RÅG I RYGGEN. De högerextremas misstro mot medierna delas inte av allmänheten, skriver Stefan Bergmark apropå den i veckan uppmärksammade filmen där en flicka misshandlas av ett gäng.

I veckan har ett vidrigt videoklipp från den högerextrema sajten Samhällsnytt delats flitigt på nätet. Ett gäng ungdomar som misshandlar en liggande flicka. När och var detta skett samt vilka offret och gärningsmännen (eller gärningsflickor om vi ska förlita oss på nätrykten) är än så länge okänt. ”Döda henne wallah” citeras det i sajtens rubrik och flera som upprörts, bland dem Sverigedemokraternas rättspolitiska talesperson, har krävt utvisning ur landet.

På sociala medier kan man lätt få uppfattningen att svenska folket vänt så kallade gammelmedier ryggen. Att ingen längre litar på vad våra dagstidningar, radio eller tv förmedlar. Det är långt från de faktiska förhållandena.

De högerextrema så kallade alternativmedierna framställer gärna sig själva som journalistiska produkter fullt jämförbara med säg Dagens Nyheter eller public service-kanalerna. Ja, de drar sig inte för att till och med framställa sig som lite bättre. Att deras artiklar, poddar och tv-sändningar på webben inte räds sanningen med stort S som ”PK-media” däremot gör allt för att dölja.

Institutet för mediestudier presenterade för ett och ett halvt år sedan en undersökning i samarbete med SOM-institutet. I den framgår att fler än fyra av fem svenskar anser att nyheter i svenska medier i allmänhet är mycket tillförlitliga. Riktigt intressant blir det när man tittar närmare på de politiska sympatierna hos respondenterna. Samtliga riksdagspartier ligger på över 80 procent, när man frågar efter sympatisörernas förtroende för media, utom Sverigedemokraterna som med sina 63 procent drar ned medelvärdet.

Givetvis påverkas journalistiken i det enskilda fallet av vem journalisten är. I vilken omfattning är förstås svårt att slå fast. Men 68 procent av svenskarna anser att journalister ofta vinklar nyheter efter egna åsikter. Bland Sverigedemokraternas väljare är den siffran hela 82 procent.

Nyhetsmediernas publicister måste därför ta sig både en och två funderare på vad som kan göras för att stärka dom aktierna.

Och när det kommer till rapporteringar kring brottslighet och invandring är den allmänna skepticismen till nyhetsmedierna som mest utbredd. Endast 34 procent av såväl de rödgrönas som de borgerligas sympatisörer känner förtroende för medias rapportering om invandringen. Bland Sverigedemokraterna är den siffran nere i blott 12 procent.

Så. Vad som är sanningen med stort S eller ej överlåter vi nog till filosoferna att utreda. Fakta är i alla fall att de högerextremas mediebild, som de trummar ut i de sociala medierna, inte riktigt överensstämmer med allmänhetens. Inte generellt i alla fall, även om det finns bevakningsområden där de traditionella nyhetsmedierna alltså inte står högt i kurs. Nyhetsmediernas publicister måste därför ta sig både en och två funderare på vad som kan göras för att stärka de aktierna.

I det arbetet är det också viktigt att tydliggöra skillnaderna mellan de högerextrema så kallade alternativmedierna och seriösa nyhetsmedier. Hos de senare kan visserligen konsumenterna hitta både enskilda journalisters subjektiva bedömningar i rapporteringen liksom att vissa perspektiv ibland är uteslutna i bevakningen. Men att endast lyfta fram fakta som gynnar den politiska sida mediernas ägare tillhör är inte nyhetsjournalistik – det kallas propaganda.

Om vi bortser från möjligheten att den i veckan spridda filmen inte är fejkad, att exempelvis den kommenterande rösten från han som filmar är inlagd efteråt, samt blundar för hänsyn till offret, så inställer sig ändå några kritiska frågor. Jag har kollat igenom videon flera gånger och hör ingen ropa ”Döda henne wallah”. Möjligtvis är det något min hörsel missar men det jag hör på filmen är i alla fall uttalat på svenska. Sannolikheten är alltså stor att vi här talar om svenska medborgare som bland annat Sverigedemokraternas tilltänkta justitieminister vill utvisa.

Ungdomsvåld och sprängningar är spektakulärt men våldet i Sverige eskalerar inte generellt. Att extremhögern ger en annan bild har förstås att göra med att de vill koppla den till invandringen. Publiceringen av den vidriga misshandelsfilmen är ett skolexempel på vad som inte är journalistik men utger sig för att vara det. Nå väl. Som undersökningen visar har de senaste årens högerextrema propagandaflod inte helt undergrävt förtroendet för seriösa medier. Ännu finns det hopp.

The post Propaganda vs journalistik first appeared on Opulens.

FÖRTROENDEPROBLEM. Dagens Nyheter experimenterar med olika rubriker till samma text. Lisa Bjurwald tycker att tidningen ska låta bli att tulla på sakligheten.

Först tror jag att Dagens Nyheter har gjort en i den snabba digitala nyhetsvardagen inte helt ovanlig miss. Man har råkat publicera samma artikel flera gånger på DN.se:s förstasida. Men när jag kikar in igen lite senare samma dag ser jag plötsligt vad tidningen håller på med: ett live-A/B-testande av rubriker med läsarna som ovetande försökskaniner.

Först kommer den lite torra och konstaterande: “Sällan blir klassklyftorna i Sverige så tydliga som nu.” Sedan kommer den helt annorlunda och slängigare: “Vart reser du på semestern, lilla vän?” Den sistnämnda upprepas dessutom på två ställen på ettan. Men alla tre rubriker och puffar leder alltså till exakt samma text.

Förfarandet känns inte alls etiskt. Som läsare förutsätter du, och sätter din tilltro till, vissa fundamentala överenskommelser med tidningen du konsumerar. En sådan är att ett flertal olika rubriker med olika ton inte kan handla om samma artikel. Tänk själv hur konstigt det skulle vara om detta blev praxis: först dyker det upp en sober “Kontrovers kring S-politikers uttalande om bostäder”, sedan scrollar du ned på ettan och ser den sensationella “EXTRA: Kris i riksdagen efter Anderssons attack på Svensson”, bara för att lite längre ned tro att du stöter på en tredje nyhet, denna gång med den krönikeartade rubriken “Vem har egentligen rätt att bo i Stockholm?”

Det talas om att vi lever i eller åtminstone är på väg in i ett post-truth-samhälle, en journalistisk mardröm där det alltid finns olika varianter av sanningen och där kalla, oberoende fakta som vi alla kan skriva under på är en spillra från en mindre komplicerad gårdag. Sedan även stormakten USA valt en manipulativ, presshatande populist till ledare har farhågorna spätts på ytterligare. I Donald Trumps värld kan misshaglig rapportering om Vita huset plötsligt avfärdas som fake news – och miljoner sympatisörer köper det.

Det är viktigt att vi i medierna inte bidrar till den utvecklingen. Visst kan det finnas flera olika vinklar på samma nyhet, men låt oss hålla det lika tydligt som tidigare: en ledarskribent tycker och analyserar på ledarsidan, en onlineenkät efterfrågar läsarnas åsikt i frågan, en korrespondent jämför med ett liknande fall i utlandet och så vidare. Jag tror att tydlighet och transparens är helt centrala för att behålla läsarnas förtroende i en märklig samtid, full av paranoia och konspirationsteorier. Man ska heller inte underskatta läsarnas irritation över (den rättmätiga) känslan att ha blivit lurade.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Till och med i medierna finns flera sanningar first appeared on Opulens.

PERSONLIGT. “Det finns fler syften än vad jag kan räkna upp: musik är rogivande precis som den kan vara hetsande, den kan vara sorgsen likaså glad, den kan få oss att känna närvaro eller skapa avstånd mellan oss och andra”, skriver Linda Bönström.

Krönikor är en historisk framställning i tidsföljd, om vi ska ta Svenska Akademins Ordlista på orden, vilket det nog kan vara en rimlig ansats. Jag är uppvuxen i ett skolsystem som tydligen ansåg att förmågan att skriva krönikor stakade ut vår ljusa framtid, käckt och personligt skulle det vara. Kanske är det inte av ren slump att man finner ordet krönika på samma sida som ordet kräkmedel. För har det inte blivit för mycket av alla dessa pretentiösa tolkningar, krönikor, som namnkunniga skribenter plitar ner som om det vore någon vedertagen sanning de talar om? Det går inte förneka att vi lever i tyckarnas tid, ett jädra välbetalt tjatter. Men jag är inte den som är den! Jag påstår inget annat än att följande är min värld.

I stort sett varje morgon går jag upp klockan fem och gör mig redo för dagen – vilket är ett stort uttryck för något som egentligen handlar om att klä på sig och borsta tänderna med ena handen medan jag hamrar på tangentbordet med den andra. Vid denna oanständiga tid på dygnet använder jag mina hörlurar, det är viktigt vad jag lyssnar på som om det satte tonen för resten av dagen. Och min vakenhetsgrad är ytterst beroende av detta upplägg.

När jag traskat iväg till bussen och lutat mig tillbaka i sätet så ger jag mig själv ytterligare en halvtimme med hörlurarna, som om av nåden given. För så är det, musiken är som en livsnerv, som något likt halspulsådern driver den livet framåt utan att man för den sakens skull alltid är medveten om dess verkan. När eftermiddagarna kommer och tröttheten blir alltmer som ett envetet surrande som vägrar att försvinna, ja då kliver musiken återigen in i ringen. Möjligen till grannarnas förtret.

Jag blev sjuk och musiken höll mig sällskap de där veckorna på sjukhuset när jag satt uppkrupen i en fåtölj framför det stora fönstret och tittade ut på de tunga snömassorna. Några år tidigare hade jag varit inlagd på samma sjukhus men av betydligt gladare skäl – nåja, om man inte räknar med hur svinont ett kejsarsnitt faktiskt gör – nämligen min dotters födelse. En kväll satt vi för oss själva i teverummet, för mig också känt som pappornas fristad, Lilith och jag. Jag höll henne i timmar medan teven visade en konsert med Elvis Presley och jag minns hur tårarna långsamt började rinna ner för mina kinder när han spelade Sinatras My Way.

Rationellt kan man konstatera, vilket säkert alla karlar i fristaden skulle hålla med mig om, att efter en förlossning är kvinnor som känslomässiga tyfoner men jag vill hävda att det inte var av hormoner utan av musiken som jag grät. Okej, jag kan sträcka mig till att det kom sig av lite av varje, men det är ett för mig oförglömligt minne.

När jag ordnade med min pappas begravning var musiken för mig det viktigaste. Musiken fick säga allt som jag inte kunde, och den återgäldade mitt förtroende. Alla har vi väl dessutom haft tillfällen när våra hjärtan känts som krossade tomater och man kan lita kallt på att just då spelar vi de sorgligaste låtar som vi möjligen kan tänka oss. Gärna på repeat.

Den mänskliga kulturen har alltid burit musiken med sig. Oavsett var och oavsett när så har den haft den mest centrala av roller både i det offentliga och i det privata. Det finns fler syften än vad jag kan räkna upp: musik är rogivande precis som den kan vara hetsande, den kan vara sorgsen likaså glad, den kan få oss att känna närvaro eller skapa avstånd mellan oss och andra.

Jag vet inte om mänskligheten ska anses vara konsumenter eller brukare av musik, kanske kan man till och med vara missbrukare. Jag tror att många människor lever mer med toner än vad de lägger märke till, vi gör vår egen ljudbild, vi är våra egna producenter. Gemene man borde få skriva fler krönikor om musik, det är ett sätt att närma oss varandra, att våga vara personlig, att våga inte vara experter. Att låta fler få dela sin historiska framställning i tidsföljd med musiken som ciceron, här i tyckarnas tid, gör den inget annat än stark och versatil.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post När allt är toner first appeared on Opulens.