UTNÄMNING. Petra Mårselius utses till ny överintendent och chef för myndigheten Forum för levande historia av regeringen.

“Förintelsen får aldrig blekna i vårt kollektiva minne. Vi ska minnas och vi ska bekämpa antisemitism, antiziganism och rasism för kommande generationer. Med sin breda erfarenhet kommer Petra Mårselius kunna vidareutveckla Forum för levande historias angelägna arbete”, säger kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) enligt ett pressmeddelande från regeringen.

Mårselius arbetar i dag vid justitiedepartementet som ämnesråd vid enheten för integration och arbetet mot segregation. Innan det ledde hon arbetet med Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism som hölls hösten 2021.

Petra Mårselius tillträder den 29 augusti 2022.

The post Ny chef för Forum för levande historia first appeared on Opulens.

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med många intressanta trådar som kan följas upp efter man slutat läsa. En blivande klassiker i den här genren, skriver Elisabeth Brännström.

Klubben av Matilda Gustavsson
Albert Bonniers förlag

Mot slutet av sextiotalet anlände en ung, kulturintresserad fransman till Sverige för att studera fotografi för Christer Strömholm. Med sig i bagaget hade han en elektrikerutbildning och en, än så länge, osynlig väska fylld av lögner om sin härkomst, sin utbildning och sin ekonomiska status.

Mannen hette Jean-Claude Arnault, ett namn som för evigt kommer att förknippas med skandalen runt sexövergreppen på Kulturklubben Forum i Stockholm och klubbens koppling till den Svenska Akademien. Jean-Claudes ohälsosamma aktiviteter bidrog bland annat till att Nobelpriset i litteratur ställdes in 2018 och till att flera ledamöter lämnade, eller tvingades lämna sina stolar. Själv dömdes Arnault till fängelse för två av de våldtäkter han anklagats för av ett antal kvinnor som gått ut offentligt med sina berättelser om sexuella övergrepp i ett omfattande reportage av DN-journalisten Matilda Gustavsson.

Vad var det då som hände under alla de år som Jean-Claude Arnault tillbringade i Stockholm innan skandalen briserade? Hur kom det sig att han med hjälp av nästan enbart lögner, manipulation och en, uppenbarligen, gigantisk skopa social kompetens lyckades tillskansa sig en så stark plats i Stockholms kulturliv att han till och med belönades med Nordstjärneorden för sina insatser?

Det här är bara ett par av många frågor som Matilda Gustavsson nu försöker besvara i Klubben, en fördjupning av hennes prisbelönta reportage om skandalen i Svenska Akademien. Vi får ta del av en djupt obehaglig, sårig berättelse med oväntat många avvikelser som börjar framträda allt tydligare där den avtecknar sig mot en bakgrund som alltmer påminner om en upplyst scen där otaliga skuggor ruvar i kulisserna.

Allt verkar ta sin egentliga början på åttiotalet då Jean-Claude Arnault har manipulerat sig in i den talangfulla poetkretsen på Restaurang Prinsen nära Stureplan. Han ifrågasätts aldrig. Istället möts han av storögd, nästan villkorslös beundran. En beundran som kommer att hålla i sig genom åren. 1989 gifter han sig med den ikonförklarade poeten Katarina Frostenson som 1992 väljs in i Akademien och tillsammans driver de Forum. Med sin blandning av högkultur och franskinspirerad dekadens är Forum en klubb som inte liknar någon annan kulturell mötesplats i Sverige.

Det är inget vackert scenario som målas upp. Stämningen känns otroligt osund trots den högkulturella fasaden.

Klubben når snart kultstatus och Jean-Claude Arnault belönas med många ekonomiska bidrag, bland annat från Kulturrådet, men samtidigt betalas varken personal eller uppläsare de summor som angivits. Konstverk försvinner från vernissager och rykten börjar florera runt Jean-Claude. Många kvinnor klagar på att han tafsar och trakasserar dem sexuellt. Hans kompisar slår dock dövörat till och hans fru försvarar honom lojalt mot all kritik. Hon blir rabiat och skriker vid minsta anklagelse.

Det är inget vackert scenario som målas upp. Stämningen känns otroligt osund trots den högkulturella fasaden. När bubblan till sist brister är det mycket svart sörja som väller fram, så mycket att det chockar Matilda Gustavsson, som varit omedveten om det skuggspel, fyllt av skumma aktiviteter, som rymts inom ramen för hennes reportage.

När hon nu går in för att fördjupa berättelsen om Jean-Claude, sexövergreppen och krisen inom Svenska Akademien gör hon det med ökad förmåga att se hela bilden. Historien kommer att innehålla betydligt mer än kvinnornas berättelser om de övergrepp de utsatts för.

Rösterna ur kvinnokören är nyanserade, men också mycket sorgsna. För flera av dem har övergreppen resulterat i att deras konstnärliga utveckling strypts i sin linda av en man som många sett på som det svenska kulturlivets frälsare. Det finns dock fler bovar i dramat, bland annat de personer i den svenska kultureliten, som godtroget accepterat Jean-Claude Arnaults svammel och haft överseende med hans gränslösa, omåttligt sliskiga beteende mot unga kvinnor.  Till den skara som haft överseende hör även hans fru som ihärdigt försvarat Arnault vad han än tagit sig för.

Klubben är en imponerande välskriven bok grundligt researchad och mycket nyanserad med många intressanta trådar som kan följas upp efter att man har slutat läsa. En blivande klassiker i den här genren.

The post Sårig sannsaga first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Kanske hade det varit bättre om Akademien befriats från Nobelpriset ännu en tid. Det är ju näppeligen detta pris som är dess poäng. Det är tvärtom en guldkantad bagatell, ett undantag i en verksamhet som i huvudsak handlar om andra, långt mer vardagliga och därför viktigare ting, skriver Gustaf Johansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hörde ni Jesper Huors radiodokumentär om Jean-Claude Arnault från förra året? I den finns en sekvens där en känd professor i kretsen kring Forum intervjuas. Forum var en plats där det låga och ruffiga mötte det högkvalitativa, säger han. En märklig källarlokal (ja, han säger faktiskt så, märklig, om en lokal som mest liknar ett sådant där till cykelförråd förvandlat skyddsrum som finns i varje svenskt lägenhetshus byggt under 1900-talets mitt) med ett golv som var som ett jordgolv, eller okej, det var kanske av betong, men det var åtminstone sprucket och slitet, och i taket gick avloppsrören från våningarna ovanför och man hörde hur det skvalade när någon spolade däruppe.

Han låter lyrisk när han beskriver det. Man tänker: hade karln aldrig tidigare varit i en källare? Aldrig gått ner i tvättstugan med en bok under armen och läst och väntat på torktumlaren? Det här handlar förstås inte om denne professor. Han är överhuvudtaget en bisak. Men när jag hör att Akademien under året ska dela ut inte mindre än två nobelpris påminns jag om den där svärmiska tonen och om den disposition som kan anas bakom den. Professorn var ju långt ifrån den ende som föll för skenet där i källaren.

Det är liksom så ytligt alltihop, den simplaste sortens kontrastverkan: konst som kallas hög och betong som kallas låg, och så alla dessa intellektuella, som allihop menar sig vara människor av en mer skarpsynt sort, som låter sig hypnotiseras. Det är besynnerligt, och det stärker mig i en förvissning jag haft länge: man ska passa sig för människor som har det där behovet, som dras till utanpåverken. För dem kommer skenet förr eller senare bli viktigare än allt annat.

Kanske hade det varit bättre om Akademien befriats från Nobelpriset ännu en tid. Det är ju näppeligen detta pris som är dess poäng. Det är tvärtom en guldkantad bagatell, ett undantag i en verksamhet som i huvudsak handlar om andra, långt mer vardagliga och därför viktigare ting: stipendier, språkvård och mindre högprofilerade priser, förstås till författare, men också till svensklärare och bibliotekarier. Efter en kris som tycks ha haft sin upprinnelse i att människor med fel slags läggning — de äregiriga och makthungriga, sådana som lockas av flärden — tagit alltför stor plats, borde då inte det naturliga vara att upprätta ett avstånd till just denna flärd?

Att så här snabbt vilja återgå till det tidigvarande luktar väl mycket önskan om enkel business as usual.

The post För tidigt med Nobelprisutdelning first appeared on Opulens.