FOTOBOK. ”Med hjälp av det skrivna ordet och fotografier ägnar sig Mattias Eliasson i sin fjärde bok åt att fördjupa ögonblick vilka berikar tillvaron.” Det skriver Emil Siekkinen om ”Milsvida möten”.

Milsvida möten av Mattias Eliasson
CKM förlag

Under en byggnad på småländsk landsbygd – där träd och traktor täcks av lav och mossa – kikar en katt fram, försjunken i sitt bedömande av läget. Strax intill katten ses en fjäril, på väg till nästa stund. Men såväl katt som fjäril förblir i det ögonblick fotografiet avbildar. Vart de kom ifrån och vart de är på väg är okänt. Fast genom Mattias Eliassons fotografi, fördjupas ögonblicket och blir som en dröm alstrad av ljus.

Med hjälp av det skrivna ordet och fotografier ägnar sig Mattias Eliasson i sin fjärde bok åt att fördjupa ögonblick vilka berikar tillvaron: Möten, samtal – det ses, det lyssnas, det tänks.

Författaren besöker inte obygd, utan landskapet är formgivet av människohand. Träden är unga och öppna landskap upptas av hagar. Här liksom på så många andra håll är naturen en resurs, och inte i sig självt nog. Djuren må vara vilda eller tama, men de ska vara människan till nytta – detta gäller såväl vildsvin som hund och ko.

Eliasson visar dock exempel på att alternativ till denna relation finns:

”Framför vedboden står suggan Ida och jag kvar,
tillsammans med vikten, av att känna sig fri.”

Bland de många porträtten är en närbild av ett nötdjur utan namn det starkaste. Vem är hon? Vilka är hennes erfarenheter i livet? Vilka har hon känt? Vart är hon på väg?

Eliasson skriver:

”Man blir något upprymd
när man måste stanna bilen,
för kor som står ute på vägen,
där de påminner oss om,
att kor ännu finns.”

Författaren kommunicerar på olika sätt med de icke-mänskliga djuren. Med folk han möter på sin färd byts inte många ord. Men de är meningsfulla då de skapar gemenskap. Det är troligt att Eliasson skulle nicka jakande till påståendet: Tystnad föder vänskap.

Tillvaron i denna den lågmälda gemenskapens nejd är trygg, och nära nog helsvensk. Oro härstammar från andra trakter: Fågelinfluensan gör sig påmind, och krigets muller kan anas.

Mattias Eliasson ägnar sig dock inte åt krigsrubriker, utan det han söker är det vanliga, och det är detta han finner och bevarar: ”något helt vanligt.”

I denna återhållna tillvaro, där vardagen inte behöver överröstas för att bli meningsfull, finns något som påminner om den daoistiska tanken att det goda livet inte kräver expansion, utan fördjupning.

Därför består hans bok av de bilder världen erbjuder honom, enkla rader av ord, och omgiven av svart skrift, rör sig nattharen över bokuppslagets vita landskap.

The post Fördjupade ögonblick i Mattias Eliassons fotobok first appeared on Opulens.

LYRIK. ”I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela,” skriver Emil Siekkinen som läst poetens aktuella bok ”Skogens sånger”.

Skogens sånger av Titti Spaltro
Fri Press

Den som besöker en dansk bokhandel, kan strax märka att det finns gott om nyutgiven dansk poesi att bekanta sig med. Inte minst debutanter.

På vår sida av Sundet ser läget för lyriken annorlunda ut. Här är ny svensk lyrik undanskymd hos flertalet bokhandlare. Men hos Fri Press, ett litet bokförlag med stort mod grundat 1969, har dock svenskspråkig diktning ett tryggt hem, och 2018 gav förlaget ut Titti Spaltros (och Lars Larsens) samling ”Naturens återkomst”.

Naturen stärker poetens sinnen

Nu har förlaget publicerat ”Skogens sånger”, som består av Titti Spaltros poesi och fotografier.

Titti Spaltro har berättat att John Keats hör till de skalder som inspirerat henne, och liksom hos Keats stärks Spaltros skrivande av den natur som möjliggör all mänsklig civilisation och kultur. Naturen stärker hennes sinnen och erbjuder såväl skönhet som glädje och tröst.

Poetens världssyn är därför inte i harmoni med den rådande ekonomin vilken betraktar naturen som ett råvarulager som ska utvinnas, konsumeras, och slängas.

I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela: ”Tittar på den mjuka mossan på stenen och känner ömheten.”

Naturen har rättigheter

I denna diktares värld har naturen rättigheter, och den gran som fällts för att pryda torget i december, vill inte dö i staden, utan i stället andas ”den rena / luft som vilar på mossans fot”.

I den atmosfär som mänsklig överkonsumtion dagligen förvanskar, finner hon de moln som spelar en betydande roll för jordens klimat. Vilken betydelse molnen kommer att ha i klimatförändringarnas eoner är inte fullt klarlagt, och i linje med detta undrar diktaren: ”Vem vet vad som är ett molns identitet?” Hennes svar är förankrat i det eviga nu hon behandlar på annat håll: ”vad vi kan göra, är att njuta av dess element / i allt vi ser, med hela vår själ.”

Välkomnande poesi

Titti Spaltros diktning är inte obskyr, utan innehålls- och känslomässigt välkomnande. Den är personlig utan att fastna i samtidens dyrkan av treenigheten Me, myself, and I.

Som sig bör återfinns hemligheter i denna diktning, men hemligheternas innersta innebörd är outtalat uppenbar.

Naturen erbjuder omsorg, men människan – som själv är del av naturen – erbjuder också biosfären omtanke.

Naturen förhöjer ens medvetenhet om livets värde och rymmer också en sista viloplats, där själen kanske vaknar till ”en evig vår”.

The post Titti Spaltro ‒ poesi i harmoni med naturen first appeared on Opulens.

TUNBJÖRKS FOTKONST. Fotografen Lars Tunbjörk skildrade nedmonteringen av folkhemmet. Maria Johansson har sett en utställning med bilder som ”bubblar av berättelser”.

”Landet utom sig”
Lars Tunbjörk
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Visas t o m den 18 januari.

Lars Tunbjörks (1956-2015) fotoprojekt Landet utom sig på Galleri 3/Kulturhuset Stadsteatern visar bilder från svenskt 90-tal. I utställningen visas också några tidigare opublicerade bilder och ett arkivmaterial med kontaktkartor, vykortsamling, brev och kamerautrustning. Arkivmaterialet förstärker de etnografiska kvaliteterna i Tunbjörks arbete.

Tunbjörks bakgrund som fotograf

Tunbjörk gick i tonåren en fotokurs, gjorde sedan prao på ortens tidning och fick därefter fast jobb. Han fick göra sin värnplikt på tidskriften Värnpliktsnytt eftersom det ansågs att han hade ett viktigare uppdrag i att med kameran skildra ett stundande kungabesök än att utbildas till soldat. Något hans chef på Borås tidning ska ha förklarat för värnpliktsverket. Men Tunbjörk sa upp sitt fasta jobb för att gå med i en kooperativ frilansgrupp i Stockholm. I dag lämnar ingen ett fast jobb. Det är andra tider. De tider som Tunbjörk såg komma.

Tunbjörk såg folhemmet monteras ner

Antagligen hade han inga planer på att bli konstnär. Det bara blev så. När hans bilder visades på allt fler plattformar uppmärksammades de så småningom även av konstmuseer och gallerier både i Sverige och internationellt.

Den första ”Landet utom sig”-boken kom 1993. Det var under arbetet med den som Tunbjörk insåg att Sverige höll på att montera ner folkhemmet.

Med sin mellanformatskamera laddad med färgfilm och sin hemmabyggda blixt fotograferade han vanliga människors liv. Tunbjörk har berättat att han blev argare och argare för varje bild. Så skrev han in sig i fotohistorien.

Inga statistiska undersökningar i världen kan berätta lika mycket om 90-talets Sverige som Tunbjörks fotografier. Det är komplicerat att se tillbaka på 90-talet. Det är en svårdefinierad tid. Kanske vill man inte påminnas hur man spolade ut folkhemmet med badvattnet och öppnade sina hjärtan för Reinfeldts marknadsekonomi.

Fångade slumpartade skeenden

Att han i början kände oro för att fotografierna på ett cyniskt vis skulle avfärdas som menlös kitsch är förståeligt. Speciellt då hans bilder är så fria från den ironi som präglade 90-talet. Han rörde sig på djupt vatten. Det fanns säkert de som nedlåtande avfärdade hans skildringar av slumpartade skeenden på shoppinggallerior, parkeringar och campingplatser. För är det verkligen konst?

Tunbjörks inspirationskällor

Troligen hade han sett både ”Amerikanska bilder” av Jacob Holdt, och ”Barnen från Jordbro” av Rainer Hartleb. Han sägs ha inspirerats av Edward Hopper och Piet Mondrian. Han hade öga för motiv och komposition. Fotografiernas klara färgskala och röda inramningar kan vara referenser till Mondrian. Men framför allt vecklar berättelserna ut sig som en osalig ande över bilderna. Oavsett hur många gånger man ser dem så bubblar de av berättelser. Någonstans i den mixen uppstår ett subtilt konstnärligt språk.

De röda ramarna som omger det stora flertalet färgfotografier valde Tunbjörk själv. Men de blå, gula och mörkt vinröda väggarna står utställningens curator Maria Pantomella för. Den tunga vinröda väggfärgen hade nog kunnat bytas ut till helt vanligt stockholmsvitt. Även om det finns en poäng i att de stora utställningsrummen numera ofta gestaltar den vita kuben med färg.

Tunbjörks internationella genomslag

Lars Tunbjörk har också gjort ett betydande intryck internationellt. Filmfotografen i den nu populära amerikanska thrillerserien ”Severance”, Jessica Lee Gagné, berättar i en intervju för amerikanska Panavision att hon använde Tunbjörks fotobok ”Office” som inspiration för seriens visuella utformning.

En viktig fotograf och konstnär

Tunbjörk lär ha sagt att vägen till en bra bild går via att släppa alla tankar, improvisera, gå på intuition. Kanske var det hans förmåga att göra det, i kombination med förmågan att göra konst av det politiska, som gjorde honom till en så viktig fotograf och konstnär.

The post Tunbjörks bilder bubblar av berättelser first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Jytte Holmqvist har sett en retrospektiv utställning på Österlen med verk av Elisabeth Ohlson – en banbrytande fotokonstnär och trendsättare som utforskade olika könsidentiter.                                    

Elisabeth Ohlson – Retrospektiv
Fabriken, Bästekille, Kivik
Utställningen pågår till och med den 2 november 2025

Elisabeth Ohlsons uttrycksfulla fotografier

Ohlson, avliden i cancer 30 oktober 2024, tog sina sista självporträtt med ”självutlösare från sin sjuksäng, bara dagar före sin död”[3], och väcker återigen uppmärksamhet – något som speglar den otvivelaktiga vikten av hennes insikter.

Hennes fortsatta synlighet bortom döden är passande och fungerar som en ’urkvinnlig’ motkraft i en autokratisk värld där maktlystna män tar för sig och där nordamerikanska småpåvar nu på papper, och i realiteten, endast accepterar stel heteronormativitet och officiellt två kön, innan även de förhoppningsvis tvingas ta ett steg tillbaka och se helheten.[4]

Elisabeth Ohlsons uttrycksfulla fotografier är såväl tilltalande som obekväma för åskådaren, och vittnar om en konst som talar högre än ord. För alltid ’in vogue’ i ett land där samkönade äktenskap har varit lagliga sedan 2009 (det medialt uppmärksammade äktenskapet mellan Eva och Efva i Sverige samma år[5] må kännas tidigt i dess samtida sammanhang men är samtidigt sent från ett allmänmänskligt perspektiv), är Ohlson enastående i sin förmåga att sätta människan och förståelse mellan normbrytande individer i första rummet – oavsett kön och preferenser.[6] Därmed sätter hon sig över samhällelig könsdiskriminering och betonar allas vår förmåga att uppleva och utforska kärlek oavsett vad – och för vem som helst.

Retrospektiv på progressiva Fabriken

Progressiva Fabriken i Bästekille (en genomtänkt konsthall i en ombyggd värmepumpsfabrik några kilometer från Kivik [7]) visar nu återigen vägen framåt mot ljus, storhet och acceptans, genom att som del av utställningen inkludera referenser till ”Elisabeth Ohlson – könskrigare”[8] där lesbiska kvinnor ges en pondus som talar sitt eget språk.

Ohlsons fotografier tagna under loppet av en anmärkningsvärd och banbrytande karriär spänner över olika tidsperioder, och mediala höjdpunkter poängteras genom ett förnyat fokus på Ecce Homo, framför allt (först visad i Uppsala domkyrka 1998 vilket väckte rabalder såväl inom Svenska kyrkan trots att de uppenbarligen ’redan’ gett vika genom att godkänna utställningen i första hand, såväl som det svenska ’samhället’[9], och hbtqi-rörelsen som del av detta[10]). Det har observerats att:

Ecce Homo var utställningen som satte igång allt. Den var hennes reaktion på samhällets diskussion om aids-vågen som kom till Sverige på 80-talet. Det pratades om »bögpest« och liknande, vissa röster höjdes inom kyrkan som påstod att det var Guds straff över de homosexuella[11]

Själv förklarade Elisabeth Ohlson att: ”Har jag fått den gåvan är det i princip min skyldighet att utnyttja den för att fortsätta att väcka debatt om viktiga ämnen”[12]

Mycket kan sägas och har sagts och skrivits om denna djärva konstnär men för att på detta forum hålla det förhållandevis kort och koncist räcker det att säga att Ohlson (gift med Minna Wallin och senare tillsammans med Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén)[13] vandrade stolt; klarsynt och medveten om alla dimensioner och även var dragen till skymningszonen mellan liv och död. Ett eget rum på Fabriken är ägnat åt, och tillägnat, hennes egen död, som blir ett konstverk i sig själv och som visuellt avdramatiserar det stora som vi, tack och lov, inte har kontroll över eller full vetskap om (det är befriande att inse att vi i vårt sista skede ’tvingas’ lämna över makten till en annan makt). Döden är en del av hela processen; något som såväl livs- som dödsbejakande mexikanare är väl medvetna om.

Elisabeth Ohlsons bildspråk

Hur uttrycker man det outsägbara? Elisabeth Ohlsons fotografier talar sitt eget språk när hon teatraliskt men även empatiskt iscensätter sina foton och låter människorna hon intresserar sig för blir rollfigurer i livets stora teater – som blir en del av vår egen verklighet. Som Shakespeare uttryckte det för ett bra tag sedan:

”All the world’s a stage,

And all the men and women merely players;

They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts,

His acts being seven ages.”[14]

Elisabeth Ohlson dokumenterade såväl vårt inträdande och engagemang på livets tillfälliga scen, som vår utgång och vårt avsked, ofta i starka och vågade färger men även i mörkare toner. Hon belyste situationer och tydliga uttalanden där oliktänkande individer äntligen kunde vara sig själva; fria i sin identitet, och anammande en livsstil som gjorde det möjligt för vissa av dessa individer att skifta mellan olika identiteter genom könsperformativitet och träda in i olika roller.

I Ohlsons talande bilder stiger homosexuella män och lesbiska kvinnor, som är starka i sin sårbarhet, in som de mest självklara i världen, och ges och tar den plats de förtjänar i en ny, om inte omskriven så dock reviderad, världs- och genushistoria som ser till människan och höjer sig över dammig heteronormativitet.

Stolta, ofta kraftfulla, och häftiga i sin naturlighet intar de sin självklara plats i den visuella kompositionen och deras karisma och kamp för att bli sedda lyser igenom i foton och porträtt där de berättar sin egen historia.

Så länge hennes konst visas blir den del av en fortsatt viktig kulturdebatt, och spelar en politisk roll, då som nu.

Ohlson var intresserad av allt (allmän)mänskligt mellan himmel och jord, och av vad som pågår i våra tankar, vårt gemensamma behov av att bli sedda, och vårt fokus, ju äldre vi blir, på vår egen avgång, bortgång och vårt fall – när och var och hur vi än lämnar scenen (och kanske, som del av detta, av vad som kan finnas på andra sidan). Hennes egen död blev såväl en verklighet som en ’happening’, fotografiskt iscensatt för samtida åskådare att ta del av. Så länge hennes konst visas blir den del av en fortsatt viktig kulturdebatt, och spelar en politisk roll, då som nu.

Elisabeth Ohlson engagerade sig i mänskliga rättigheter, tog tydlig ställning och är uppskattad och respekterad nationellt och internationellt för sitt engagemang. Hennes foton skiljer sig från mängden och skiftar fokuset genom att centralisera de marginaliserade, tills de normaliseras till den grad att vad som länge setts som normen och det enda gångbara– snabbt förlorar sitt mediala värde, och, med det, sitt intresse.

[1] Image: https://noba.ac/en/exhibition/elisabeth-ohlson-retrospektiv/

[2] https://ohlson.se/  

[3] https://fabrikenbastekille.se/elisabeth-ohlson/

[4] ”Att se människor och samhället. Det är Elisabeth Ohlsons specialitet och kännetecknar hela hennes gärning. På samma självklara sätt som hon lockar fram det bästa och unika hos varje människa i sitt porträttfoto, särskådar hon samhällets brister och orättvisor i sina konstnärliga och satiriska verk.” (ibid).

[5] De beskriver de djupare känslorna för varandra här: https://intothegloss.com/2017/07/eva-dahlgren-efva-attling

[6] Ett särskilt tack riktas för övrigt till Eva Dahlgren, i Fabrikens aktuella broschyr, och hon och Efva Attling är visuellt uppmärksammade av Elisabeth Ohlson i flera porträtt.

[7] https://www.sydsvenskan.se/artikel/konsthall-och-kafe-malmogallerister-bygger-om-stationshuset-till-en-ny-motesplats-pa-naset/

[8] https://konstguiden.com/utstallningar/2025/5/elisabeth-ohlson-retrospektiv/

[9] https://omni.se/fotografen-och-konstnaren-elisabeth-olsson-ar-dod/a/rP52dA

[10] Se utställningskatalogen ”Elisabeth Ohlson – könskrigare” (Fabriken 7 juni – 25 november, 2025). Se även https://fabrikenbastekille.se/elisabeth-ohlson/

En fascinerad serbisk akademiker skriver, för övrigt, att;  “In this exhibition, Ohlson depicts twelve moments from the life of Jesus Christ, mixing the imagery and symbolism of church art and queer culture while positioning Jesus in present-day Sweden” https://research.vu.nl/en/publications/ecce-homo-in-sweden-and-serbia-state-church-and-blasphemy

[11] https://www.kamerabild.se/nyheter/jag-forstar-inte-riktigt-att-alla-ar-sa-upprorda/1326530

[12] Ibid.

[13] https://www.svd.se/a/OoaeAA/cecilia-udden-om-karleken-elisabeth-ohlsons-dod-overkligt och https://www.expressen.se/noje/cecilia-uddens-sorg-efter-elisabeth-ohlson/

[14] https://www.poetryfoundation.org/poems/56966/speech-all-the-worlds-a-stage

The post Elisabeth Ohlson – en banbrytande fotokonstnär first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Anne Edelstam har sett en retrospektiv utställning i Paris med verk av fotografen Robert Doisneau. Hon imponeras av hur den poetiska blicken kombineras med teknisk stringens och ett samhällskritiskt perspektiv.

Robert Doisneau
Instants Donnés/ Given Moments
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår t o m den 12 oktober 2025

Det utmärkta lilla museet, Musée Maillol, i Paris visar en retrospektiv av den kände franske fotografen, Robert Doisneau (1912 – 1994). Fyrahundra fotografier har noggrant utvalts av de cirka 450 000 negativ som finns i arkiven. Dessa är uppdelade i teman: artister, barer, författare, reklambilder och så vidare i denna utställning. Ett par videofilmer med intervjuer med fotografen och hans vänner belyser ytterligare denne mans verk.

Vi får följa Robert Doisneau från hans barndom i Paris under 1930- och 1940-talet, till efterkrigstidens 1950-tal, fram till hans död. Doisneau presenterar en helt annan bild av den kulturella och eleganta huvudstad som Paris har blivit.

Han har förevigat en stad i förvandling: från små barn som leker bland sopor, i en miljö med upphängda tvättlinor, till Vogues eleganta parisiskor och Renaults reklambilder.

Hans politiska medvetande drogs till att försvara de mest utsatta, till exempel prostituerade och gruvarbetare. Men han porträtterade även olika kulturpersonligheter: Picasso, Giacometti, Colette och Becker för att nämna några.

Fotografierna från barerna är både roliga och tidstypiska. Alkohol, cigaretter, prostituerade och fyllon blandas i miljöer med glada tillrop och musicerande.  

De båda våningarna på museet erbjuder besökaren en tidspromenad genom ett bortglömt Paris. En epok som inte är alltför avlägsen men som i dagens högteknologiska värld lika gärna kunde ha varit sekler ifrån oss. De svart-vita fotografierna återger såväl tidsögonblick som noggrant utstuderade avbildningar och förlänar därmed en djupdimension till utställningen.

Vi får ta del av skildringar från en epok som våra föräldrar eller farföräldrar har genomlevt. De har framställts via en poetisk konstnärsblick, men med en professionell fotografs stringens.

Men det var inte givet att Doisneau skulle bli fotograf. Han kom från en anspråkslös familj i utkanten av Paris och utbildade sig till gravör och litograf.

Han började som industrifotograf på bilfabriken Renault, men fick snart sparken därifrån. Doisneau var mindre intresserad av att tjäna pengar på sitt fotograferande än att använda kameran som ett verktyg för att skildra samhället.

Från de stämningsfulla och lekfulla bilderna gick han med tiden i allt högre grad över till att bli en samhällskritisk fotograf. Men, efter några desillusionerande resor till Sovjetunionen, drogs han åter till att fotografera sina konstnärsvänner, ofta i ateljémiljöer.

Hans verk uppmärksammades redan under hans livstid och han tilldelades flera prestigefyllda priser och ställde ut bland annat på MOMA, i New York. Efter hans död skapade hans döttrar, Annette Doisneau och Francine Déroudille, l’Atelier Robert Doisneau. De arkiverade och katalogiserade samtliga negativ och bidrar nu till hans minne genom att låna ut faderns fotografier till olika museer.

Maillol-museets butik erbjuder besökarna även en fin utställningskatalog samt flera fotoböcker.

För Parisbesökare som vill upptäcka ett annorlunda Paris än det vi ser i dag, är detta en unik möjlighet, som inte bör missas. Och för de fotointresserade är denna utställning en karamell att avnjuta långsamt. Varje bild är en liten juvel i sin egen rätt.

The post Robert Doisneau – samhällsfotograf med poetisk blick first appeared on Opulens.

FOTOGRAFI. Henrik Schedin har läst Susan Sontags texter om fotografi som nu finns samlade i en svensk översättningsvolym. En bok som uppfordrar oss till engagemang, menar han.

Om fotografi och Att betrakta andras lidande
av Susan Sontag
Översättning: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag

Nuförtiden ser vi dagligen bilder och videor på hemskheter, allt filmas och fotograferas. Oavsett om bilderna kommer från Ukraina eller Gaza är det hemskt, och vi behöver ta ställning till hemskheterna. Kan vi göra något inför dessa bilder?

Om fotografi är en samling texter skrivna av Susan Sontag mellan 1973 och 1977 för The New York Review of Books som handlar om fotografi som fenomen och konstform. Den har nu kommit tillsammans med essän Att betrakta andras lidande från 2003, båda i svensk översättning av Peter Kihlgård. Hennes skarpa kritik är relevant för att förstå vårt samhälle sett genom kameralinsen.

Det är delvis en lektion i fotografins historia, men handlar lika mycket om vårt samhälle i stort och vår västerländska kultur. Redan på första sidan beskriver hon fotografi som en ”blickens etik”, och Sontag använder kamerans lins för att skildra vårt samhälle.

Fotografier är inte bara dokumentation av ett förflutet, menar Sontag, utan även ett sätt att hantera nuet. De utkristalliserar vår världsbild, inte nödvändigtvis genom att skildra en sanning utan snarare genom att utgöra en ”en slutsats”.  

Denna samling texter har sitt ursprung i en recension av Diane Arbus postuma utställning på Museum of Modern Art i New York, där hon kritiserar Arbus för att inte skildra de personer som är hennes motiv på ett mänskligt vis. Arbus fotograferade personer i samhällets utkant, fattiga personer, personer med funktionsnedsättningar, personer i sexindustrin eller excentriker som inte passade in.

Att fotografera är att fånga upplevelser menar Sontag och med den aktiviteten blir det en form av appropriering av motivets subjekt. Som fotograf tar du dig makten att fånga en upplevelse eller person, och Arbus har tagit en grupp i anspråk och gjort dessa människor till sina objekt. Arbus fotografier bygger på en tillgjord naivitet, menade Sontag, då den byggde på distans från subjekten hon skildrade och därför förfrämligade dem i stället för att skapa förståelse och medkänsla.

Fotografiet har en inbjudande ärlighet i och med att det utger sig för att avbilda verkligheten som den är, till skillnad från måleriets subjektiva avbildning. Nu vet vi ju att det inte stämmer när det finns retuschering, mörkrumsteknik och program som Photoshop, men fotografiets grund finns ändå kvar i vårt medvetande. Sontag skriver också att ”fotografier förklarar inte, de konstaterar.” Vi lär oss inte något av motivet enbart genom att se det, vi behöver också förstå kontexten kring det.

Fotografiers dokumenterande förmåga gör dem också lämpliga att använda för att skildra katastrofer och därigenom uppmärksamma oss på andras sorger. Därför belyser Sontag krigsfotografiet i Att betrakta andras lidande.

Sontag påminner oss om att de bilder vi betraktar också utspelar sig i verkligheten. Det är inte ett skådespel för nyhetsrapporteringen, utan verkliga upplevelser. I dag när en stor del av rapporteringen kommer från sociala medier, där det ofta finns ett personligt konto bakom bilderna är de mer intima och kanske därför också mer verkliga. Det var inte bara stora medieföretag, likt CNN, som under belägringen av Sarajevo rapporterade kontinuerligt. I dag är det till exempel enskilda palestinier, israeler eller ukrainare som i sociala medier lägger ut bilder från sin krigshärjade vardag.

Sociala medier skapar en närvaro som den opartiska journalistiken inte kan uppnå, dock är den privata rapporteringen via sociala medier subjektiv. Och detta behöver vi också förstå och hantera. Det innebär dock att bildmaterialet har eskalerat och Sontag varnar för att vi blir avtrubbade genom att dagligen se lidande avbildat. Att etiskt begrunda vad en bild kan innebära är kanske ännu mer relevant än tidigare i och med mängden medier vi konfronteras med. Det finns ett ansvar i och med att det står i vår makt att kunna fotografera vad som helst.

Bilder från krig och övergrepp innebär att vi blir medvetna om dem. Det är nog inte mänskligt möjligt att ta till sig vidden av den katastrof som faktiskt äger rum i Palestina idag, trots att vi överöses med bilder och videor. Däremot går det att genom ett urval bilder konstatera, för att parafrasera författaren, vilken katastrof som sker, och från det konstaterandet empatiskt förstå den andres lidande.

Det är i själva verket inte mängden bilder som är avtrubbande, det är den passiva reaktionen. Som reaktion på bilderna behöver vi sätta in oss i kontexten och förstå vad som försiggår, samtidigt som vi tillåter oss att känna medkänsla. Vem är det som har orsakat detta och vem är ansvarig? Det är inför dessa frågeställningar vi behöver sätta oss in i kontexten. Troligtvis är det svårt att förändra något från tv-soffan i Sverige, men vi kan fortfarande reagera och ta ställning.

The post Sontags texter om fotografi är uppfordrande first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Anne Edelstam rapporterar från Paris och en imponerande utställning med verk av fotografen och arkitekten Ahmet Ertuğ.

Conciergerie de Paris
Voyage dans les pierres et la lumière
Fotografiutställning med verka av Ahmet Ertuğ
Utställningen pågår t o m den 20 maj 2024

Ahmet Ertuğ, arkitekt och fotograf, presenterar tjugo monumentala fotografier av franska och italienska arkitektoniska mästerverk på Conciergeriet. Denna del av det anrika franska kungapalatset, Palais de la Cité, blev statsfängelse 1392 då hovet flyttade till Louvren.

Under franska revolutionen placerdes fångarna, däribland drottning Marie-Antoinette, där innan de giljotinerades. Från ”giljotinens väntrum” har det således förvandlats till utställningslokal.

Den gotiska arkitekturen med dess höga tak och långa korridorer passar utmärkt som lokal för dessa arkitektoniska fotografier. Fotografen själv tillsammans med kuratorn visade oss runt.

Vi dök in i Roms och Paris antika palats, bibliotek, teatrar och kapell. Ahmet Ertuğs arkitektöga visade honom vägen till hans vidvinkelperspektiv. Men fullbordandet av hans arbete hade inte varit möjligt utan sofistikerade kameror, storformatsnegativ, långa exponeringstider, speciella fotopapper samt ett kunnigt internationellt arbetsteam.

Trots avstånd och vidvinkel är varje arkitektonisk detalj synlig i fotografierna. För att undvika folkmängder fick Ahmet tillstånd att komma in i dessa unika byggnader före öppnandet eller efter stängning.

Han studerade noggrant ljusets vinklar vilka skiftar under dagarnas och månadernas gång för att hitta precis det han sökt efter. Ögat är för fotografen – precis som för målaren – A och O. För det krävs mycket mer än teknik och kunskap för att skapa en unik bild. Ahmet Ertuğ lyckas fånga mystiken i dessa arkitektoniska mästerverk vi annars bara kan se på långt håll eller fyllda med folk. Vissa är också stängda för allmänheten.  

Fotografierna finns även att upptäcka i en vackert illustrerad fotobok som säljs i conciergeriets butik.

Kulturarv behöver bevaras för framtiden. Att de förstörs i krig och naturkatastrofer har vi ju upplevt förut och erfar fortfarande i vissa delar av världen, så Ahmet Ertuğs arbete med att fotografera dessa värdefulla byggnader är, utöver det konstnärliga uttrycket, betydelsefullt för kommande generationer.

The post Monumentala fotografier visas på Conciergeriet i Paris first appeared on Opulens.

FOTOKONST. ”Det är upplyftande att se vilka nya horisonter som öppnar sig när vi tänker utanför våra invanda normer,” skriver Anne Edelstam som sett fotokonstnären Maria Fribergs utställning ”Nästan där/Almost There”.

Maria Friberg
Nästan Där/Almost There
Thielska galleriet
Utställningen pågår t o m den 3 mars 2024

Efter att länge ha fört en tämligen slumrande tillvaro, har Thielska galleriet levt upp de senaste åren med flera intressanta och relevanta utställningar. Nu överraskar museet återigen tack vare Maria Fribergs fotografier.

Denna numera erkända fotograf, uppväxt med kvinnor, har specialiserat sig på mannens roll i samhället. Sitt publika genombrott fick hon med verket ”Almost There”, år 2000, vilket också visas på Thielska. Detta vackra blåa fotografi av fyra affärsmän, klädda i sina kostymer, flytande omkring i en bubblande pool, med huvudena precis ovanför vattenytan, leder till eftertanke.

Annorlunda perspektiv

Ska de drunkna eller överleva? De ser inte nämnvärt stressade ut, de är snarare lite komiska. Det får mig att tänka på när man var liten och tittade på molnen och föreställde sig alla slags olika figurer och djur. Ett annorlunda perspektiv på sig själv och på tillvaron helt enkelt.

Jämsides hänger Eugène Janssons lika blåa oljemålning över Stockholm en tidig morgon. För Maria Friberg har haft tillgång till museets samlingar och fått bestämma vilka tavlor som ska hänga som pendanger till hennes närmast överdimensionerande fotografier.

Männen i hennes verk är utlämnade i sin skörhet i olika mer eller mindre besvärliga ställningar, som de som är uppkastade i ett träd, eller mannen i bilen, inklämd mellan två stolar med spaken obekvämt puffande på hans lår.

En fallossymbol men en humoristisk sådan. För Maria Friberg verkar varken ta männen eller sig själv för på så stort allvar vilket är förlösande i dessa dystra tider. Hon lyfter männen och betraktaren utöver deras roller och in i ett bredare perspektiv.

Män som brer ut sig

På övre våningen, skojar hon med Vilhelm Hammershøis oljemålning där fem män sitter med sina glas vid ett middagsbord. Mitt emot har hon nämligen ett fotografi, ”Somewhere Else”, i liknande mörka färgtoner med enbart fem mäns ben fotograferade underifrån ett liknande bord, sittande bredbenta, som män ofta gör, i mörka byxor samt finskor. De tar plats: i det övre måleriet brer de ut sig med snapsglasen och i Marias fotografi skäms de inte för att visa upp sina ädlare delar.     

Engagemang

Hennes engagemang för samernas rättigheter och för vikten av naturens bevarande speglas också i hennes bilder.

Männen kanske behöver skala av sig sina ’kostymer’ för att återfinna sin ursprungliga roll: att ödmjukt ta sig an, skydda och ta hand om både de utsatta människorna som naturen.

Det viktiga är att sluta agera som rovdjur och utsugare, till att bli det människor borde vara, nämligen vårdande och kreativa varelser.

Det passar väl in på museets forne ägare: Ernst Thiel. Från att ha varit bankman, utvecklade han med tiden, sin poetiska, litterära och konstintresserade sida. Vilket vi besökare har att tacka honom för.

Det är upplyftande att se vilka nya horisonter som öppnar sig när vi tänker utanför våra invanda normer. Eller när vi söker oss till en tillvaro nära naturen.      

The post Maria Fribergs fotokonst öppnar nya horisonter first appeared on Opulens.

FOTOGRAFI. “Utställningen visar på Erwitts vidd av motiv och ändå på en enhetlighet,” säger Anne Edelstam som sett en retrospektiv utställning med den framstående fotografen.

Elliott Erwitt, retrospektiv
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår till den 15 augusti 2023      

Den reprospektiva utställningen med den internationellt erkände fransk/amerikanske fotografen Elliott Erwitt på Maillol-museet, i Paris, är en formidabel succé.

Utställningen börjar på den övre våningen med stora svart-vita fotografier. De samsas med några färgfotografier vilka annars mest visas på nedre botten.

Det första fotografiet besökaren möts av är en bild av en Grand Danois framben, stående bredvid en person vars stövlar är det enda man ser, samt en pytteliten hund, iförd en mössa som sitter på sned.

Detta fotografi sätter prägeln på Erwitts hela tänkesätt och fotograferande. Han har humor, är ironisk utan bitterhet eller elakhet. Fotografen är en stor humanist med sinne för ovanliga vinklar.

Elliott föddes 1928 i Paris av ryskjudiska föräldrar. Familjen flyttade sedan till Italien och vidare till USA där Elliott studerade fotografi. 1954 blev han anställd av Magnum Photos. Han har arbetat som fotojournalist, modefotograf, reklamfotograf samt porträttfotograf. Han har även gjort filmer.

En hel serie porträtt föreställande Marilyn Monroe, Jackie Kennedy, Charles de Gaulle, Che Guevara, Nikita Chrusjtjov bland annat, visas på utställningens nedre botten. Samtliga fångar personligheten eller ögonblicket. De är lysande!

Hundar verkar annars ha varit hans favoritämne för det är flera roliga och absurda fotografier på olika hundar. De komiska situationerna, erkänner han själv villigt, är inte alltid spontana utan väl uttänkta och tillrättalagda. Liksom flera av hans andra fotografier vilka man lätt kan tro att de är tagna i stunden. Men han har även fotograferat skilda miljöer, kulturer och traditioner han sett under sina resor, såväl i Frankrike som i Asien och i USA.

Bilderna, vare sig de är iscensatta eller ej, ger en inblick i vardagen på diverse platser i världen. En blandning av humor och känsla. Utställningen visar på Erwitts vidd av motiv och ändå på en enhetlighet. Intervjuer med honom visas också där han förklarar hur han har fotograferat ett motiv och varför, alltid med glimten i ögat. Det fördjupar besökarens förståelse för hans verk.

Kan ni inte se utställningen så köp någon av hans flertaliga fotoböcker: jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna!

The post Elliott Erwitts fotokonst är upplyftande first appeared on Opulens.

HUMANISM. “Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar”, skriver Maria Johansson.

”The lives of women”
Mary Ellen Mark
Kulturhuset, Stockholm.
Utställningen pågår till och med den 30 januari

På Kulturhuset visas just nu en utställning med Mary Ellen Marks fotokonst. Trots lång väntan är det lite otur att den här utställningen förverkligas samtidigt som Moderna museet visar sin stora utställning med Nan Goldin. För kanske kommer Mary Ellen Marks bilder lite orättvist hamna i skymundan.

Goldins och Marks fotografiska gärning har många likheter. Bådas bilder kommit ur ett starkt socialt engagemang och ett intresse för dem som lever i samhällets utkanter. Skillnaden är att Goldins fotografier tillkom i hennes egen privata sfär och liv medan Mark sökte upp dem hon porträtterade, ofta på uppdrag av tidningar som Life Magazine och The Rolling Stone. Även om hon ibland knöt starka band med vissa personer som hon valde att följa under långa perioder. Till exempel ”Tiny”, en kvinna som hon följde under trettio år. Mark började som pressfotograf, men det kom hon alltmer att lämna för att ägna sig åt egna bildprojekt.

Hon var också anlitad som stillbildsfotograf vid filminspelningar som Gökboet, Apocalypse Now och Kalle i chokladfabriken. Hennes fotografier kommer genom hela hennes gärning ha ett starkt dokumentärt inslag. Frågan jag ställer mig är om det dokumentära inslaget väger mer än det konstnärliga, det balanserar någonstans mitt emellan.

Mary Ellen Mark föddes 1940 i Philadelphia, och växte upp i en förort. 1960 flyttade hon till New York där hon snabbt kom att engagera sig i frågan om sociala orättvisor. Hon dokumenterade samhället via kvinnors och barns liv.

Hon tog bilder på unga kvinnor iklädda prom-klänningar, prostituerade, missbrukare, gatubarn och psykiskt sjuka. Och bodde i sex veckor med en grupp mentalsjuka kvinnor på en låst avdelning på ett mentalsjukhus i Oregon. Hon har följt ett enäggstvilling-par, och gjort en väldigt intressant studie över tvillingarnas starka relationsband, vilket resulterat i en bok, en mängd fotografier och en film som visas i den pågående utställningen.

I mötet med Marks fotografier har jag, som i mötet med Nan Goldins fotografier, ofta svårt att värja mig. Men inte för att materialet som i Goldins bildvärld tycks obearbetat. Mer för att det är så skoningslöst, som socialrealism ofta kan vara. Man kan fråga sig om det är rätt att göra konst av utsatta människors misär och Mary Ellen Marks gärning har tydligen också ifrågasatts. Hennes försvar var att hon ”ville ge en röst åt dem som inte hade en”. Och det finns i hennes bilder inte bara misär, det finns också sann lycka och medmänsklighet. Också där man minst förväntar det.

En del bilder för tankarna till The Shining, Psycho och Hitchcock. För att inte tala om Edward Hopper. Någonting verkar inte vara helt friskt i Amerika. Den amerikanska drömmen, det perfekta bröllopet och studentbalen, vem och vad klarar att leva upp till så högt ställda förväntningar? Och alla mer eller mindre märkliga sekter och frikyrkor med karismatiska ledare som manipulerar stora grupper av människor.

Mary Ellen Marks bildvärld sätter fingret på något komplext i det amerikanska samhället. Det blir i slutänden värdefullt och utvecklande. För det finns inget cyniskt i hennes skildringar. Bilderna förmedlar tvärtom en respektfull humanism.

Ellen Mark gjorde i sitt arbete som fotograf långa resor. Hon fotograferade barn i exempelvis Sovjet, på Island och i Indien. En av filmerna i utställningen berättar historien om en indisk liten flicka som adopteras av en cirkus och utbildas till att uppträda som akrobat på cirkusen. Hon verkar ändå ha blivit ganska väl omhändertagen men den verkliga historien är lika hjärtnupen som HC Andersens saga om ”Flickan med svavelstickorna”.

Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar. På det viset verkar utställningen, trots “krocken” med Nan Goldin, komma i precis rätt tid, just när humanismen och tilliten till det mänskliga inom oss prövas extra hårt.

The post Fotokonst som vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

När jag gick gymnasiet berättade min samhällskunskapslärare att han hade hjälpt sin partner att städa ur hennes mormors dödsbo. När de hade rensat och gallrat bland den gamla kvinnans saker hittade de en låda som var märkt ”Snörstumpar för korta för att användas”. Denna märkning gjordes troligtvis av en person som upplevde krigsårens sparsamhet, men det är också ett exempel på människans förmåga att arkivera och katalogisera och drift att bevara för framtiden.

Arkiverande och katalogiserande kan vid första anblicken vara en dammig och tråkig syssla, ett samlande av ändlösa, permanenta bokhyllor med gammalt groll. Men efter att ha satt mig in i fotografen Dayanita Singhs konstnärskap ställer jag mig i stället frågan, varför är arkiv så fängslande och intressanta?

Singh, som är årets Hasselbladspristagare, skildrar ofta arkiv i sina fotoserier, en dokumentation av dokumentation med andra ord. De indiska arkiven som har fångats på de svartvita fotografierna är tillsynes helt oorganiserade, fyllda till brädden med buntar av papper, ibland inslagna i tyg och ibland lagrade på hyllor. Fotografierna får liv genom de mönster som skapas av pappershögar huller om buller. Vissa bilder påminner om livfulla, böljande vågor och väcker ett intresse för vad dokumenten kan innehålla.

Singh fångar samtidigt den mänskliga relationen till det förflutna och vårt behov av att förvara och bevara information för framtiden. De stora kvantiteterna av dokument erbjuder också en inblick i det enorma Indien. Det blir en intressant tolkning av idéen av det stora Indien med dess mångfald. Dokumenten ger betraktaren en bild av hur mycket landet faktiskt rymmer.

Arkiven samlar våra erfarenheter och kunskap på samma sätt som ett museum men med mindre häpnadsväckande föremål. De visar vårt uppenbara behov och vilja att dokumentera vår historia och samtid för framtidens skull. Vi har bland annat skapat byråkratiska samlingar för att kunna föra statistik och veta vem som bodde var och gjorde vad, samlingar som skapas av praktisk nödvändighet i stunden men också för att framtida personer ska kunna veta något om oss. Det nu levande Vi:et som försöker kommunicera något till den kommande Dem.

Många arkiv och samlingar har också skapats utifrån rädslan att försvinna, för att bevara det vi håller allra kärast och det som krävs för basal överlevnad. Runt om i världen finns fröbanker så att vår civilisation kan återskapas om något skulle hända vår nuvarande. Fröbankerna innebär att vi kan dra i gång jordbruket igen, odla mat och att återskapa liv och växtlighet.

Parallellt med dessa fröbanker har vi även inrättat samlingar för att bevara vår kultur och det som berättar om vilka vi är. Som Arctic World Archive på Svalbard eller Otsuka Art Museum i Tokyo, två samlingar med replikor av vårt världsarv. I arkivet på Svalbard, i ett djupt bergrum, har musik, litteratur, konst och till och med vissa länders konstitutioner bevarats i digitala kopior för eftervärlden, med tillhörande manual för att få tillgång till dem.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras.

I det japanska museet rymmer replikor av våra mest kända konstverk återskapats på mer hållbara material så att risken att konsten vittrar sönder blir mindre. Synd bara att museet är förlagt i en stad som ständigt står inför ett jordbävningshot. Men det är kanske därför idéen till samlingen uppstod, då den bräckliga jordskorpan gör att inget är konstant i staden? Dessutom har Japan genom historien förlorat konstskatter och viktiga byggnader i jordbävningar och tsunamier.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras. Nu när vi ändå lever under ett vagt hot om förintelse från både kärnvapen och klimatkatastrofer finns det lite tröst i att någon kanske kommer få reda på att vi en gång fanns. Vilket också leder till den hissnande och förundrande tanken om vem det kommer vara? Vem kommer vara intresserade av oss och det vi hittar på?

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid

Dayanita Singh jobbar emot det statiska i stillbildens natur i sina utställningar, som är byggda på ett sätt att curatorer kan byta uppsättningen av fotografier och hängningen under utställningens gång. Något som blir extra intressant då hennes fotografier rör sig i en arkivens värld. Arkivens och museums permanenta samlingar har i sin natur statiska aspekter, tanken är att har det en gång hamnat där så är de kvar där. Men frågan är hur statiska arkiven faktiskt är? 

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid, då de troligtvis kommer brinna upp, regna bort, digitaliseras eller kanske till och med avsiktligt förstöras om någon tycker att de är överflödiga. Men då är det också fint att hennes fotografier finns kvar för att bevara vår drift att bevara inför vad som komma skall. Så det kanske är dags att hennes fotografier hamnar i bergrummen på Svalbard för framtidens skull?

Kunskapen och de bevarade erfarenheterna tolkas dock ständigt om beroende på vem som kliver ner i arkivens vrår eller när någon gör det, och samlingarna kan också bli farliga eller olustiga. Vad som en gång var viktig information som samlades in i det dolda visar sig idag obehagligt. Amerikanska FBI:s dokumenterande över afroamerikaner som potentiellt kunde vara farliga, DDR:s arkiv över det statliga angiveriet som blev norm bland deras invånare eller rasbiologins insamlande av skelettdelar. I efterhand skakar vi på huvudet åt dåtidens aktivitet som visar hur skev den dåvarande samtiden var.

Jag läste en gång om hur det gjordes försök att förstöra nämnda DDR-arkiv vid murens fall. Det blev känsligt att folk skulle veta vad som hade samlats in och bevarats i syftet att kontrollera medborgarna, så pass känsligt att när muren började falla så förstördes mycket i panik genom häva ner dokumenten i vattenhinkar. Informationen och sättet den hade samlats in på var olustig och tappade dessutom sitt syfte när regimen föll. Kanske var det till och med ett försök att även upplösa minnet av angiveri.

Likt Singhs konst är inte heller arkiven konstanta eller statiska, de tolkas om, fylls på, förstörs i olyckor och intresset för dem kommer och går. Vårt behov för dem förändras och fluktuerar. Däremot är tanken att de är till för framtiden och framtiden är konstant, den kommer vare sig vi vill eller inte eller om vi är här. Svalbards arkiv, fröbankerna och museet i Tokyo får agera minneslappar i vårt kollektiva minne och är ett försök att göra vår kultur odödlig och evig eller åtminstone ihågkommen.

Det sägs att vi ska leva i nuet, men det kan vara nyttigt att skänka en liten tanke åt vår kvarlåtenskap och framtida avtryck, så inte allt bevarat är för kort eller lortigt för att användas.

The post Vårt behov av arkiv first appeared on Opulens.

FOTOKONST. ”Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.” skriver Maria Johansson.

Nan Goldin – This Will Not End Well
Moderna Museet, Stockholm
Pågår t o m 26 februari

God konst lyckas med att både spegla sin samtid och berätta något om hur det är att vara människa. Nan Goldins konst förskönar inte världen eller människorna i den. Som betraktare försöker man spontant värja sig, man famlar efter en balans i upplevelsen av utsatthet och misär.

Goldin slog igenom på 1980-talet med bilder från sin egen vänskapskrets. Hon skildrade på ett intimt och självutlämnande vis sitt umgänge i New Yorks queer-kretsar. Men hennes konstnärskap är också starkt färgat av systerns olyckliga öde. Systern institutionaliserades redan i tidiga tonåren och begick så småningom självmord. I sjukhusets journaler berättas att systern vid ett tillfälle sagt ”I am longing to go home, but I don´t have a home, I don´t have anything or anyone”. Den känslan av hemlöshet känner man igen i Goldins bildvärld.

Hon växte upp i en dysfunktionell medelklassfamilj i en typiskt amerikansk villa-förort utanför Boston på 50-talet. Men vid 18 års ålder hittade hon sin ”sanna” familj i ett queer-gäng. Vid 19 års ålder hade hon sin första utställning med bilder på sina vänner. Vänner hon sedan följde när de drabbades av aids. Hon dokumenterade allt med sin kamera.

Hon menar att unga människor idag inte har någon förståelse för vad aids-epidemin innebar, hur det var att se sina vänner dö en efter en. Vid de tillfällen hon själv orkar se sina filmer sitter hon oftast och räknar hur många av dem som nu är döda. Hennes verk visar också den misär som drogmissbruket ledde till. ”Drugs set me free, later they became a prison”, är en replik ur en av filmerna.

Konst är en konstruktiv kanal för den här typen av upplevelser och berättelser. Det får mig att minnas konstnären Caspar Forsbergs textskylt ”One of the best things about artworks is even when they’re not that brilliant they can fill a therapeutical function for the artist”. Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.

Andra samtida, kvinnliga, amerikanska konst-fotografer har arbetat med liknande bilder. Till exempel nyligen upptäckta Vivian Maier och välkända Diane Arbus har i sina fotografier dokumenterat samhällets baksidor på ett socialrealistiskt vis. Men mina tankar går dessutom till Cindy Sherman och Laurie Simmons som också bearbetat sin samhällskritik med hjälp av fotografiet. Och under samma tidsperiod men på ett annat sätt. Shermans fotografier berättar om varför det är så viktigt att ha integritet – är du tillräckligt jag-svag kan du bli vem som helst och risken är stor att det inte kommer att vara du själv som väljer vem. Simmons fotografier berättar om tomheten i bakvattnet av den amerikanska drömmen. Men med en cool, ofta förföriskt förpackad estetik. I Nan Goldins bildvärld är inget förpackat utan läggs fram obearbetat.

Utställningen på Moderna museet är Nan Goldins första med enbart filmer. Tusentals fotografier har arrangerats i olika berättelser och hon menar att ”jag har egentligen alltid velat vara filmare”. Hon fortsätter oavbrutet att förändra och finslipa de bildspel som utgör filmerna. Diabilder blev tidigt en praktisk lösning, det var billigare och hon hade inget mörkrum att själv ta fram sina bilder i. I början bjöd hon in DJ:s att spela musik till bildspelen, numera har hon egna avtal med de musiker vars musik hon använder.

Det mest anmärkningsvärda med utställningen är samarbetet med arkitekten Hala Wardé. Det kan vara det mest lyckade samarbetet mellan en konstnär och en arkitekt någonsin. De har samarbetat flera gånger tidigare, den här gången har Wardé ritat de byggnader i vilka Goldins filmer visas. Varje byggnad är specifikt konstruerad för just det verk den visar. Byggnaderna bär fram verken, det är som att Goldin i samarbetet med Wardé hittat den omslutande föräldrahand hon alltid fattats. Det är i deras möte som balansen, som man initialt intuitivt söker, går att hitta.

Nan Goldin har slutat fotografera ”jag är för gammal, jag är trött, det finns så mycket fotografier i världen…. jag vet inte…jag tar lite bilder på himlen”, berättar hon. Himlabilderna har hon arbetat in i flera av sina bildspel. Vilket både ger dem ytterligare en dimension och påvisar att de ännu aktivt pågår. Goldin menar att hon valde titeln ”This Will Not End Well” för att hon tycker den är komisk. Vi har i alla tider sagt att det här kommer inte sluta väl. Och hon ser en ironi i att vi, i de svåra tider som nu är, säger det igen. För samtidigt har det alltid fortsatt, skrattar hon. Vi kommer inte undan. ”And I want people to cry, that is one of my mottos”.

2017 startade Nan Goldin den politiska aktivistgruppen P.A.I.N. Gruppen har organiserat uppmärksammade protester mot att stora museer mottagit stora donationer från Sackler-familjen, som blev biljonärer på det opiodläkemedel som orsakade en missbruksvåg  i USA. ”De var så cyniska att de utförde forskning på vad de kunde tjäna mest på – att hålla kvar folk i missbruk, eller satsa på mediciner som tog dem ur missbruket”.

The post Nan Goldin – briljant men krävande first appeared on Opulens.