KALLT KRIG. “Svenska politiker borde lyssna på kritikerna i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen”, skriver Lars Borghem efter att ha följt rikskonferensen Folk och Försvar i förra veckan.

Äntligen stod försvarsministern i talarstolen på rikskonferensen Folk och Försvars andra dag i måndags förra veckan. Peter Hultqvist hävdar att det kalla kriget startade med blockaden av Berlin och kuppen i Tjeckoslovakien. ”I slutet av 1940-talet förstärkte Tage Erlanders regering försvaret och totalförsvaret kom att genomsyra hela samhället.”

Hultqvist fortsätter: ”Det kalla kriget upphörde 1989-1990”. ”2008 utbröt ett krig i Georgien. Den ryska militära aggressionen mot Georgien var och är oacceptabel”(!). Vidare: ”2014 annekterades Krimhalvön av Ryssland. Striderna i östra Ukraina pågår än i dag.”

Hultqvists uppfattningar om kriget i Georgien 2008 och annekterandet av Krim är båda häpnadsväckande enkelspåriga. Här en genomgång av synen på några andra annektioner. Det är mot denna bakgrund man måste se ökningen av försvarsanslagen de senaste åren, menar han. Den fyrtioprocentiga ökningen 2020-2025 som beslutades av riksdagen i december 2020 är den största sedan 1950-talets början. Särskilt strategiskt viktigt är luftförsvaret med Patriotsystemet där den första enheten kommer att levereras i slutet av året. Om Patriotsystemet och dess troliga brister skrev jag i Opulens den 27 januari 2020.

När jag lyssnar på Peter Hultqvist på Folk och Försvars konferenser eller när han besöker Pentagon eller Paul H. Nitze School of Advanced International Studies vid Johns Hopkins-universitetet undrar jag om han är medveten om att den syn han företräder har varit föremål för en intensiv debatt bland forskare och amerikanska politiker sedan andra världskriget. Sin i sak militärt aggressiva framtoning delar han med en annan talare på rikskonferensen, Carl Bildt, som också genomförde värnplikten under vapenfri tjänst.

Paul Nitze som tjänstgjorde i flera olika presidentadministrationer under en lång karriär var en av de hårdföraste kalla krigshökarna. Här en fullödig och välvillig presentation av hans gärning. Nitze trodde att USA måste ha en militär överlägsenhet i världen och bidrog stort till uppbyggnaden av nya vapensystem. Nitze förespråkade att Nato skulle vara den som först tog till kärnvapen om en konflikt föreföll oundviklig, en strategi som USA alltid har omfattat. Ryssland anslöt sig till samma doktrin år 2000.

Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade.

Daniel Ellsberg uppger i sin bok Domedagsmaskinen att Nitze redan 1946 skrev en rapport som visade att Japan hade kapitulerat även utan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och även om Ryssland (rapporten säger Ryssland och inte Sovjetunionen) inte hade anslutit sig till kriget eller en amerikansk invasion inte hade planerats. Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade – med atombomberna, som en maktdemonstration mot den tidigare allierade Sovjetunionen.

Ett år efter Hultqvists besök i Washington 2017 håller James Mattis ett tal på samma plats, där han betygar Paul Nitze sin aktning och påannonserar starten av ett nytt kallt krig.

Årets rikskonferens bekräftar bilden av att stora delar av det officiella Sverige helt har accepterat den amerikanska elitens perspektiv på världens affärer. Hultqvists historieskrivning när det gäller det kalla kriget anpassas till en sådan syn. För den som vill ha en översikt med en tidslinje för det kalla kriget är Wikipedias artikel på engelska en hygglig början. Den svenska versionen är något magrare.

En ledare i Dagens Nyheter den 12 januari 2021 förfäktar att ”Som de flesta vet är Sverige redan på många sätt ett Natoland” (jo, vi vet). Vidare: ”Sverige bör gå mot ett fullt medlemskap. Och regeringen bör lära sig att lyssna på riksdagen.” Dagen innan har DN publicerat en undersökning om svenskarnas inställning till Nato. ”Opinionen i Nato-frågan har ändrats. Andelen motståndare krymper. Nu väger det jämnt mellan ja och nej, enligt DN/Ipsos.”

Man kunde kanske hävda att i en liberal demokrati där liberala medier har bearbetat opinionen i decennier, bör man ändå lära sig att ta hänsyn till opinionen i olika frågor, som frågan om Nato eller skolan.

Av Eyvind Johnson läser jag regelbundet om Hans nådes tid och ibland också vårtalet han höll till studenterna i Uppsala för snart 70 år sedan, i maj 1951.

Om storverket Hans nådes tid skrev Ulrika Kärnborg i DN: ”Johnson är varken överdrivet sentimental eller nostalgisk när han exakt beskriver vad som förloras när det lilla går upp i det stora och hur människorna i det lilla mals ner när historiens tunga vagnshjul kör över dem.”

Kärnborg läser boken i ljuset av utvecklingen i Europa. ”Den som sörjer och står fast i det gamla regionala kan ändå bli en vinnare i det nya imperiala, i alla fall om han eller hon har bokvett, lär sig att böja nacken, acceptera det ofrånkomliga och le mot överheten.” Jag ser talen från rikskonferensen och tänker att de som nu böjer nacken mot överheten gör det mot USA och Nato. De tror att krig, tortyr, flyktingströmmar och att oskyldiga varje dag dödas av amerikanska drönare är att acceptera det oundvikliga. De har lärt sig att böja nacken eftersom det har främjat deras karriärer.

I sitt vårtal angrep Eyvind Johnson medlöparna som översåg med Sovjetunionens övergrepp och som kallade sig fredsvänner men attackerade USA och Storbritannien. De mumlar. De antyder. De är oansvariga, sa Johnson. Många av fredsvännerna och de intellektuella kände sig träffade och försökte försvara både sina egna ståndpunkter och Sovjetunionen. Det gick inte så bra.

Men då, under det kalla kriget, var det kommunismen och Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som var fienden för väst. I dag har de fienderna förvandlats till Ryssland med i princip samma elitstruktur som USA där pengarna och den militära uppbyggnaden i stor utsträckning styr politiken. Både USA och Ryssland (Kina också för den delen) är oligarkier som styrs av kapitalistiska principer. Men vilka är medlöparna till det enda världsomspännande imperiet i dag? Vilka böjer nacken?

Flera av talarna på rikskonferensen talade om Joseph Biden och vad hans nya administration kan betyda för utrikespolitiken mot Ryssland och Kina. Särskilt Edward Lucas från Center for European policy analysis, som delvis finansieras av vapenindustrin men även Veronika Wand-Danielsson, chef för Amerikaenheten på Utrikesdepartementet och tidigare Nato, var måna om att visa hur väl de kände flera av namnen som Biden vill ha som sina medarbetare.

Lucas var glad att Sverige är tillbaka när det gäller att konfrontera Ryssland. Båda nämnde Victoria Nuland. ”Intressant att hon får en så viktig position i State Departement”, sa Lucas. ”She knows Ukraine backwards.” Nuland var mycket aktiv före kuppen mot regeringen i Ukraina i februari 2014.

Nu protesterar 25 olika organisationer i USA mot att senaten godkänner hennes utnämning. ”Hon hade en nyckelroll när det gäller att underlätta kuppen i Ukraina vilket skapade ett inbördeskrig som har kostat 10 000 liv och fördrivit över en miljon människor. Hon har spelat en nyckelroll när det gäller att beväpna Ukraina. Hon förespråkar radikalt ökade militärutgifter, utvidgning av Nato, fientlighet mot Ryssland och ansträngningar att störta den ryska regeringen.” USA har spenderat 5 miljarder dollar på att påverka politiken i Ukraina.

Mike Lofgren, som tillbringat 28 år som tjänsteman i den amerikanska kongressen, varav många med finansieringen av säkerhetspolitiken, beskriver situationen efter USA:s ansträngningar att byta ut regimen i Ukraina och efter den ryska annekteringen av Krim. Lofgren återger stämningen under ett möte med vapenleverantörer i Washington som på gränsen till euforisk.

Förutom Victoria Nuland som hon känner sedan tiden som svensk Nato-ambassadör nämner Wand-Danielsson Tony Blinken och Jake Sullivan. Tony Blinken som Biden föreslår som utrikesminister har samarbetat med Biden under lång tid. Han påverkade Biden att stödja kriget mot Irak och när kaos senare blev resultatet föreslog han att Irak skulle delas i tre delar efter etniska identiteter. Han skrev i New York Times 2017 att Donald Trump borde ytterligare beväpna Ukraina. Blinken stödde Obama när det gällde att hjälpa Saudiarabien med kriget i Jemen. Han stöder vapen till Israel oavsett vilken politik Israel kommer att föra. Tony Blinken är en förespråkare för ett nytt kallt krig mot Ryssland och Kina som journalisten Ben Norton visar i de här videoklippen. Inte underligt att Edward Lucas och Veronika Wand-Danielsson båda ser fram mot att samarbeta med Nuland, Blinken och Sullivan.

Jake Sullivan föreslås som ny nationell säkerhetsrådgivare. Sullivan är också en krigshök och tidigare medarbetare till Hillary Clinton. Han är medansvarig för anfallet på Libyen och det påföljande sönderfallet av landet. När det gäller att stödja islamister eller fascister om dessa är ett hot mot en gemensam fiende som Putin, Iran eller Assad skiljer han sig inte från andra av Bidens kommande medarbetare. Wikileaks publicerade ett telegram från Sullivan år 2012 där han skriver att al-Qaida är på vår sida i Syrien.

Jag tror inte att någon på Folk och Försvar nämnde Bidens förslag på chef för CIA, William J. Burns, så jag får väl göra det. Redan i slutet av december fick Biden rådet att föreslå Burns av Melvin Goodman, analytiker på CIA 1966-1990 och numera professor på Johns Hopkins-universitetet. Goodman menar att Burns kan återupprätta förtroendet för organisationen. Många av de tidigare cheferna eller de som nu föreslagits har en bakgrund där de försvarat tortyr, övergrepp, mörkläggning av skandaler, hemliga krig och politisering av organisationen.

Även Ray McGovern som var analytiker på CIA i 27 år och ansvarig för frågor som gällde Sovjetunionen, är också försiktigt positiv till Burns men beskriver även svårigheterna att leda en så stor organisation. Artikeln i Consortium News innehåller också ett läsvärt avsnitt om Victoria Nuland.

Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet.

Burns var ambassadör i Ryssland 2005-2008 och rapporterade hem till Washington om hur ryssarna såg på utvidgningen av Nato. Utrikesminister James Baker hade lovat Michail Gorbatjov i februari 1990 att Nato inte skulle röra sig en tum mot öster efter att Tyskland hade återförenats. Men i början av 2008 hade Nato utvidgats med Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

Den 1 februari 2008 skickar Burns ett telegram som också går till Nato och EU. I telegrammet tar Burns upp hur ryssarna ser på situationen i Ukraina och Georgien, länder som Hultqvist också nämnde i sitt tal. Kanske har han läst telegrammet men har han aldrig visat tecken på att han begrundat dess innehåll.

Den 12 december 2017 publicerade den beundransvärda National Security Archive i Washington ytterligare dokument som visar att inte bara Burns utan också politiker och utrikespolitiska ledare som Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner försäkrade att Nato inte skulle expandera österut.

John Kiriakou, också med en bakgrund i CIA och som satt 23 månader i fängelse under Barack Obamas tid som president för att ha motsatt sig tortyrprogrammet som godkänts av George W Bush, är också försiktigt positiv till Burns. Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet under Bush och dåvarande CIA.

Kritik av den amerikanska utrikespolitiken brukar i Sverige avvisas med att argumenten stöder Putin eller Kina. Men det finns i USA en stor och kunnig opinion hittills i minoritet inom och utom de båda stora partierna men också bland personer som arbetat på höga poster som politiker eller tjänstemän och som har en stark oro för vilka problem landet har fått på grund av den förda politiken. Både Harry Truman, när det gäller CIA, och Dwight Eisenhower när det gäller det militär-industriella komplexet har i stort varnat förgäves.

Svenska politiker borde lyssna på dessa kritiker i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen med olagliga krig, flyktingströmmar, stöd till islamister och fascister om det gynnar kortsiktiga geopolitiska intressen och orsakar lidande för civila i dess spår.

Jag tror att Eyvind Johnson, om han levt i dag, skulle ha lyssnat på dessa kritiker. Han hade förespråkat ett starkt Europa. Det kan du som läser detta också göra!

The post Att kritisera USA är inte att stödja Putin eller Kina first appeared on Opulens.

SATIR. Iodine Jupiter funderar över Sveriges beredskap inför ett krig. “Ändå borde vi kanske lägga ut krigsuppdraget på entreprenad (outsourca, på ren svenska) till någon som behärskar den ädla krigssporten. Till någon som kan den ännu bättre än vi. En konsult. En robust statsmakt. Ett globalt bemanningsföretag,” skriver han.

Den här texten handlar om en situation där försvarsmakten drar ner kalsongerna för att rädda landet med en robot. Och hur stressad man kan bli av det.

Jag hörde bombdetonationer mycket nära. Jag rusade fram till fönstret, såg flygplanen och förödelsen. Blixtsnabba tankar ilade genom mitt huvud. Vart skulle jag ta vägen? Telefonnumret till myndigheten ledde mig bara till: ”Var god dröj, ditt samtal är placerat i kö.”

Så mycket kunskap och kompetens samlad i en och samma organisation, tänker jag kokande av vrede där jag sitter i en överhettad tågvagn. I fem timmar. Ingen förklaring, inget vatten. Snart rullar vi nog igång, resonerar jag timme efter timme. Kanske hinner jag ändå med planet från Köpenhamn till mötet i Lissabon.

Sveriges försvarsmakt har SL och SJ som fixstjärnor. Ponera att krigsmakten inte fick iväg sin superräddningsrobot. Då får vi omedelbart höra: ”Ursäkta att du fått vänta, vi visste inte det var krig.”

Kontakten med försvarsmyndigheten är förmodligen lika smärtfri som den med SJ vid en krissituation. När det hettar till får vi raka besked om vad som händer och vad vi förväntas göra. Fantastiskt. Vi har svensk rationalism att se fram emot. Och att lägga skattepengar på.

Ändå borde vi kanske lägga ut krigsuppdraget på entreprenad (outsourca, på ren svenska) till någon som behärskar den ädla krigssporten. Till någon som kan den ännu bättre än vi. En konsult. En robust statsmakt. Ett globalt bemanningsföretag. Eller låta utfallet av ett schackparti avgöra vilka av det besegrade landets tillgångar som ska tillfalla vinnaren.

Krig är en konst som måste underhållas, precis som schack och balettfotboll. Svenska försvarsmuskler har inte varit i trim på 200 år. Efter fälttåget mot Norge 1814 har Sverige inte fått spänna bicepsen i strid. Ett högteknologiskt slagsmål tar inte längre tid än det tar för en boxare att gå in i ringen, göra knockout och lämna arenan. Ett angrepp från en stormakt lamslår landet på ingen tid.

Du ska ha erfarenhet för att få jobb, säger många. Du ska ha erfarenhet för att få kriga, menar jag. Efter decennier av organisation har Sveriges krigsmakt tagit lärdom av SL, SJ och framförallt Postnord. Svårslagen kompetens blomstrar i dessa bolag. Effektivitet, punktlighet, kundnöjdhet: ”Tack för du väntar!”

Ryssarna står i hallen och stampar. Men vad vill de ha? Vad har vi att försvara? Finns det något som är mer genuint svenskt än Bingolotto? Ryssarna får Bingolotto och drar sig nöjda tillbaka? Dalahästar, polkagrisar och Vasaskeppet får de inte, men vill säkert lägga vantarna på.

Intervjuar du ungdomar innan de gör militärtjänstgöringen om vad de vill värna om kan svaret bli − mobiltelefonen. Den är ju helsvensk. Språket måste också fucking värnas. Svenskarna är ett poesiälskande folk. Diktsamlingar säljer som smör i solsken. Ord som yes, nice och whatever är en del av den svenska identiteten.

Svensken är glad och lycklig när han kommer utomlands. Inte så mycket för vad han kommer till som vad han slipper ifrån. Han slipper döda någon som råkar nudda hans bil. Han slipper risken att stå för nära någon i rulltrappan. En outtalad regel i Stockholm är att man står på varannan avsats i rulltrappan. En tom plats till den som är framför och bakom. Även under rusningstrafik. Det har hänt att lantisar stått för nära. Då har de mördats och försvunnit.

Vissa anser det vara orättvist att den svenska folksjälen är en slavsjäl, utan kraftfull vilja till gemensam sak, ett instrument för främmande syften, politik, multinationella bolag. Det är lätt att uppfatta svensken som initiativlös, okreativ och osjälvständig. Att hon gärna väntar på sociala bevis, gör som andra gör. Då har vi inte en chans vid krig. Vi vet inte vad som är vårt och vad vi ska försvara.

Om sanningen ska fram är Finland bättre än vi på att mota Olle i grind. De har varit med när det visslat om öronen. Svenska generaler undrar hur man visslar.

The post Lugn, du är placerad i kö (när kriget kommer) first appeared on Opulens.

KVINNLIGA MILITÄRER. Frida Linehagen, plutonchef på Sjöstridsskolan, har varit inblandad i utställningen ”Kvinna – från högaffel till AK 5” , som pågår på Brigadmuseum i Karlstad 2018–2019. Linda Bönström har träffat henne.

Namn: Frida Linehagen
Ålder: 37 år
Familj: Make Peter, 36 år, döttrarna Elise, 7 år, och Tilia, 6 år.
Bostadsort: Karlskrona
Fritidsintressen: Studier i sociologi, yoga, löpning och att vara ute i naturen.

På Brigadmuseum i Karlstad pågår för närvarande utställningen ”Kvinna – från högaffel till AK 5”, där du deltar. Vad handlar utställningen om och vad kan besökarna förvänta sig att få se?

– Utställningen berättar om kvinnors öden och äventyr inom försvaret under 400 år. Den lyfter fram både kända och okända kvinnor och visar allt från soldathustrun till dagens kvinnliga yrkesofficerare.

Hur blev du själv involverad i projektet?

– Jag är yrkesofficerare, arbetar med jämställdhetsfrågor och forskar kring hur det är att vara militär och kvinna på en mansdominerad arbetsplats som Försvarsmakten.

Om du skulle få välja enbart en del av den här långa historien, vad skulle du säga har varit det viktigaste för kvinnor vid Försvarsmakten?

– Ja, du … det är ju väldigt inspirerande att följa berättelser om kvinnor för flera hundra år sedan som förklätt sig till män för att få strida. Samtidigt i modern tid var det ett mycket viktigt steg när kvinnor fick eller tog sig möjligheten att göra värnplikt 1980. Och så nu i dag när det äntligen är en könsneutral värnplikt.

Ni var flera som intervjuades inför den här utställningen. Har ni haft mycket gemensamt under era karriärer?

– Ingen aning. Jag har inte hunnit sätta mig in i det än tyvärr. Men det kan jag tänka mig.

Själv är du i dag plutonchef på Sjöstridsskolan. Kan du berätta lite om vad det innebär?

– Som plutonchef för kadetter är jag en mentor, förebild och chef. Jag följer mina kadetter i deras utbildning och undervisar även i ledarskap. Ingen dag är den andra lik och lektioner inomhus varvas med personliga samtal, utbildning i radar och segling i Atlanten. Mycket stimulerande och intressant!

Förra året skrev du en uppsats vid Linnéuniversitet som kom att publiceras som en vetenskaplig artikel. Vad är det du forskat om och kommit fram till?

– Jag har forskat om kvinnliga militärers erfarenheter kring att arbeta i en mansdominerad organisation och en engelsk version av den har blivit publicerad som vetenskaplig artikel. Jättehäftigt!

– Jag har i stora drag kommit fram till att politikerna ställer krav på mansodominerade organisationer, som Försvarsmakten, att öka antalet kvinnor, men att Försvarsmakten uppvisar en oförmåga och ovilja att uppnå det.

– De kvinnor som arbetar inom Försvarsmakten trivs bra i rollen som militär, men inte i rollen som kvinnlig militär, vilken blir en paradox i sig, så det inte går att komma undan.

Andra saker som hände förra året var ju också att Försvarsmakten gick med i uppropet #metoo under benämningen #givaktochbitihop. Du fick gå upp i försvarsutskottet och redogöra för situationen. Vad informerade du dem om?

– Jag berättade för dem hur det ser ut i Försvarsmakten i dag. Jag ville skicka med dem en känsla, för en sådan glömmer man inte. Jag gav exempel från min arbetsplats, där en del saker inte fungerar så som man skulle önska utifrån #givaktochbitihop.

– De frågade hur det var möjligt att saker som kom fram i #givaktochbitihop förekom inom Försvarsmakten utan deras vetskap. Jag svarade att de aldrig bjudit in mig innan, så jag hade inte haft möjlighet att berätta.

Du har själv upplevt kränkningar. Blev du ändå förvånad över hur det fortfarande sker inom Försvarsmakten?

– Mycket förvånad! Inte att det sker, men vidden och mängden både upprörde och förvånade mig. Många gånger pratar vi kvinnor i minoritet inte om kränkningar vi utsatts för, vi vill ju så gärna passa in, funderar på vår egen skuld och tänker att jag kanske bör tåla detta när jag visste vad jag gav mig in igenom att välja ett arbete inom Försvarsmakten.

– Detta är ju så klart alldeles galet tänkt, men #metoo har fått oss att förstå att vi inte är ensamma. Mycket kraft för förändring har skapats därur.

I vår kommer ett uppföljningsmöte. Kommer du att ha några förändringar att rapportera om?

– Ja, det kommer jag. Försvarsmakten har gjort en del förändringar som fått mer eller mindre genomslag i verksamheten. Olika förband har agerat olika men det krävs fortfarande väldigt mycket mer för att vi ska få till en varaktig förändring i organisationen. Ett sätt att påverka detta är den politiska vägen.

I och med att både kvinnor och män mönstrar i dag, hur tror du att situationen kommer att förändras?

– Jag hyser stort förtroende för många av våra yngre kollegor som kommer in i Försvarsmakten. För de flesta av dem är jämställdhet en självklarhet, mycket mer än för min generation.

– Samtidigt har den traditionellt manliga organisationen Försvarsmakten en utmaning i att möta dessa individer och ta till vara och lära av deras klokskap och att inte låta socialisationsprocessen ta över.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Helgporträttet: “Metoo har fått oss att förstå att vi inte är ensamma” first appeared on Opulens.