ROMAN. Lis Lovén har med blandade känslor läst ”Krig” av den kontroversielle franske författaren Céline. Men hon konstaterar också att det är en bok som framstår som angelägen än i dag.

Krig av Louis-Ferdinand Céline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Norstedts

Den kontroversielle författaren Louis-Ferdinand Céline skrev Krig omkring 1934, men manuskriptet försvann och fick stor uppmärksamhet när det återfanns i Frankrike 2020. Nu finns romanen i svensk översättning av Kristoffer Leandoer.

Det går till att börja med inte att vara helt på det klara med vad Louis-Ferdinand Célines bok ”Krig” är för slags text.  

Varför är den här romanen då så svår att greppa initialt? Jag citerar:

Än så länge så föredrog jag helt enkelt det eländiga skick som jag tidigare var i, och som jag nästan dog av, frånsett struntsaker som smärta, (musik) och tankar. För närvarande var det ingen tvekan om att jag inte kunde svara på tilltal. Det blev det stora problemet, trots att jag fortfarande hade munnen full av blod och det vänstra örat igenkorkat av bomull dessutom.

Det ska i sammanhanget framhållas att ”Krig” är transkriberad utifrån ett handskrivet manusutkast. De franska redaktörerna fick tyda, iordningställa och tolka Célines handskrivna papper. I den svenska utgåvan har Norstedts valt att följa det franska originalets markeringar där ord och meningar varit svårtydda eller helt enkelt oläsliga.

”Krig” är verkligen inte någon dålig roman, men man måste nog ha varit med om en eller annan gränsöverskridande upplevelse för att känna igen tankens flykt och det osammanhängande. Texten må vara undflyende men bjuder också hårt motstånd under läsningen.

Kanske krävs det även ett visst mått av litterär medvetenhet för att förstå sig på luckorna i texten, just vid de hålrum där språket bär eller brister. På så vis anser jag att Célines text är angelägen även i vår tid. För något omvälvande sker ju med medvetandet i ett krig.  

Jag tror inte att Céline hade något entydigt budskap. Texten tycks vara skriven under en bearbetningsfas. Språket i sig måste föra honom vidare i medvetandets flykt på så sätt att han får ihop sin erfarenhet. Han verkar vilja chockera genom förmedlandet av de upplevelser han haft som följd av de skador han ådragit sig på slagfältet under första världskriget.

Céline yrar sig genom texten och här blottläggs något problematiskt. Det är nämligen på ett machovis han försöker bearbeta sitt trauma. Han tycks således förlita sig på sin sexualitet under sina prövningar på ett militärsjukhus. Det innebär att han inte riktigt tar till sig det lidande han själv och de andra patienterna går igenom. Att objektifiera blir ett skydd och en försvarsmekanism. Ja, det blir hans kaxiga manlighet som hjälper honom att stå ut.

Jag tycker ändå inte att man ska moralisera över litteraturen och vad som får sägas eller inte. Célines poetik är att se liv och dikt på distans, som ett sätt att uthärda. Man kan förstås ogilla hans sexism men i textens interna logik blir den litterärt giltig. Så, ja, på många sätt måste man skilja på dikt och verklighet. Ord måste få tänjas till ytterligheter ibland, och visst är det uppenbart att till exempel Henry Miller lärde sig åtskilligt av Céline.

Den sköra tråden är svår att gripa i tankens flykt, eftersom tanken hos Céline intimt hänger samman med de händelser han beskriver. Det finns i texten ett påtagligt modernistiskt flyt. Kriget kommer till slut i skymundan. Och Célines trauma gör att han måste rikta in sig på trivialiteter. Det är när sexualiteten hos Céline frikopplas från samhälle, kultur och socialt regelverk som det rent biologiska framträder i sin råaste form. Det finns, som sagt, ingen anledning att i litterärt avseende fördöma denna yttring. Märk väl att det var under 1900-talet vi fick uppleva den sexuella frigörelsen. Det är i ett sådant sammanhang Céline bör ses. Och jo, språket hos Céline flyter på, man får som läsare försöka hänga med i flykten… i väg, i väg!

The post Machoattityd och tankens flykt i ”Krig” av Céline first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Alice Winns debutroman. Den handlar om förbjuden kärlek med första världskrigets trauma som fond. Brännström konstaterar att ”In memoriam” är en i stort sett bra läsupplevelse trots en del fel och brister.

The post Alice Winn skildrar förbjuden kärlek med kriget som fond first appeared on Opulens.

TOKARCZUK. Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är tillbaka och det med besked, konstaterar Gregor Flakierski, som läst hennes senaste roman i svensk översättning, ”Empusion”.

Empusion av Olga Tokarczuk
Översättning: Jan Henrik Svahn
Albert Bonniers förlag

Nobelpriset har för många författare lett till obotlig skrivkramp. Andra åter behövde ta tid på sig för en återkomst efter priset.

Det tog Olga Tokarczuk åtta år att komma med en ny roman. Den är en veritabel häxbrygd av ekologism, feminism, skräckhistoria och folksaga. Med formulerings- och fabuleringsförmågan helt intakt.

”Empusion” utspelar sig på ett sanatorium för tbc-sjuka i bergstrakterna i Niederschlesien, då i Tyskland, numera i Polen. Parallellerna till Thomas Manns ”Bergtagen” är uppenbara.

En grupp herrar i olika ålder, med skiftande bakgrund och representerande skilda ideologier och åskådningar, är samlade på ett litet, begränsat, nästan slutet, ställe, där de för samtal och diskussioner kring diverse mer eller mindre aktuella – och väsentliga! – frågor.

De bildar en slags international med en blandning av nationaliteter, religioner och kulturer. Det är en mångfald som är något av Tokarczuks signum.

Huvudpersonen, polacken Wojnicz, är en ung ingenjörsstuderande från Lwów, då Lemberg i Österrike-Ungern, efter första världskriget i Polen, efter 1939 i sovjetiska Ukraina, och numera Lviv i den självständiga staten Ukraina.

Mycket mer mångnationellt och mångkulturellt än så kan det inte bli.

Debatterande herrar

Romanens handling utspelar sig hösten 1913, och de debatterande herrarna som diskuterar historiens slut och världens undergång på ett intellektuellt och synnerligen abstrakt sätt har förstås ingen aning om att den värld som de känner till kommer snart att läggas i ruiner och gå under i första världskrigets skyttegravar.

Det utmärkande för diskussionerna, förutom att de förs av män som älskar att höra sin egen röst, är att de alltid, oavsett ämne, mynnar ut i samtal, eller snarare monologer, om Kvinnan. Det blir en sällsynt uppvisning i monumental misogyni, det är ingen ände på fördomarna och föraktet, inte sällan serverade med pseudovetenskaplig arrogans.

Subtilt mångbottnad berättelse

Unge Wojnicz förhåller sig ganska reserverat till samtalen runt omkring honom, och föredrar att lyssna och lära. Bara det gör honom unik. Han är visserligen uppfostrad i en anda av manlighetskult och förakt för svaghet, ”kärringfasoner” som hans kärve men kärleksfulle far kallar det, men av olika skäl förmår han att hålla den traditionella manlighetens ideal ifrån sig och genom sitt ”säregna väsen” ifrågasätter han de vanliga kategoriseringarna i definitiva antiteser.

Han är den ende friske bland alla sjuka.

Berättelsen är subtilt mångbottnad. Den misogyna, manligt dominerande världen bygger i hög grad på miljöförstöring på många olika sätt. Men naturen slår tillbaka, och i romanen får den dessutom lov att stundtals vara berättarröst – i vi-form!

Fina personporträtt

Tokarczuks språk har en uppfriskande originalitet och lyster, det är häpnadsväckande fritt från klyschor och stereotyper, med levande naturskildringar och fint utmejslade personporträtt.

Hon är tillbaka och det med besked.

Om nu någon inte vet vad ”empusion” betyder (själv hade jag ingen aning), så är det en plats där det bor häxor, härlett från Empusa i grekisk mytologi, ett spöke utsänt av gudinnan Hekate.

The post Tokarczuk skildrar året 1913 i en häxbrygd first appeared on Opulens.

KÄNSLOSAM. “Till skillnad från många andra krigsskildringar är Kombattanterna ingen glorifierad och heroisk berättelse om de franska soldaternas blodiga batalj mot tyskarna, utan här skildras hur krig förlamar oss som mänsklighet.” Karaktärernas bevekelsegrunder är mångfasetterade och mångbottnade. Balansen mellan dem gör att den här serien därför får högsta betyg från Filip Hallbäck.

The post Stark och mångfasetterad krigsskildring first appeared on Opulens.

DUELLEN. Länge var duellen ett reellt inslag i Västerlandets kultur. Den som blev förolämpad förolämpade inte tillbaka, ty det var “bara ord”. Istället “kastade han handsken”. Idag kostar det intet (eller obetydligt) att tala illa om en motståndare; man lär inte bli utmanad på duell. Marcel Proust visar i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt) att Marcel vid en tillräcklig förolämpning inte skulle tvekat ett ögonblick. Författarens begrundan leder till att det inte var av hjältemod utan av fåfänga. Den unge Marcel, som trodde sig vara en fri ande, var i själva verket så beroende av andras tyckanden att han hellre löpte risk att bli dödad i duell än att folk såg ner på honom. På annat ställe hävdar Proust att Marcel vid fara, av samma “fåfänga”, inte skulle tveka att ställa sig i eldlinjen för att skydda en kamrat.

I sjunde delen av romanen ses saken ur en annan vinkel. Marcel kommer efter flera års vistelse på olika sjukhem till Paris då kriget (första världskriget) pågått en tid. Fienden står en mil från stadsgränsen. Soldaterna dör i tusental i det skyttegravskrig där tekniken tagit över och motståndaren är ansiktslös. Marcel möter soldater på sexdagarspermission. Det är som att på ett sjukhus möta en obotligt sjuk och låtsas att han har ett långt liv framför sig. Det finns en vördnad här hos Proust för unga människors offerberedskap. Fåfängan, vad gäller motiven, är som bortblåst.

På aftonen släcks Paris till skydd mot luftangreppen (flygplan och Zeppelinare). Det är mörkt som på landet före elektriciteten. Vilse i Paris ser den nu medelålders mannen hur ljus sipprar ut genom springorna i de stängda fönsterluckorna; han upptäcker en stad där festandet fått en större intensitet än före kriget. En permitterad soldat förundrar sig över att allt “är som vanligt”.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå valduellerna first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Dresden.

Dresden 1912. Med historiens facit i hand utstrålar bilden närmast det lugn som Hollywood lärt oss att förstå betyder precis tvärtom; att något stort mörkt snart är på väg att bryta ut.

1914 skulle det stora världskriget bryta ut, och hade det inte varit för det första hade inte heller det andra brutit ut. Tillspetsat finns det de som hävdar att det bara varit ett stort krig, och att åren 1918 till 1939 mest var att betrakta som en spänd vapenvila. Vad hände sen? Jo, så fullständigt pulveriserades Dresden under de allierades bombningar 1945.

Det har stötts och blötts i det evinnerliga om det var motiverat med detta bombardemang som fullständigt förintade en stad, och eftersom jag inte är krigshistoriker tar jag inte ställning fullt ut i den frågan, men staden har blivit ett enormt tröttsamt exempel på nynazistisk whataboutism. Så fort Förintelsen kommer på tal dyker det upp bruna troll och pratar om Dresden hit och Dresden dit. Staden var strategiskt viktig i sydöstra delarna av Tyskland vilket också framförts som ett försvar för detta verkliga massakrerande av en hel stad; det gällde att skära av alla möjligheter till tyska trupprörelser.

Så sänkte sig järnridån och Dresden hamnade i en periferi i DDR som ändå blev ett centrum på många sätt. Östtyskland såg ruinerna närmast som ett “tillfälle” att låta staden bli ett skyltfönster för socialistisk-modernistisk arkitektur, och det industrispionage mot västerländsk teknologi som landets eftersatta planekonomi var i behov av bedrevs just här i störst omfattning.

Upplägget var närmast som hämtat från dålig spionroman. Man bjöd delegater på stora blöta fester med galanta damer och sedan konfronterade man folk från Blaupunkt, Grundig, Volkswagen med smygtagna foton och utövade påtryckningar. Ta gärna och sök efter “Robotron East Germany” för att se hur resultatet av spionaget blev. Spindeln i nätet för detta förfarande var bland andra Vladimir Putin, som gjorde sin första tid som KBG-byråkrat här och han arbetade även med att genom dessa tvivelaktiga metoder få DDR:s ekonomi att rulla.

Om jag tillåts kalla detta lite ironiskt och diplomatiskt för att ”entreprenöriell fiffighet” så knyter det snarast an till en lång tradition av småskaligt hantverk och företagande i Sachsen. Det har framhållits att den största bedriften hos Weimarrepublikens starke statsman Gustav Stresemann (nämnd i förra veckans ”Tyska Vykort”) var att förena den här landsändan med sin svårflirtade konservativa mentalitet med de stora industrimagnaterna i Ruhr. Han lyckades faktiskt navigera en mittenpolitik som i möjligaste mån höll ihop ett splittrat Tyskland under mellankrigstiden.

Den småskaliga reaktionära mentaliteten har återkommit i Dresden och Sachsen igen. Numera är det centrum för Qanon, antivaxx, nynazism och andliga dårsekter som alltför ofta överlappar och i dessa träsk fiskar såklart AfD.

En mindre destruktiv konservatism går också att koppla till staden. Den har blivit något av ett praktexempel, en snuttefilt för ”Arkitektupproret” som bara gillar gamla hus och myser över att man här verkligen jobbat hårt på att rekonstruera vad som kallades barockpärlan som fanns före katastrofen 1945.

Men här på vykortet är det alltså 1912 och överklassen går där med sina höga hattar och paraplyer vid Brühlsche Terrasse och tror naivt att stora blodiga nationalistiska krig hörde 1800-talet till.

Men det finns en koppling. 1800-talets gaslyktor blev 1900-talets senapsgas. De stora lokomotiven i stål blev stridsvagnar och bombplan.

Dresden är en stad som summerar närmast alltför väl vad som varit både vackert och hemskt under förra seklet.

The post Tyska vykort: Dresden first appeared on Opulens.

1900-TALET. I Geniet från Breslau låter Lena Einhorn paret Habers strävanden avtecknas mot en historisk fond där skarpt tecknade miljöer från det tidiga 1900-talet bidrar till att skapa en förståelse för huvudpersonerna, skriver Elisabeth Brännström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Geniet från Breslau av Lena Einhorn
Förlaget Natur & Kultur

Den 22 april 1915 vid slaget vid Ypern i Belgien användes kemiskt framställda vapen för första gången i strid. Den klorgas som tyskarna släppte fram orsakade oerhörda lidanden och stora mänskliga förluster. Många ögonvittnesskildringar berättar om hur franska soldater, först och främst från det algeriska förbandet, låg döende i svåra plågor på slagfältet med fradga skummande runt munnarna. Klorgasen, som från början var tänkt att möjliggöra industriell framställning av konstgödsel, skulle senare komma att användas som insektsdödare för att till sist bli (ö)känd som Zyklon B, den giftgas som användes för att mörda oskyldiga människor i nazisternas koncentrationsläger.

Med tanke på att Zyklon B tog livet av många miljoner judar, känns det lite ironiskt att klorgasens upptäckare, kemisten Fritz Haber från Breslau, var av judisk börd. Haber hade under sin väg mot berömmelse, militära utmärkelser och Nobelpris ständigt känt av de fördomar mot judar som initialt hade hindrat honom från att stiga i graderna inom den tyska universitetsvärlden, men med outtröttlig energi hade han arbetat sig upp och i april 1915 var han på väg att uppnå det anseende han så hett längtat efter. Tyvärr hade Haber under årens lopp tappat en så stor del av sin moraliska kompass att hans fru, Clara, en likvärdigt begåvad kemist och den första kvinnliga doktoranden i kemi inte längre stod ut. Istället drabbades hon så svårt av det lidande Haber hade orsakat att hon tog sitt liv genom att skjuta sig med hans tjänstepistol efter giftgasattacken vid Ypern.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Lena Einhorn har nu valt att skriva en roman, Geniet från Breslau, om dessa två extremt begåvade människor som båda med stor envishet kämpade för att nå sina mål inom ett samhällsklimat som, trots sin aura av framtidshopp och tro på nya uppfinningar och vetenskap, även innehöll en skrämmande mängd väl etablerade fördomar, ofta riktade mot judar och kvinnor.

Paret Haber hade alltså mycket att kämpa emot, särskilt Clara som även hon hade judisk bakgrund. Både kvinnor och judar motarbetades inom universitetsvärlden och Clara släpade på en tung ryggsäck på sin väg mot framgång. Inte heller utvecklade sig äktenskapet med Haber till det kreativa samarbete mellan jämlikar som han hade utlovat under flera års envetet friande. Clara fastnade istället liksom många andra till stor del i hemmet, dåtidens klassiska kvinnofälla.

I Geniet från Breslau låter Lena Einhorn nu paret Habers strävanden avtecknas mot en historisk fond där skarpt tecknade miljöer från det tidiga nittonhundratalet bidrar till att skapa en förståelse för Fritz och Clara och det samhälle de levde i. Romanen gapar över otroligt mycket, alltifrån kvinnoförakt och antisemitism till Europas politiska och vetenskapliga utveckling från 1800-talet och framåt, utan att berättelsen därför förlorar sitt fokus. Inte minst framträdande är den underliggande frågan om vad som förvandlar vissa offer till förövare. Fritz Haber, det framgångstörstande offret som förvandlas till en hänsynslös streber, blir i Einhorns framställning oroväckande trovärdig medan Clara, den karaktär som förs närmast läsaren, får utgöra romanens plågsamt känsliga smärtpunkt.

En de starkaste scenerna i romanen är när Claras gråt tonar fram som ett sorgset ackompanjemang till ljuden från de panikslagna, fastkedjade försöksdjur som långsamt gasas ihjäl av Fritz Habers klorgas. En mycket tydlig hänvisning till den stora mänskliga tragedi som var på väg att drabba Europa.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Stark roman med historisk fond first appeared on Opulens.

FÖRNUFT OCH NIHILISM. Carsten Palmer Schale har i en tid då nationalism och fascism vunnit terräng gjort en omläsning av Thomas Manns roman Bergtagen och reflekterar här över den tyske författarens konservatism och vankelmod. Vad tänkte Mann om de två världskrigen? Svaret ges här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Thomas Manns roman Bergtagen handlar om den unge tyske borgarsonen Hans Castorp som kommer till det luxuösa sanatoriet “Berghof” i Davos. På höglandet får han ett helt annat perspektiv på livet “därnere” och kommer in i en annan tideräkning. Tre veckor skulle han vara där. För att hälsa på sin kusin. Det blev sju år för Hans Castorp i Thomas Manns roman Bergtagen (Der Zauberberg 1913-24).  Romanen översattes till svenska av Karin Boye 1929.

Det centrala i romanen, som jag ser det, är de diskussioner som förs mellan förnuftsmänniskan Settembrini och nihilisten Naptha. Hans Castorp lär sig mycket av frimuraren och författaren Settembrini och blir förälskad i Claudia Chauchat. Han lär sig också av Naptha. Både Settembrini och Naphta har drag av Thomas Mann själv, men Settembrini kanske än mer av Thomas bror Heinrich. Romanen, har det sagts, utvecklade sig till en skoningslös uppgörelse med de attityder och tankemönster som ledde fram till första världskriget. Jag är tveksam. I vilket fall som helst är boken mycket givande.

Settembrinis världsbild präglas i huvudsak av positivism, antropocentrism, nyttoetik. Napthas av allmän nihilism rörande moral och kunskap. Här bör måhända flikas in, att Heinrich Mann förefaller ha varit betydligt mer radikal (läs Undersåten) än brodern Thomas, som snarast — åtminstone inledningsvis — förfäktade en sorts ”deskriptiv” position, om än med humanistiskt problematiserande inslag (betänk Buddenbrooks, Tonio Kröger, Döden i Venedig). Den politiskt aktive Heinrich kan också ställas mot den Thomas som — för övrigt villigt brukas som förespråkare för tysk chauvinism – ja, rentav propaganda (se hans Betrachtungen).

Hans Castorp åhör diskussionerna mellan Settembrini och Naphta, men tycks mig märkligt ”neutral”. Vad Castorp går in för, som kanske den äldre Thomas Mann, är en kompromisshållning. Han framstår ingalunda som aggressiv, men han håller hela tiden fast vid ett ”delvis”. Napthas dunkla och irrationella nihilism bejakar han, så länge den rör människor. Men inte utan reservationer. Även relationer måste betraktas rationellt. Castorp (och Mann) instämmer sålunda i Settembrinis androcentrism (alla likas värde), men har ingen åsikt om nyttoetiken. Castorps ”humanism” är en det oförklarligas ”humanism”. Helt annan etik tycks också framstå som ett bättre alternativ än utilitarismen.

Det hela havererar. Mot kriget kan inte Castorp agera. Inte heller Mann. Båda förefaller handfallna och oförstående. Senare ser det faktiskt ut som om det var nazismen som bröt med Mann snarare än omvänt. Hade däremot Castorp och Mann prioriterat en annan möjlig kombination av Settembrinis och Natphas idéer så hade undfallenheten 1914 och principlösheten kanske 1933 kunnat motverkas.

I synnerhet kunde de ha tagit nyttoetiken mer ad notam, oavsett en möjlig klangbotten i Napthas moraliska nihilism. Även Naptha är ju medveten om, och accepterar, det mänskliga; även om denna mänsklighet vore irrationell och ”mystisk”. Åt det hållet resonerar faktiskt också Thomas Mann i Europa vakna! som kom ut i Sverige 1938. Bristen på nyttoetiska kalkyler får dock, som jag (och exempelvis Nordahl Grieg) hävdar, Thomas Mann på fall. Dock ej Heinrich Mann! De som var beredda att göra moraliska kalkyler i termer av volymer, och som lade vikt vid lycka och lidande, var det än förekom, och oavsett förtjänst, kunde också i ett politiskt kaotiskt 30-tal vara uppmärksamma på det unikt onda i nazismen.

Problemet — huvudproblemet — med Castorp, som trots sin hygglighet och humanism, inte gör motstånd mot det första världskriget, är tyvärr typiskt och representativt för många,  kanske rent av de flesta av oss. Genom att tänka över detta faktum kan vi måhända lära oss något om Castorp och vår egen samtid. Om moral och kunskap.

Bergtagen tillhandahåller sålunda en hel arsenal av olika möjliga kombinationer av filosofiska ståndpunkter och vi kan reflektera över vad det hade fått för konsekvenser om Hans Castorp accepterat dem istället för ”humanismen”

Thomas Mann (1875-1955) knyter för övrigt i hela sitt författarskap an till 1800-talets berättarteknik Kännetecknande för Manns prosa är det ironiska förhållningssättet och den dubbelbottnade humorn. Med tilltagande konstnärlig mognad använde sig Mann av allegorier och mytologiska motiv. Författarens språk präglas av detaljrikedom, utförlighet, rytm och balans. De teman Mann valde att behandla anknöt till hans samtids världspolitiska händelser, samtidigt som de är av allmänmänsklig relevans. Han var alltså (yngre bror) till den mer vänsterorienterade författaren Heinrich Mann. Till Manns mest framstående litterära verk brukar räknas Huset Buddenbrook, Döden i Venedig, Doktor Faustus – och just Bergtagen.

När första världskriget utbröt anslöt sig Mann till de kulturpersonligheter och intellektuella som stöttade kejsar Wilhelm II och dennes konservativa politik. Mann skrev till sin bror Heinrich: ”Måste man inte vara tacksam för den fullkomligt oväntade möjligheten att få vara med om så stora händelser?”

Thomas Mann ansåg att kriget var principiellt nödvändigt då det handlade om att övervinna ”världens värsta polisstat” — Tsarryssland. I sin Gedanken im Kriege (Tankar om kriget) försvarade författaren sina militaristiska meningsfränder. Kontakterna med Heinrich, som liksom Stefan Zweig, Hermann Hesse och Arthur Schnitzler hade tagit avstånd från kriget, hade Mann vid det här laget avbrutit.

Hans militaristiska och protyska hållning eroderades påtagligt efter Hitlers makttillträde och framgent, även om han aldrig blev sin broders like.

The post Vad gjorde Thomas Mann under de två världskrigen? first appeared on Opulens.

KRIG & KLASS. Jesper Nordström recenserar Joseph Roths klassiker Radetzkymarschen, som nyligen kommit i svensk nyutgåva.

Radetzkymarschen av Joseph Roth
Övers. Hugo Hultenberg
Lind & Co (2018)

Mellankrigstidens roman var det verkliga kvantumsprånget för modernismen. En splittrad orolig tid gestaltades i splittrad fragmenterad text. En numera klassisk sågning är formuleringen om James Joyce att han var ”schizofren och ilitterat”. Vi vet hur historien sedan dömde hans författarskap.

Inom den tyskspråkiga litteraturen bar denna nya fragmenterade form upp en allvarligare berättelse om desperation, hyperinflation och prekariatets situation. Form som betydelse, inte bara just formexperiment. Bland dessa raggiga gatukatter är nyutgivna Joseph Roths Radetzkymarschen något av en adlig anakronistisk hermelin, elegant och något queer i överförd bemärkelse. Den tecknar bilden av en adel på fallrepet inom den österrikisk-ungerska monarkin, och temat får väl sägas vara hur en klass känner sig sitta alltmer löst i sadeln och därmed klamrar sig alltmer krampaktigt fast vid formen och protokollet.

Skulle detta vara queer? Tja, i sitt alltmer fixerade duttande med just det cigarettetuiet och just det likörglaset visar den österrikiska adeln alltmer traditionellt feminina egenskaper, och i den höstmelankoliska dager som råder i texten finns det stor ömsint humor, hur de mest barska mustaschprydda officerare tappar färgen och koncepterna, och när det gäller åldrandets och den begynnande demensens psykologi är det bland det bästa jag läst.

Som historisk skildring av denna lågadel är det träffande och intressant. Roth låter hela tiden personernas släktpåbrå som forna storlantbrukare skina igenom. Här har vi en kader militärer som bara några generationer tillbaka brukade jorden, och det ger texten en märkligt fascinerande balans mellan det robusta och eleganta. Likören och överklassvanorna blandas med lukten av jord och gödsel, och som överklasskildring har den mer friktion och must än Prousts På spaning efter den tid som flytt. Till och med kejsaren själv känner ett styng av vemod och längtan att själv få hålla på med hästar och komma ut i fält, trött på det alltför ceremoniella.

Nu är detta ju en vacker svanesång över en epok på väg att vittra bort, men skriven 1930–1932 kan den också ses som en förklaring till första världskrigets utbrott. Roth gestaltar ett slags understimulans och frustration hos officerare och soldater som bara får göra manövrer och sitta och bli försupna på marketenteriet, och det är väl beforskat att många såg kriget då det utbröt 1914 som ett slags förlösande renande kraft.

Det här är långt ifrån en politiskt roman, snarare en litteraturhistorisk anakronism som mitt i 1930-talet blickar tillbaka och vill visa på något som gått förlorat, ett slags kontinentens svar på Evelyn Vaughs Brideshead Revisited, på svenska En förlorad värld.

Roth var från början socialdemokrat, men blev med tiden alltmer politiskt desillusionerad. Detta var hans försök att ge en flytande bild av klasser, ett å ena sidan, å andra sidan. Vid närmare eftertanke är det kanske därför han inte blev kommunist, utan höll sig i den politiska mittfåran. Litterärt är han däremot mycket särpräglad, med en närmast unik förmåga att genom detaljer skapa psykologiskt trovärdiga gestalter.

The post En anakronistisk hermelin first appeared on Opulens.

EPISODROMAN. “Med en vag handling kring Friedrich Kargan, en liminal filur som varken är borgare eller revolutionär, varken praktiker eller skrivbordsteoretiker, får vi en träffande rundmålning av den mentala myllan strax innan och under första världskriget”. Jesper Nordström om Den stumme profeten.

Den stumme profeten av Joseph Roth
Ruin förlag (2017)

Ibland landar en bok i ens liv med sådan kraft att den blir liggande där som en tappad flygel. Den innehåller inga sprickor, fel, defekter utan kommer finnas där för evigt. Massiv, oundviklig och mystisk som den svarta stenen i 2001 – En rymdodyssé. En sådan bok är Joseph Roths The Hotel Years. Men nu var det inte ju den det här skulle handla om, men pirret inför nyutgivningen av Den stumme profeten väcker samma förväntan som om man lyssnat på Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band och sen plötsligt inser att det finns fler skivor med Beatles.

Det råder en Joseph Roth-våg nu, och med tanke på att han är öst- och Centraleuropas mästerlige skildrare är det en ytterst behövlig renässans då detta hörn av världen rört sig ner i en blåbrun och reaktionär sörja igen. Inte för att Joseph Roth var revolutionärt röd i sitt författarskap; snarare liknar han den märkliga blandning av progressivt och elitistiskt reaktionärt som många av Frankfurtfilosoferna gav uttryck för. Dessutom anses han allmänt vara det korta formatets mästare, så hur är han som romanförfattare?

Det är alltså lite nervöst som jag börjar läsa Den stumme profeten och den innehåller allt det som fick mitt nackhår att resa sig.

Med en vag handling kring Friedrich Kargan, en liminal filur som varken är borgare eller revolutionär, varken praktiker eller skrivbordsteoretiker, får vi en träffande rundmålning av den mentala myllan strax innan och under första världskriget. Det är som om han vagt inspirerats av Hitler som karaktär, en autodidakt som gått på pumpen och är vilse i det politiska landskapet. Sen tar det tack och lov en mer desillusionerad komplex vändning.

Roths kulturkritik riktade sig främst mot Västeuropa; han tackade till och med nej till en lockande journalistisk karriär i London då han avskydde vad moderniteten och liberalismen enligt honom gjort med denna stad redan under 1930-talet.

Hans historier utspelar sig närmast alla i gränser, småstäder, otillgängliga småbyar där vidskepelse, religion och klassresenärens problematik är tydlig. Kufig knapadel, före detta generaler, gatusmarta fixare, så ser hans persongalleri ut. På det viset är han närmast en föregångare i tematik och miljöer till Peter Handke, som skildrat många av dessa bortglömda hörn av Europa men som ändå haft massiv betydelse.

Romanen går att likna vid en symfoni som börjar så yvigt och trevande att det är som ljudet från när orkestern stämmer instrumenten är med; sen en dramatisk vändning; sen en slags samling och uppstramning av trådarna. Genom detta bränner det till med vass satir och i tätheten görs till slut svart till vitt, revolutionär blir borgare och tvärtom, de mest blodtörstiga bolsjeviker börjar samla på sockersött sentimentalt porslin.

Roth behåller ändå sin status som novellist främst, då det är en episodroman där varje kapitel hade fungerat som en bild över denna epok i sin egen rätt, och i likhet med sin samtida Walter Benjamin får han modernitetens välsignelser i form av telegrafi, järnvägar, radio och så vidare, att framstå med en lyrisk mystisk aura. Telegrafstolpen som sjunger över stäppen till de förvisade i Sibirien.

Det ska väl också lite mer ytligt erkännas att alla som någon gång har drömt om ett vagt definierat gammalt fint Europa – med wienermelangé och tidningar på käpp – bjuds på en oerhört vacker roman som samtidigt bär budskapet att sanningen och möjligheten till samexistens ligger i den ideologiska mittfåran. Nu väntar vi bara på nyutgåvan av Radetszkymarschen.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post En trevande symfoni first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER. Nikolaj Gumiljov, Anna Jörgensdotter och Jerker Virdborg.

Kavalleristens anteckningar av Nikolaj Gumiljov
Modernista (2017)
Översättning: Alan Asaid

När första världskriget bröt ut 1914 rusade den unge ryske poeten Nikolaj Gumiljov, liksom många andra medlemmar av den europeiska intelligentsian, hals över huvud till första bästa värvningsstation för att anmäla sig som frivillig. I sitt eget hemland var Gumiljov lite mer ovanlig; trots att många ryska poeter och författare skrev patriotiska dikter och texter var det bara han själv och en annan poet som hade tillräckligt mycket entusiasm för att utan påtryckningar ge sig ut på slagfältet. Gumiljov var rysk patriot in i märgen och det var det som senare skulle ta livet av honom. Han överlevde sin tid som kavallerist på Östfronten men 1921 arkebuserades han av Bolsjevikerna på grund av att han envisades med att öppet gå i kyrkan och ta ställning för den avsatta ryska monarkin. Hans död upprörde många i de intellektuella leden och de ryska poeterna började fly sitt hemland som råttor från ett sjunkande skepp. De som stannade kvar, bland andra Gumiljovs före detta fru poeten Anna Achmatova, blev för det mesta nedtystade eftersom deras röster ansågs tillhöra den gamla för-revolutionära världen.

1914 var Gumiljov fortfarande en röst att räkna med. Han var ung, framgångsrik och självsäker, ganska övertygad om sin egen odödlighet och mer än redo att slåss för sitt land. Det är den här rösten som talar till läsaren i Kavalleristens anteckningar, oförstörd och mycket omedveten om de faror som ligger framför den unge soldat som rider genom Tyskland och Polen, umgås med sitt förband, slåss mot den tyska armén som gömmer sig i skogarna, äter på bondgårdar och blir väl mottagen av lokalbefolkningen. Visserligen är det ryska förbandet utsatt för många faror, döden lurar överallt och ibland deltar kavalleristern i blodiga sammandrabbningar, men tonen är ändå ganska lättsam och det ligger en känsla av pojkboks-äventyr över Gumiljovs beskrivning av kriget på Östfronten som skiljer sig ganska markant från de böcker som gavs ut runt samma tid i Tyskland och Storbrittannien, bland annat Ernst Jungers I Stålstormen och Remarques På västfronten intet nytt. Västfronten beskrivs ur skyttegravskrigets perspektiv och även de mer soldat-romantiska skildringarna innehåller en misär som uteblir i Gumiljovs anteckningar.

Trots detta är Gumiljovs bok väl värd att läsa. Det är märkbart att Kavalleristens anteckningar är nedtecknade av en poet. I vissa delar glänser språket, trots den lite för pojkaktiga tonen. Den vackra polska landsbygden med sina varma somrar och kalla vintrar beskrivs med kärlek och poetisk känsla för landskapet och läsaren får med sig en insikt i hur kriget tedde sig ur en rysk soldats synvinkel. Döden är alltid närvarande i det bedrägligt lugna, natursköna landskapet och slår ibland till med förödande styrka, men den starka kärleken till livet lyser igenom och även om skildringen ibland känns något klyschig och lite naiv.

Alla krig och alla motstridande sidor har ju sina egna poeter och Gumiljovs röst lägger sin egen pusselbit till den bild av Första Världskriget som har vuxit fram genom åren, först och främst genom skildringarna från skyttegravskriget på Västfronten. Om man är intresserad av en helhetsbild kan man gärna kombinera läsningen av Gumiljov med Ernst Jungers utmärkta I Stålstormen, Remarques På västfronten intet nytt, och Robert Graves Goodbye to all that. Alla bidrar med sitt eget perspektiv.

Solidärer av Anna Jörgensdotter
Albert Bonniers (2017)

Spanska inbördeskriget har, liksom första och andra världskriget, mutat in sin egen plats inom världslitteraturen. Många böcker har skrivits med kriget som bakgrund, bland annat två kända litterära klassiker: Orwells Hyllning till Katalonien och Hemingways Klockan klämtar för dig. Flera svenska diktare och författare har genom åren också periodvis tagit till sig ämnet och på senare år har intresset för antifascisternas kamp mot Franco ökat. 2015 gavs till exempel Kjell Erikssons roman om ett förband spanienfrivilliga Att skjuta hästar ut på Ordfront och i år har Anna Jörgensdotter (född 1973) med sin senaste roman Solidärer också ägnat sig åt att skriva om krigets påverkan på många svenskar som på sitt eget sätt ville delta så aktivt som möjligt i kampen mot fascismen i Europa.

Solidärer är en inträngande, helt underbart välskriven roman om hur kriget berör unga, politiskt engagerade människor i den svenska småstaden Gävle och i Katalonien där både män och kvinnor, på olika villkor, deltar i striderna mot Franco. Berättelsens tre huvudkaraktärer, som läsaren kommer mycket nära in på livet, kämpar var och en utifrån sina egna förutsättningar för att stödja den antifascistiska kampen.

Den unge idealisten Ingemar reser från sin hemstad för att delta i striderna i Spanien medan hans före detta flickvän, den strama men känsliga Klara, kämpar vidare på hemmaplan. Efter ett missförstånd har förhållandet med Ingemar tagit slut men Klara, som föder hans barn, börjar också intressera sig för sin framtid som ensamstående mor. Kvinnorörelsen håller på att växa sig stark och Klara delar sitt engagemang mellan den och stödet för de spanienfrivilliga. I Spanien har katalanskan, Conxa, i sin tur lämnat ifrån sig sin son för att gå ut i strid, ett beslut som tär på henne, men som hon ändå stenhårt håller fast vid. Typiskt för dem alla tre är att de gör sitt absolut bästa för definiera sig själva, sitt politiska ställningstagande och sin privata plats i tillvaron, utanför de satta gränserna för samhällets påtvingade konventioner.

Anna Jörgensdotters prosa är glasklar och perfekt kontrollerad men samtidigt känslig, ordrik och poetisk med ett fantastiskt bildspråk och total närvaro i den tid hon valt att skriva om; varje tidsmarkör sitter perfekt och det känns ibland som om man placerats i en tidsmaskin och förflyttats tillbaka till 1930-talets Sverige. Samtidigt ger bokens underton djup och perspektiv åt berättelsen, den påminner oss om att vi just nu också lever i tider där fascism och rasism hotar att ta över vårt vardagliga tänkande.

Anna Jörgensdotter har lyckats utmärkt med att framhäva 1930-talets orosstämningar samtidigt som hon lägger fokus på det alltmer polariserade politiska klimat som råder idag. Hon sätter fingret på en alltid lika öm punkt i det här sammanhanget. Vilka vill vi vara när det börjar hetta till ordentligt och vilken sida vill vi stå på?

 Sommaren syster av Jerker Virdborg
Albert Bonniers (2017)

När författaren och kulturskribenten Jerker Virdborgs senaste roman, Sommaren syster, inleds är det maj månad och den svenska sommaren är på ingång. Sverige har sedan länge varit invaderat av en främmande makt och ett antal milistrupper ligger i strid med varandra inom landets gränser. Läget är minst sagt överspänt, befolkningen befinner sig på flykt och ingen går att lita på. Efter en massaker i byn Källered, där bybor och inhemska flyktingar bränts till döds i en övergiven hembygdsgård, har de unga syskonen Erik och Anna slagit sig ihop med Hans, ledaren för ett av militärförbanden. De lever under hans beskydd, men på lånad tid.

Under våren blir det alltmer märkbart att något är på gång och Erik och Anna är inte längre säkra i den lilla stugby där de levt tillsammans med förbandet och en grupp kvinnor och barn. De måste ge sig ut på vägarna, snabbt och i hemlighet, för att undgå att dödas av interna fiender. För att säkra sin och Eriks överlevnad köper Anna, den mest drivna av syskonen, ett mausergevär och en pistol av två suspekta individer och de tar sig under skydd av mörkret ut ur sin kontrollerade zon.

Erik och Annas flykt fortsätter sedan genom ett Sverige som ödelagts av krig och umbäranden. Döda kroppar kantar vägarna, uppsvällda lik flyter upp i vattendragen och överallt finns människor på flykt. Sverige och den svenska sommaren är lätt att känna igen för en svensk läsare genom skildringarna av naturen, de övergivna radhuslängorna och påsarna med välbekanta loggor och genom tillbakablickar till livet som det var innan krigsutbrottet. Parallellerna till både Balkankriget, kriget i Syrien och andra världskriget är också tydliga och det svenska kontextet ger en viktig brasklapp; Alla krig är sig i grunden lika och ingen är någonsin immun mot mänskligt lidande, våld och övergrepp.

Romanen, en dystopi som också är en skildring av ett innerligt men komplext syskonförhållande, är tät, välskriven och full av vackra naturskildringar som placerar de nattsvarta händelserna direkt på den geografiska kartan. Det enda jag saknar är mer utfyllnad bakåt i tiden och en mer ingående förklaring till att det blev som det blev. Annars är det här en bra roman med hög spänningsnivå och  viktigt budskap.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Tre krigsskildringar från dåtid till framtid first appeared on Opulens.

RÖDA BARONEN. Teckningarna med både miljöer, flygplan och tidsandan tillhör några av de bästa som förlaget gett ut menar Alexander Sanchez.

Röde Baronen 1 – Jaktpiloterna
Manus: Pierre Veys
Teckningar: Carlos Puerta
Cobolt förlag

Första världskrigets mest beryktade flygaräss Röde Baronen eller friherre Manfred von Richthofen är den mest berömde av världskrigets flygaräss med sina 80 luftsegrar. I den här existentialistiskt präglade serien följer vi Manfreds väg i tre delar till att bli den berömde Röde Baronen. Manusförfattaren Pierre Veys har studerat en rad källor om tiden och Manfreds barndom, narrativt är både nutid och dåtid.

Att det var livsfarligt på flera plan finns det ingen tvekan om. Det var olyckor och dödsfall under träningen. Nybakade piloter gjorde misstag eller mekaniska fel uppstod. Planen föll i spinn och vingar kollapsade eller bröts av från flygplanen. Piloter krockade med andra piloter. Nästan allt var för första gången. Man kan även lägga till att fallskärm saknades för piloterna. Många gånger satt piloten med en utvikt karta och orienterade sig. Detta var så långt ifrån dagens datoriserade värld man kan komma.

Här kan man fundera om manusförfattarens val av att skildra Manfred fullt så psykotiskt som i den här serien är ett klokt, det blir lite lätt Hannibal Lecter i skyn över det hela. Jag personligen, är inte lika övertygad om riktigheten av den berättelsen. Visst, Manfred var ingen dununge men författaren gör lite väl lätt för sig på gränsen till det parodiska. Ett annat, mer realistiskt, synsätt hade gjort serien mer läsvärd.

Robert Kanighers och Joe Kuberts Enemy Ace kommer först i åtanke i och med valet av första världskriget som ämne. Även om den handlar om en helt annan karaktär, Hans von Hammer, och författaren där hämtat mycket från Manfreds egen historia. Serien som var en relativt säljande krigsserie från förlaget DC var även en av de första där ”fienden” skildrades något mer nyanserat.

Teckningarna av Carlos Puerta med både miljöer, flygplan och tidsandan tillhör några av de bästa som förlaget Cobolt har gett ut, och det är en stor bedrift med tanke på vilka typer av serier som förlaget tidigare har gett ut. Jag ser fram emot en fortsättning.

The post Utgivningen är en stor bedrift first appeared on Opulens.