SAMHÄLLSKRITIK. “Med utgångspunkt i en så extrem uppvisning av ren form, med en dramaturgisk kurva som bara är rörelser i rummet, lägger Fleischer grunden för en diskussion om vad som sker när hela yrkesgrupper blir överflödiga”, skriver Clemens Altgård.

I slutet av augusti såg jag en ovanlig teaterföreställning, helt utan skådespelare och helt utan dialog. Det rörde sig om Automata i regi av Erik Holmström i ett samarbete mellan Malmö Dockteater och Orionteatern i Stockholm. Inte heller förekom det några dockor i detta säregna scenkonstverk även om regissören tidigare gjort intressanta samhällskritiska dockteaterpjäser för en vuxenpublik.

Nej, här var rollgestalterna ersatta av tomma ramar som tycktes sväva i scenrummet och röra sig i olika mönster. Det hela hade förmodligen varit olidligt att se på i den timme som föreställningen varade om det inte varit för Dror Feilers noise- och drone-influerade musik. Så mycket mer abstrakt än så kan knappast scenkonst bli.

Även om det nu gått flera dagar efter det att jag publicerat min recension i Skånska Dagbladet (den kan läsas här) så har jag fortsatt att fundera på Automata och inte minst Rasmus Fleischers text i programbladet.

Rasmus Fleischer skriver i en miniessä med rubriken Automatiseringen väcker frågan om det unikt mänskliga om olika effekter av en ökad automatisering av såväl jobb som kräver muskel- som hjärnkraft. På ett intressant vis kopplar han högaktuella politiska frågor till den estetiskt provocerande men innehållsmässigt, i egentlig mening, nollställda Automata.

Med utgångspunkt i en så extrem uppvisning av ren form, med en dramaturgisk kurva som bara är rörelser i rummet, lägger Fleischer grunden för en diskussion om vad som sker när hela yrkesgrupper blir överflödiga.

Nej, ingen vid sina sinnes fulla bruk tror väl att tomma ramar eller andra objekt skulle kunna ersätta skådespelare på en teaterscen. Det är väl just en av de saker som Automata med en viss ironisk twist visar sin publik. Men vad händer när självkörande bilar ombesörjer transporter av såväl personer som varor? Eller när robotar vänder hamburgarna på snabbmatställena? Inte ens medelklassen går säker. Har du ett tråkigt och rutinmässigt kontorsjobb så kan du sannolikt bli ersatt av en AI inom en ganska snar framtid.

En av de saker som Fleischer konstaterar är hur det som tidigare var en fråga om fördelningen av det ökade välstånd som accelererande automatisering medför nu tenderar att bli en än hetare frågeställning. Nämligen en fråga om huruvida en kraftigt minskad medelklass kommer att göra det omöjligt att bevara sammanhållningen i samhället. Vidare vad som sker när artificiell intelligens får spela en allt större roll i beslutsfattandet och det gäller såväl den offentliga som den privata sektorn.

Det kan vara frestande att i det här sammanhanget tänka i dystopiska banor men Rasmus Fleischer, som är forskare i ekonomisk historia, ger ändå uttryck för en viss, försiktig optimism. Med krav på någon form av robotskatt kan välståndet fördelas på ett sådant sätt att samhällsstrukturerna inte rasar samman. Han menar också att automatiseringen frambringar en motrörelse i form av bieffekter. I scenkonstsammanhanget tycker han sig se det tydligt. Om scenen töms på människor så ändrar närvaroproduktionen riktning, hävdar Fleischer och ser hur det ”öppnas nya ytor för att reflektera över varför vi vill tillbringa tid tillsammans.”

Så även om Automata i sig inte är att betrakta som en politisk pjäs så hamnar den likväl mitt i brännpunkten för en av samtidens viktigaste diskussioner. Nämligen den om vad som är unikt mänskligt och hur vår gemensamma framtid kan komma att se ut.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Automatiseringen i brännpunkten first appeared on Opulens.

RESURSFÖRDELNING. “För vart pengarna från det offentliga stödet till musikalisk verksamhet tar vägen är inte direkt ett mysterium värt att kalla på Sherlock Holmes för: Kulturrådet gillar helt enkelt jazz, klassisk – och folkmusik”, skriver Linda Bönström.

En afton vandrade jag förbi tidningsaffären Presstop och i dess stora fönstermonter fanns ett tjugotal utgåvor av Rolling Stone. Framsidorna prydes inte med mer än fyra popstjärnor och alla kvinnliga artister.

Men alla popoffer och popsnören då! Har de ingenting att säga till om längre? ”Vi är trötta på att spela kompgitarr, eller ska jag säga andrafiol, åt maktens musik”, säger Joppe – självklart har popen en Joppe – Pihlgren till DN (2017-08-09) när Svensk Live och Studiefrämjandet Väst presenterar sin nya rapport: Maktens musik – En vitbok om popmusiken och den svenska kulturpolitiken. Mastig titel och mastiga siffror. För vart pengarna från det offentliga stödet till musikalisk verksamhet tar vägen är inte direkt ett mysterium värt att kalla på Sherlock Holmes för: Kulturrådet gillar helt enkelt jazz, klassisk – och folkmusik.

När 31 miljoner kronor skulle delas ut i stöd förra året lyckades arrangörer för popmusik enbart skopa in åtta procent av beloppet. Frågan är om vi pratar om pop eller populärmusik? En påtryckande helylle Per Gessle som lämnat sitt slott i Halmstad för ett överraskningsbesök på allsången, Lady Gaga som har hittat en ny Madonna-låt att ta efter, eller har rentav de där med randiga tröjor gungandes till en ledsen Robert ”The Cure” Smith vräkt på mer svart ögonskugga och vet inte längre hur emo man kan vara innan man hatar sig själv? Charmen är väl att ena helgen dra på sig sjömansutstyrsel för att nästa se Kylie Minogue göra trettiotvå klädombyten på scen. Är det rättvist? Självklart inte!

Problemet är väl av den delikata arten att popmusik faktiskt säljer, arrangörer behöver inte oroa sig för att behöva köpa tillbaka överblivna biljetter till Ullevi, till och med de där runda glansiga skivorna från förr inhandlas av trogna CD-formatsfans. Tyvärr är det, som så ofta, yngre talanger som offras. För att bli popmusiker idag är det säkraste kortet tevelekar, göra några covers och waila bort allt det fina med popsnuttar. Kanske är det också en del av problemet för Kulturrådet när pengar ska fördelas, för vem går i god för kvalitén? Men är det något som popmusiker är bra på så är det revansch! Där på det goda nittiotalet när Take That hade grepp på världen och de brittiska tabloidtidningarna var så hungriga att de singlade ut Robbie Williams som absolut värdelös – han var den som inte hade något alls att bidra med. Och så som det blev – bäst säljande soloartist i England!

Om det nu ska till att kallas indiepop eller inte, mina The Smiths plattor är sorterade under Morrissey och det säger väl det mesta om hur Mozzer reste sig efter de utdragna rättgångarna mellan bandmedlemmarna. Kevin Federline dansade sig fram från bakgrunden till Britney Spears famn och ett kommande gigantiskt underhåll medan Spears själv rakade av sig håret och omhändertogs för psykiatrisk vård. Likaväl så kom ikonen Spears tillbaka och så sent som tidigare i år valde myndigheterna i Tel Aviv att byta datum för primärvalen då det krockade med hennes föreställning Britney: Live in Concert.

Det behövs replokaler, instrument och mentorer – investeringar – i svenskt musikliv för unga. Aspirerande musiker förtjänar bättre saker att sträva mot än en hojtandes Kishti Tomita eller synen på Alexander Bards knätofsar medan de ligger på scengolvet och blir verbalt mosade. Vi måste kunna erbjuda bättre drömmar för unga popmusiker än att en dag få sitta inklämd mellan Eric Saade och Ikona Pop medan Kikki Danielsson snusförnuftigt talar ut – igen – om de svåra åren i Så mycket bättre.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Pengar och pop first appeared on Opulens.