SAMTIDEN. “Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av det vore avgörande för hur den västerländska civilisationen framgent kommer att gestalta sig.” Patrik Stigsson reflekterar över vår polariserade och splittrade samtid.

Vi lever i en tid som är skrämmande och märklig. Många kloka personer försöker resonera om och teoretisera kring det som pågår. Men trots ideliga inspel på tidningarnas kultursidor och i andra forum har vi inte sett någon som på ett heltäckande sätt har kunnat förklara vad det är vi är med om. Paralleller till diverse historiska epoker dras, filosofer, levande och döda, citeras och den ena boken efter den andra som sägs klargöra samtidens skeenden presenteras. Vårt behov av att lägga ett raster i form av en bok, en tidsepok eller en idé över verkligheten för att vinna en stunds lindring har nog aldrig varit större. I tron att vi funnit en karta, eller åtminstone ett kartfragment, greppar vi den analys som råkar var på modet, och får med hjälp av den en tillfällig respit från en verklighet som blir allt mer obegriplig.

Fakta i målet är att alla tidigare begrepp och förklaringsmodeller förlorat sin användbarhet. Ingen vet längre vad liberalism, konservatism och socialism betyder. Eller för den delen Gud. Kompassnålen snurrar vilt och kartan stämmer inte med terrängen.

Koranbränningar, halshuggningar i Allahs namn, sinnessjuka konspirationsteorier, rasfixering och identitetspolitik. Nationalism, tribalism, auktoritära ledare och helgonförklarade barn. Facebook- och twitterflöden som översvämmas av evighetslånga käbbeltrådar. Alltihop har börjat likna Mormors lilla kråka. Som inte hade nån som körde, som slank hit och dit och som till sist for ner i diket. Ingen vet hur djupt det dike vi är på väg mot är, men mycket tyder på att vi närmar oss en avgrund lika skrämmande som Tolkiens domedagsklyfta.

Jakten på någon eller något som lyfter samtidens tendenser till den aha-nivå där ett större mönster urskiljs blir allt mer desperat. Trots att vi stirrar och stirrar förvandlas aldrig den där bilden med små punkter till något begripligt.

Orsaken till detta är att en sådan övergripande förståelse inte längre är möjlig. Insikten om att det inte finns någon större förklarande bild är den större förklarande bilden. Allt sökande efter mönster, modeller, värdesystem, teorier och metafysiska överbyggnader är i själva verket bara ett fåfängt famlande efter trygghet, i en tid där ingen sådan står att finna.

Det rådande tillståndets polarisering, hat, illvilja, omogenhet och brist på alla former av djupare visdom är en eskalerande process. Politik i allmänhet, och USA-valet i synnerhet, är bara toppen på isberget, alltså tillståndets synliga del. Det som pågår under ytan är inget som media rapporterar om. Media ger oss en grovhuggen, förenklad och mycket begränsad bild av verkligheten. Allt för ofta förväxlar vi den bilden med verkligheten som sådan.

Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.

Politik är ett ytfenomen. Det som blir synligt på den nivån har sedan länge förberetts och etablerats i det kollektiva djupet. Kampen mellan Trump och Biden, godhet och ondska, vänster och höger, progression och regression rasar inom var och en av oss. Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.

Det finns de som pratar om ett gudsformat hål i vår civilisation, ett hål som blir större för varje dag. Tanken går ut på att vi befinner oss i glappet mellan ett föråldrat metafysiskt system och något nytt och okänt. Något vi tillsammans måste konstruera, definiera, acceptera och ta plats i. Som en rymdfarkost (eller kanske rent av en ark?), vars destination är obekant, men som vi för att överleva måste kliva ombord på.

Om de idéer som håller en civilisation samman är som vattnet fisken simmar i, som fisken inte ser, så är vårt vatten på väg att dunsta bort. Där ligger vi, sprattlande på de nakna klipporna, finner kanske tröst och en gnutta hopp i en kvardröjande vattensamling – en ny bok, en fyndigt formulerad debattartikel, en gammal sliten teori, nödtorftigt lappad och lagad. Men strax är även den pölen borta.

Den västerländska civilisationen börjar alltmer likna den flygande holländaren, ett spökfartyg som några påstår sig ha sett, men som de flesta tvivlar på existerar. Som en hägring, en vandringssägen.

Den förändring vi genomlever är dramatisk och genomgripande. Vi har att välja mellan det kaos som uppstår när man bygger upp något nytt, eller det kaos som uppstår när man desperat klänger sig fast fast vid något föråldrat.

Att söka tröst och färdriktningsråd hos Marx, Nietzsche, Martin Hägglund, Jordan B Peterson eller Slavoj Žižek, för att ta några exempel ur högen, är en sorts självbedrägeri. Den som vill se dagens verkligheten i vitögat måste göra sig av med all förförståelse och placera spelpjäsen på ruta ett. För att därefter, vidöppen och vapenlös, röra sig in i framtiden, ett ödesmättat tärningskast i taget.

Det kan inte uteslutas att polariseringens oförblommerade hat mynnar ut i en våldsam urladdning. Denna kan utspela sig på makronivå – det finns de som på allvar pratar om möjligheten att USA kan stå inför ett inbördeskrig. Men mer sannolikt som den typ av våld vi nu ser i vissa amerikanska städer. När hatet, rädslan, hämndbegäret, frustrationen och förvirringen stegrats till outhärdlighetens gräns kulminerar dessa krafter och söker sig en form. Man kan se denna process som en sorts naturlag om man vill. Spänn en båge till det yttersta, och du kommer att ångra att du inte slutade i tid, står det i en av världens förnämligaste visdomsböcker, Daodejing.

För de som vänder aggressioner inåt kan tidsandan snarare gestalta sig i form av depression, en känsla av vanmakt och bristande livslust. Känslor som hanteras med hjälp av antidepressiv medicin, droger, pornografi, online-spelande, konsumtion, sprit.

Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av det vore avgörande för hur den västerländska civilisationen framgent kommer att gestalta sig. Många tycks tro att världen återgår till ett normaltillstånd om Biden vinner. Att allt i stort sett blir som det var förr. Medborgarna återfår förtroendet för media, fake-news försvinner, QAnon tynar bort och klimatkampen hamnar överst på agendan. Så snart ett coronavaccin är testat och godkänt så låter alla sig glatt vaccineras.

Vad man glömmer är att den anda, de åsikter, attityder och det tänkande Trump-sympatisörerna omfattar inte plötsligt försvinner om han förlorar valet. Vad händer med det hopp som många ställt till Trump och hans löfte om att göra USA stort igen? Att skapa jobb, trygghet och en känsla av stolthet över att vara amerikan? Vad händer inuti Trumpväljarna? Vilken form kommer deras besvikelse att ta sig?

Eftersom den handlar om så mycket mer än personen Trump, så är Trump-eran långt ifrån över. Oavsett vilket valresultatet blir.

Oraklet i Delfi sa att Sokrates var den visaste av alla, eftersom han visste att han inte visste. Och den moderna vetenskapens främste teoretiker, Karl Popper, lär på sin dödsbädd ha yttrat: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet, om ens det”. Det krävs ett dödsföraktande mod för att klara av att leva i det tillstånd som denna insikt leder till. Men det tycks vara den uppgiften ödet ålagt oss att hantera.

The post Den fåfänga jakten på en karta first appeared on Opulens.

PORR. Frågan jag skulle vilja ställa är varför vi, när det passar vår agenda, är så benägna att se uppenbart störda människor som sanningsvittnen, skriver Myra Åhbäck Öhrman apropå debatten om pornografi och våldsbrott.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mindre än ett dygn innan sin avrättning, den 24 januari 1989, genomförde seriemördaren Ted Bundy sin sista intervju med den konservative författaren, psykologen och kristne fundamentalisten James Dobson.

Dobson grundade Focus on the Family, en evangelisk organisation. De förespråkar traditionella könsroller och avhållsamhet innan äktenskapet och motsätter sig saker som hbtq-rättigheter, abort, skilsmässa, sexualkunskap och pornografi.

Dobson och Bundy hade haft kontakt en längre tid innan de satte sig ner för den där sista intervjun. I den pratade Bundy om hur de snuskiga tidningar han hittade som 13-åring bidragit till en spiral som slutade med sexualsadistiska mord.

“I början”, säger Bundy, “ger det näring till den där typen av tankeprocess. Till slut blir det avgörande för att kristallisera den, göra tankarna till något som nästan är en separat del av en, inuti”.

Han fortsätter med att uttrycka sin oro över hur “vanliga män och makar” kan påverkas av våldsporr till att bli monster.

Olika studier som gjorts på män som begått sexualsadistiska brott har visat att många av dem konsumerar porr – dock i samma utsträckning som män i stort. Nina Rung är en av de svenska debattörer som gärna pratar om att de sexbrottslingar hon träffade under sin tid hos polisen själva uppger att de inspirerats av pornografiskt material.

Frågan jag skulle vilja ställa är varför vi, när det passar vår agenda, är så benägna att se dessa uppenbart störda människor som sanningsvittnen, varför vi väljer att tro att psykiskt sjuka är experter på sitt eget mående.

Majoriteten av befolkningen konsumerar erotiskt material. Majoriteten begår inte grova sexualbrott. Redan där brister förklaringsmodellen.

Vi vet att den cocktail av upplevelser och egenskaper som leder till att en person begår grövre brott är komplicerad. Så pass komplicerad att det är omöjligt att säga om en person hade blivit en brottsling även utan någon av de riskfaktorer som identifierats.

Missbruk av alkohol och andra droger är en påtaglig riskfaktor. Ändå förstår vi att alla som har tillgång till alkohol inte våldtar eller skadar kvinnor.

Redan 1989 avfärdades påståendet att våldsporr skulle ha varit en starkt bidragande faktor till Bundys brott. Författaren Stephen Michaud som intervjuade honom ett flertal gånger, påpekade att påståendena om porr uppkom först efter att Bundy kommunicerat med Dobson.

När Bundy greps hittades tummade flyers med bilder på cheerleaders i hans bil, och han beskrev i intervjuer med Michaud hur han i skolan blev erotiskt triggad av anatomiska diagram av vaginan.

Jag kan läsa mig till att någon i Katarina Wennstams senaste bok Vargen, som handlar om mäns våld mot kvinnor, tydligen föreläser om Ted Bundy. Har hon gjort grundläggande research på honom verkar det konstigt att hon skulle köpa hans retorik rakt av på det sätt hon gör när hon, i sin senaste text i Expressen, beskriver att våldsporr skulle vara en del i en radikaliseringsprocess av sexualbrottslingar.

Konstigt, eller ohederligt. Nu, som då, blir våldsporr en bekväm syndabock för beteenden vi har svårt att förklara. Beteenden som är oerhört mer komplexa än att det går att skylla dem på en enskild riskfaktor utan minsta hänsyn till skillnaden mellan korrelation och kausalitet.

Majoriteten av befolkningen konsumerar erotiskt material. Majoriteten begår inte grova sexualbrott. Redan där brister förklaringsmodellen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vill man titta på större riskfaktorer ligger missbruk av droger betydligt närmare till hands. Men det är klart, då måste man kanske ge upp något man själv bryr sig om.

Kalla mig fördomsfull, men jag misstänker att åtskilliga debattörer som skriver brandtal mot pornografin – och för egen del kan avstå från porrkonsumtion – inte är lika benägna att avstå från möjligheten att kunna dricka ett glas vin till fredagsmiddagen.

Detta är det uppenbarligen inte lika viktigt att vi pratar om.

The post Våldsporr – en bekväm syndabock first appeared on Opulens.