SEXOLOG. Sexologen Malena Ivarsson är kritisk till att tvåsamheten ständigt lyfts fram och idealiseras. Jenny Wickberg fick ett samtal om lust, åldrande och vikten av att halvnakna äldre får synas i tv.

SVT:s dejtingprogram för äldre, ”Hotell Romantik,” debatteras utifrån två lägen – ett där man gläds åt att deltagarna verkar så fulla av lust och liv, och ett som tycker att det är pinsamt att se. Vilken kategori tillhör du?

– Det finns argument både för och emot, för min del. Det är bra att tv äntligen gör något som lyfter fram oss äldre och det verkar vara en fin stämning, där de som deltar har kul tillsammans. Det märks att de är mogna människor som lyfter varandra, istället för att konkurrera. Det känns genom tv-rutan att de som är där känner sig ompysslade och mår bra.

Vad är det negativa?

– Serien spär på myten om parrelationen som den enda vägen till kärlek och lycka. Det finns så många andra meningsfulla relationer i våra liv, som vänskap, familjeband och kärlek till djur. Att parrelationen lyfts fram som det enda verkligt viktiga får singlar att känna sig utanför. Det är dessutom oftast en enögd bild som ges, där man bortser från alla de svårigheter som följer med en lång parrelation. Det är dags att vi lyfter på betonglocket och medger att parrelationen inte alltid är en räkmacka, och att det finns så mycket annat att leva för.

Det enda vi inte kan få genom andra relationer är väl erotik?

– Ja, och även där är det enögt att lyfta fram den långvariga parrelationen som det ultimata sättet för att uppleva intimitet. Kortare parrelationer och miniförälskelser kan vara väl så meningsfulla, och det är också möjligt att ha sex på egen hand. Att fokusera så på den tvåsamma parrelationen gör att de singlar som står utanför kan må dåligt, och inte se vilka andra utvecklingsmöjligheter som finns.

Vilka relationer är viktigast för dig?

– Jag prioriterar den eller de som jag för ögonblicket pratar, umgås, arbetar, tränar eller älskar med. Jag försöker alltså leva i nuet och vara närvarande i alla relationer jag har.

En del debattörer skriver att ”Hotell Romantik fått dem att plocka fram skämskudden. Vad tror du är förklaringen till den reaktionen?

– De är ovana vid att se äldre halvnakna människor som paras ihop. I både tv och film går den övre åldersgränsen för vilka som visas på det sättet vid ungefär 45, särskilt för kvinnor. 

Många av dem som sitter bakom skämskuddar är själva en bit uppåt i åldern. Varför är just de så negativa?

– De tänker nog in sig själva i situationen och reagerar utifrån det. Det kan finnas en del avundsjuka bakom kommentarerna, där de som upplever programmet som provocerande kanske istället borde arbeta lite mer med sina egna hämningar. De som deltar är personer som verkar ha insett att man vid 60-70 års ålder inte har de perfekta kropparna, och som känner sig bekväma med det.

De som deltar i serien hoppas hitta kärlek, men det handlar då inte bara om den romantiska delen utan längtan efter hudkontakt och erotik finns också med. Detta är något som både verkar uppröra och förvåna en del tittare?

– Lusten finns kvar hos äldre, även om den inte är lika pockande som hos yngre. Att vara äldre betyder att man har mer erfarenheter och att lusten inte är lika centrerad till bara det genitala. Skillnaden mellan att vara 17 och 75 är att lusten blir mer sublim och kan handla mer om en lust till livet, och där ett intellektuellt plan också vägs in.

Du svarar på frågor om sex och relationer i tidningen Senioren, där läsarna är 65-plus. Vilka ämnen tas upp där?

– Det är en väldigt engagerad läsekrets, där det ofta blir en diskussion kring olika frågor och där andra läsare kan komma med synpunkter och råd. Det är ingen homogen grupp. Där finns många som är aktiva och ger sig ut i dejtingvärlden medan andra tvärtom är nöjda med att den delen av livet är över. Vi tar upp en del fysiska saker, som östrogenbrist och sköra slemhinnor hos kvinnorna och bristande potens hos männen. Men vi diskuterar också annat, som relationer till barn och barnbarn.

Vilka frågor får du från dina läsare där?

– En fråga som dök upp var en kvinna som undrade om man kunde ha sex första kvällen när man gick på dejt. Där kom det ett svar från en man som var 70-plus och som hade åkt runt och dejtat kvinnor i nio städer, och som svarade att det inte var något problem. Det har också varit en diskussion kring att vara mor- och farförälder. Den startades av en farmor som var ledsen över att barnbarnens mormor alltid tog över. En farfar svarade att i den relationstrappan är det alltid han som kommer sist, där mormor och sedan morfar kommer först.

Du har också podden ”Till sängs” tillsammans med journalisten Samanda Ekman. Ni diskuterar sex och samlevnad och hade tidigare radioprogrammet ”Till sängs i kulturen”. Vilka ämnen tar ni upp i er podd?

– Det handlar om sex och samliv och samtalen utgår från frågor som jag och Samanda ställer till varandra. Jag är 73 år och hon är 42, så det finns ett generationsglapp mellan oss där hon ibland ställer frågor jag tänkt på tidigare, och har lyxen att kunna bidra med erfarenheter. Vi vill lyfta kvinnor, men har också en del manliga lyssnare vilket vi är glada för. Precis som i radioprogrammet har vi en del kulturella fenomen som bollplank, men använder också de jungianska begreppen som persona, självet och skuggan, som kan vara mycket användbara.

Vad är temat i det nya poddavsnitt som kommer ut nu i dagarna?

– Där pratar vi om att bli avvisad, både när man blir det av andra men också hur man kan avvisa olika sidor av sig själv. I samtalet använder vi oss av våra egna erfarenheter, men tar också exempel ur Amanda Romares bok ”Halva Malmö består av kilar som har dumpat mig”.

Du är en bit över pensionsålder, men har frågespalter i både Aftonbladet och Senioren, plus att du gör podden. Vad är det som driver dig att fortsätta arbeta?

– Det är olika saker, där podden är spännande eftersom vi aldrig vet vad våra samtal kommer att landa i. En annan drivkraft är där jag med mina frågespalter får känna att jag är behövd och kan bidra med något. Jag har båda mina barn och mina barnbarn i USA. Om de hade bott nära är det möjligt att jag istället hade gått upp i att vara nära dem. Vi människor har ett behov av att få ge och dela med oss av saker, som kan få utlopp på olika sätt. Jag gör det genom mitt arbete.

Äldre personer är piggare idag. Är bilden av åldrandet också på väg att förändras?

– Uttrycket att sjuttio är det nya femtio gäller för många, men inte för alla. Den som får vara frisk kan uppleva det man kallar för den fjärde aktiva åldern under perioden 65-85 år. Men där spelar också socioekonomiska faktorer in. Det kostar att hålla sig frisk, och där kan det bli kämpigt för alla dem som lever med en låg pension.

Den negativa bilden av åldrandet drabbar framför allt kvinnor, där rynkor och grått hår kan ge en man pondus medan en kvinna anses förlora i attraktivitet?

– Där har tv, film och andra medier en stor del i skulden. Vi har ett kulturutbud som fokuserar på yngre och spär på mytbildningen om ungdomen som en viktig tid för allt sådant som kreativitet och entreprenörskap, och missar all den kunskap som äldre kan ge.

Hur ser du på ditt eget åldrande, vad är bra och vad är mindre bra?

– Jag tycker jag är i en jätteskön tid av livet, där jag inte tar mig själv på så stort allvar längre och inte oroar mig för sånt som karriär och relationer.

Är det något som är negativt?

– Det är i så fall det kroppsliga, att jag inte kan springa lika snabbt och är räddare för att trilla. Det motverkar jag genom att styrketräna. Motion är något nytt i mitt liv och jag tycker att det är jättetråkigt, och hade hellre läst en bok eller kopplat av med en film. Men jag gör det för att kunna vara frisk och oberoende så länge som möjligt.

The post Helgporträttet: ”En myt att parrelationen är enda vägen till lycka” first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. Sara Lövestam är författaren och språknörden som inte håller sig inom några genrer eller ämnen. Vid årets Bokmässa i Göteborg var hon på plats för att tala om både samiska berättelser och språkregler, och i hennes nyligen avslutade “Monikatrilogin” är ofrivillig barnlöshet det bärande temat i romanen.

The post Helgporträttet: ”Jag kunde inte ens tänka ordet lesbisk” first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Författaren Agneta Klingspor har avlidit efter en kort tids sjukdom, meddelar familjen för TT.

Agneta Klingspor föddes 1946 i Lysekil och växte upp i Uddevalla. Hennes debut skedde 1977 med dagboksromanen “Inte skära bara rispa” som fick en uppföljare i Nyckelroman: 1977–1992 (1994).

Även romanen “Framkallning” (1999) har självbiografisk karaktär och handlar om förhållandet till fadern.

Hennes sista bok var romanen “Går det åt helvete ska jag ändå dö” från 2016.

Böckerna utgår i princip alltid från hennes eget liv.

– Jag har en väldigt oromantisk syn på mig själv. Jag ser på mig själv kort och gott som ett material och det är det materialet jag arbetar med, sade hon i en intervju med TT om romanen “Stängt pga hälsosjäl” (2010)

Boken gestaltar en kvinnas alltmer avskalade existens efter ett sjukdomsbesked och texten kom till eftersom det som fanns i genren var så “tradigt skrivna”, menade författaren.

I sin bok gestaltar Agneta Klingspor såväl ångesten som ilskan, dödsrädslan och den där oförklarliga ömheten hon vid sällsynta tillfällen känner för cancern som slagit bo i hennes bröst.

Klingspor har publicerat såväl poesi som prosa. Hennes författarskap har en feministisk tendens, präglas av en ovanlig erotisk öppenhet och sägs ha ett särskilt öga för det tragikomiska. Hon har främst vunnit uppskattning för sina äventyrligt spontanistiska improvisationer.

Agneta Klingspor blev 76 år.

TT Nyhetsbyrån

The post Agneta Klingspor avliden first appeared on Opulens.

SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Den halländske vispoeten, kompositören och författaren Alf Hambe är död.

Hambe är bland annat känd för “Visa i Molom” och skapade den poetiska världen Molom – ett fantasilandskap, som bär likheter med området kring halländska Steninge, där han bodde.

Alf Hambe debuterade 1962 med visboken ”Astronaut till häst” och gav under sin karriär ut ett trettiotal album. Han låg även bakom ett tjugotal dikt- och vissamlingar – och gav så sent som 2018–2019 ut tre böcker: ”I långa lopp och längslar”, ”Mykoniden & en Odyssée” samt ”Stjärnorna blommar om natten”, som består av tidigare opublicerade texter.

Hans verk har också tolkats av artister som Alice Babs, Fred Åkerström och Hootenanny Singers.

Under sin karriär tilldelades Alf Hambe bland annat Evert Taube-stipendiet två gånger, Dan Andersson-priset samt den kungliga medaljen Litteris et Artibus.

Alf Hambe blev 91 år.

TT Nyhetsbyrån

The post Vispoeten Alf Hambe död first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Ann-Christine Ruuths dotter Ester Roxberg skrev boken Min pappa, Ann-Christine som senare blev den omtyckta filmen Min pappa, Marianne. Den 13 maj släpper prästen och föreläsaren sin egen berättelse, Jag kom inte ut – Jag blev mig själv (Norstedts), om när hon vid 57 års ålder äntligen kunde bli den hon innerst inne alltid har varit. 

Den 13 maj släpps din självbiografi Jag kom inte ut – jag blev mig själv, som är din berättelse om när du blev dig själv som kvinna efter att ha levt som man i många år. Vad fick dig att börja skriva den här boken?

– En rad saker bidrog till det. Flera människor som har läst min dotter Esters bok, Min pappa, Ann-Christine, har frågat mig när min berättelse kommer. Sedan kom filmen, Min pappa, Marianne, men det handlar ju inte om mitt liv. Under pandemin gjorde jag färre föreläsningar och då tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Jag tog kontakt med Norstedts som var intresserade och där började en skrivprocess.

Hur väl kunde du relatera till Esters historia i Min pappa, Ann-Christine och varför kändes det viktigt att få berätta själv?

– Det där är ju hennes berättelse som hon har berättat ur sitt perspektiv som dotter. Jag fick läsa manuset innan det publicerades och jag ändrade ingenting, det var ju så hon upplevde det. Men det här blir min berättelse och den står inte i relation till mina barn, utan framför allt till andra och till mig själv.

– När man tittar på filmen Min pappa, Marianne så får man inte reda på så mycket om vad Marianne tänker och känner, eller vad som leder fram till hennes beslut att kliva fram. Jag försöker att berätta och problematisera det. Filmen är en feel good-film och det går väldigt lätt för Marianne, men i verkligheten var det inte så enkelt för mig.

Som titeln antyder föredrar du att inte kalla det för att komma ut utan väljer att säga att du har blivit dig själv. Hur kommer det sig?

– Jag värjer mig mot sådana klichéartade uttryck som att komma ut. Det är en process som i mitt fall har varit lång och den har handlat om att bli den som jag uppfattar att jag är. Att komma ut i offentligheten handlar om alla andra, men det viktiga var att äntligen få vara den jag är. En del kanske har levt ett dolt dubbelliv under en längre tid men det har aldrig jag gjort, mer än i min tankevärld.

Du kände på dig tidigt i livet att du inte var man. I boken beskriver du hur dina namn, kläder och leksaker markerar ditt bestämda kön och berättar om ett minne där din mamma försöker sätta på en kjol på din bror Sven. Vad stod den där kjolen för? Kunde du sätta ord på känslorna?

– Jag minns fortfarande den scenen väldigt tydligt. Min mamma skulle nog bara skoja med min bror, som började fäkta med armarna och tyckte det var jättepinsamt, medan jag gärna skulle vilja ha haft den där kjolen på mig. Jag kommer ihåg känslan, men hade inte orden till att beskriva vad jag kände så att det blev begripligt ens för mig själv. Jag förstod samtidigt att det var fel. Från dagen jag föddes fick jag veta att jag var kille, på otaliga sätt, och kom till en punkt där jag insåg att jag inte kände mig hemma med det. Men jag visste ingenting mer än att man inte skulle känna eller vara så, orden kom långt senare.

Men år 2010 bestämde du dig för att börja leva som den du innerst inne kände att du var. Hur tog du det klivet?

– Då jag verkligen började sätta ord på det var när jag började hos min kurator, Johanna, när jag var 57 år. Då fick jag äntligen ha ett samtal med någon som kunde spegla mig och ställa relevanta frågor så att jag kunde få större perspektiv på det jag kände. Att våga yttra orden med min egen mun och själv höra vad jag sa var en process bara det, det fanns många rädslor.

– Sedan var jag tvungen att prova vad det jag kände innebar i praktiken, skulle jag känna mig konstig om jag levde så här? Det visade sig vara tvärtom, jag hittade hem till mig själv och den känslan bekräftade allt som jag hade sagt och känt. Det här är ingen maskerad, det här är jag.

Jag kan tänka mig att det var ett stort steg, kanske särskilt vid en ålder då många haft en uppfattning om vem du var sedan långt tillbaka?

– Reaktionerna har varierat oerhört, från chock och avståndstagande till tystnad, nyfikenhet och omedelbart accepterande. Det är ju inte bara jag som utmanar dem med mitt sätt att vara, utan deras egna föreställningar om manligt och kvinnligt utmanas också. Plötsligt ska de ta ställning. Och alla de människorna har i sin tur sina sammanhang, en person som kanske är trygg i sitt avståndstagande från HBTQ måste tänka om när de hör om mig. Som min dotter Ester uttryckte det, nu är vi en regnbågsfamilj. Sådana människor fanns där ute men det var inte vi, vi levde tryggt inom normen.

Hur förändrades livet efter att du började berätta öppet om vem du innerst inne är?

– I det yttre avseendet förändrades det inte så mycket. När jag började berätta levde jag till en början ett dubbelliv och kunde inte vara Ann-Christine fullt ut. Jag och min fru delade på oss och mina arbetsuppgifter som präst förändrades, men det var inte på grund av min process. Jag blev en offentlig person på ett annat sätt än tidigare, jag har gjort oräkneliga intervjuer i alla möjliga sammanhang.

– Till en början var det rätt jobbigt att möta andra människors reaktioner, men också mina egna. Jag undrade om det här beslutet var att lita på eller om jag hade inbillat mig alltihop? Andra säger till mig att jag är mycket gladare nu och jag känner mig gladare också, jag skrattar mycket mer. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa skämmas över mig själv. All rädsla försvann när jag kunde kliva ut ur den skam jag omgett mig med, för jag visste ju att det här var jag.

Hur har du upplevt att bemötandet utifrån på ett samhälleligt plan har förändrats sedan dess, för 10 år sedan?

– Transpersoner har blivit oändligt mycket mer synliga. Det är inte så mycket fokus på att Tone Sekelius i Melodifestivalen är transperson utan hon är artist. Skolministern Lina Axelsson Kihlblom är också transperson, vilket nämndes när hon valdes, men det var inte därför hon blev minister utan för att hon är en jäkligt duktig och kompetent människa.

– Men transpersoner blir också ifrågasatta. För ett år sedan kom Kajsa Ekis Ekman ut med sin bok Om könets existens, där hon skriver att trans är en chimär och att kön bara är biologiskt. Hon fick enormt stort medialt utrymme för att framföra sina teser om detta. I Uppdrag gransknings Transbarnen fokuserar man bara på ett enda transbarn som har fått en dålig medicinsk behandling, vilket ledde till att man ifrågasatte all medicinsk behandling av unga transpersoner. 2014 kom ett utredningsförslag om att man ska kunna ändra sin juridiska könstillhörighet genom en enkel anmälan utan medicinsk utredning. Stefan Löfven sa att det skulle gå igenom till nästa val, och vad hände? Ingenting. Det är ofta så med utvecklingen, den går framåt men så kommer det en backlash och det är väl det vi har fått när det gäller just transpersoner.

Har du några huvudområden där du skulle vilja se förändring för transpersoner?

– Vården framförallt, som är oerhört eftersatt. Den som har fått en remiss till ett utredningsteam för könsidentitet kan få vänta i tre år på ett första samtal. Det är ju fullkomligt skandal och på den fronten ser vi inte någon förändring eftersom det saknas resurser. Det är det viktigaste området just nu.

Upplever du någon förändring i hur omgivningen bemöter dig nu jämfört med tidigare när du utåt sett var man?

– Det är en intressant fråga som jag har fått många gånger men har svårt att svara på. Jag har levt som man och har varit chef i många år så jag är van vid att ha blivit lyssnad på och att mina förslag tas på allvar. Jag tar för mig på ett annat sätt och tror att många kvinnor är uppvuxna med att finna sig i att ingen lyssnar på dig. Jag satt i ett sammanhang där en byggledare skulle presentera någonting och jag höjde rösten mot honom. Men lugna ner dig nu, sa han, och det hade han aldrig sagt om jag var man. Jag har vänner som är transmän och en av dem har kunnat berätta hur påtagligt hans liv förändrades när han blev man och hur otroligt mycket mer uppmärksamhet han fick då.

Du har flera gånger poängterat att när en kvinna klär sig i kläder som kategoriseras som manskläder, är det mer okej än när det är tvärtom. Vilka är dina tankar om det?

– Powerdress är ett känt fenomen bland många kvinnor men inte hos män, att man måste markera sin makt och ställning i organisationen genom sitt sätt att klä sig. Man kanske klär sig så som man tror att en man hade klätt sig om han var kvinna, med kostym och kavaj, för att markera makten. Jag älskar kläder, de är så viktiga. Vi säger någonting med hur vi klär oss, hur vi uppfattar oss själva men också hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det handlar om maktstrukturer i samhället.

– Ibland kan jag känna att när du som kvinna har nått toppen så har du glömt allting som varit innan. Jag hörde till exempel en högt uppsatt kvinna i näringslivet säga att hon var emot könskvotering, men hon behöver ju inte bekymra sig för det som redan är på toppen. Ska vi få till en förändring i det här samhället så är det ju alldeles uppenbart att det behövs en könskvotering så att vi lär oss vad som är det normala. Det förändras men går långsamt.

Idag föreläser du om könsnormer, trans och identitet, och är även ordförande i förbundet Transammans. Vad har du för långsiktigt mål med ditt engagemang i transfrågor?

– Som ordförande i Transammans vill jag försöka bidra till att situationen för transpersoner ska bli bättre i samhället, inte minst inom vården, och göra transpersoner mer synliga. Som föreläsare vill jag framförallt försöka bidra med mer kunskap, men också visa att de här frågorna inte bara rör transpersoner. Det handlar om oss alla, hur vi ser på manligt och kvinnligt och att vi verkligen ska kunna leva våra liv som dem vi är.

– Innan pandemin började jag föreläsa om min personliga berättelse och var på ett företag med ett stort kvinnligt nätverk. Efteråt fick jag så många reaktioner från kvinnor som berättade att de hade blivit starkt berörda, inte för att de själva var transpersoner utan för att de började fundera över sina egna liv. Jag vill beröra människor, inspirera andra till att leva sina liv som de vill och inte ta så förbaskat mycket hänsyn till vad andra tycker.

Boken är tillägnad alla som kämpar för att vara och leva som sig själva. Har du någon önskan om vad du vill att din bok ska kunna bidra med?

– Om den kan ge någon annan lite kraft och mod i livet, så är jag väldigt glad.

The post Helgporträttet: “Det här är ingen maskerad, det är jag” first appeared on Opulens.

AVLIDEN. Författaren och poeten Kristian Lundberg har avlidit, uppger hans familj för Sveriges Radio. Hans roman “Yarden” etablerade honom som en modern arbetarförfattare.

Kristian Lundberg, född 1966, debuterade 1991 med diktsamlingen “Genom september” och skildrade i sina verk ofta den svåra uppväxten i ett arbetarklasshem i Malmö.

Hans mamma insjuknade i schizofreni när han var tolv år och då övergav pappan familjen. Tonåren fylldes av alkohol, droger och kriminalitet, men i 25-årsåldern tog han sig ur missbruket och sökte sig till den kristna tron. 2021 utkom han med en bok om återfall i missbruk, ”Sånger vid avgrunden”.

I romanen “Yarden” skrev han om han sin tuffa tid som timanställd kroppsarbetare på en parkering i Malmö hamn, ett jobb han tog för att klara av en skatteskuld. Boken fick stor uppmärksamhet och fick liv både på teater och som film i regi av Måns Månsson 2016.

“Helt klasslös”

Men sin nya status som en slags modern arbetarförfattare tog Kristian Lundberg avstånd från.

– Jag känner mig egentligen inte som arbetarklass, jag känner mig helt klasslös. Jag är inte hemma någonstans. I någon mening är jag en man utan förflutet eftersom ingen av dem jag växte upp med finns kvar. Jag är som en väldigt gammal man som tänker tillbaka: “ja, han är död och hon är död och han är död”, har han sagt till TT.

Han gav ut böcker på många olika förlag, bland annat flera på Ellerströms. Förläggaren Jonas Ellerström säger till TT att han känt Kristian Lundberg sedan mitten av 1980-talet.

– Han var en person jag alltid tyckt mycket om. Det blev ett kaotiskt, besvärligt och kanske inte alls oklanderligt liv av det hela. Men det fanns alltid så mycket god vilja, så mycket hängivenhet för litteraturen och en sådan stor hjälplöshet hos honom också. Jag är mycket, mycket ledsen, säger Jonas Ellerström.

Medlem i Malmöligan

I slutet av 80- och början av 90-talet blev Kristian Lundberg en del av en gruppering unga poeter som kallade sig Malmöligan. Den bestod förutom honom av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Lukas Moodysson och Martti Soutkari och gjorde sig kända för sina scenframträdanden samt en antologi från 1992.

Jonas Ellerström beskriver ett helt liv i litteraturens tjänst.

– Kristian kunde inget annat. Han hade ingen kapacitet för överlevnad, han kunde bara skriva – det kunde han å andra sidan bättre än de allra flesta. Det var det han försökte leva på, och han körde slut sig själv på det sättet, lika väl som missbruket.

Kristian Lundberg var en ofta kontroversiell skribent, verksam som kritiker i bland annat Helsingborgs Dagblad.

2006 råkade han i blåsväder efter att ha skrivit en recension av en bok som inte var färdigskriven: Britt-Marie Mattssons deckare “Fruktans makt”. I en intervju med TT 2011 beskrev han det efterföljande hatet som riktades mot honom:

– Folk fotograferade min port, de skulle skjuta mig, de berättade vilken skola min son gick på – det stod inte i relation till en rad som publicerats i Helsingborgs Dagblad, sade han.

Led av sjukdomar

Totalt skrev han över 30 böcker och nominerades under sin karriär till Augustpriset. Han prisades av Svenska Akademien och Samfundet De Nio, tilldelades Sveriges Radios romanpris och en rad andra priser för såväl poesi som prosa.

Pelle Andersson, förläggare på Ordfront var med i juryn för Aftonbladets litteraturpris och gav sedan ut ett par av Lundbergs böcker.

– Han var ett unikum i svensk litteratur. Hela hans författarskap är en lång krönika om ett liv. Det är väldigt få som lyckas gestalta och fånga det hur det än ter sig. Jag kan inte förstå att berättelsen nu är slut. Han har ju klarat så extremt svåra saker i livet, säger Andersson.

TT: När hade ni kontakt senast?

– Vi hade en diskussion om att han skulle skriva en bok för fyra år sedan. Det gick ett tag och jag hörde inte av honom, men så fick jag plötsligt ett mejl där han skrev att han var tillbaka. Han berättade att han hade haft det väldigt, väldigt tufft. Och att han hade fallit tillbaka i sina gamla missbruksproblem. Då fick jag upp hoppet och tänkte att “Nu ska allting bli bra igen”.

Mörka år

Crister Enander, även han författare och litteraturkritiker, var vän med Kristian Lundberg. De gav tillsammans ut sin brevväxling i bokform under titeln “Hat & bläck” 2013.

– Han var en stor poet, men de sista åren i hans liv blev mörka. Jag fick avsluta vänskapen ett tag för det blev för mycket även för mig. Så jag känner att jag har sörjt en gång och nu får jag sörja på nytt, säger han.

I slutet av sitt liv led Lundberg av demenssjukdomar, Lewy body och hydrocefalus, något han nyligen berättade om i SVT:s ” Fråga doktorn “. Där beskrev han hur sjukdomarna gjorde honom “fly förbannad” på andra människor – utan grund.

– Till slut förstod jag att det här stämmer inte. Vad jag gjorde då var att jag började dra mig undan. Jag sökte inte hjälp utan jag försvann, jag smet. När jag försökte göra något åt det hamnade jag hos psykiatrin vilket var helt fel, sade han.

Kristian Lundberg blev 56 år.

Ann Edliden/TT

The post Författaren Kristian Lundberg död: “Ett unikum” first appeared on Opulens.

UPPFÖLJARE. Författaren Louise Boije af Gennäs följer upp romanen “Stjärnor utan svindel”, som väckte stor uppmärksamhet när den kom 1996.

I sommar släpps “Stjärnfall”, som handlar om två par som också är nära vänner. När en man och en kvinna ur respektive par inser att de har starka känslor för varandra frågar de sig om de ska ge upp allt för kärleken. De tar hjälp av kvinnans kusin Sophie, som läsarna lärde känna i just “Stjärnor utan svindel” och som i den boken trotsade alla normer och konventioner för att leva på sina egna villkor.

Louise Boije af Gennäs debuterade 1991 med “Ta vad man vill ha” och har sedan dess skrivit ytterligare elva romaner.

“Stjärnfall” släpps den 11 augusti.

The post Boije af Gennäs följer upp succéromanen first appeared on Opulens.

PRIS. Författaren och illustratören Pija Lindenbaum är årets mottagare av Sixten Heymans pris. Årets prissumma på 910 000 kronor är ovanligt stor, skriver Göteborgs universitet i ett pressmeddelande.

Lindenbaum får priset för “ett författarskap vars precisa och nyansrika berättelser om barn och deras möte med normer och rädslor har förnyat bilderbokstraditionen”, som en del av motiveringen lyder.

Pija Lindenbaum debuterade 1986 med “Boeing 747” och har sedan dess gett ut en lång rad barnböcker varav den senaste, “Vitvivan och Gullsippan”, kom i fjol.

Sixten Heymans pris har delats ut av Göteborgs universitet vart tredje år sedan 1938. Varannan gång går det till en svensk vetenskapsman eller kvinna, varannan gång till en svensk skönlitterär författare. Tidigare pristagare är bland andra Sara Lidman, Kerstin Ekman, Sven Delblanc och Klas Östergren.

Nyhetsbyrån TT

The post Stort pris till Pija Lindenbaum first appeared on Opulens.

SVART HISTORIA. I sin andra och nyligen utkomna bok, Svart historia (Natur & Kultur), breddar journalisten och författaren Amat Levin bilden av Afrikas och svarta människors historia. Med boken vill han synliggöra en del av världshistorien som har blivit undertryckt.

Du gav nyligen ut din andra bok Svart historia, som handlar om just det, vill du berätta lite kort om innehållet i boken?

– Att skriva om svart historia är ju egentligen ett omöjligt projekt eftersom det innefattar en oändlig mängd människor, kulturer och händelser, men jag har gjort ett urval och skapat en samling som sträcker sig över ett massivt tidsspann. Jag gör nedstick vid någorlunda jämna mellanrum och har försökt få till en blandning av ämnen som varierar mellan olika afrikanska regioner, men skriver även om svarta människors historia utanför Afrika, i Nord- och Sydamerika, Karibien, Europa och Mellanöstern.

Du poängterar även i boken att din avsikt inte är att täcka hela Afrikas historia, men du tar upp alltifrån slavhandeln över Saharaöknen till Sister Rosetta Tharpe, skaparen av rock ’n’ roll. Hur har du tänkt när du har gjort ditt urval?

– Jag har försökt få till en balans i representationen. Jag ville inte bara skriva om stora riken eller om civilisationer utan även om enskilda individer, både män och kvinnor, och om kulturella rörelser eller skeenden. Jag har velat visa hur mycket det finns att prata om när det gäller svart historia, allt behöver inte enbart kretsa kring slaveri eller kolonialism.

– Den som läser får se det här som ett smakprov och komma ihåg att det är jättemycket som inte nämns, men det betyder inte att det är mindre viktigt. En av mina ståndpunkter med boken och Instagramkontot är att svart historia traditionellt sett har behandlats som om det inte fanns så mycket att berätta. Att täppa igen de här kunskapsluckorna är ingenting som enda person gör i en enda bok, det är många som hjälper till på olika sätt och det här är bara ett litet led i det massiva arbetet.

Hur har det sett ut med research?

– Jag försöker vara tydlig med att jag inte är någon historiker, utan en journalist som är historieintresserad. Ett av syftena med boken är att stimulera läsarens intresse av att läsa och lära sig mer om den här frågan. Jag har läst kopiösa mängder av det som historikerna har skrivit och sedan sammanfattat det i någorlunda koncisa kapitel. Varje kapitel följs av en ganska lång läslista med fördjupande läsning, tycker man att någonting låter spännande så kan jag peka i rätt riktning.

– Det har förstås varit otroligt tidskrävande att läsa in mig på alla ämnen och jag insåg att jag inte bara kunde välja första bästa bok om ett ämne, utan även måste se hur väl mottagen den är, vad andra historiker tycker om boken och om den är allmänt vedertagen. Så det har varit ett meta-arbete, att inte bara läsa böckerna utan även recensioner om dem i olika vetenskapliga publikationer för att kunna lägga en rättvis och sanningsenlig bild.

Kan du berätta om några fenomen, personer eller händelser du tar upp i boken, som du själv tycker har stuckit ut?

– Sveriges roll är intressant att lyfta, dels har jag skrivit om vårt försök att skapa kolonier i Afrika och Karibien och om svarta människor som har kommit till Sverige. Det finns en bild av att svarta kom hit först på 60-talet men det var ju hundratals år sedan, inte särskilt många men det finns exempel. Som Adolf Gustav Badin som gavs bort som gåva till den svenska drottningen. Han kom hit som liten pojke och fick växa upp i det kungliga hovet. Eller mKhwelantaba som kom till Sverige och blev präst redan i början av 1900-talet.

– Jag skriver även om de människoutställningar som pågick i Sverige ända in på 30-talet. Många vet nog att de har förekommit i till exempel Belgien, men inte på Gröna Lund här i Stockholm. Våra tidningsarkiv har varit en värdefull källa för alla stora svenska tidningar var på plats för att bevaka utställningarna, och i recensioner och spaningar får man en ganska tydlig bild av hur man såg på afrikaner i Sverige på den tiden. Det är intressant att visa att Sverige inte är frånkopplat svarta människor. Ibland möts jag av inställningen “varför ska man bry sig om svart historia när man bor uppe i Sverige”, men vi har ju haft att göra med svarta människor länge och idag bor det flera tusen afrosvenskar här.

Idén till boken är spunnen ur ett Instagram-konto med samma namn, som du startade för fyra år sedan, hur kom det sig att du startade kontot?

– Det kom sig av att jag upplevde att kunskapen om svart historia är väldigt liten i Sverige och i västvärlden. Jag uppfattar det som att de flesta har en förlegad bild av att det inte finns så mycket historia att prata om när det gäller Afrika, det är slaveriet, kolonialismen och det som sker i modern tid, och då ville jag som är historieintresserad och ändå håller på och läser de här böckerna förmedla den kunskapen till andra. Det var så det startade, men jag hade ingen tanke på att det skulle bli såhär stort och få så många följare, och absolut inte att det skulle bli en bok.

Ja, kontot har fått ett väldigt stort gensvar med över 70 000 följare, hur tolkar du det?

– Jag tolkar det som att det ligger sanning i min tes om att kunskapen är väldigt liten. Jag tycker att historia generellt är viktigt att känna till, inte bara den svarta, man får en så mycket bättre förståelse för världen vi lever i nu, varför den ser ut som den gör och var våra problem och utmaningar kommer ifrån. Varför jag valde just svart historia beror på att jag upplever att det är en del av vår gemensamma världshistoria som traditionellt sett har blivit väldigt undertryckt. Jag inleder boken med en beskrivning av hur man såg på svart historia inom akademiska kretsar ända in på 60-talet, att det inte fanns så mycket som var värt att studera. Det, tror jag, har bidragit till att skapa fördomar som lever kvar än idag, man tror att Afrika är homogent eller att det inte fanns någonting där innan slaveriet.

Kan du ge något exempel på hur du har märkt av de här kunskapsluckorna?

– Jag märkte av dem 2020 när Black Lives Matter-rörelsen fick sitt största genombrott hittills. Det började i USA, spred sig över hela världen och skapade olika lokala versioner av diskussionerna som förs. Om det utmynnar från polisbrutalitet i USA så kanske det inte är det man diskuterar i ett land som Sverige. I Belgien till exempel tog diskussionen sig i uttryck kring statyerna de har runt om i landet av kungen Leopold II. Många statyer vandaliserades eller så krävde man att de skulle plockas ner, men då visade det sig att många inte hade koll på vad han hade gjort. Och då är ändå det en av det senaste århundradets största skurkar som har miljontals liv på sitt samvete. Det är ett exempel på hur kunskapsluckorna kan ta sig i uttryck i nutida diskussioner.

Vad tror du att en större historiekunskap kan bidra med?

– Det höjer nivån på diskussionen. Många tänkte att det var ett politiskt ställningstagande att ta ner statyerna i Belgien, men då tror jag att många missar att det även var ett politiskt ställningstagande att sätta upp dem en gång i tiden. Leopold II har i runda slängar orsakat tio miljoner människors död, en halvering av befolkningen i den här regionen som skedde när han hade ansvar för den. Det blev en skandal när det uppdagades vilka brott som hade begåtts där, till och med andra europeiska kolonisatörer tyckte att han hade gått för långt. Statyerna av Leopold är uppsatta efter att den här skandalen uppdagades och syftet var att romantisera den här kolonialtiden, där han påstås ha “civiliserat det mörkaste Afrika”. Förstår man varför de här statyerna sattes upp så tycker inte jag att det är lika kontroversiellt att diskutera att man ska ta ned dem. Det är ett exempel på hur kunskap om historia kan hjälpa till att höja vissa diskussioner i nutid.

Vilken skada medför de här bristerna i kunskap och förståelse?

– På ett sätt är det bara viktigt att inte felaktigheter är den allmänt vedertagna sanningen. Att folk har liten kunskap om just svart historia är inte en slump, jag nämner exempel på där svart historia aktivt har blivit undertryckt. I Rhodesia, som idag är Zimbabwe, förbjöd den koloniala regeringen arkeologer att prata om ruinerna som fanns där, i den kända ruinstaden Stora Zimbabwe, och om att det var lokalbefolkningen som en gång i tiden hade byggt dem. Istället fanns det teorier om att det var antika kolonisatörer från Mellanöstern. Man tänkte att människor därifrån stod närmre ”den vita rasen” än vad svarta människor gjorde så därför ansåg man att det troligare att människor från Mellanöstern hade byggt ruinerna.

– Det har gjorts sådana aktiva försök att beröva människor deras historia, vilket jag såklart tycker är hemskt. Som afrosvenskar får vi den svenska historien per automatik från skolan och den svenska kulturen får vi på köpet eftersom vi lever i den, men det är inte säkert att man får de afrikanska kulturerna med sig om man inte kanske har föräldrar som har fört dem vidare. Det är väldigt stärkande att ha koll på den här delen av sin historia.

Vilken är din främsta ambition med boken?

– Det finns flera, men jag hoppas kunna bidra med ny kunskap och slå hål på myter, fördomar och förlegade tankar som folk går runt med, medvetet eller omedvetet. Jag har stor respekt för det arbete som historiker gör och vill väcka nyfikenhet inför den enorma kunskap som finns. Man får inte lära sig om de här ämnena i skolan men man kan lära sig på egen hand och därför har jag tagit med de här läslistorna. Så det är någonting jag vill stimulera och gör jag det så har jag lyckats med boken.

Hur kom det sig att det behövde göras en bok av Instagramkontot?

– Instagram är superbra för att det är gratis och lättillgängligt, men jag har inte gillat att känna mig så bunden vid en plattform och vara i deras händer. Om Instagram bestämmer sig för att till exempel ändra sina algoritmer eller ta bort möjligheten att skriva texter så ryker allt mitt material. Där kom idén om att föreviga materialet i en bok. Under arbetets gång blev det mycket mer omfattande än vad det var från början. Vilket urval du än gör så kommer det alltid finnas andra saker som också är värda att skriva om, men har man berättat A så vill man berätta B och till slut var jag uppe i 500 sidor. Jag ville inte att boken skulle bli så stor att den skrämmer bort folk så därför satte jag punkt där.

Betyder det att det kommer en uppföljare?

– Både ja och nej. Självklart ja, för när jag satte punkt hade jag fortfarande jättemånga ämnen, kulturer och personer som jag ville berätta om. Men också nej, arbetet har varit så intensivt och krävande så just nu är jag inte jättesugen på att skriva en ny bok. Men som jag nämnde är det många som hjälper till att täppa igen de här kunskapsluckorna, det är ett slags grupparbete och den här boken är bara en del av det arbetet. Den är mitt lilla bidrag.

Kanske just i det här formatet, för du är ju även journalist och poddare. Vad var det som fick dig att vilja jobba med journalistik och vad driver dig som journalist idag?

– Jag tror att det kom ifrån mitt intresse av att skriva och berätta berättelser, det har jag gjort sedan jag var liten. Idén om att bli journalist föddes efter gymnasiet, jag hade en press med mig hemifrån om att plugga vidare och satt där en dag och bläddrade mellan utbildningar. Så fastnade jag för journalistik eftersom det kunde förena någonting jag tycker är kul med en yrkesform.

– Jag har alltid upplevt att det finns en viss homogenitet i mediebranschen och i vilka berättelser som berättas. Så jag har strävat efter att berätta flera berättelser och det är den här boken ett exempel på.

Du tog klivet in i författarbranschen för två år sedan med din första bok, Slumpens barn, om den svensk-gambianska historien. Vad var det som lockade dig från journalistiken in i bokskrivandet?

– Jag fick en förfrågan från mitt förlag. De hade läst vad jag skrivit som journalist och frågade om jag ville skriva en bok. Jag hade helt ärligt inte gått runt och tänkt på det, utan var rätt inställd på att jag fick utlopp för mitt skrivande via journalistiken, men jag förstod att det här inte är en fråga som man får särskilt ofta. Så jag började fundera på vad jag skulle vilja skriva om, idén om Gambias koppling till Sverige hade legat och bubblat i mig länge och kom till mig ganska snabbt.

Även om det inte skulle komma någon uppföljare till just Svart historia, tror du att du kommer att skriva fler böcker framöver?

– Det är lite samma sak där, om du frågar mig idag så känner jag mig inte jättesugen. Det är så skönt att vara klar med ett projekt, men ja, jag tror absolut att det blir någonting mer i framtiden.

The post Helgporträttet: “Hoppas kunna slå hål på myter” first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. SVT-reportern Sindra Grahn är skaparen bakom den nya dokumentären om poeten och dramatikern Bodil Malmsten, Ett jävla liv – en film om Bodil Malmsten. Dokumentären skildrar både den ständiga längtan bort såväl som hennes förmåga att aldrig ge upp.

Varför kändes det viktigt att gestalta Bodil Malmsten och hennes liv?

– Det är omöjligt att inte bli berörd av både Bodil Malmstens dikter och person. Hennes förmåga att med några få ord skapa tankar som stannar kvar. Tankar som växer med tiden. Hennes intensitet i de intervjuer jag sett genom åren har gjort mig nyfiken. Jag har velat veta var ilskan och hennes skarpa blick för samhället och samtiden kommer från.

Berätta lite om handlingen!

– Filmen skildrar några av de stora händelserna i Bodil Malmstens liv. Uppbrottet från familjen i Jämtland när hon skickades till fosterhem i Vällingby, Bodils olyckliga ungdom som kulminerade i ett självmordsförsök och hennes kamp mot ett kulturetablissemang som hon aldrig kände sig insläppt i. Och flytten till Frankrike såklart. Arkivmaterial blandas med Bodils dikter som hon själv läser och hennes familj och vänner berättar om vem hon var för dem. Musikern Plura Jonsson, som delade sommarställe med Bodil, sammanfattar henne med orden “hon var rödhårig och längtade bort”.

Att berätta om ett helt liv på en timme låter som ett stort ansvar, hur har du valt ut vilka delar av hennes liv du vill gestalta?

– Ja, det är verkligen ett stort ansvar. Jag försöker påminna mig själv om att det här är min bild och tolkning av Bodil Malmsten. Självklart var Bodil mycket mer och mycket annat än det jag berättar, men jag har fastnat vid och försöker skildra Bodil Malmstens jävlaranamma. Hur hon alltid hoppat upp på hästen igen hur illa hon än slog sig. Hon gav aldrig upp. Eller som hon själv sa i en intervju från 80-talet ”man måste leva ett jävla liv kanske, men man måste leva det till fullo, för det är det enda vi har. Det här enda nuet”.

– I mitten av livet, när andra börjar trappa ner och avveckla, gör Bodil tvärt om. Hon säljer sin lägenhet, tar körkort, emigrerar till Frankrike och lär sig franska. Hon tvingar sig själv att hela tiden ta tillvara på livet. Sitt enda nu.

Malmsten var en folkkär poet och författare, vad var det som gjorde henne så omtyckt, tror du?

– Att vara folkkär och poet är egentligen en självmotsägelse, men när Bodil satte sig i den där bilen vid 55 års ålder, brände iväg och lämnade allt för Frankrike, blev hon just detta. En folkkär poet. Hon gjorde det som många drömmer om. Lämnade allt och började om. Hon vägrade att låta livets självklara dramaturgi styra. Istället skrev hon om slutet på sin egen biografi.

Ändå hade hon svårt för att ta till sig uppskattningen från sina läsare, har du hittat några svar på hur det kom sig? Varifrån kom mörkret hon bar på?

– Att Bodil Malmsten blev bortlämnad till fosterhem som barn tror jag hade stor inverkan på hennes fortsatta liv och författarskap. Sen tror jag att Bodil Malmstens uppväxt i vitt skilda miljöer såsom Jämtländska landsbygden, arbetarhemmet i Vällingby och att hennes farfar, Carl Malmsten, var överklass och känd möbelformgivare både gav Bodil fördelen att kunna röra sig i vitt skilda miljöer men kanske också en känsla av hemlöshet.

Bodil verkar ha älskat sitt Finistère, i Frankrike, vad tror du det var som fick henne att resa iväg?

– Bodil beskriver det som en livsnödvändig flytt. Att hon hade gått under om hon inte flyttade. Hon ville hitta sin plats på jorden. Långt bort från den svenska kulturvärlden där hon ofta kände sig utanför och illa behandlad.

Finns det några av Bodils verk som sticker ut eller har betytt mer för dig?

– Den tonsatta dikten Ett Bloss för moster Lillie har vi spelat på begravningar i min familj och när hennes sista dikt Det här är hjärtat kom lyssnade jag om och om igen på Bodils inläsning av den. Det är en åldrad Bodil som med stor känslighet beskriver förlusten av en kärlek. En berättelse om åldrande och död.

Hur har ditt researcharbete sett ut?

– Jag har läst Bodils verk, plöjt intervjuer med henne i radio, TV och tidningar, läst alla recensioner hon fått, gått igenom Bodil Malmstens arkiv på Kungliga Biblioteket. Detta i skarven mellan mitt vanliga jobb på Kulturnyheterna och alla göromål i vardagen. Alltså på helger och nätter.

Ja, du är redaktör och reporter på SVT Kulturnyheterna, blir det här din första dokumentär?

– Ja, det är min första entimmesdokumentär, men tidigare har jag gjort flera halvtimmesdokumentärer. Bland annat om Anna Odell och hennes verk Okänd, kvinna i serien Skandal! Även om textilkonstnären Hanna Ryggens konstnärsskap i serien Konsthistorier samt gjort en film om skådespelaruppropet #tystnadtagning som var startskottet för den svenska #metoo-rörelsen, med mera.

Vad vill du lyfta fram eller förmedla med den här dokumentären?

– Bodil Malmstens författarskap och svårigheten i att vara människa.

Och till sist, vilka är dina känslor inför premiären?

– Jag är glad att det är över och att Bodil får flyga vidare, in i andras tankar och sinnen. Det är hon värd.

The post Helgporträttet: “Hon gjorde det många drömmer om” first appeared on Opulens.