UTSTÄLLNING. Han är mest känd för kultserier och filmer som “Twin Peaks” och “Blue Velvet”. Men nu visar Värmlands museum över 100 av David Lynchs fotografier – som utgår från bland annat gamla erotiska vykort och övergivna fabriker.

Det var konstnär David Lynch först tänkte bli, och sin filmkarriär till trots ägnar han sig fortfarande åt bland annat måleri, musikproduktion och fotografi. Nu visar Värmlands museum i Karlstad ett hundratal av hans fotografier, i utställningen “Infinite deep”.

– Jag ville föra samman alla verk så att besökarna för första gången får se en bredare bild av honom som fotograf, säger kuratorn Christian Nørgaard.

I fem år har han arbetat med utställningen, tillsammans med David Lynch som dock har varit upptagen med en rad andra projekt också, bland annat uppföljaren till tv-serien “Twin Peaks”. Nørgaard tycker att fotografierna har samma visuella prägel som Lynchs filmer.

– Det finns inga tvivel om att fotografiet är bron mellan hans ursprungliga konst och hans filmer.

Ett mysterium

Flera olika bildserier ingår i utställningen, som “Snowmen”, “Distorted nudes” och “Factories”. I den sistnämnda har Lynch fotograferat övergivna fabriker runt om i världen. Christian Nørgaard tror att David Lynch vill vara som en fluga på väggen i byggnaderna, för att få människor att tänka på vad som har utspelats där.

– Han närmar sig fabrikerna med kameran på ett sätt som i hans filmer. Vad man än ser finns där ett mysterium. En fabrik är inte bara en fabrik, det svartvita fotografiet leder dig in i mörkret. Han visar rörsystem, och rök som kommer ut från fönstren — men allt är fotat som det var, han har inte lagt något tillrätta.

Nørgaard tror också att Lynch ser fabrikerna som symboler för en rå industri, där det finns både skönhet och brutalitet. Den dualiteten stämmer in på flera av hans bilder, de är sällan lätta att definiera, anser Christian Nørgaard. Som i serien “distorted nudes”, där Lynch har skapat surrealistiska kollage av gamla nakenbilder.

– De bilderna sätter igång din fantasi kring vad det egentligen är du tittar på. De är väldigt erotiska, nästan pornografiska men samtidigt väldigt brutala. Folk måste verkligen titta och bestämma sig själva för en tolkning, för det är inte lätt att förstå.

Abstrakta idéer

Utställningen visar också en del mer traditionella nakenbilder och porträtt. Men överlag tycker Nørgaard att David Lynch tvingar betraktarna att tänka djupare.

– I hans filmer kan det vara så att en person går uppför trapporna och publiken väntar på att han ska komma ner igen. Men det gör han kanske aldrig – han försvinner.
Det abstrakta, och det svårtolkade är ett slags estetik för Lynch – enligt Nørgaard vill han medvetet bege sig ut på djupt vatten. Han citerar konstnären själv:

“Idéer är som fiskar, om du vill fånga små fiskar kan du stå på det grunda. Men om du vill fånga stora fiskar dyker du djupare. Där nere är fiskarna större, renare, de är enorma och abstrakta. Och de är väldigt vackra.”

Elin Swedenmark/TT

The post David Lynchs fotografier visas i Värmland first appeared on Opulens.

TOMHET. Han avbildar platser där våld har inträffat – där människor har avrättats eller folkmord har skett. Men syrisk-armeniske Hrair Sarkissian skyr övertydliga krigsbilder. Nu visas hans verk på Bonniers Konsthall i Stockholm.

På vägen till skolan när Hrair Sarkissian var i elvaårsåldern såg han döda kroppar hänga från träden på ett torg i Damaskus – en av de platser där brottslingar brukade avrättas offentligt. Han har aldrig kunnat radera synen ur minnet och i fotografiserien “Execution squares” avbildar han de tomma torgen där avrättningarna genomfördes.

– När jag passerar dem kommer bilderna tillbaka. Tre män hängde där med bar överkropp och ett papper på sig där det stod deras namn och skälen till varför de avrättats. Genom fotografierna ville jag bevisa för mig själv att kropparna inte är där längre, säger Hrair Sarkissian och lägger till:

– Jag misslyckades så klart, jag ser dem fortfarande framför mig.

Men fotografiserien hjälpte honom att hitta det konstnärliga förhållningssätt som präglar hans bilder – att fånga det vi inte ser med ögat, men ändå uppfattar.

– Det är fantastiskt, att vi med våra tankar kan se vad som inte syns. Jag försöker att göra det osynliga synligt, säger han.

Fotograferar inte Syrienkriget

Utställningen “The other side of silence” på Bonniers Konsthall i Stockholm är den hittills största samlingsutställningen av Hrair Sarkissian och består av stillbilder, rörlig bild, skulptur, ljud och installation. Gemensamt för verken från de senaste 15 åren är att han har en anknytning till temat, oavsett om det handlar om det armeniska folkmordet eller döden. Men kriget i Syrien har han inte velat skildra.

– Jag vägrar fotografera det av moraliska skäl, många konstnärer i Syrien har använt kriget på ett sätt som bara hjälper deras karriärer. Och det är jag helt emot, säger han.

Han lämnade sitt hemland 2008 för att studera fotografi, och var alltså inte där när kriget inleddes. Men hans föräldrar bor kvar och videon “Home sick” handlar om deras hem. För att hantera sin ångest byggde Hrair Sarkassian upp en modell av lägenhetsbyggnaden, som han sedan mödosamt raserar med en slägga.

– Jag var alltid orolig för att något skulle hända mina föräldrar och deras hus, för ironiskt nog bodde de mitt emot ryska ambassaden som konstant besköts, säger Hrair Sarkissian, medan det genomträngande ljudet av betong som krossas hörs på filmen i bakgrunden.

Sedan dess har huset träffats fyra gånger och hans pappa blivit skadad. Föräldrarna bor kvar, trots eviga strömavbrott och matbrist – för vart skulle de ta vägen? frågar Hrair Sarkissian. Sorgset konstaterar han att pappan numera har tappat all livslust.

Ärvde våldet

Efter två år av krig i Syrien började Hrair Sarkissian också att sky de våldsamma krigsbilderna. Han känner likadant inför kriget i Ukraina, han följer nyheterna men undviker bilderna. På sätt och vis arbetar han likadant.

– Jag vill inte visa våld som det huvudsakliga elementet. Det finns där men jag låter betraktaren skapa sina egna gränser för vad de ser och hör, säger han.

Sarkissians verk har blivit allt mer personliga. I det pågående arbetet “Sweet and sour” reser han till sin farfars barndomsby i Armenien. Farfadern arbetade i Aleppo när folkmordet på armenierna inträffade – och farfaderns fru och son dödades. Han hade ingen möjlighet att resa tillbaka, men nu har Hrair Sarkissian filmat landskapet runt hans by. Han visade sedan bilderna för sin far och dennes ansiktsuttryck medan han betraktar videon är en del av verket.

Familjen kunde inte se våldet med egna ögon – men ärvde ändå den blodiga historien.

– Vi ärvde känslorna men inga bilder. Det finns dokumentation från folkmordet, hemska fotografier som du inte kan titta på. Men känslan av traumat har förts vidare.

Besöket hos pappan var första gången Hrair Sarkissian återvände till Syrien på elva år och han kände inte igen sin forna stad. Kriget tynger alla i sin väg, framhåller Sarkissian, som drivs av viljan att visa det allmänmänskliga i smärtan.

– Man frågar sig varför. Kriget i Syrien har pågått i tolv år och ingen har tjänat på det, folk har bara förlorat sina liv och sina hem. Jag gick runt och letade efter platser där jag kunde återknyta till mitt förflutna men hittade inga. Jag kunde inte ens fotografera.

Elin Swedenmark/TT

The post Han fotograferar våldets osynliga avtryck first appeared on Opulens.

FOTOGRAFI.  Bilderna väcker känslor och tankar hos mig, om ursprung — om framtid. Hur starkt står tillväxten i konflikt till naturen? Hettan och respekten stannar kvar, skriver Dag Persson med anledning av den aktuella utställningen Firewatch av Mats Petersson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Firewatch av Mats Petersson
29 mars till 7 April
Candyland, Stockholm

Nu ställs Mats Peterssons Firewatch ut igen. Den här gången på Candyland i Stockholm. Bilderna som visas är fotografier av brinnande skog. Det är flammor som lystet kastar sig över tall, gran och björk. Det kraftigt gula och röda möter det gröna. Fotokopiorna är stora, 70 x 100 cm eller mer.

Petersson var med vid så kallade naturvårdsbränningar där skogsvårdare och forskare medvetet tänder eld på skogen. Ett skäl till att de gör det är för att gynna ett mer naturligt inslag av lövträd samt de mossor, svampar, lavar och insekter som är beroende av branddödad eller brandskadad ved. Ett annat är att öka kunskaperna om allt detta. Petersson kunde med vinden i ryggen komma helt nära elden för att ta sina bilder.

Människor har olika förhållande till eld. Förmodligen också till naturen. Även om livet idag ter sig så mycket annorlunda i jämförelse med för bara ett par generationer sedan finns det något ursprungligt i elden. Jag, som lagt på mig några årsringar och levt på landet, har haft förmånen att på olika sätt komma nära elden. Vedspisar, kakelugnar och kaminer skulle tändas och hållas liv i. Visst var det trevligt men vi eldade faktiskt mest för värme och matlagning. Någon gång brände vi också bort fjolårsgräset från ängar och diken. Som idag varande stadsbo saknar jag nog mest våra lägereldar för längesedan.

De senare årens okontrollerade bränder i Sverige har på olika sätt varit en ögonöppnare. En skrämmande sådan. Även om vi inte direkt blivit drabbade känner vi med de som fått lämna hus och hem, som har fått sina skogar nerbrunna och de som kämpat med släckningen. Vi hör också diskussionerna om samhällets sårbarhet. Göran Greiders artikel “Lövskog viktigare än helikoptrar! Om hur risken för svåra skogsbränder kan bekämpas.” (Dalademokraten den 14 mars) förskjuter perspektivet och han pekar på problemen med skogsbrukets monokultur. Det behövs nog mer lövträd och våtmarker, så som det var förr.

I SVT-dokumentären Skogsbrändernas tid (Vetenskapens värld, 11 mars 2019) får vi se bränderna och förödelsen, höra de som kämpat med släckningarna och flera som drabbats. Annie Johansson, expert på skogsbränder, håller där med om att blandskog innebär ett visst skydd mot bränderna men understryker samtidigt att den inte lönar sig för skogsägarna.

Eld ska inte slippa lös. Inte naturen heller verkar det som. Den ska kontrolleras och dess egenvärde ska vägas mot den avkastning den kan ge markägare och industri.

Första gången jag såg Mats Peterssons Firewatch var i Malmö för fem år sedan. Hettan och respekten stannade kvar. Bilderna väckte känslor och tankar hos mig, om ursprung — om framtid. Hur starkt står tillväxten i konflikt till naturen? Vilket är mitt pris? Vad ska jag göra? Det är något existentiellt med bilderna och jag bär elden med mig.

The post Eld att bära med sig first appeared on Opulens.