TANKEVÄCKANDE. Just nu är musikmonologen Det tystade barnet, av och med finska Matteus Blad, på turné i Sverige. Verket är uppbyggt kring nyskrivna visor, som vävs samman med monologer och lyfter frågor om människovärdet. 

The post Människovärdets betydelse i “Det tystade barnet” first appeared on Opulens.

INTERAKTIV. Ett flöde av rörelse, sånger och viskningar, i en scenbild inspirerad av den mikroskopiska världen.  Föreställningen “Hjärtat inuti” är skapad särskilt för barn med funktionsvariationer.

– Det är ett viktigt verk eftersom den här publiken är marginaliserad, säger koreografen Dalija Acin Thelander.

Sara Haldert/TT

The post Alla inkluderas i “Hjärtat inuti” first appeared on Opulens.

MUSIKTEATER. Hiphopen står i centrum på Uppsala stadsteater i vår. Regissören Affe Ashkar har tillsammans med medlemmar ur Labyrint skapat “Bra där! En hiphop-historia” – en verklighetsbaserad hyllning till hiphopen.

Hiphopen har hajpats, älskats, hatats, politiserats och kommersialiserats. Nu flyttar den in på Uppsala stadsteaters stora scen med musikteaterföreställningen “Bra där! En hiphop-historia”.

Föreställningen är skriven av Aki, Dajanko och Sai från hiphopgruppen Labyrint och är till största delen inspirerad av deras historia. Den handlar om Nasir, som precis som många andra får upp ögonen för musiken i tidig ålder. Han drömmer om att bli stjärna, men vägen till framgång är inte bekymmersfri.

Uppsalaskildring

Regissören Affe Ashkar är precis som Labyrint-medlemmarna uppvuxen i Uppsalastadsdelen Gottsunda.

– Dels är “Bra där!” en story som är inspirerad av Akis, Dajankos och Sais uppväxter och vad som har hänt i deras kapitel. Men det är också i stora delar en Uppsalaskildring, säger han.

Labyrint fick fria händer av teaterledningen att skriva föreställningen, och att den nu sätts upp på stora scenen känns “rakt igenom fantastiskt”, säger Affe Ashkar:

– Det är inte ofta den här typen av storys tas in i sådana här rum. Oftast har hiphopen inte fått den plats den förtjänar, trots att musiken varit den mest nedladdade och intressanta de senaste tio femton åren.

Enligt Ashkar borde hiphopen ha fått ta plats i de så kallade finkulturella rummen för länge sedan. Men när den nu väl gör det så sker det hundraprocentigt, menar han:

– Här är det inte en enskild låt eller en enskild karaktär som spelar att den har hiphopen i blodet. Det är inte heller så att vi slänger in lite hiphop i slutnumret, det här är en riktig resa, en hel berättelse om det livet. Det handlar om drömmar, och om hur stora drömmar ganska snabbt kan bli små på grund av alla hinder på vägen, säger han.

Verkligt

Ashkars förhoppning är att de som hittills bara läst om hiphopvärlden nu ska få “hänga med på riktigt”. Att personerna och livet som skildras faktiskt är verkligt, på riktigt.

– Jag vill att man ska känna att man faktiskt har varit i våran trakt. Att man känner: “Wow, den där killen har en mamma som också har känslor, han där som rappar har också idéer och spöken. Oj, det finns vänner, det finns rappande tjejer, de äter mat, de har en historia och en verklig kärlek till musiken”, säger han.

TT: Vilka hoppas du ska komma och se föreställningen?

– Alla! Dels vill vi kunna presentera detta för en ung teaterovan publik, men jag hoppas också att de traditionellt teatertrogna ska komma och få blicka in i den här världen.

“Bra där! En hiphop-historia” har premiär den 2 april.

Sara Haldert/TT

The post Hiphop i centrum på Uppsala stadsteater first appeared on Opulens.

MUSIKAL. Skogen och alla dess djur och väsen flyttar i vår in på Orionteatern i Stockholm. Föreställningen “De vilda” är ett trolskt drömspel om en människa som förirrar sig i skogen och möter en musikalisk jättesnigel.

En människa gör slut med staden och allt vad civilisationen heter och drar till skogs. Men snart blir hon varse att skogen inte bara är träd och svampar och trastens glada sång. Den visar sig vara mörk och djup och full av glömda hemligheter och väsen.

“Det vilda” är ett drömspel om den besjälade naturen, den som våra förfäder en gång fyllde med tomtar och troll, vättar och skogsrån. Men inte bara mystiska skogsväsen tar plats i skogen, utan också en nattfjäril, en skalbagge och en musikalisk snigel.

Snigeln spelas av artisten Iiris Viljanen, som tillsammans med kompositören Stefan Johansson och ljuddesignern Raimo Nyman har gett skogen en stämma och sånger.

– Det är knappt att man känner igen mig i dräkten, och den är ganska svår att spela i, men kostymerna har verkligen varit jätteinspirerande, säger Iiris Viljanen.

Kostymerna är signerade Jonna Bergelin och Mats Sahlström är den som har förvandlat Orionteaterns generösa scenrum till en mörk och trolsk urskog.

Skogen runt knuten

Djur och natur är ett stort tema i Iiris Viljanens prisade värv som låtskrivare. Den här gången har hon låtit sig inspireras av folktrons rika uppställning av mytiska väsen.

– Jag gillar skogsrån och hustomtar, sådana där som bor på gårdar. Näcken däremot är lite mer nyckfull. Inte så att han är otäck, men han är så där oberäknelig, säger hon.

Iiris Viljanen kan liksom föreställningens huvudperson längta till skogs ibland. Hon bor sedan länge i Stockholm men växte upp i en by i Finland med storskogen runt knuten.

– När jag var barn var skogen min lekplats, varje dag var jag där och lekte. Jag har fortfarande ett behov av att komma ut i naturen ibland, och jag har nog känt att det har varit större nu under pandemin, då jag har levt ett lite lugnare liv än vanligt.

Återförtrolla naturen

“Det vilda” var först tänk att bli en barnföreställning, berättar regissören Sally Palmquist Procopé. Men natur- och vildmarksboomen i samband med coronapandemin fick henne att ändra riktning och sikta in sig på en äldre publik.

– Dessutom har barn redan en syn på naturen som besjälad. Jag har själv småbarn och de har hjälpt mig att stanna upp och titta på en snigel, inte bara gå förbi den. Jag tror att vi behöver deras perspektiv om vi ska kunna återförtrolla naturen, säger hon.
I föreställningen söker huvudpersonen ett sannare liv genom sin skogsflykt. Men vad är egentligen “ett sannare liv”? Är det att leva närmare naturen? Sally Palmquist Procopé tror dels att det handlar om att se att man är del av någonting större.

Skogen är en del av oss, och vi är en del av den. Det är något man måste förstå om den ska finnas kvar. Det finns saker i världen som är större än vad vi kan begripa. Det man måste göra är att överlämna sig åt skogens och naturens mysterium.

Viktor Andersson/TT

The post Iiris Viljanen förvandlas till musikalisk snigel first appeared on Opulens.

DANSPROTEST. Ett beslut om det omstridda gruvbygget i Kallak, Gállok på samiska, ska snart tas och olika intressen står mot varandra. Den samiska danskonstnären Liv Aira har tagit initiativet till en protest där hon uttrycker sin åsikt genom dans och rörelse.

Du är initiativtagare till en protest mot gruvan som planeras att byggas i Gállok, eller Kallak, kan du berätta lite om det?

– Allt började 2008 med ett förslag om att testborra för ett gruvbygge. Ingen här uppe har kunnat undgå de planerna, det skulle förstöra väldigt mycket och inte minst ur en miljöaspekt. Att skapa kortsiktiga jobb för att förstöra miljö för alltid är inget argument. De har provbrutit i Gállok, utanför centrala Jokkmokk, och det är just här som vi har vårt vinterbete för familjens renar sedan generationer tillbaka.

Och protesten som du har tagit initiativ till, hur ser den ut?

– Jag har inte varit på plats så mycket när andra har protesterat mot den här gruvan men jag har känt att jag vill göra något för att hjälpa, det ligger så nära hjärtat. Jag tänkte att jag åtminstone kan berätta om vad som händer, så jag åkte dit och skapade en konstnärlig film. Där berättar jag på ett enkelt sätt och uppmuntrar andra till att också göra något, som att till exempel skapa en dansfilm.

– Jag kontaktade mina kära danskollegor i Sápmi och berättade att jag höll på att göra en film som jag tänkte dela och hoppades att den kunde få extra spridning om vi var fler som gjorde filmer. Det började med min och sedan har det bara spridit sig och blivit fler filmer av andra samiska dansare. Nu har även dansare utan samiskt påbrå börjat höra av sig och vill skapa egna filmer.

Har de andras filmer också spelats in på plats i Gállok?

– Det är lite problematiskt nu i vår coronasituation att vi inte kan resa fysiskt och långt, men jag har tänkt som med allt annat det här året – vi får ställa om. Så mina kollegor har gjort sina danser hemifrån och den natur som de bor nära, men med samma budskap. Vi värnar ju om samma jord allihop.

Jag har sett filmen och ditt kroppsspråk är starkt, vad är det du vill uttrycka genom rörelserna och dansen?

– Dansen är mitt yrke och mitt förstaspråk, brukar jag säga, jag kommunicerar bättre via rörelse.

– Jag har en väldigt stark kärlek till naturen här uppe och till mitt hem. Det sitter så djupt, på just de här platserna har mina förfäder vandrat långt innan ens kyrkböckerna kom på 1600-talet. Filmen baseras på en kärlek till det som finns här, blandat med en sorg över att det snart kanske inte gör det längre. Då förstör man en hel historia av generationer och vad blir kvar till dem som kommer efter? Vad händer efter gruvan och de fjorton åren? Det är så tillfälligt allting. Folk pratar om att använda resurser som finns i naturen men det handlar om att förbruka för alltid. Det är i samisk kultur sedan långt tillbaka att man inte tar av naturen, man lånar av den. I det här fallet vill man bara ta.

På vilket sätt tror du att byggandet av den här gruvan skulle påverka området och människorna som lever i det?

– Det skulle göra stor skillnad på Jokkmokk som samhälle. Bara för att frakta all den här järnmalmen behövs en helt ny infrastruktur med bredare vägar. Det skulle reformera hela Jokkmokk och påverka dricksvattnet.

– I dagsläget bor det väldigt många kulturarbetare och egenföretagare här, det är frodigt av kreativitet och folk har alltid skapat sina egna jobb. Om gruvan blir till verklighet, vad finns då kvar av det som är själen av Jokkmokk? Kulturen, den samiska kulturen, rennäringen, kommer det finnas syfte för människor att bo kvar här? Man kan se statistik på andra orter som har gruvor där man har lovat inflyttning att det är tvärtom, populationen minskar.

Konflikten mellan renägare och statens intresse i exempelvis gruvbygge är ingenting nytt, vad tänker du om att konflikterna har fortgått så länge?

– Ja, säg det. Det är ett strukturellt förtryck som har pågått länge, alltifrån tvångsförflyttningar till förtryck av språken. Det är ju inte bara naturfrågor det handlar om utan hela kulturen. Det är till exempel inte givet att jag ska få lära mig mitt modersmål i skolan, det är lättare att få tag i nästan vilket språk som helst men inte vårt eget. Det finns inget skydd för den samiska kulturen och det finns säkert en medvetenhet om det hos makter ovanifrån, att de inte på pappret har en skyldighet att förvalta, försvara och förvara samisk kultur.

Hur använder du annars dansen, om inte för att föra fram ett särskilt budskap?

– Dansen grundar sig från början i mycket glädje och kärlek för mig. Sedan har det blivit ett sätt för mig att uttrycka och förmedla olika typer av känslor och skapa en gemensam upplevelse, hos den som dansar men också hos publiken.

– Förmedlandet av känslor är viktigt. Jag har uttryckt min kärlek till min kultur genom dansen, vilket har skapat en nyfikenhet hos publiken och genom nyfikenhet börjar man också bry sig. Det finns massor av information men har man redan har fått ett känslomässigt band till den så kanske den är lättare att ta till sig. Om jag kan skapa en ingång till att folk lyssnar så är det fantastiskt, men mitt huvudsyftet är inte alltid att förmedla konkreta budskap utan snarare förmedla att det existerar en kultur som betyder extremt mycket för urfolk i Sverige och Europa.

Du speglar ofta ditt ursprung i din dans, på vilket sätt gör du det?

– Det började när jag studerade en kandidat på Institution of Arts i Barcelona och fick chansen att skapa egna stycken av dans, duetter och solon. Efter ett tag började mina professorer se att det fanns ett gemensamt tema och ville veta mer. Jag skapade omedvetet dansstycken som handlade om Sápmi, om naturen och upplevelser jag har härifrån, och varje gång blev jag väldigt känslomässigt involverad. Jag började inse att jag grundade nästan allt jag gjorde i det som alltid har varit jag, i det samiska. Ingen hade bett mig sätta ord på det tidigare men där skapades en medvetenhet kring att jag hela tiden bär med mig Sápmi, vart på jorden jag än befinner mig.

– Så idag när jag skapar produktioner handlar mycket om att lyfta gamla samiska berättelser med en ny tappning, man får vara kreativ i dansen och i musiken men ändå lyfta det som anses vara traditionellt eller levande.

Hur skulle du beskriva din dansstil?

– Jag är utbildad inom modern och nutida dans och under min master i koreografi så utforskade jag om jag kunde utveckla den samiska kulturen genom att skapa en dansstil om vad jag tycker att Sápmi är. Då använde jag mig mycket av platser, minnen och känslor som jag har upplevt och upplever härifrån.

– Men det jag gör kommer alltid att vara en reflektion av min träning, till exempel att jag har tränat mycket releaseteknik. Nu på senare år har jag arbetat mycket med site-specific, som betyder att man är på en plats, använder sig känslomässigt av dess historia och anpassar sig fysiskt efter platsen. Det här försöker jag ta med mig in på scen.

Vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor till din danskonst?

– Det finns väldigt mycket. Jag älskar barn, till exempel, och den senaste produktionen jag gjorde var en barnföreställning om olika berättarsagor från Sápmi. Jag kände att de behöver delas och kommas ihåg och jag ville göra de spännande för barnen att ta del av.

– Grundinspirationen är att skapa glädje för samiska och icke samiska barn, men inspirationen till att sedan uppfylla de kriterierna är att lära mig mer om min kultur, läsa sagor, lyssna på de äldre, göra intervjuer, befinna mig i samiska sammanhang, träffa andra samer och diskutera vad samisk kultur är, vad den har varit, vad den är och vad den kan bli. Så jag skulle säga att det finns en inspiration i vad tidigare generationer har gjort för kulturen och den otroliga respekt som jag och många andra i den samiska kulturen har för våra förfäder.

Du ägnar dig åt dans på heltid och arrangerar bland annat dansfestivalen Låvda, på vilka fler sätt sysslar du med dans?

– Jag är också entrepreneur, undervisar barn och vuxna professionella i dans och skapar mindre och större dansproduktioner som turnerar runt i Sverige och Norge för tillfället. Under pandemin har jag anpassat min konst och jobbat mycket med screendance och skapat dansfilmer som är här uppifrån, vilket har varit extra fint eftersom det blir så konkret för åskådarna vad det är jag inspireras av.

– Jag arrangerade dansfestivalen Låvda. Det har inte funnits några tillfällen att träffa andra samiska danskonstnärer så jag tänkte att jag fick skapa ett själv, det var väldigt berikande. Och så har jag haft lite föreläsningar om dans och samisk kultur.

Berätta om dansproduktionen som är ute på turné!

– Vi har varit på turné i Sverige nu med Akti Lij, barnföreställningen, och om en vecka åker vi till Norge. Efter det är planen att vi ska åka till Kanada och hade inte pandemin stått i vägen hade det säkert blivit fler länder. Hittills är jag ute på allt som jag har skapat men det finns en ambition om att också kunna göra parallella föreställningar så att jag själv inte behöver vara på plats. Då finns det möjlighet för fler att se dem.

Du berättade att du utbildade dig i Barcelona på Institute of Arts, hur kommer det sig att du hamnade där?

– Det har känts viktigt för mig att vara utbildad vid ett universitet men i Sverige har vi ingen utbildning på högskolenivå som har fokus på jazz. Jag hade väldigt stor glädje i jazzdans och klassisk balett när jag var yngre. Så jag sökte några universitet och kom in på The Institute of Arts i Barcelona.

– Det kändes kul att vara på en skola med så många blandade dansstilar men att man också fick högskolepoäng och möjlighet till att studera vidare på master- och doktorandnivå. De hade jättebra pedagoger som har inspirerat och väglett mig mycket. Jag är väldigt tacksam över det val jag gjorde och varje dag som jag får jobba med dans.

Planerar du några fler sätt att ta ställning mot gruvbygget i Jokkmokk?

– I dagsläget vet jag inte. Det är så många fantastiska dansare som också gör filmer så jag börjar med att samla dem på Invisible peoples Instagram, mitt kompanis namn. Sedan hoppas jag på att kunna klippa ihop dem till en längre film som visar hur många vi faktiskt är som står tillsammans mot det här beslutet. Man får väl se vad som krävs helt enkelt, jag har tidigare inte haft något större intresse av att uttrycka mig politiskt men det här låg mig så nära. Det är en akt av kärlek till mitt hem, min familj och till alla som bor här.

The post Helgporträttet: “En akt av kärlek till mitt hem” first appeared on Opulens.

KOREOGRAFI. Kenneth Kvarnström och fyra dansare åker på Sverigeturné med verket “Pianotopografier”. Men dansen lämnar koreografen åt dansarna i vad som kanske är hans sista verk. Själv sitter han mest på en pall.

Kenneth Kvarnström har aldrig tyckt om att stå på scen och avslutade sin karriär som dansare så fort det bara gick. I stället har finlandssvensken kommit att göra sig ett namn som en av Nordens mest framstående koreografer de senaste 30 åren.

Emellanåt tvingar han dock sig själv att ta plats på scen och i det nya verket “Pianotopografier” är det alltså dags igen. Men dansen lämnar han till de fyra unga dansarna. Själv sitter han mest på en pall och stirrar in i fonden.

– Jag fungerar lite som en vaktmästare, även om jag samverkar med koreografin. Jag städar upp på scenen, förbereder saker, håller upp en kuliss och målar lite. Jag har alltid varit mer intresserad av iscensättande än av att själv stå på scen, säger han.

– Dessutom har jag en del förslitningsskador. Det finns saker som jag inte kan göra längre, som jag får förklara stället för att visa. En dansares liv är kort. Den äldste dansaren i det här gänget är 35 år och det är mycket som gör ont på honom.

Ser fram emot publiksnack

I “Pianotopografier” möts dans, bildkonst och musik i ett allkonstverk. Musiken är hämtad från den tyske kompositören Nils Frahms molltunga album “Solo remains” (2016). Inte så konstigt då att Svenska Dagbladets kritiker i en recension efter en pressvisning i Stockholm tog fasta på att verket rymmer en stor dos melankoli.

– Ljudbilden är förstås väldigt viktig, eftersom örat är starkare än ögat. Om jag hade valt hårdrock i stället för Frahms stillsamma pianomusik hade intrycket blivit ett annat.

“Pianotopografier” är ett samarbete mellan Rum för Dans i Halland och Riksteatern. Urpremiären sker i Falkenberg den 27 januari och därefter blir det Sverigeturné. Men till Falkenberg är det svårt att locka Stockholmstidningarna, därav pressvisningen.

– Det är första gången ett av mina verk pressvisas. Det känns lite märkligt, har vi redan haft premiär? Nu är jag mer stressad över turnén än över den riktiga premiären. Förra veckan var en av dansarna sjuka och vi håller på fram till mars.

“Pianotopografier” är ett verk som har växt fram under pandemin och det har gått åt en hel hög med covidtester under repetitionerna. Turnén genomförs enligt rådande publikrestriktioner och varje föreställning följs av ett samtal med publiken.

– Det var något som jag krävde. Jag tycker att publiksnack är jätteintressant. Jag och dansarna blir blinda för vårt arbeta. Det är bra att få se det från ett annat håll.

Kanske sista verket

Kenneth Kvarnström fyller 60 år nästa år och har en lång karriär bakom sig. (I hans vindsförråd står två lådor som ska raka vägen till Dansmuseet när han lämnar in.) Han är öppen med att “Pianotopografier” kanske blir hans sista verk, inte för att han har tröttnat och vill lägga av, utan för att han inte längre orkar med den krångliga kulturpolitiken som, menar han, signalerar att dans är något som ingen vill se.

– Flera upparbetade system håller på att kollapsa. Det går inte så bra för dansen i Sverige just nu. Jag ska egentligen inte klaga, men känner inte att jag behöver hålla mig kvar med tänder och klor. Jag har börjat nosa lite på det här med måleri och skulptur i det här verket. Det är kanske något som jag kommer att fortsätta med.

Men innan han byter bana ska den uppskjutna föreställningen “12 songs” nästa år ha premiär i Göteborg. Föreställningen är ett nära samarbeta mellan Kenneth Kvarnström och den norska musikern Ane Brun och bygger på hennes låtskatt, som med hjälp av Ane Brun själv, en orkester och gästande musiker ska gestaltas på Göteborgsoperan med hjälp av operans eget danskompani och Kenneth Kvarnströms koreografi.

– Det har varit väldigt spännande att visualisera hennes värld. Hade jag varit yngre hade jag nog varit fullständigt skräckslagen. Nu är jag bara lite skräckslagen.

Viktor Andersson/TT

The post Kenneth Kvarnström: En dansares liv är kort first appeared on Opulens.

TRANSPIONJÄR. Just nu pågår skådespelaren Mille Bostedts repetitioner inför hens monologföreställning Gud skapade människan och jag skapade kuken om transpionjären Michael Dillon. Scenkonstverket sätts upp under våren 2022 i bland annat Stockholm och Göteborg.

Mille Bostedts scenkonstverk handlar om Michael Dillon, den första transmannen som tog testosteron för att transitionera och den första att utföra en falloplastisk operation. Föreställningen rör sig kring en tydlig dramaturgi om hans liv för att sedan gå in i en abstrakt form mellan teater och performance där det handlar om både Dillon och om Bostedt själv.

– Det finns en scen där Michael Dillon har genomgått en mastektomi då jag tar av mig tröjan som honom efter operationen. Där börjar en dialog där Dillon ifrågasätter varför jag spelar honom och hur det kommer sig att jag ser ut som jag gör, säger Mille Bostedt, skådespelare.

Michael Dillon är föregångare till transmedicinen, även om få känner till det. När man runt sekelskiftet började experimentera med hormoner började läkare att dela ut testosteron till kvinnor som blödde kraftigt vid sin menstruation, berättar Bostedt. Testosteronet gav bieffekter som ökad kroppsbehåring och mörkare röst, ett rykte som snart nådde Dillons öron.

Efter att ha tagit emot hormoner från en läkare under bordet började hans kropp förändras. Till sist sökte han upp en kirurg för att operera bort sina bröst och korrigera sitt kön. Under tiden skrev han en självbiografi som skulle komma att ligga gömd ända från hans död 1962 fram till 2017 då den publicerades av två studenter från Frankrike.

– Dillon har lagt grunden för jättemånga transpersoner men ingen vet vem han är. Hur kan det vara så att inte ens jag som själv är trans kände till Michael Dillon, en jätteintressant historisk person? Transmän har historiskt sett varit en väldigt undangömd grupp så jag ville föra in honom i historien, säger Bostedt.

Projektet började med en vilja att ifrågasätta den pågående diskussionen i samhället om att trans skulle vara ett nytt fenomen eller en tillfällig trend. Genom att lyfta fram en historisk person som Dillon hoppas Bostedt kunna förmedla att transpersoner alltid har funnits och samtidigt ge unga människor ett tillfälle att spegla sig i sin historia och i kulturen.

Men hen framhåller att föreställningen är för alla, inte bara transpersoner, och handlar om identitet som en komplex och bred fråga. Att ge unga människor en bredare syn på sin egen identitet menar Bostedt även kan skapa en större förståelse för andras känslor kring identitet.

– Det är väldigt uppdelat idag, man är antingen det ena eller andra, men jag försöker att skapa en brygga över det och förmedla ett annat perspektiv. Men jag vill också ge en rolig och härlig föreställning med mycket humor, musik och dans, avslutar hen.

The post Scenkonst om transhistoria och identitet first appeared on Opulens.

JULSTIPENDIUM. Dramatens årliga julstipendier har delats ut, till bland andra serieskaparen Liv Strömquist och dramatikern Ada Berger.

Det är tidigare styrelseordföranden Daniel Sachs egensinnighetsstipendium och dramatikerstipendium som slagits ihop och nu ges till duon bakom uppsättningarna “Liv Strömquist tänker på dig!” och “Liv Strömquist tänker på sig själv!”.

“Årets egensinnighets- och dramatikerstipendium går till två personer som har åstadkommit två lysande originella och egensinniga föreställningar”, lyder motiveringen.

Stipendiesumman är på 50 000 kronor till var och av pristagarna.

Bland övriga stipendier finns Elmlund-Odelius-Svenssons, som ges till skådespelare som har fyllt 50 år. Summan är på 40 000 kronor och tilldelas i år Göran Martling, Tanja Lorentzon och Sten-Johan Hedman.

Oscar Lindgrens stipendium är till för dem som arbetat på Dramaten i minst fem år och är under 45 år. Stipendiesumman är 50 000 kronor och i år tilldelas Electra Hallman, Marall Nasiri och Erik Gripenholm stipendiet.

TT NYHETSBYRÅN

The post De får Dramatens julstipendier first appeared on Opulens.

3D-TEATER. Rakt in i någon annans hem och huvud.

Malmö Stadsteater tar till nya grepp och bjuder in till hörlursteater i vinter.

I “Gasljus: Malmö” hamnar publiken mitt i en manipulativ parrelation – och får följa offrets perspektiv och upplevelser via 3D-ljud.

En soffa, ett sovrum med balkong och kökets matplats – scenen utgörs av en hel lägenhet som blir ett hem för en parrelation fylld av psykisk misshandel. Några meter framför sitter publik med hörlurar på, och får likt en fluga på väggen uppleva hur allt spårar ur.

– Man blir väldigt insugen. Det är som en blandning mellan teater och film, förklarar regissör Johan Hanse.

“Får brottas med dubbla intryck”

3D-ljudet är Malmö Stadsteaterns nya grepp i vinterns uppsättning “Gasljus: Malmö”, en nyskriven relationsthriller som får urpremiär på den tillfälliga scenen Stadt Hamburg i mitten av januari.

Via mikrofoner vid den kvinnliga huvudpersonen Johannas öron får publiken ta del av offrets perspektiv

– Publiken sitter med hörlurar och hör hennes huvud och perspektiv helt och hållet, berättar Johan Hanse och fortsätter:

– Man får på hörlurarna och under en och en halv timme blir man instängd tillsammans med Johanna. Det finns något klaustrofobiskt med det.

Ibland kommer åskådarna få se en sak men höra något annat.

– Ibland sitter syn och hörsel väldigt väl ihop, och ibland drar vi isär det och man upplever två olika saker. Det blir både en intellektuell och känslomässig utmaning, skulle jag säga, säger han och fortsätter:

– Publiken får sitta och brottas med de dubbla intrycken.

Som filmskådespeleri

I centrum står paret Johan och Johanna, ett par vid Malmös Möllevången som anammat en trendig livsstil med naturvin och rättvisemärkta produkter.

Tryggt, men när Johanna en dag bestämmer sig för en ny inriktning i livet börjar det knaka rejält i fogarna. Fenomenet “gaslighting” står i centrum – en psykologisk typ av misshandel där ena parten får den andra att brytas ner och börjar ifrågasätta sin egen verklighetsuppfattning.

– Det svåra med gasliglighting är att inse när det sker. Det är inte en händelse utan det sker under en lång tid, säger skådespelare Elle Kari Bergenrud som spelar huvudpersonen Johanna.

– Hon bryts ner sakta och inser inte det själv.

Ljudet bär föreställningen. Elle Kari Bergenrud kallar “Gasljus: Malmö” för “hörlursteater”, som bygger på ett arbetssätt liknande det som används vid filmskådespeleri, säger hon.

– Det går inte på en teater att ligga i en säng och viska – men nu har vi möjlighet att göra det. Det är något nytt och otroligt spännande att utforska.

Anna Karolina Eriksson/TT

The post 3D-ljud får huvudrollen i ny relationsthriller first appeared on Opulens.

APARTHEID. William Kentridge, en av Sydafrikas största konstnärer, är på Sverigebesök. Mest känd är han för sina melankoliska kolteckningsanimationer. På Dramaten spelas nu en sydafrikansk musikföreställning där han är både konstnär och regissör.

I sina svartvita stop-motion-filmer har William Kentridge kommenterat apartheid och samhällsproblemen i sitt hemland men också månfärder och filosofiska frågeställningar kring tid och rum.

Men han sätter även upp operor där den animerade kol- och tuschpoesin blir en del av uttrycket. Redan ett halvår före pandemin skapade han, tillsammans med de medverkande sångarna och dansarna, en helt ny föreställning, “Waiting for the Sibyl”, med passande teman som döden och ödet.

– När man ser den nu relaterar man till där vi har varit de senaste 18 månaderna, men det är tillfälligheter snarare än något planerat, förklarar han.

“Waiting for the Sibyl” kan beskrivas som ett musikverk med audiovisuella projektioner där William Kentridge står för de senare. Även om han är både regissör och initiativtagare framhåller han att alla medverkande också är kreatörer. Kentridge handplockade dem från “Center for the less good idea”, ett kulturcenter som han grundade för fem år sedan i hemstaden Johannesburg. Han älskar det kollektiva skapandet.

– Det här känns väldigt mycket som en Johannesburg-uppsättning, genom rösterna, danserna och harmonierna som kommer väldigt mycket från de kyrkliga traditionerna och körsångerna. Inte för att det inte finns andra platser med häpnadsväckande bilder och grupper av människor, men jag aldrig varit på en som liknar Johannesburg.

TT: Varför?

– Kanske för att jag inte rest så långt, svarar Kentridge skämtsamt.

Hämtad från kyrkan

Även om han regisserat “Trollflöjten” på Metropolitan i New York och ställt ut i princip överallt är det bara i hemstaden Johannesburg som han har upplevt den blandning av öppenhet och energi som han tycker präglat tillkomsten av “The Sibyl”. I den sydafrikanska musiktraditionen ingår att röra sig samtidigt som man sjunger, även det hämtat från kyrkan, framhåller han.

Sången framförs a cappella. Det som för svenska öron lätt uppfattas som traditionell afrikansk musik började med improvisationer där man först kopierade den tyske kompositören Karlheinz Stockhausens verk “Stimmung”.

Viktig polyglott

“The Sibyl” syftar på sibyllan, ett orakel i antikens Grekland, som också gestaltas i föreställningen. Hennes spådomar framförs i William Kentridges projektioner och är hämtade från olika poeter, däribland den sydafrikanske författaren och polyglotten Sol Plaatje som levde i början av 1900-talet. Hans bok med afrikanska ordspråk har alltid varit viktig för Kentridge. Även titeln på det kulturella centret, “Center of the less good idea” är hämtad från Sol Plaatje.

– Han är viktig för att förstå Sydafrikas bana genom historien, och hur marken togs från afrikaner 1913 och tidigare. Men han var också den första att översätta Shakespeares verk till tswana, till ett afrikanskt språk, och att göra en ordbok.

TT: Nutidens sibylla då, vem är hon?

– Den samtida sibyllan är algoritmen, som är en fruktansvärd sak. Vi har en sekvens som vi kallar för “svält algoritmen”, det är också en politisk position. Vi borde svälta den, men i stället göder vi den hela tiden. Förr tittade man upp på molnen och fåglarna för att se vilket vädret skulle bli. Nu tittar vi på telefonen. Hur länge kommer jag att leva? Nu är det statistiken som ger en prognos.

The post Sydafrikansk konstgigant intar Dramaten first appeared on Opulens.

ARBETARHISTORIA. Musikern Kristian “von” Svensson tog i år emot Arbetarrörelsens Kulturpris för att han levandegör historia och bevarar arbetarsånger. Imorgon släpper han en remastrad version av kultplattan Möllevångsång och är aktuell med en föreställning som utmanar bilden av Sveriges demokrati. 

Kristian “von” Svenssons skiva Möllevångsång kom ut 2007 och är sedan länge slutsåld. Imorgon släpper han den igen i en remastrad version på nätets streamingplattformar.

– De som tog skivan till sig har hört av sig och vill ha den tillgänglig, numera lyssnar ju folk via sina telefoner eller datorer. Men boken får de inte i den här versionen, säger Kristian “von” Svensson.

Skivan bygger på hans roman från 2004 med samma namn, vilken Svensson själv beskriver som en kollektivroman där stadsdelen Möllevången i Malmö, eller en viss trappa i området, är huvudpersonen. På den ena sidan av skivan är romanen inläst ungefär som en ljudbok och på den andra fungerar musiken som en fördjupning av berättelsen.

– De elva spåren är som elva extra kapitel till boken, förklarar Svensson.

Möllevångsång rör sig kring två parallella tidsplan, som är en parentes runt folkhemstiden, Möllevångskravallerna 1926 och sekelskiftet 2000, då renoveringar fasade ut den dåvarande befolkningen i området.

– Vissa begrepp som Röda möllan har betytt olika saker under olika tider, 1926 bar en organiserad arbetarklass upp begreppet, medan det i nutid har blivit en form av livsstil.

Tidigare i år tilldelades Svensson Arbetarrörelsens kulturpris för att han levandegör historia och bevarar arbetarsånger. Utöver den remastrade skivan är han aktuell med en konsertturné kopplad till årets 100-årsjubileum av den svenska demokratin.

Föreställningen handlar om demokratins genombrott där olika personer kommer till tals genom låtarna, som Nelly Tyring, en av de fem första kvinnorna i riksdagen, eller matroserna i det tyska upproret i november 1918. Svensson har arbetat med föreställningen från 2018 fram till nu, lika länge som det tog från det första preliminära beslutet om allmän rösträtt 1918 till att beslutet trädde i kraft 1921.

– Jag försöker utmana den gängse bilden i Sverige, att demokrati och jämlikhet är något urtypiskt svenskt. I själva verket är den politiska demokratin tre generationer gammal och den ekonomiska jämlikheten är ännu yngre, och dessutom på väg åt andra hållet, säger Svensson.

Han menar att vi har tagit till oss en bild av den svenska demokratin från en tid som går långt tillbaka och förträngt den som ligger närmare till hands. I föreställningen återvänder han till 1900 då Sverige var Västeuropas minst demokratiska land och pengar avgjorde vilken grad av politiska inflytande människor hade.

– Vi pratar om att kvinnor fick rösträtt 1921, vilket är sant, men det är också sant att kvinnor hade rösträtt innan dess om de bara hade pengar och inte var gifta. Det fanns både ett sexistiskt förtryck och ett stenhårt klassystem.

I fråga om demokratins framväxt blir arbetarrörelsen intressant säger Svensson, som menar att det var dem som kunde sätta makt bakom orden med hjälp av folkrörelserna.

– Men vanligt folks historia har hamnat i skuggan för kungar och adel i historieböckerna, som egentligen utgjorde en försvinnande del av hela befolkningen.

Föreställningen visas på både skolor, bibliotek och invigningar av utställningar kopplade till demokratin 100 år, med nästa stopp på Värnamo folkhögskola den 28 oktober. Svenssons tanke med turnén är att fortsätta att levandegöra historia och i bästa fall väcka intresse för just det här ämnet.

– Historia är ofta presenterat som något bestämt, men det är ju någon som har sållat ut och vinklat den. På samma sätt har jag tagit fasta på det jag tycker är viktigt, och det kanske ger någon annan en ny synvinkel, avslutar han.

The post Han speglar arbetarhistoria i sin musik first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. Welcome to Sweden är en ljudföreställning med Lukas Orwin, där han berättar om den vänskap som växte sig stark i ett flyktingläger i Grekland. Den 13 oktober är det Dramaten-premiär för berättelsen om en resa till Sverige från ön Leros, genom ett stormigt Europa innan gränserna stängs.

Den 13 oktober är det premiär för föreställningen Welcome to Sweden på Tornrummet i Stockholm, som tar sin utgångspunkt i skådespelaren Lukas Orwins erfarenheter som volontär på den grekiska ön Leros under flyktingkrisen 2015. I flyktinglägret träffar han Zainab, med sina fyra barn, och Hamood som flytt från Syrien och kommer till ön från havet.

– Det handlar om en vänskap som formas mellan tre människor, som inte skulle ha formats under andra förutsättningar, under Europas sista öppna veckor, säger Lukas Orwin, skådespelare.

Början på 2016 kantas Grekland inte bara av flyktingkrisen, utan även av en ekonomisk kris. Det blir färjestrejk, och fast på ön växer vänskapen mellan Orwin, Hamood och Zainab, som idag är bästa vänner.

– Zainab och barnen hade varit i havet och det blev jag som tog hand om dem, det blev en stormig natt som slutade med att jag och Zainab nattade barnen tillsammans, berättar han.

Alla tre hade samma destination i sikte, Malmö. När färjorna börjar gå igen tar de sig alla tre till Aten, Orwin för att ta flyget hem, Hamood och Zainab för att resa vidare med buss och tåg. Men ojämlikheten blev för stor för vänskapen, och där börjar en gemensam resa genom Balkankorridoren och ett osäkert Europa, med gränser som är på väg att stängas.

– Det blev svårt att lämna, att jag skulle flyga hem på tre timmar från Aten innan dem ens hunnit lämna staden, skulle vi kunna plocka upp den här vänskapen i Malmö igen efter att de hade rest till fots?, säger Orwin och fortsätter:

– Det är så många man träffat och sagt att vi ska ses, men det är ett så himla stort avstånd i erfarenheterna att vänskapen som fanns där och då på ön, bara fanns där och då.

Welcome to Sweden är ett tillfälle att mötas, och Orwin vill berätta om vänskapen och naiviteten, som trots allt kunde uppstå i en så pass ostrukturerad värld.

– Det finns mycket att säga om den där världen, men det var en värld man kunde mötas i, säger han.

Volontärresan till Leros har påverkat Orwin på flera sätt. Inte minst vänskapen, idag räknar han Zainab och Hamood till sin familj. I Malmö började de en ny resa tillsammans, till att lära känna varandra på villkor som enligt Orwin blir allt jämnare. Men tiden som volontär fick honom även att upptäcka hur bra han mår av att hjälpa andra och när han kom hem till Sverige kändes den sista terminen på scenskolan inte så viktig längre.

– Jag kände att jag behövde stöpa den här erfarenheten av att hjälpa andra i ett yrke, så nu debuterar jag inte bara på Dramaten utan som praktikant på Karlskoga Lasarett som logopedstudent.

Orwin har alltid varit intresserad av rösten och språket, och tror att det händer någonting i det kollektiva lyssnandet. Hans förhoppning inför premiären av Welcome to Sweden är att åhörarna släpper taget och bara lyssnar. I en värld där det ska gå snabbt, vara kort och mycket, menar Orwin att det är en stor fråga att be någon sitta så länge och lyssna på ett väldigt avskalat medium.

– Jag har inte så stora förväntningar men jag hoppas att vi alla är där tillsammans, att de sitter kvar och lyssnar och vill delta aktivt, avslutar han.

The post Tre vänners resa genom flyktingkrisens Europa first appeared on Opulens.