Velli Expo, ställer han sig också nära konstnärsgruppen Cobra, ifrån sena 1940-talet. Cobragruppen sökte efter ett sätt att komma undan intellektualismen, något som alltså stämmer väl överens med Garays grundteman.

I Pensare il non-pensato har Melker Garay försökt nå utanför sig själv, och bredda sitt sökande. Det som sker omkring oss idag i världen är mörkare kanske än på länge. Mänskligheten har återigen börjat visa sina mer ondskefulla sidor, och detta har definitivt inte undgått Garay.

Vi ser genom utställningen hur de rena färgytorna börjar brytas upp, för att integreras med varandra. Det är som om målningarna försiktigt försöker skapa nya allianser, som ger nya figurer och ingångar. I målningen Beyond Redemption har en varelse lösts upp och förenat sig med sin omgivning, som i en enda stor explosion. Men rör det sig om ett fint möte, eller ett ångestfyllt? Kanske är det den fråga som målningen vill ställa: vad händer när vi äntligen trängt oss igenom mörkret, när vi på riktigt lyckas ta steget ut i det okända? Han når fram till en grundläggande mänsklig upplevelse. Allmängiltig, men allt annat än vardaglig. Dukarna riktigt sjunger av sin högst elementära vilja att få öppna upp och släppa in. Att förstå det som finns utanför och kommunicera genom det virrvarr av pastosa färger som är en människa. Ju mer denna vilja får fortsätta att vibrera i hans måleri, desto längre kommer man i sökandet efter bildkonstens möjligheter.

Men man ska akta sig för att missförstå Pensare il non-pensato, genom att stanna kvar vid det expressiva i bilderna. Det finns mer. Garay uttrycker en genuin vilja att förstå det som sker runtomkring honom, en ödmjukt ställd fråga om det som är omöjligt att förstå. Och här ser vi prov på en av Garays största styrkor. Den att han vägrar sätta sig på några höga intellektuella hästar, trots ett gediget kulturhistoriskt kapital. Han tar sig an stora frågor på ett öppet och redigt sätt, utan krusiduller. Det är så han når ned till de grundläggande, allmängiltiga komponenter på vilka jaget och gemenskapen är uppbyggda, den nivå där vi kan nå den ultimata kommunikationen.

Kanske rör det sig om en innerlig strävan efter att på djupet kommunicera med omvärlden? Detta är allt annat än naivt. Jag ser det snarare som ett tecken på en hög grad av intellektuell mognad, detta att kunna ställa uppriktiga frågor utan att ha några förutfattade meningar. För den konstnär som vägrar slutar ställa frågor blir uttrycket alltid rent.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Melker Garay breddar sitt sökande first appeared on Opulens.