MODEHISTORIA. I Paris pågår en stor retrospektiv modehistorisk utställning om Worth, skaparen av haute couture, och det modehus han grundade. Här följer Anne Edelstams rapport.

Worth
Inventer la haute couture
Petit Palais, Paris
7 maj – 7 september 2025

Från mitten av 1800-talet och under närmare ett sekel blir namnet Worth känt inom modebranschen. Vad som är mindre känt är svensken Otto Boberghs bidrag till modehuset Worth & Bobergh. Engelsmannen Charles Frederick Worth (1825 – 1895), skaparen av haute couture, öppnade modehuset 1858. Det gjorde han tillsammans med affärsmannen och esteten Otto Bobergh (1821 – 1882).

Detta modehus var situerat mitt i centrala Paris, på 7 rue de la Paix, ett stenkast från operan och de förnäma hotellen. Worth blev synonymt, under fyra generationer, med raffinemang och savoir-faire.

Unik retrospektiv om Worth

Petit Palais, i Paris, visar denna sommar en unik retrospektiv med över fyrahundra objekt: kläder, accessoarer, konstföremål, målningar samt grafiska verk.

Utställningen är upplagd enligt kronologisk ordning. Här kastas besökaren tillbaka till mitten av artonhundratalet. Överdådiga kreationer i vackra sidentyger med åtsittande midjor, utbuktande bakre delar, krinoliner, rosetter och höga kragar kännetecknar Worth & Bobergh.

Modehuset blev snabbt världskänt. Det skapades snart dräkter till bland annat prinsessan av Metternich, kejsarinnan Eugénie och till den österrikiska kejsarinnan Elisabeth (Sisi) när hon kröntes till drottning av Ungern.

Modehuset sydde även kreationer till tsarfamiljen. Dessa visades i modehusets nedre del, innan de skeppades i väg till Ryssland inför kröningen av Alexander III och sedan inför Nikolaj II:s kröning. Både det spanska och det portugisiska kungahuset beställde kläder av Worth samt amerikanska och engelska aristokrater och berömda skådespelare.

Specifika kläder lanserades för diverse evenemang: kappor/caper för operabesök, enklare kreationer för tebjudningar, dagskläder och afton- eller bal-klänningar.

Modehuset Worth expanderade

Efter att ha gjort sig en förmögenhet, lämnade Bobergh Paris och återvände till Stockholm, år 1870. Modehuset döptes då om till enbart Worth. Vid det laget hade modehuset expanderat till ett åttavåningshus med över 1 000 anställda. Utöver själva receptionen där klienterna togs emot och visades olika modeller samt tyger, inbegrep modehuset tecknare, skräddare, tillskärare, sömmerskor, broderare, men även köksor för matlagning till personalen samt en fotoateljé. 

Mode i förändring

I början av nittonhundratalet, efter grundaren och modeskaparen Worths död, tog hans två söner över modehuset. Modet förändrades då från de översvallande 1800-talskreationerna till mer stilrena och raka klänningar. Klienterna fortsatte att strömma till och kundkretsen utvidgades till att innefatta borgare, teatermänniskor, dansare, konstnärer och skådespelare av internationella mått. Nästa generation Worth byggde på märket ytterligare genom att lansera parfymer och smycken.

 Utställningen är utmärkt kuraterad och man har valt ut specifika objekt, målningar, teckningar eller fotografier för att belysa kreationerna. Det möjliggör för besökaren att lättare sätta sig in i tidsepoken. Videor och filmer hjälper också till.

Utöver den strikt estetiska utvecklingen, kan man följa kvinnoemancipationen genom hur kläderna förändras. Från de åtstramade, krinolinbelamrade opraktiska klädesplaggen i mitten av 1800-talet till de raka linjerna och sportkläderna från och med 1920-talet.

Utställningen har således även en intressant sociologisk dimension. Det finns med andra ord all anledning att besöka denna välkomponerade och estetiskt tilltalande retrospektiva exposé.       

The post Worth – skaparen av haute couture first appeared on Opulens.

DESIGN. När mösterdesignern William Morris tog inspiration från Persien, Turkiet och arabvärlden fick han med sig ekon av en islamisk idévärld. En värld som fortsätter att genljuda i nutida svenska rum. Om detta skriver Jonas Otterbeck i denna essä.

Du vet de där stormönstrade, blommiga tapeterna som för tankarna till äldre släktingars hem, gamla sommarstugor, men också hippa caféer och en och annan modig, designkunnig vän?

Många av dem bygger på idéer som utvecklades av mönsterdesignern, författaren, poeten och konstnären William Morris[1] (d. 1896) och hans kollegor i 1800-talets viktorianska London.

Morris var en av portalfigurerna för den brittiska arts and crafts-rörelsen[2] som växte fram som en reaktion på industrialismen.

Världen var onekligen i förändring då själva grunderna för mänskligt (kropps)arbete förändrades. Ungefär som nu, men nu är det AI som står i centrum och vårt tankearbete som kommer omstruktureras. Morris såg även en annan förändring, en han verkligen inte gillade. Industrialismen förfulade. Städerna blev ännu svartare än förut.

De ständigt utspyende skorstenarna ändrade himlen, naturen och folks hälsa. Morris växte upp i Walthamstow, då en naturskön plats utanför London, och kom att romantisera det vackra som en kontrast. Han vigde sitt liv till att försöka försköna sin samtid.

William Morris var socialist

William Morris var även socialist under halva sitt liv och kämpade för social jämlikhet.

Detta gjorde att han även som företagare i Morris & Co satsade på att ta fram vackra bruksmaterial som var möjliga att inhandla åtminstone för medelklassen, och i de sammanhangen använde han sig faktiskt av den brittiska industrin för att framställa varorna till ett lägre pris.

Hans företag gjorde även unikt material för de verkligt rika.

De storblommiga tapeterna med fåglar och slingrande rankor från Morris & Co blev omåttligt populära.[3]

Persiska mattor och textilier inspirerade 

Morris var, som många i arts and crafts-kretsarna, djupt fascinerad av det konstfärdiga hantverk som kunde köpas i Turkiet och östra medelhavets arabiska länder. Fast mest imponerad var han av persiska mattor och textilier. Han såg dem som formfulländade och han kallade Persien mönstermakarnas ”heliga land” bland annat i ett publicerat tal från 1879.[4]

Många av hans mönster är direkt inspirerade av persisk mönsterkonst. Men han stal inte rakt av, han utvecklade sina egna versioner. Han och hans medarbetade föreläste och skrev om vikten av att förstå de abstrakta mönstertraditionerna i Iran, Turkiet och Arabvärlden, det vill säga en del av det som på ett homogeniserande vis på den tiden kallades Orienten.

De framhölls som ett ideal och en kontrast till industrialismens estetik. Att ha orientaliska rum eller åtminstone objekt blev inne bland Londons kulturella elit.

Det går fortfarande att besöka åtminstone ett sådant hem, Leighton house[5] som är utsmyckat med turkiska tallrikar, persiska mattor och syriska kakelplattor och kalligrafi.

Morris mönster och islams idévärld

Att de intrikata mönstren finns i Mellanösterns konsthantverk är ingen slump då dessa traditioner är utvecklade och förfinade i relation till islams idévärld.

En grundbult för dessa konst- och hantverkstraditioner är att just den utvecklade geometriskt genomtänkta mönstertraditionen. Tanken är att den geometriska perfektionen pekar mot den egentliga världen, den vi människor anses avskurna från under våra liv på jorden.

Våra sinnen har vi för att navigera på jorden men i denna islamiska filosofi tänker man sig att det i oss finns en själ (kallad ruh) som bär på en gnista av det gudomliga och med hjälp av den samt meditation, filosofi, matematik och geometri kunde man föreställa sig eller till och med i extas möta den fördolda världen.

Denna världsbild var grundmurat etablerad i de senantika samhällena och kom att bli en integrerad del av islam, särskilt i sufiernas tänkande. Sufismens antagande om människan och världen blev basen för både bild- och musikkonsten under mer än tusen år. Att utveckla mönsterdesign till perfektion var ett sätt att skapa associationer till den värld som man såg som den verkliga, till skillnad från vardagsverklighets illusion.

Mönstren som Morris utgick från var inte bara estetiskt tilltalande, de bar ursprungligen på en idé om människans relation till ett religiöst kosmos. Det finns inga belägg för att detta var något som Morris noterade och mycket av den forskningen som gjordes på ”orientalisk” konst vid tiden ignorerade denna aspekt. I dag är forskningen mycket tydligare med den kopplingen.[6]

Kulturella gränsöverskridanden

Konstuttryck rör sig mellan regioner och ibland korsas gränser som kan kallas kulturella eller kanske civilisatoriska. Britterna kom i kontakt med konst och hantverk men också religiösa och andra idéer genom det brittiska väldet. Många tog intryck.

Särskilt andra hälften av 1800-talet såg en makalös kreativitet där traditioner av alla de slag blandades av visionära konstnärer, företagare, fritänkare och religiösa aktörer. I Morris fall så fann han ett stilistiskt ideal som kom att frigöra hans kreativitet.

Så nästa gång när du sitter på en toalett med intrikat mönstrade, storblommiga tapeter kan du ju reflektera över dessa snillrika geometriska konstverk som i sitt ursprungliga sammanhang signalerade den gudomliga, kosmiska, för människan fördolda, sfären.

Hur de kom att bli en del av svensk kulturhistoria via en brittisk socialist och antiindustrialist som trots detta drev ett kapitalistiskt, industriberoende företag.

Kanske kan en och annan gnällspik se det som ett bevis på hur Sverige islamiserats i omgångar? Själv ser jag det mer som ett bevis på hur sällsamt sammanflätad människans historia är.

Vår historia knyter oss samman i en komplexitet väl värd att kämpa för i dessa dagar av nationalism och kulturell misstänksamhet.

[1] https://www.wmgal lery.org.uk/

[2] https://www.theartstory.org/movement/arts-and-crafts/

[3] https://www.wallpaperfromthe70s.com/wallpaper/wallpaper-patterns/classic-wallpaper/william-morris-wallpaper/?srsltid=AfmBOoo4KDCcedWm2y7vJ27Jc8b-t6qiHQQy52O3CiR1VCyiJWHXqh3D&p=7

[4] https://www.marxists.org/archive/morris/works/1879/pattern.htm

[5] https://www.rbkc.gov.uk/museums/

[6] https://arthistoriography.wordpress.com/wp-content/uploads/2012/05/shaw1.pdf

The post Blommiga tapeter, islam och William Morris first appeared on Opulens.

BEREST. “Det brukar hävdas att kakelugnen är en svensk uppfinning och att upphovsmannen var Carl Johan Cronstedt. Det är visserligen sant, men en sanning med modifikation.” Ivo Holmqvist om kakelugnens historia.

Under rekordårens värsta rivningshysteri på sextiotalet jämnades hus från 1700-talet eller ännu äldre med marken, särskilt i Stockholms innerstad, och med dem oersättliga kakelugnar. På andra håll for byggmästarna lite varsammare fram och annonserade ugnar till nerplockning. För femtio år sedan köpte vi en sådan på Regementsgatan i Malmö i en annars tom våning som snart skulle försvinna. Priset var överkomligt, 350 kronor för en ståtlig fyrkantig grönglaserad praktpjäs, med en jugendslingrig blomstermålning i nischen. Och några år senare skaffade vi för en fortfarande rimlig peng en mera ordinär cylindrisk vit ugn i småländska Anneberg, också den nertagen och märkt. Den är nog världens mest beresta kakelugn. Den kom med vårt flyttlass till Nya Zeeland men vi märkte snart att det landet är helt renons på kakelugnsmakare. Efter många år i ett garage kom den tillbaka till Sverige. När vi sedan satte in en annons på Blocket fick vi genast en köpare – från Hamburg!

Det brukar hävdas att kakelugnen är en svensk uppfinning och att upphovsmannen var Carl Johan Cronstedt. Det är visserligen sant, men en sanning med modifikation. Liknande fanns tidigt på kontinenten, ordet går tillbaka på det tyska ”Kachelofen”, och både kakel och kakelugnsmakare började importeras hit på 1500-talet, om inte tidigare. Men mot slutet av 1700-talet när Sverige återhämtade sig efter en djup ekonomisk svacka fick överintendenten Cronstedt samman med generalmajoren Fabian Wrede i uppdrag av staten att försöka göra uppvärmningen mera effektiv och mindre bränslekrävande, ved att elda med var det ont om. Och 1767 hade de funderat färdigt. De lät den varma röken gå flera varv genom murade vertikala kanaler, och kunde på det viset halvera vedåtgången. Då kunde man också unna sig att använda rum som tidigare stått kalla och stängda under en stor del av året (fast man inte heller senare slösade i onödan på bondgårdar, finrummet ”salen” hölls oeldat utom vid stora kalas).

I ett slag blev husen dessutom ljusare när man kunde tillåta sig mycket större fönsterytor där man tidigare varit tvungen att snåla med värmen. Den nya sortens kakelugn spred sig snabbt, med kakelugnsmakare i många svenska småstäder, men framför allt var det två stockholmsfabriker som tillverkade ugnar: Rörstrand och Marieberg. 1991 kom Margareta Cramérs gedigna avhandling ”Den verkliga kakelugnen” som på 650 sidor förtecknade fajanstillverkningen av kakelugnar i Stockholm från 1846 till 1926. Titeln hade hon lånat från Hjalmar Söderbergs anekdot om den gamla solipsistiska knäckfrågan hos filosofen Hägerström i Uppsala: ”Kan kandidaten säga mig om denna kakelugn existerar i sig eller bara i kandidatens medvetande?” Kakelugnar liksom världen i övrigt finns nog kvar även om man blundar, också sådana från före 1846 såvida de inte tuggats sönder av grävskoporna.

I ”Den svenska kakelugnen, 1700-talets tillverkning från Marieberg och Rörstrand” från 2007 lade Susanna Scherman med stor omsorg och med många detaljupplysningar fram resultaten av tio års inventeringar av svenska 1700-talsugnar som finns kvar på olika slott, de flesta i och kring Stockholm men också några i Finland. I fråga om det skånska förtecknade hon Maltesholm, Vrams Gunnarstorp och Övedskloster där det finns sex Mariebergsugnar, en med tidstypiska kineserier i dekoren. I boken har också tagits med ritningar och räkningar i faksimil, förteckningar av märkningar, resonemang kring formgivare och tillverkning, allt mycket intressant – det är en mycket vacker bok med läckra färgfoton av Michael Perlmutter att långsamt bläddra i framför en björkvedbrasa i kakelugnen, nu när den fyller 250.

Till sist ska nämnas att Cronstedts tolvsidiga traktat ”Beskrifing på en ny inrättning af kakelugnare till weds besparing” trycktes på nytt 1975, i faksimil av Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm i serien Tekniska meddelanden från Avdelningen för. Till sist ska nämnas att Cronstedts tolvsidiga traktar “Beskrifning på en ny uppvärmnings- och ventilationsteknik.” En ansenlig rad av hans korta utredningar i skilda frågor finns förtecknade på Libris, den svenska nationalbibliografin – han hade studerat hos det tekniska snillet Christopher Polhem. Han var ständigt verksam på skilda fält men hade inget behov av att synas och skröt inte med sina lyckade projekt. En ny bok om honom har just kommit på Balkongs förlag, skriven av Linnéa Rollenhagen Tilly: ”Carl Johan Cronstedt: arkitekt och organisatör”.

The post Kakelugnen, då och nu first appeared on Opulens.