UKRAINAKRIGET. “Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati,” skriver Lars Thulin. Han anser därför att Ryssland omedelbart måste ut ur Ukraina.

Kriget i Ukraina rusar med full fart in på sitt andra år och ingen fred är i sikte. Kostnaderna i människoliv, lidande och materiella skador är ofattbara.

I svenska debatten fanns i början en falang som var helt lugn inför Rysslands uppmarsch intill Ukrainas gräns var en operation som pågick i månader. Ryssland skulle inte anfalla och bara reagera på en provokation från Nato, sa flera debattörer. Väst bara hetsade. menade de.

Den 24 februari 2022 tystnade den falangen snabbt. Återkom med argumentation efter denna modell. ”Rysslands angrepp är ett vidrigt angrepp mot folkrätten. Men… Därefter resonemang med svajig logik med slutsatsen att det mest ändå var Ukrainas eget fel. Och Natos. Jan Guillou oroade sig endast för kriget skulle ge Nato-anhängare vind i seglen.  (Se slutet av Guillos krönika!)

När vidden av Rysslands övergrepp nu inte går att dölja, byts detta narrativ ut. Nu hävdas behovet av förhandlingar. Som förutsätter att båda sidor får ge med sig. Förre V-ledaren Gudrun Schyman är inne på linjen. Svenska Freds likaså. Betecknande är att ingen av dem med ett ord kan skissa hur en uppgörelse skulle kunna se ut. Med andra ord – vad Ukraina ska ge upp.

Frågan är vad som finns att förhandla om. Låt oss se på fakta. Kriget i Ukraina är inget vanligt krig, där länder anfaller varandra i strid om ett territorium. Det är ett överfall, en våldtäkt, största folkrättsbrottet i Europa efter andra världskriget. En militärt överlägsen stormakt anfaller oprovocerat ett fredligt grannland och broderfolk i syfte att utrota det som nation. Med argumenten att det leds av nazister och knarkare. Samt att landet historiskt tillhör Ryssland, något som saknar verklig evidens.

Ryssland hävdar att man befriar områden.  Metoderna är terrorbombningar, tortyr, avrättningar, materiell förstörelse. Tacksamheten hos ”de befriade” är obefintlig. Vittnesmålen om hur ”befrielsen” gått till är desto mer närvarande och vidriga.

Syftet med kriget är nog dubbelt från Kremls sida. Det ena är att Putin drivs av en dröm att bli kejsare i ett nytt Sovjetunionen. Det andra att han är livrädd för att Ukraina ska bli ett skyltfönster som visar att det finns andra sätt att styra ett land än det han själv ägnat sig åt i drygt 20 år.

I ett storpolitiskt och därmed cyniskt läge, är detta så farligt? Andra stormakter agerar på liknande sätt, och till viss del är kriget i Ukraina en lokal angelägenhet.

Jo, det är oerhört farligt. Kremls övergripande agenda är en ny säkerhetsordning för Europa. En blåkopia på det som gällde innan Sovjetunionen imploderade till följd av sitt eget misslyckande. Putin vill bygga upp det igen och därmed åter omge sig med skyddande grannländer. Sverige och Finland räknades in i dessa länder, det gjordes klart i ett brev till dessa länders regeringar sent 2021. Om vi inte lät Kreml diktera en del av vår utrikespolitik skulle militärtekniska åtgärder vidtas.

En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Kriget i Ukraina handlar om något mycket mer än denna, enligt Putins militära specialoperation. Ska vi tillåta att ett land i Europa dikterar självständiga länders säkerhets- och utrikespolitik?  Klart är att Kreml inte skyr några medel. Ensidiga kärnvapenhot är nu vardagsmat.

Hur förhandla med en sådan regim?

Närmaste liknelsen är då en kvinna som lämnat ett förhållande med en tidigare sambo sedan hon brutalt våldtagits av denne. Och som kräver utplåning av kvinnans personlighet och självständighet. Vad är det rimligt att denna kvinna går med på i en förhandling? Att förövaren ändå får ha sex en gång i veckan och att hon lovar att inte gå till polisen?

Eller att en man som går på en gata blir överfallen av en jättelik buse som kräver att få 10 000 kronor. Om inte ska mannen slås sönder och samman. Bråk uppstår. Andra rusar till och man enas om att busen ändå ska få 3 500 kronor och att polisen inte kontaktas. Vilket betyder att busen gör samma sak nästa kväll.

Eller andra världskriget. En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati. De ljuger om allt. Ser alla reella förhandlingar som svaghet. Förstår bara brutalt våld. I ett sådant läge gäller bara en metod. Att till varje pris skydda sig själv. Att tycka synd om förövaren och ”förstå” hen, funkar inte.

I Ukraina-kriget finns ett par orubbliga krav. Ryssland måste omedelbart ut ur hela Ukraina. Alla krigshandlingar ska upphöra. Sedan är det dags att betala för uppbyggnaden av landet. Den linjen driver Ukraina.

Andra lösningar sänder signalen att det är okej att överfalla, våldta och utplåna suveräna nationer. Om det är så att ingen bryr sig. Många kommer lära sig den läxan. Taiwan står på tur att utplånas. Utfallet i Ukraina avgör nog den frågan på kort sikt.

Nu skriker nog en del läsare: ”Fast USA har minsann också…  Så det så! Därför får vi inte skylla på Ryssland.”

USA:s utrikespolitiska agerande, historiskt sett, kan och bör vi diskutera. Men det är till en stor del historiska händelser som världen inte kan ändra. Utgången i Ukraina kan den fria världen styra. Nu avgörs Europas framtid.

The post Ryssland ska ut ur Ukraina! first appeared on Opulens.

KONFLIKTLÖSNING. Det finns en opinion, också i Europa, som förespråkar förhandlingar mellan de stridande parterna i Ukrainakriget. Men kan man verkligen förhandla med en brottsling, en krigsförbrytare, som den ryska statsledningen? Anders Björnsson ger ett perspektiv utifrån historiska och politiskfilosofiska utgångspunkter.

En förhandling – en bipolär sådan – är ett möte mellan två parter, som står långt ifrån varandra. Om de stod nära varandra, skulle förhandling inte vara påkallad. Närmandet är syftet; det kan också bli resultatet. Så var fallet med kohandeln mellan arbetare och bönder 1933 och Saltsjöbadsavtalet mellan parterna på de privata arbetsmarknaderna 1938.

Man förhandlar för att uppnå något, som inte hade kunnat uppnås på annat sätt. Man ingår inte i en förhandling utifrån en styrke- eller svaghetsposition, utan därför att man är osäker på var man står och vart man är på väg. Det handlar om ett vägval. Den som har mest att förlora kan ha mest att vinna på att förhandla.

Förhandling är en handling, som inte utesluter andra handlingar. Men den utesluter kapitulation, det vill säga ena partens villkorslösa undergång. Att inställa stridshandlingar är inte att kapitulera, det är att invänta ett förhandlingsresultat. Villkorade förhandlingar kommer aldrig till stånd. Man bör därför avstå från att ställa ultimatum

Framgångsrika förhandlingar brukar krönas med avtal. För att de ska vara bindande krävs, att de godtas och respekteras också av parter, som inte har deltagit i förhandlingarna. Detta bidrar till efterlevnaden av dem. Löftet från Väst att inte utvidga Nato efter Sovjetunionens fall var inget avtal och efterlevdes därför inte.

En sådan förhandling – partsförhandling, till skillnad från en domstolsförhandling – har varken segrare eller förlorare. Den ömsesidiga vinsten är, att den alls kommer till stånd och genomförs. Nederlaget är, att striden återupptas. Förhandlingen måste ge mer än icke-förhandlingen. Under Vietnamkrigets sista år fördes faktiskt förhandlingar, samtidigt som väpnande strider utkämpades.

Förhandlingar sker långt ifrån alltid mellan jämlika parter. Men regelverket måste utformas så, att det inte gynnar eller missgynnar någondera parten. Diktat kan därför inte tolereras. Istället för jämlikhet: jämställdhet. Detta brydde man sig inte om efter första världskriget, då segrarmakterna arrangerade en diktatfred i Versailles.

Förhandling är konfliktlösning. Den ger en given motsättning ordnade former, men den upphäver den inte. Den ska gå att leva med. Förhandling baseras på ett överlevnadsintresse, som delas av alla vilka berörs av förhandlingen och dess utgång. Den kan tjäna som modell för att lösa nya konflikter som oundvikligen uppstår i mänskliga samhällen.

Förhandlingar kan involvera fler än två parter. Men det måste finnas en balans vid bordet. Annars kan den uppgörelse, som förhoppningsvis träffas, betraktas som illegitim, utan verkan. Ingen otillbörlig påtryckning bör råda! Ingen dold dagordning. Rätten att förhandla har drivits av dem som har ett underläge i resurser. Förbrytelser kan ha ägt rum på ömse sidor. Så skedde exempelvis i Finlands rättfärdiga försvarskamp mot Sovjetunionen under andra världskriget.

Inte bara en av flera parter kan tvingas till förhandling. Alla måste inse nödvändigheten av att förhandla. Ingen kan då längre hävda, att den och inte den andra har rätten på sin sida. När förhandlingar har inletts, är detta rätta åtgärden. En rätt i juridisk mening inträder sedan.

The post Förhandling är konfliktlösning first appeared on Opulens.

HUMANITÄR. Han har förhandlat med Saddam Hussein, Bashar Al-Assad och Vladimir Putin men också fått oväntad hjälp av Moder Teresa.

– Ställ dig själv i din motparts skor, i synnerhet om du inte håller med honom eller henne, säger FN:s förhandlare Staffan de Mistura.

Erika Josefsson/TT

The post FN-förhandlare: Ställ dig i motpartens skor first appeared on Opulens.

HISTORIA. “Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst”, skriver Ivo Holmqvist.

”In God We Trust” står det under bilden på Franklin Delano Roosevelt på framsidan av tiocentaren, the dime. Och på baksidan det latinska ”E pluribus unum”. Så har man försäkrat sig om både andligt och världsligt beskydd. Den andra devisen som finurligt nog består av tretton bokstäver syftade från början på de tretton delstaterna som gick samman i en högre federal enhet när de frigjorde sig från engelsk överhöghet. Ur många en enda – det slagordet var mera täckande 1776 än just nu när splittringen mellan partierna, delstaterna och befolkningen i USA blir allt tydligare.

En annan inskrift som brukar citeras som tecken på ett välkomnande Amerika är den sonett som Emma Lazarus skrev på 1880-talet. Den är inskriven på foten av Frihetsgudinnan, i inloppet till New York. I skrivande stund har stridande viljor på Capitol Hill ännu inte kunnat enas eller ens hjälpligt jämkas samman om budgeten. Nedstängningen av statsapparatens olika avdelningar är ett faktum, en av dem parkförvaltningen. Den ser bland annat till nationalmonumenten, däribland The Statue of Liberty. Att New Yorks borgmästare, påhejad av andra, lovar att försöka hålla Frihetsgudinnan öppen för besökare är en lätt bisarr amerikansk självironi om man ser vad gudinnan ropar i andra strofen:

“Keep, ancient lands, your storied pomp!” cries she
With silent lips. “Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

Drygt en halv miljon som kom till USA som barn, utan eget val och egen förskyllan, hotas nu av utvisning eftersom de inte har sina inresehandlingar i ordning. Gruppen kallas kollektivt för DACA, en akronym för Deferred Action for Childhood Arrivals. Om de invandrarfientliga politikerna får som de vill skjuts inte utvisningen av dem upp mycket längre. Jag vet inte om den Drumpf som utvandrade från Kallstadt till Amerika var trött, fattig och hade kastats kring av stormar, och inte heller om han kunde klassas som ”wretched refuse”. Men man kunde önska att ättlingen som försett sina boningar med gyllene dörrar och som kan andas fritt kunde visa mera påtaglig medkänsla med de hemlösa, och nyansera sitt språkbruk vad gäller dagens utvandrarländer.

Till de löjligare inslagen i den amerikanska politiska såpoperan just nu hör det automatiska och partipolitiskt hätska telefonsvar man får när man ringer Vita Huset (varför man nu skulle göra det): ”Thank you for calling the White House. Unfortunately, we cannot answer your call today because congressional Democrats are holding government funding — including funding for our troops and other national security priorities — hostage to an unrelated immigration debate. Due to this obstruction, the government is shut down…” Det påminner om en kvickhet som cirkulerade i studentkorridorerna i Lund på sextiotalet, fast kanske inte bland teologerna. Om man ringde Rom fick man till svar ”Detta är Vatikanens automatiska telefonsvarare. Ni är välsignad.”

Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst, inför förhandlingarna att komma ur det som för tillfället är ett svårartat dödläge. Hans ombytlighet omskrivs på ett vänligt sätt i The New York Times som ”mercurial”, kvicksilversnabb, och på ett mera målande och möjligen bättre täckande vis av den demokratiske minoritetsledaren i Senaten. Att försöka få presidenten att hålla sig till ämnet är, har han sagt, som att förhandla med en ”Jell-O” (jag ser att det finlandssvenska Hufvudstadsbladet förklarar att det ”syftar på den välkända amerikanska gelédesserten ….”).

Allt torde ha sin övergång. Men risken är stor att skadan på landets högsta ämbete blir bestående, den som en oerfaren och hämningslös innehavare av landets presidentskap hunnit vålla redan efter sitt första år i Vita Huset. Och det är illa – man ser det inte minst i spekulationerna redan nu om vem som skulle kunna väljas till Trumps efterträdare. Där gäller utanverk mer än inre förtjänster, yta mer än djup. Ronald Reagan var skådis men han var också en kvalificerad fackföreningsman i Hollywood. Vem härnäst? Några av hans nutida efterföljare i filmbranschen, som Oprah Winfrey eller George Clooney? Båda är, i jämförelse med mannen i Vita Huset, balanserade, tänkande och medkännande människor. Clooney har dessutom en högutbildad hustru som skulle kunna bistå lika kvalificerat som både Eleanor Roosevelt och Michelle Obama.

The post Antecknat i Amerika: Symboler och slagord first appeared on Opulens.

FULAVTAL. “I mediebranschen försvinner regleringen i upphovsrättslagen genom att stora förlag som Bonnier, Aller och Egmont skickar ut ensidigt dikterade avtal. De som inte skriver på får inte arbeta för förlagen mer”, skriver Åsa Ohlsson.

11 miljoner kronor. Så mycket har Tomas Franzén i lön. Han är Bonniers koncernchef. Siffran kommer från Dagens Medias lönelista för mediebranschen. Ni vet den där branschen där man talar om tidningsdöden och att ungdomar inte tittar på linjär TV längre. Där man inte har hittat något bra sätt att ta betalt för digitalt material och därför måste säga upp fast personal. Där allt större andel av innehållet görs av frilansjournalister. Varför? Jo, utbudet av frilansjournalister är större än efterfrågan, och utan lagar och avtal som skyddar är det är fritt fram att betala väldigt lite och kräva mycket.

År 1991 räckte frilansarvodet för en Bonnier-artikel, cirka två dagars arbete, till att betala hyran, elen och telefonräkningen. Samt till en matkasse. Det berättar en då verksam frilansjournalist. Arvodet 1991 var 4 000 kronor. Och hyran låg på 1900 kronor berättar vår frilans. Sedan dess har som bekant hyrorna tagit rejäla kliv uppåt i reellt värde.

En anställd journalist hade samma år, 1991, i medellön cirka 17 000 kronor. Det motsvarar 24 000 kronor idag, men dagens faktiska medellön för en anställd journalist är drygt 34 000 kronor. Medellönen har under dessa år ökat även med hänsyn till inflationen. Den anställde journalisten arbetar emellertid hårdare idag, redaktionerna är slimmade, färre ska göra mer på kortare tid. Få är nog avundsjuka på de anställda, och det är helt rätt att lönerna går upp för att kompensera dem. Frilansarvodet från 1991 på 4 000 kronor motsvarar istället cirka 6 000 kronor i dagens penningvärde. Men i verkliga livet får dagens frilans 5 000 kronor betalt för ett motsvarande jobb. Och då ska dessutom bilder ingå i priset. Det har alltså sjunkit med hänsyn till inflationen och prisutvecklingen. Här råder en motsatt utveckling mot den anställde journalistens lön.

Till detta kommer avtalen. När en frilansjournalist säljer en artikel eller ett foto, då säljer den rätten att använda och publicera artikeln eller fotot, om inget annat avtalas. En gång. Det regleras i upphovsrättslagen som i grunden är en bra lag. Lagen tar upp att upphovsmannen ska ha betalt för sitt arbete och ha kontroll över det. Men lagen är dispositiv. Det betyder att lagen kan förhandlas bort. Det finns flera lagar som är dispositiva och delar förhandlas till exempel bort i kollektivavtalen, genom att man får något i utbyte. I Svensk Ordbok från 1987 förklaras ordet förhandla som ”överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp: vanl. (i fråga) om någorlunda jämnstarka parter”.

I mediebranschen försvinner regleringen i upphovsrättslagen genom att stora förlag som Bonnier, Aller och Egmont skickar ut ensidigt dikterade avtal. De som inte skriver på får inte arbeta för förlagen mer. De som har skapat dessa avtal har nog inte slagit upp ordet förhandling tänker jag.

Blickarna från Journalistförbundet har riktats mot Tyskland som i år har fått en ny lag som ska garantera alla upphovspersoner rätten att stämma individuella tidningar som har ett avtal om skälig ersättning, om tidningarna inte följer dessa ersättningsnivåer. Samtidigt som lagen trädde i kraft passade de tyska tidningarna på att säga upp avtalen om skälig ersättning. Det finns alltså inte något att stämma dem för.

En luttrad tysk fackföreningsjurist säger att tjugo år har nu har lagts på något som är verkningslöst. De där mediehusen runt om i världen är duktiga på att hitta sätt att envetet fortsätta betala allt mindre för innehållet.

Här i Sverige leder Tomas Franzén en koncern där färre anställda ska göra mer, där mer jobb läggs ut på frilansjournalister, som får mindre betalt, och vars material ska snurra runt i en mängd tidningar. På grund av lönsamheten. Men där man kan hitta pengar att öka koncernchefens lön med 25 procent till den nya lönen på 11 miljoner, motsvarande lönen för 27 anställda journalister årligen eller 183 frilansartiklar i månaden.

Vem vill betala för innehåll när man kan betala för höga chefer?

The post “De som skapat dessa avtal har nog inte slagit upp ordet förhandling” first appeared on Opulens.