NYORDNING. ”Natomedlemskapet har skett på det i särklass mest odemokratiska tillvägagångssättet i svensk historia,” skriver Filip Hallbäck.

Den 7 mars 2024 markerar inledningen på en ny epok, i och med att Sverige blev fullvärdig medlem i kärnvapenalliansen Nato. Historieskrivningen tycks redan rulla i gång för att få den otroligt skamliga processen att falla i den kollektiva glömskan. Framtidens medieforskare och historiker kommer dock att kritiskt granska perioden 18 maj 2022 och 7 mars 2024, det vill säga, den svenska Natoprocessen.

Redan nu kan det konstateras att det hela har kantats av extrema eftergifter till både USA och den turkiska regimen, samt ett utbrett förakt för den svenska demokratin (minns att Sverige aldrig hade en folkomröstning om Natomedlemskapet, till skillnad från exempelvis EU-medlemskap, 1994 och EMU-medlemskap, 2003).

Sverige skämde ut sig

Kom också ihåg att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg så tvärsäkert hävdade att processen skulle gå fort och smidigt, men i realiteten skämde Sverige ut sig fullkomligt inför omvärlden under två års tid på ett sätt som svenska folket i allmänhet och såväl politiker som ledarskribenter i synnerhet inte riktigt själva inser.

I skrivande stund tänker jag särskilt på Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som på fullaste allvar skriver att Sverige kommer att förbli ”landet lagom”, trots Natomedlemskapet. Jag är inte alls övertygad om att så blir fallet.

Att Sverige blir medlem i Nato vid denna tidpunkt är som att ansluta sig till Warszawapakten i början på 1990-talet när Sovjetunionen kollapsade. Tajmingen för ett Natomedlemskap kunde inte ha varit sämre, eftersom västvärlden i allmänhet och USA-imperialismen i synnerhet håller på att vittra sönder och samman i bred bemärkelse.

Miltarisering till döds

Två indikatorer handlar dels om hur västvärlden håller på att militarisera sig själva till döds, dels hur västvärlden gradvis förlorar legitimitet i omvärldens ögon. Medan Brics-länderna på ett nyskapande sätt lagt grunden för ett ekonomiskt samarbete och ämnar öka sitt inflytande i det globala syd, fortsätter västvärlden på ett djupt otidsenligt sätt att investera både resurser och prestige i militär dominans i syfte att försöka bevara sin ensidiga position på den globala arenan.

Vidrig dubbelmoral

Det som tydligast illustrerar denna historiska brytningspunkt kommer till uttryck i de fundamentalt olika synssätten på Rysslands pågående krigföring i Ukraina respektive Israels pågående folkmord i Palestina. Västvärldens ledare uttrycker gemensamt sin solidaritet med ett land (Ukraina), men inte ett annat (Palestina) – trots att Israel hittills har mördat över 30 000 civila palestinier på knappt ett halvår, vilket är nästan dubbelt så många som av Ryssland mördade civila ukrainare på över två år. Denna vidriga dubbelmoral är uppenbar för länder utanför västvärlden.

Efter att den formella Natoprocessen fullbordats börjar flera statsråd nu ta bladet från munnen och förklarar vad medlemskapet kommer att innebära. Försvarsminister Pål Jonsson (M) meddelar i Ekot att han inte utesluter att värnpliktiga kommer att skickas ut i strid vid Natos yttre gräns (”När vi nu är allierade så kan försvaret påbörjas utanför Sverige”). Minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), ämnar investera i propaga… Förlåt, jag menar att ”öka kunskapsläget” genom specifika satsningar som riktar sig dels till ungdomar mellan 16 och 25 år, dels till en bred allmänhet.

En av mina grannar hade under två år den ukrainska flaggan upphissad på sin flaggstång. Idag är den flaggan bokstavligt talat ombytt till Natoflaggan. Varje gång jag får syn på den flaggan känner jag ett obehag inför framtiden, inte minst för hur det svenska medielandskapet kommer att formas i spåren av militariseringen.

USA-imperialismens förlängda arm

Hade jag haft modet, skulle jag gjort en Sinéad O’Connor-liknande aktion där jag sjöng ut min heliga vrede i direktsändning, rev sönder ett foto på Stoltenberg och ropade ”fight the real enemy”. För jag ser att Nato som USA-imperialismens förlängda arm i Europa, har skapat fler problem än vad den någonsin har löst.

Se bombningarna i forna Jugoslavien 1999 och Libyen 2011, liksom ”insatserna” i Afghanistan som pågick i över 20 år. Nato förlorade sitt existensberättigande för över 30 år sedan och borde ha skrotats, men i stället valde man – i brott mot de löften västvärlden angav till Michail Gorbatjov – att expandera österut och konstruera nya fiendebilder för att motivera kraftigt ökade försvarsbudgetar. Elefanten i rummet är givetvis vapenindustrin, vars intressen aldrig har varit demokrati eller mänskliga rättigheter, utan enbart vinst genom vapenexport.

Numera är Sverige en del av problemet, i och med Natomedlemskapet som har skett på det i särklass mest odemokratiska tillvägagångssättet i svensk historia. Den historiska domen över Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) kommer inte att bli nådig, i den mån de alls blir ihågkomna.

The post Det mest odemokratiska i ”landet lagoms” historia first appeared on Opulens.

LÅTSASDEMOKRATIN. “Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot?” Thomas Notini menar att det är Nato som borde sätta press på Turkiet och inte tvärtom.

I portalparagrafen till ”The North Atlantic Treaty”, Natos konstitution, läser man följande stolta och förpliktande deklaration från medlemsstaterna:

”They are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law.”

Med andra ord, man förbinder sig att försvara demokratin och vad som ovillkorligen hör därtill: rättsstatlighet, fria och oberoende medier, oberoende rättsväsende, yttrandefrihet och ett parlamentariskt system med fria och allmänna val.

1952, tre år efter att organisationen grundats, blir de två forna fienderna Grekland och Turkiet medlemmar. Grekland har under kriget varit ockuperat av Tyskland. Turkiet, som under första världskriget stått på den tysk-österrikiska centralmaktens sida, har under andra världskriget varit neutralt men efter påtryckningar från Stalin – om att upplåta Bosporen och Dardanellerna för att sovjetiska fartyg, civila såväl som militära, skall få fri passage till Medelhavet – blivit välkomnat in i den västliga försvarsalliansen.

1967 blir Grekland efter en statskupp hux flux en militärdiktatur, med en sådan regims alla kännetecken och specialiteter: massarresteringar, tortyr, tystade medier, medborgares flykt till fria länder etc. Allt med USA:s och västalliansens tysta stöd. Sju år senare, när en skjutgalen grekcypriotisk före detta journalist vid namn Nikos Sampson leder en statskupp på Cypern med syfte att ansluta Cypern till Grekland, tycker USA och västalliansen att det får räcka och understöder såväl Sampson-juntans som Aten-juntans fall. Turkiet ockuperar norra Cypern – också detta med USA:s och Natos goda minne – och skapar en konflikt som ännu, snart femtio år senare, inte är löst.

Om Turkiet 1952 uppfyllde Natostadgans krav? Vittnesbörden om det armeniska folkmordet 1915 fanns naturligtvis sedan länge i den västliga alliansens medvetande, liksom välgrundade uppgifter om senare förföljelser och trakasserier mot kurder och kristna minoriteter, men man valde skygglapparna och dövörat. Möjligheten att få upprätta flygbaser vid Turkiets östra och södra gränser vägde tyngre.

Men sedan nästan tjugo år heter Turkiets ledare som bekant Recep Tayyip Erdoğan, en man som utan statskupp och med hjälp av demokratins självmordsklausul – mandatet att avskaffa sig själv (jämför Tyskland 1933, Italien på 1920-talet) – har åstadkommit, steg för steg, vad statskupper normalt åstadkommer abrupt och med militära medel. Under hans ledning har Turkiet blivit ett land med tvångsnedlagda tidningar och tystade etermedier. Där finns fängelser fyllda av politiska motståndare, regimkritiker, journalister, författare, intellektuella. Det har blivit ett land där man aktar noga på vad man säger och till vem.

Utan några märkbara invändningar från Nato har Erdoğans armé bombat kurdiska städer och byar i grannlandet Syrien, och han tillkännager sin avsikt att göra det på nytt – samtidigt som han i den pågående konflikten om Natos utvidgning håller Sverige och Finland som gisslan i sina försök att få hela det västliga Europa att böja sig för sina krav om diverse ”erkännanden” och ”försäkringar”; att de utlämnar namngivna kurder, utan bevisning anklagade för terrorism, till Turkiet, och så vidare.

Erdoğan håller sig förvisso med många hatobjekt, men till de mest säregna hör Fetullah Gülen, den liberale muslimske humanisten som ursprungligen var hans vän och politiske meningsfrände. Det som från början förenade dem båda var kärleken till islam. I det tidigare kemalistiska styret, som var ett arv från statsgrundaren Atatürk, hade det upprätthållits en religionsfientlig agenda. Den påminde om den sovjetiska och hade på olika sätt drabbat både islam och de kristna minoriteterna. Inga religiösa symboler, inklusive klädedräkt, hade varit tillåtna i det offentliga rummet. Koranskolor hade varit förbjudna; böneutrop hade varit tillåtna, men inte på arabiska utan bara på turkiska. En grekisk-ortodox teologisk akademi på ön Halki hade stängts. Etcetera.

Gülen och Erdoğan gick hand i hand i strävan att återge islam en tydlig och positiv roll i det turkiska samhället. Men redan här torde deras uppfattningar ha börjat gå isär. Erdoğans mål var, och är, ett statsskick helt grundat på islam; Gülen och den rörelse han grundade, ”Hizmet”, (”Tjänst”), som inte är ett politiskt parti, verkar för islam inom ramen för en sekulär stat, för bred bildning och skolning (inte enbart religiös), för religiös tolerans och dialog mellan religionerna. (För den som vill veta mer om Gülen och hans rörelse rekommenderas M. Hakan Yavuz, ”Toward an Islamic Enlightenment. The Gülen Movement”, Oxford University Press, 2013.)

Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato.

Redan 1999 gick Gülen i exil i USA, men han och Hizmet har alltsedan dess fått klä skott för allt mellan himmel och jord. När en korruptionsutredning mot Erdoğans regeringsparti AKP startade 2011 anklagades Gülen och även CIA för att ligga bakom.

Gülen och Hizmet fick också skulden för det absurda militärkuppförsöket 2016, som var över på några få timmar men som ledde till att flera tusental påstådda eller verkliga Hizmetanhängare bland akademiska lärare, domare, högre statstjänstemän och praktiskt taget alla samhällsviktiga områden kastades i fängelse. (Hur lyckades man fylla dessa luckor?)

Erdoğan kräver förstås sedan länge av USA att Gülen utlämnas till Turkiet, men det kravet infriades inte ens under den uttalat Erdoğanvänlige Donald Trumps tid i Vita Huset.

Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato. När Putin 2015 i en TV-sänd ceremoni invigde en ny moské i Moskva, var Erdoğan en av hedersgästerna, sida vid sida med Tjetjeniens egen Quisling, Ramzan Kadyrov – som nu är en medaktör i det Putinska blodbadet i Ukraina. Erdoğans ”medlingsförsök” mellan Ryssland och Ukraina har knappast varit något mer än ett spel för gallerierna.

Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot? Har det aldrig slagit Jens Stoltenberg att man i dagens Turkiet har med en trojansk häst att göra?

Det är helt enkelt inte läge för att inom Nato sätta press på Sverige och Finland.

Däremot är det läge för Nato att, utifrån klart preciserade frågeställningar om principer och grundvärderingar, sätta press på Turkiet.

The post Natos trojanska häst first appeared on Opulens.

SKENBART HOT. “Baktanken torde nog vara, att vi ska kunna invitera amerikanska och brittiska krigsfartyg till innanhavet och erbjuda dem täckning från luftrummet, och detta även om vi inte själva är direkt utsatta för något fientligt angrepp.” Anders Björnsson är kritisk mot regeringens plötsliga längtan att ansluta Sverige till Nato.

Rysslands vidriga krig i Ukraina har skakat om vanligen sansade människors varseblivning. Det har tagits till intäkt för att Sverige bör stärka sin nationella säkerhet genom att överge sin traditionella alliansfrihet och ansluta oss till Nato. Och Rysslands inverkan på den svenska regeringens förestående ställningstagande i denna sak är naturligtvis avsevärd. Den ryske ledaren Vladimir Putin har skrämt upp opinionen och fått försvarare av den gamla svenska linjen att framstå som medlöpare. Det svenska (och finska) etablissemanget å sin sida har kopierat det ryska regeringssättet för att få igenom beslut, och i riksdagen (den svenska och den finska) kommer en Nato-ansökan högst sannolikt att godkännas med rent sovjetiska röstsiffror.

Detta har i sin tur krävt en historierevision av närmast Orwellskt slag, och oberoende public service-media har rättat in sig i ledet. Trots att en trägen Nato-lobbyist som generalmajor Karlis Neretniks har påpekat, att de ryska motgångarna i det ukrainska kriget har minskat sannolikheten för ett ryskt anfall på neutrala stater som Sverige och Finland och därmed paradoxalt nog bidragit till att öka säkerheten i vår del av världen, fortsätter experter av skilda slag att påstå att Sverige behöver beskydd och säkerhetsgarantier som aldrig tillförne. Dock, det ryska hotet mot oss är en skenfaktor. Man vill upp på triumfvagnen och pröva vingarna i riktiga äventyr. Sverige ska inte kunna stå utanför nästa storkrig – det är det underförstådda budskapet.

Så får man väl också tolka statsminister Magdalena Anderssons 1 maj-förklaring, att Sverige genom ett Nato-medlemskap kommer att få ett större ansvar för säkerheten i Östersjöregionen. Men väl knappast som en fredsfaktor utan en stridande kraft. Det betyder närmast, att vårt land ställer in sig på att gå på offensiven. Hur detta ska gå till utan existensen av en högsjöflotta, är synnerligen oklart. Baktanken torde nog vara, att vi ska kunna invitera amerikanska och brittiska krigsfartyg till innanhavet och erbjuda dem täckning från luftrummet, och detta även om vi inte själva är direkt utsatta för något fientligt angrepp. Det var ungefär så tyskaktivisterna i Sverige resonerade före första världskriget – fast något flygvapen fanns förstås inte då. Vi låter alltså på förhand förstå, att vi är beredda att ge understöd åt stormakters framfart, om och när den blir aktuell. Det hade vi inte behövt eller kunnat göra som alliansfritt land. Om dessa kommer till vår undsättning i ett kritiskt läge, är sedan en helt öppen fråga. Några absoluta Nato-garantier är aldrig utfärdade. Där ljuger de svenska lobbyisterna lika ohämmat som Putin och Lavrov.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I ledande regeringskretsar tycks man ha bestämt sig. De som har stått för någonting annat duckar. Försvarsminister Peter Hultqvist uppträder numera som en överkörd man. Också detta är ett sovjetiskt drag: ”demokratisk centralism”. Några talar sig samman. Partidialogens syfte är att bekräfta faktum; avvikande ska få sina politiska karriärer avhuggna. Ungdomsförbundet, kvinnoförbundet, de som förr kallades broderskaparna går emot, men vad betyder det, när Magdalena Andersson har finnarna i ryggen, och inte ens den annars karske Erkki Tuomioja vågar uppträda som dissident? Ryska takter där också, även om stormakten nu heter Amerikans förenta stater och inte Ryska Riket, Tyskland eller Sovjetunionen i nu nämnd ordning.

Jag undrar, hur man ska förklara denna servilitet, denna brist på mod. Handlar det om att kollektivet har brutit samman, att all makt idag ligger hos estradörerna, de som bara ansvarar inför sig själva? Trygghet har försvunnit, glädje har gått förlorad. Detta skrivs i de trista efterdyningarna av 1 maj 2022.

The post Det sovjetiska Sverige first appeared on Opulens.

NATO. “Utan en försvarsallians i någon form är ingen del av det demokratiska Europa säker i förhållande till en aggressiv och totalitär stormakt i öster”, skriver Thomas Notini som samtidigt varnar för en eventuell auktoritär utveckling av USA.

Alliansfrihetsbegreppets innebörd skulle idag kunna sammanfattas i två ord: Ukraina och intressesfärer.

Vi vill alla gärna tänka bort detta, önsketänka oss en verklighet som ser annorlunda ut, men verkligheten är idag alltför påtaglig och alltför brutal för att kunna ge utrymme för skygglappar, önskedrömmar eller nostalgiskt tillbakablickande.

Ingen säkerhetsdoktrin har evigt liv, inte heller den svenska alliansfriheten – och inte ens den säkerhetsdoktrin som Nato hittills byggt på. Ifall Donald Trump åter väljs till president kommer sannolikt USA att dra sig ur Nato, kanske också FN, och Europa i allt väsentligt bli hänvisat till sina egna försvarsresurser för att kunna stå emot det ökande hotet från det totalitära väldet i öster.

En politisk kommentator vid tyska Deutsche Welle kallade Joe Biden häromveckan för ”den siste transatlantikern i Vita Huset”, och kanske har han rätt. En amerikansk regering ”Trump 2” medför med ökande sannolikhet slutet för den amerikanska demokratin sådan vi hittills känt den. Det öppna, demokratiska USA – med alla sina fel och brister – skulle då riskera att efter hand cementeras till det som var på väg att ske under Trumps tid: en sluten, auktoritär stat.

Vilka följder detta skulle få för Nato liksom för FN är inte svårt att föreställa sig. Det skulle göra det nödvändigt för de demokratiska länderna i världen att sluta sig samman i en ny försvarsallians, liksom i ett nytt FN-liknande statsförbund – det sistnämnda har till och med redan förts på tal, i skuggan av det paralyserade tillstånd som vetorätten i FN:s säkerhetsråd för med sig.

Hur det än må förhålla sig med allt detta: Ensam är inte stark. Det känns som en plattityd i dessa dagar men förtjänar ändå att man blir påmind om. Varningar om att ”inte fatta förhastade beslut” klingar allt ihåligare i en tid då säkerhetsläget i vår nära omvärld ändras vecka för vecka, dag för dag, och allt på ett så dramatiskt sätt, att vissa beslut per definition måste fattas snabbt. Dit hör måhända just att skrota en säkerhetsdoktrin som blivit alltmer obsolet, hur gärna vi än önskar att det skulle förhålla sig annorlunda.

Utan en försvarsallians i någon form är ingen del av det demokratiska Europa säker i förhållande till en aggressiv och totalitär stormakt i öster. Detta kanske samtidigt som allt stöd så småningom uteblir från den partner i väst som vi förlitat oss alltför mycket på.

Det kommer i vilket fall som helst att bli nödvändigt att omvärdera åtskilligt av sådant som vi alltför länge tagit för givet.

The post Ensam är inte stark first appeared on Opulens.