FOTOKONST. Anne Edelstam har sett en retrospektiv utställning i Paris med verk av fotografen Robert Doisneau. Hon imponeras av hur den poetiska blicken kombineras med teknisk stringens och ett samhällskritiskt perspektiv.

Robert Doisneau
Instants Donnés/ Given Moments
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår t o m den 12 oktober 2025

Det utmärkta lilla museet, Musée Maillol, i Paris visar en retrospektiv av den kände franske fotografen, Robert Doisneau (1912 – 1994). Fyrahundra fotografier har noggrant utvalts av de cirka 450 000 negativ som finns i arkiven. Dessa är uppdelade i teman: artister, barer, författare, reklambilder och så vidare i denna utställning. Ett par videofilmer med intervjuer med fotografen och hans vänner belyser ytterligare denne mans verk.

Vi får följa Robert Doisneau från hans barndom i Paris under 1930- och 1940-talet, till efterkrigstidens 1950-tal, fram till hans död. Doisneau presenterar en helt annan bild av den kulturella och eleganta huvudstad som Paris har blivit.

Han har förevigat en stad i förvandling: från små barn som leker bland sopor, i en miljö med upphängda tvättlinor, till Vogues eleganta parisiskor och Renaults reklambilder.

Hans politiska medvetande drogs till att försvara de mest utsatta, till exempel prostituerade och gruvarbetare. Men han porträtterade även olika kulturpersonligheter: Picasso, Giacometti, Colette och Becker för att nämna några.

Fotografierna från barerna är både roliga och tidstypiska. Alkohol, cigaretter, prostituerade och fyllon blandas i miljöer med glada tillrop och musicerande.  

De båda våningarna på museet erbjuder besökaren en tidspromenad genom ett bortglömt Paris. En epok som inte är alltför avlägsen men som i dagens högteknologiska värld lika gärna kunde ha varit sekler ifrån oss. De svart-vita fotografierna återger såväl tidsögonblick som noggrant utstuderade avbildningar och förlänar därmed en djupdimension till utställningen.

Vi får ta del av skildringar från en epok som våra föräldrar eller farföräldrar har genomlevt. De har framställts via en poetisk konstnärsblick, men med en professionell fotografs stringens.

Men det var inte givet att Doisneau skulle bli fotograf. Han kom från en anspråkslös familj i utkanten av Paris och utbildade sig till gravör och litograf.

Han började som industrifotograf på bilfabriken Renault, men fick snart sparken därifrån. Doisneau var mindre intresserad av att tjäna pengar på sitt fotograferande än att använda kameran som ett verktyg för att skildra samhället.

Från de stämningsfulla och lekfulla bilderna gick han med tiden i allt högre grad över till att bli en samhällskritisk fotograf. Men, efter några desillusionerande resor till Sovjetunionen, drogs han åter till att fotografera sina konstnärsvänner, ofta i ateljémiljöer.

Hans verk uppmärksammades redan under hans livstid och han tilldelades flera prestigefyllda priser och ställde ut bland annat på MOMA, i New York. Efter hans död skapade hans döttrar, Annette Doisneau och Francine Déroudille, l’Atelier Robert Doisneau. De arkiverade och katalogiserade samtliga negativ och bidrar nu till hans minne genom att låna ut faderns fotografier till olika museer.

Maillol-museets butik erbjuder besökarna även en fin utställningskatalog samt flera fotoböcker.

För Parisbesökare som vill upptäcka ett annorlunda Paris än det vi ser i dag, är detta en unik möjlighet, som inte bör missas. Och för de fotointresserade är denna utställning en karamell att avnjuta långsamt. Varje bild är en liten juvel i sin egen rätt.

The post Robert Doisneau – samhällsfotograf med poetisk blick first appeared on Opulens.

KRIGSSKILDRING. Utanför Marinmuseet i Karlskrona har nu utställningen “Meanwhile in Ukraine” öppnat. Fotografen Olena Shovkoplias visar den pågående verkligheten av kriget.

“Meanwhile in Ukraine” är en utställning som visar det pågående kriget i Ukraina. Utställningen inkluderar fotografier tagna av museifotografen Olena Shovkoplias, som dokumenterade kriget i Kiev den 8 mars 2022. Bilderna visar hur invånarna förberedde sig inför den ryska arméns attacker, hur de organiserade sig och de förödande följderna efter angreppen.

Fotografierna har tidigare visats på Armémuseum och Flygvapenmuseum men visas nu utanför Marinmuseet i Karlskrona och är på besök från Statens försvarshistoriska museer fram till den 1 juni 2023. Mats Persson, museichef vid Marinmuseum säger i ett pressmeddelande:

– För oss är det viktigt att inte bara berätta om vår historia utan också om det som händer i vår samtid. Det här är en angelägen berättelse om ett krig som pågår nu, i vår närhet, och en utställning som jag tror inte lämnar någon oberörd.

“Meanwhile in Ukraine” är första utställningen utav en serie som baseras på material från Nationalmuseet för Ukrainas historia i andra världskriget. Grupperingen av fotografierna har gjorts på basis av sex olika teman och beskriver konflikten ur Ukrainas perspektiv samt det allmänmänskliga lidande som varje krig medför.

The post “Meanwhile in Ukraine” skildrar det pågående kriget first appeared on Opulens.

FOTOUTSTÄLLNING. De har fotograferat Jimi Hendrix, The Beatles, Joni Mitchell och Rolling Stones under intima former. Pattie Boyd och Henry Diltz har tillsammans porträtterat de största namnen från 60 och 70-talets rock-era. Under midsommarhelgen visar de sina bilder i Botaniska trädgården i Uppsala.

1966 spelade Henry Diltz i folkrockbandet Modern Folk Quartet och bodde i Laurel Canyon i Los Angeles. På en turné köpte han en billig kamera på en second hand-butik och tog bilden som fick honom att inse sitt kall: när hans band sprängde ett gammalt basfodral med smällare ute i New Mexikos öken.

– Jag blev fotograf när jag såg den projicerad på en vägg i mörkret. Självklart var publiken full av mina stenade hippievänner, vi musiker rökte lite av Guds ört, du vet? Det gjorde att bilderna såg bättre ut också, säger Henry Diltz som i dag är 83 år.

Tillsammans med Pattie Boyd kommer fotoveteranen till Sverige för att visa sina bilder i utställningen “Midsummer magic” i Uppsala – och själva uppleva den svenska midsommaren.

Under ungdomsåren fotograferade Henry Diltz sina vänner Neil Young, The Eagles, Stephen Stills, David Crosby, Joni Mitchell och Mama Cass, som började använda hans bilder för promotion och skivomslag. Han blev även Woodstocks officiella fotograf, och kunde dokumentera Jimi Hendrix backstage.

Legendariskt The Doors-omslag

The Doors anlitade honom för ett skivomslag, men bandet hade inga idéer eller ens en titel till skivan. Keyboardisten Ray Manzarek nämnde dock att han hade kört förbi något som hette Morrison Hotel.

– Det här var ett ställe för “winos” (fattiga vinalkoholister reds anmärkning) och rummen kostade 2,50 dollar, minns Henry Diltz.

– Vi gick in i lobbyn men killen vid receptionen sade att vi inte fick fota utan tillstånd av ägaren, som var en känd skum hyresvärd. Först gick vi ut till framsidan eftersom de inte kunde stoppa oss om vi är på gatan. Då såg jag ett ljus genom fönstret och insåg att det var hisslampan, vilket betydde att killen lämnat sin plats. Så de sprang in igen och jag fotograferade dem på fem minuter. Sedan sa Jim Morrison “vi tar en drink” eftersom klockan var runt fyra på eftermiddagen, säger Henry Diltz.

– Min stil är “flugan på väggen”, förklarar Henry Diltz. Jag gillar att dokumentera och observera. Jag använder inte en studio eller extra ljussättning. Jag vill se det riktiga livet. Jag är musiker och musiker gillar att hänga.

Brittiska Pattie Boyd, 78, började som fotomodell på 60-talet och förstod efterhand att hon ville bli fotograf. Hon har varit gift med både George Harrison i Beatles och Eric Clapton, och varit inspiration till några av deras största hits. Men männen har också varit inspirationskällor i hennes fotografier. Som den kända bilden på henne och George Harrison i en trädgård av rosor från 1968.

– Vi kom tillbaka från Indien med resten av Beatles och den sommaren var jag väldigt glad för att mina rosor hade börjat blomma. Jag ställde upp min kamera på ett stativ och bad George att stå tillsammans med mig. Jag ställde in en timer och sen stod vi där och väntade, väntade och väntade för att det skulle klicka. George blev förstås uttråkad och tittade bort och då klickade kameran, säger Pattie Boyd.

Varje foto en intim relation

TT: Vem har varit svårast att fotografera genom åren?

– Kanske Eric (Clapton reds anmärkning). Han blev alltid irriterad för att jag tog så många bilder av honom. Varje dag och varje natt, för att jag tyckte att han var så vacker, säger Pattie Boyd och skrattar.

Utöver utställningen i Botaniska trädgården i Uppsala arbetar Boyd just nu med att välja ut bilder till en kommande fotobok om sitt liv, som skildrar hennes egen modell- och fotograf-karriär.

– Jag tycker om att kommunicera med personen, så att det är som en förlängning av ett samtal. Det är intima foton på grund av relationen mellan mig och personen jag fotograferar, säger Pattie Boyd.

Kristoffer Viita/TT

The post Ikoniska rockfotografer gästar svensk midsommar first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGHET. “Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller beslut. Det djupt mänskliga ansvaret att lyssna på minnen och erfarenheter, som genom tid och rum, genom förtryck och panik, knyts ihop”, skriver Anna Sanvaresa.

I Anna Kavans Is från 1967 tycks undergången nära. Är det naturen som slagit tillbaka mot mänskan eller är det kombinationen patriarkat och fascism som förstört världen? Inget är tydligt, begripligt, men isen närmar sig, de utsattas kroppar gör revolt eller försvinner – utsuddade gestalter bland militärer och fake news. Ingen vill påminnas om vad som händer i andra delar av världen. ”Att tala om katastrofen var en överträdelse av de nya bestämmelserna. Regeln var att välja att inte veta.” Mänskorna, skriver Kavan, bedrog sig själva, ingjutna i ”en falsk känsla av säkerhet”.

The post Vår iskalla värld first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I sina bästa stunder låter ”Witnesses” oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas, skriver Gustaf Johansson om Mikael Janssons fotoutställning om Förintelsen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Witnesses – Fotoutställning av Mikael Jansson
Galleri 5, Kulturhuset i Stockholm
Pågår fram till och med 16 december

I Peter Fröberg Idlings debutbok Polpots leende finns en passage som bättre än mycket annat jag läst gestaltar 1900-talets totalitära terror. Fröberg Idling beskriver en sal i de röda khmerernas tortyrcentral S-21. Han går sakligt tillväga. Har man läst andra böcker om liknande anläggningar tror man sig veta vad som väntar: en skakande, men nykter, redogörelse för vad människor gör med andra människor i ideologins namn. Det är fel. Här väntar något annat. Plötsligt saknas ett ord, mitt i en mening, sedan ytterligare ett. Till slut återstår bara skiljetecknen.

Den uppbrutna texten ger form åt en avgörande insikt: vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder — och det för alltid. Jag tänker på Fröberg Idlings gestaltning av detta för en utomstående ovetbara när jag ser utställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm, om den sista generationen förintelseöverlevare. Angreppssättet är likartat: med fragmenteringens hjälp gestaltas det som inte kan beskrivas, inte ens av de gedignaste forskningsarbeten.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Utställningen har två delar. Den inledande förklarar de nazityska förintelselägrens funktion och historia. Det är välgjort, inte minst vad gäller fotomaterialet. Särskilt lyckat är valet att inkludera foton av dagens Auschwitz. De utstrålar en stillhet i stark konstrast till den storm som fortfarande rasar i de åldrade överlevarnas kroppar.

I den andra delen står dessa överlevande i centrum. De framträder avbildade på fotografen Mikael Janssons porträttfotografier, men de talar också direkt till besökarna. På två skärmar rullar filmade intervjuer som återger brottstycken av deras vittnesmål, fångade med samma intimitet som fotografierna. På väggarna återges likaledes fragmentariska minnesbilder, ett par rader som beskriver en scen eller en känsla, presenterade utan vidare sammanhang. Det är omöjligt att värja sig mot denna förtätning av bilder, texter och röster. ”De slängde de små”, berättar ett av minnesfragmenten, ”precis som ved.”

Problem uppstår emellertid i spänningen mellan dessa båda delar. Utställningen som helhet fastnar mellan sin vilja att redogöra för Förintelsens historia och det tilltal av ett helt annat slag som finns i dess andra del. Den ordnade historieframställningen, saklig och stringent, skär sig helt enkelt med den uppbrutna och hela tiden omstartade historia som överlevarna berättar. Kanske är det menat att vara så, men jag hade önskat att vittnesmålen fått företräde framför historieförmedlingen.

I sina bästa stunder låter Witnesses oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas. Genom de loopade filmintervjuernas ständiga upprepning av samma handfull minnen kan vi närma oss den skoningslösa minnesrepetition som överlevarna dömts till. Vi säger ofta att vi aldrig får glömma. Det stämmer, men det är samtidigt en besvärjelse för de förskonade. För dem som återvände från dödslägren har glömskan alltid varit omöjlig.

The post Gestaltad historisk erfarenhet first appeared on Opulens.