BEGÄR. “Dubbelgångarnas sätt att älska och leva blir en omvänd spegelbild av den heterosexuella matrisens påtvingade begränsningar och förväntningar, på vad kön, sexualiteter, kärlek och intima relationer bör innehålla och representera”. Cecilia Persson recenserar Erika Johanssons debutverk.

Parasit av Erika Johansson
Vertigo Förlag (2018)

Ordet dubbelgångare har en central roll i Erika Johanssons starka debut med den prosalyriska boken Parasit, som består av egenartade och laddade erotiska skildringar av anima och animuskaraktärer som förfaller, i ett träsk av kärlek, åtrå och passion. Hon skriver med ett ljuvligt språkflyt och kanske blir somliga avståndstagande och provocerade av råheten i sexakterna men det förtar inte faktum att Parasit är en berikande och tänkvärd läsupplevelse.

Vem är det som knullar med vem och var befinner sig dubbelgångarna? Det är en berättigad fråga, då texten flyter samman utan skönjbara gränser och det är möjligen ett stilgrepp avsett att förstärka den biologiska och emotionella upplösningen och transformationen som dubbelgångarna genomgår? Är det en iscensättning av sadomasochistiska simultanta hermafroditer – eller en realistisk beskrivning vad destruktiv kärlek gör med oss – oberoende av kön och sexuell läggning?

Det är inte helt enkelt att tolka Parasit och det är lätt hänt att hädanfalla till moralismer och normativa diskurser kring ”fin och ful” sexualitet. Sex, sexualitet/er, erotik, pornografi, normalitet, väcker ofta starka affekter och HBTQ har gett oss en uppsjö av sexualiteter och identiteter att lära känna och förhålla oss till. Det kanske förenklat går att påstå att HBTQ delvis handlar om att avslöja och avtäcka tabun och den repressiva toleransens gränsdragningar, för det som kategoriseras som avvikande? Samt de sociala och kulturella föreställningarna om vad kön och sexualiteter är. Det avvikande skall normaliseras via ressentiment och statliga utredningar om hermafroditer och transpersoner är ett tydligt exempel på detta och som historikern Sara Edeheim analyserar i sin briljanta avhandling: Begärets lagar. Moderna statliga utredningar och heteronormativitetens genalogi.  Men, Parasit är nog inte menat att vara ett inlägg i normkritiska debatter ─ och att göra boken till ett normkritiskt skönlitterärt debattinlägg vore verkligen reducerande mot dess påfallande litterära förtjänster så varför fortsätta kretsa kring het gröt?

Det har nog med förpackningen att göra och att Vertigo förlags varumärke är att ge ut kontroversiell erotisk litteratur. Som läsare dras man in i en viss sorts läsarter oavsett om man vill det eller inte. Parasit är både subversiv och performativ och dubbelgångarnas sätt att älska och leva blir en omvänd spegelbild av den heterosexuella matrisens påtvingade begränsningar och förväntningar, på vad kön, sexualiteter, kärlek och intima relationer bör innehålla och representera.

Den självkritiska reflektionen är ett indirekt värde med Erika Johanssons bok och den tvingar läsaren att gå i klinch med sina egna begärsregler och tillåtna eller otillåtna erotiska fantasier. Ömsom är Parasit en vacker beskrivning av sorg och förtvivlan som till exempel i de här bedårande raderna: Stanken av svedda träd och ruttnande kadaver sipprar tjock och kväljande in genom det spruckna hölje som en gång var vårt hus. Ömsom är boken som ett brölande karnevalståg av erotiska scener och om de väcker upphetsning eller aversion är egalt. Det blir mycket knulla, fitta, blod, stank, kuk, svett, orgasmer, våld och efter några sidors språkliga upprepningar så avtar läslusten.

Hur Parasit upplevs och tolkas, kan delvis förklaras med läsarens sexuella, politiska och moraliska preferenser men inte uteslutande ─ och det gäller självfallet all slags tolkning men i så kallad ”erotisk litteratur” ─ blir detta mer uppenbart.  De impressionistiska bilderna tilltalar mer än de expressionitiska även om det nog går att kalla Parasit för en litterär variant av Munchs tavla Skriet.

Erika Johansson är en stor och intelligent skrivbegåvning och det vore oerhört spännande att se denna egensinniga debutant blomma ut, i en inte lika fullt så förutsägbar tematik med dess givna ordval och genreklichéer.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Subversiv och performativ läsning first appeared on Opulens.

VÄXTVÄRK. Filmen Call Me by Your Name lyfter det välbekanta temat om den vackre yngligen, som Emil Åkerö här reder ut.

Grekisk Eros – Kärlek och sexualitet i det antika Grekland av Eva-Carin Gerö
Atlantis (2017)

Call Me by Your Name
Regi: Luca Guadagnino

I den grekiska mytologin förklär Zeus ut sig till en örn för att röva bort den vackre ynglingen Ganymedes, som sedermera blir hans munskänk och älskare. Pederastin – den accepterade samhällsstrukturen där en äldre man uppvaktade en yngling och de sedan inledde en relation var genomgripande för det antika Grekland och finns skildrat i konsten redan från antiken till idag. Ett sådant svenskt exempel är Carl Milles skulptur Vingarna från 1910. Denna skildrar just Zeus och Ganymedes, som blickar ut över Mälaren från sin sockel utanför National museum.

Milles staty var en av inspirationskällorna till Sveriges första queerfilm, Vingarne från 1916.  Regissören Maurits Stiller inspirerades även av Herman Bangs Mikaël från 1904 i sin film om en skulptör som tar sig an en protegé som han har förälskat sig i. Vi kan se ett liknande tema i Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, där det kroppsliga begäret må så vara mer undanskymd på grund av den era som Wilde levde i, men idealiserandet av ynglingens kropp för dess intellekt och den äldre konstnären Basils begär är skyndsamt tydligt.

Idealiserandet av ynglingen och manskroppen var samhällsövergripande för det antika Grekland, skriver Eva-Carin Gerö i sin bok Grekisk Eros – Kärlek och sexualitet i det antika Grekland. Det är kanske inte något förvånande, utan ingår i allmänbildningen. Men Gerö stannar inte där, utan gräver sig djupare ner i detta och reder ut föreställningar, utopier och fördomar som präglar bilden av antiken. Gerö drar ett komplexitetens raster och visar på att även om ynglingen var ett ideal och att relationer mellan män förekom som en del av det sociala livet så var det inte alltid helt uppskattat.

De sexuella relationerna skulle vara just ett spel, om de pågick för länge och om den vackre ynglingen hann växa upp och bli en fullfärdig man så var relationen utanför det socialt acceptabla. Gerö tar läsaren i ett fast grepp genom sin text där hon pedagogiskt rätar ut frågetecken, tar död på myter och visar att hur vi uppfattar historiska skeenden silas genom vår tids förståelse. Begreppet homosexualitet uppstår till exempel först i mitten av 1800-talet och är då ett begrepp för att dela in människor, inte applicerbart på det antika Greklands struktur.

Intresset för det antika, idealiserandet av manskroppen och generationsöverskridande relationer är huvudingredienser i Call Me by Your Name. Året är 1983, Elio befinner sig på den italienska landsbygden med sina föräldrar. Pappan är professor i arkeologi, och bjuder dit en amerikansk student vid namn Oliver. Elio är 17 och Oliver är 24 år och med filmens gång utvecklar de en romantisk relation, där de i sin intimitet kallar den andre för sitt eget namn.

Kärlekshistorien är i sig inte unik, jag har sett den berättas förr. Oftast berättas dock den här historien med ett högre tempo, vilket hade varit att föredra istället för att tillbringa första halvan av filmen med ett långsamt uppbyggande som sedan renderar i en allt för hastig andra halvlek. Symptomatiskt får vi se mer fysisk gestaltning av Elios relation med en tjej än av relationen mellan Elio och Oliver, trots att det är den senare som står som fokus för filmen. Det är synd att filmmediet fortfarande knappt vågar visa explicita sexscener mellan män eller för den delen manlig nakenhet, samtidigt som de vill sälla sig till ett symboliskt bildspråk.

Filmen har fått internationell uppmärksamhet och god kritik, och det är en estetiskt vacker film med en utsökt hanterverksskicklighet, men den vågar inte riktigt närma sig relationen på allvar utan fokuserar sig mer på vackra bilder än att berätta om det uppslitande med en relation som bryter tabun där varje famntag kan vara en väg till fördärvet och den sociala förödmjukelsen. En av styrkorna i Call Me by Your Name, är att Elio ges agens och intellektuell skärpa. Samtidigt som han får vara tonårskåt och fatta dumma beslut så tillåts hans eget musikala skapande och läshuvud ta plats och det är det intellektuella utbytet som eldar på utvecklingen dem emellan, samtidigt som Elio är den drivande i relationen.

Men precis som i det antika Grekland kan inte deras relation hålla för evigt. Efter att Oliver har lämnat Italien hör han av sig per telefon och meddelar att han nu ska återgå till den trygga heterosexualiteten och gifta sig med en kvinna. Elio är förkrossad och tårarna rullar nedför hans kinder i synk med filmens eftertexter. I Vingarne dör skulptören av krossat hjärta efter att ynglingen inlett en relation med en furstinna; i Dorian Grays porträtt förblir Dorian ung medan porträttet förruttnar. En generationsövergripande kärlekshistoria får finnas, men sensmoralen är att den alltid måste sluta olycklig när skönheten gått över i vuxen förslitning.

The post Den vackre ynglingen first appeared on Opulens.