ROMAN. Elisabeth Brännström har läst ”Tre varv motsols” av Per Faxneld. Hon konstaterar att det är en välskriven och berikande historisk spänningsroman om svartkonst, folktro och inre smärta.

Tre varv motsols av Per Faxneld
Albert Bonniers förlag

Författaren Per Faxneld (född 1978), som har rötter i Jämtland, är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och även specialist på ockulta läror.

Faxneld har flera fackböcker bakom sig, debuten kom 2006 med monografin ”Mörkrets Apostlar: satanism i äldre tid” och därefter följde ett antal böcker. 2014 kom en doktorsavhandling inom samma område som utgavs på nytt av New Oxford Press 2017 och 2020 debuterade Faxneld även skönlitterärt med den fint bemötta novellsamlingen ”Offerträd” där fyrtiofyra korta skräcknoveller har jämtländsk folklore som gemensam nämnare.

”Tre varv motsols” är Per Faxnelds första roman och den skäms inte för sig. Boken, som kan räknas in i genren historiska romaner, har även starka drag av klassisk skräcklitteratur.

Handlingen är baserad i en vardagsnära miljö men snart förvandlas allt till ett alltmer skräckfyllt scenario.

I augusti 1929 är den trettiosjuåriga Edda Erlenstam, huvudpersonen i ”Tre varv motsols”, på väg från Uppsala till Jämtland utrustad med revolver, primuskök och cykel, en stor bunt pengar och några sidor utrivna ur en gammal bok.

Edda har fått ett udda uppdrag som gör henne både exalterad och revanschlysten och hon är helt övertygad om att hon ganska snart kommer att vara tillbaka på sitt arbete på Landsmålsarkivet i Uppsala med något speciellt som kommer att ge hennes karriär ett stort lyft. Hon är, som tur är, ännu inte medveten om att hon är på väg att hamna i en minst sagt livsfarlig, svårtydd och ytterst svårhanterlig situation.

Några dagar innan Edda hals över huvud ger sig av till Östersund har hon nämligen fått ett brev i posten till Landsmålsarkivet där hon arbetar med att samla in folksägner. Brevet innehåller några sidor ur en gammal svartkonstbok från sextonhundratalet som avsändaren påstår har tillhört den ökände prästen Herr Ola (1575-1656) verksam uppe i byarna Trång och Offerdal i Jämtland.

Svartkonst och folktro

Berättelser om Herr Ola i Trång och hans samröre med oknytt sitter djupt inrotad i traktens folktro och berättelserna om hans nära bindning till vittror, ett slags underjordiskt småfolk, lever fortfarande kvar i trakten.

Utöver svartkonstboken, en helt ny och unik upptäckt som kan ge Edda det hon behöver för att främja sin karriär, finns det mycket att hämta uppe i Jämtland och det officiella uppdraget hon tilldelats av sin chef blir att samla in gamla sägner, medan inköpet av Herr Olas bok än så länge ska hållas hemligt.

När Edda anländer får hon dock till sin förskräckelse höra att bonden Fryksell som skickat brevet har förolyckats för bara några dagar sedan och så gott som ingen säger sig veta något om svartkonstboken. Hon fortsätter trots allt att leta då det framkommer antydningar om att boken har delats upp och att delarna kan finnas gömda på olika platser.

I svindlande fart trampar hon runt i bygden på sin cykel och listar sig in i de bondkök och kyrkor där man har många gamla historier att förtälja om Herr Olas oheliga förbindelse med vittrorna, en så kallad ”döingflöjt” gjord av uppgrävna människoben som kan kontrollera väder och vind, och mycket annat som kan vara henne till nytta i jakten på den försvunna dyrgripen.

Edda som är tuff på ytan men öm i själen skär sig själv för att få lugn i kroppen. Därtill har hon stora sömnproblem och tar därför starka mediciner. För henne blir resan således en berg-och-dalbana genom himmel och helvete.

Speciellt illa blir det när hon förstår att någon ända från första början varit henne på spåren och att personen i fråga inte skyr några som helst medel för att kunna lägga vantarna på den unika svartkonstboken. Den obehagliga känslan späs på av att Edda överallt tycker sig se små vittror, människoliknande varelser som sällan har någon god intention. Dessutom drömmer hon skrämmande, verklighetsnära mardrömmar om nätterna. Kan det bero på medicinerna hon tar, eller har hon kommit nära en annan värld fylld av oknytt, svartkonster och våld?

Medan Edda kämpar på uppe i Jämtland är läkaren Jonas, Eddas stora kärlek, kvar i Uppsala där han umgås med en underlig figur som även han intresserar sig för folktro och det ockulta. Denne, Sebastian Sorgenfrei, har starka bindningar till Tyskland dit han åker för att fäktas och skaffa sig mensurärr samt umgås med män som Eugen Grosche ockultist och grundare av den magiska ordern Fraternitas Saturni och arkitekten, konstnären och ockultisten Albin Grau. När Sebastian plötsligt försvinner från sin arbetsplats förstår Jonas att han kanske aldrig har lärt känna sin vän ordentligt och ett sökande som ska leda även Jonas bort från tryggheten i Uppsala tar fart.

Faxneld skriver lättsamt men med djup

Tonen i den här romanen är bedrägligt lättsam med inslag av ironi och humor. Det lättsamma övergår dock i allvar när de gamla sägnerna om Herr Ola och andra ålderdomliga skrönor flätas in i texten genom de berättelser Edda får sig till livs i de detaljerat beskrivna bondköken.

Det hör till saken att flera av bokens huvudfigurer funnits i det verkliga livet. Herr Ola, en mytomspunnen, lärd präst som studerat i Wittenberg och som påstods ha haft kontakt med både småväsen och ännu mörkare krafter, ligger begravd på Alsens kyrkogård. Edda uppvisar många gemensamma drag med folkminnesforskaren Ella Odstedt (1892-1967) som sommaren1929 även hon utförde fältarbete i Jämtland.

Tyskarna Grosche (1888-1964) och Grau (1884-1971) och Sebastian Sorgefreis läromästare den schweiziske läkaren, mystikern och alkemisten Paracelsus (1493-1541) som det hänvisas till här och där har även de funnits i verkligheten.

I sitt efterod förklarar Per Faxneld dock att läsaren trots alla likheter, och de är rätt så många, först och främst ska betrakta huvudpersonerna som fiktiva romanfigurer. Berättelsen är ju ändå till allra största delen spunnen ur hans egen fantasi.

Faxnelds text är som sagt lättillgänglig men döljer oanade djup. Den läsare som intresserar sig för eller vill lära sig lite mer om exempelvis folktro, mysticism, ockultism och esoterism vinner också mycket på att googla på några av de verklighetsbaserade namnen. Det finns många kaninhål i den här texten med gångar som kan leda en uppmärksam, vetgirig läsare vidare, kanske i all oändlighet om man vill det, till nya kunskaper, nya intressen eller annorlunda perspektiv.

”Tre varv motsols” är sammanfattningsvis en mycket spännande och berikande roman där berättelsen balanserar på en spänd lina mellan det världsliga och det övernaturliga.

The post Stark roman av Faxneld om ockultism och smärta first appeared on Opulens.

SKOGEN. ”Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig,” skriver Lis Lovén som läst ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”.

Skogen: i folktro, sägner och sagor av Tora Wall
Bokförlaget Stolpe

Tora Wall har namn om sig att vara en av Sveriges ledande experter på folktro och traditioner och är anställd vid Nordiska museet där hon ansvarar för immateriellt kulturarv i form av tro, traditioner och berättande. Hon är nu aktuell med boken ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”. Den har för övrigt har blivit nominerad till Augustpriset i kategorin ”Årets svenska fackbok”.

Först av allt ska sägas att det är något avmystifierande med Tora Walls bok, och det är ju synd. I boken ”Skogen – I folktro, sägner och sagor” berättar hon rakt och sakligt om ett kulturarv.

Tidigare i historien var skogen en gränszon, en osäker plats fylld med oberäkneliga djur och underliga väsen. Att benämna det farliga kunde vändas till ett hot. Och i folktron fanns en egen kraft, tänker jag mig. En egen kraft som i dag har vänts in mot det egna psyket och orsakar problem. Vi talar ju idag om avförtrollningen som ett faktum.

Jag hade hoppats på att Tora Wall hade kunnat belysa folktron på ett annat sätt. Nu blir dessa skogsrån, troll och älvor katalogiserade i en materialistisk kontext och reducerade till gamla fantasifoster. I vår vetenskapliga tid har vi exakta beteckningar för allt och de forna yttre hoten har omvandlats till ren psykologi. Det är inte längre skogen eller trollen som skrämmer oss. Det är i stället något inom oss som vi inte längre kan greppa.

Om någon i det moderna samhället blir psykiskt sjuk så ges det genast en vetenskaplig förklaring. Det är bara hjärnan som ”spökar” – och det finns något begränsande med sådana vetenskapliga modeller. I tidigare epoker blev människan infångad av ett mytiskt väsen och det oförklarliga var just så oförklarligt som psyket egentligen alltid är.

Jag tror det är detta oförklarliga som Tora Wall försöker ringa in – men vips så försvinner förtrollningen. För där står vi så i avförtrollningens värld.  

Wall berättar likaså om växter och vilda djur. Hur bondebefolkningen tog tillvara på allt från naturen. Men många av djuren i skog och mark var förstås farliga. Det var som om skogen tillhörde djävulens sfär och man var tvingad att rabbla magiska ramsor som skydd.

Växterna däremot innehöll för den tidens människor även helande krafter. Ja, allt i naturen hade sin plats.

Tora Wall vill även berätta om skogen som något hoppingivande för oss nutidsmänniskor. Hon menar att det för vår tids moderna människor finns ett lugn och en ro att finna i skogens sköte. Vi har ju därtill folklivsforskare som kan berätta om spännande platser i vår närhet. Vi kan ta en promenad hem genom grönområden. Det finns ännu något kvar att uppleva i skogen och naturen.

Nåväl. Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig.  

The post Avförtrollningen blir påtaglig i Tora Walls bok om skogen first appeared on Opulens.

KANNIBAL-FILM. Den hårresande Wendigon är en av de mest favoriserade figurerna inom amerikansk skräckfilm och skräcklitteratur. Varelsen tillhör ursprungsbefolkningens folktro och beskrivs som stor, våldsam och kannibalistisk. Nu dyker den upp på film igen, i Scott Coopers “Antlers”.

– Det är en kraftfull ande. Jag ville att den skulle se ut som om den kommer från jordens innersta, säger regissören Scott Cooper till TT.

Hans film utspelas i en liten stad i Oregon. En lärarinna (Keri Russell) blir intresserad av att hjälpa en liten pojke som uppenbarligen har ett problematiskt hemliv. Samtidigt börjar hennes bror, som är ortens polis (Jesse Plemons), att undersöka vad som har hänt de massakrerade kroppar som hittas i området. Spåren pekar på att något övernaturligt ligger bakom.

– Wendigon är ett riktigt monster. Jag hade en rådgivare som hör till ursprungsbefolkningen och hon berättade att den kan manifestera sig på många sätt, att det är en ande som får oss att reflektera över våra egna demoner, säger Scott Cooper och fortsätter:

– Jag har alltid älskat skräckfilmer, som “Halloween”, “Exorcisten” och “Alien”. Skräckfilm är något för dem som är intresserade av mörkret i sig själva, men som är rädda för att konfrontera det.

Tackar Guillermo del Toro

“Antlers” är producerad av Guillermo del Toro, och Scott Cooper säger att denne var till stor hjälp under hela inspelningen, inte minst genom att komma med råd om hur man skulle klara kostnaderna på det som är en lågbudgetfilm.

– Han är en fantastisk filmskapare. Och den främsta monsterskapare som filmvärlden har.

Hittills har Scott Cooper bara regisserat fem filmer, bland andra country-dramat “Crazy heart” (som gav Jeff Bridges en Oscar), Johnny Depp-filmen “Black mass” och västernfilmen “Hostiles”. Han säger att han inte vill fastna i en enda genre.

– Att ge sig in i något nytt är att ge sig ut på okänt vatten varje gång. Det är mycket tillfredsställande, jag tror det är bra för konsten.

Ung Edgar Allan Poe

“Antlers” har legat klar länge, men premiären har fått vänta på grund av pandemin. Under tiden har Scott Cooper kunnat förbereda nästa film, “The pale blue eye”, i vilken Christian Bale ska spela huvudrollen.

– Det är en film om Edgar Allan Poe som ung, en förhoppningsvis spännande berättelse om hur han blev mannen som bidrog till att skapa både detektivromanen och skräckberättelsen.

Gunnar Rehlin/TT

The post Monster mosar människor i “Antlers” first appeared on Opulens.

RITUALER. Elena Dahl har med stor behållning läst Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr av Bengt af Klintberg. Hon konstaterar att ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva de magiska metoderna.

Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr
av Bengt af Klintberg
Ellerströms

Magin och magiskt tänkande är en del av vardagen, idag som för hundra år sedan. Så kallat logiskt tänkande biter inte alltid på den. Magin i maskopi med människan har sin egen logik.

Otaliga är små vardagsriter som de flesta av oss håller sig med – ”älskar, älskar inte” – blomman, drömtydningar, talmagi i spel, sjukhus- och fängelseskrock och mycket mer… Ofta utgör våra ritualer små brottstycken av magiska system, som bara för drygt hundra år sedan fortfarande genomsyrade människornas tänkande – speciellt på landsbygden, där majoriteten av Europas befolkningar levde.

I sin bok ”Vänster hand och motsols” förklarar Bengt af Klintberg folkmagi och ger en stor receptsamling för livets alla tillfällen – hur man väcker eller dövar kärlek, botar ryggskott, blir osynlig eller varför inte? – hur man sätter diarré på sin fiende. Läsaren, som främst är ute efter underhållande läsning – eller kanske magiska recept att pröva? – hoppar kanske över inledningen. Gör inte det. Den är mycket informativ, om man vill förstå magins principer.

Trots sitt något torra språk bjuder inledningen på en spännande guidad tur i en annan värld som saknar elektricitet, där man åker häst och kärra, förutsatt att man äger en, där det kan vara långt till doktorn och, framför allt, där man är livsberoende av årets skörd. Människor som bebor denna värld, är, sett med moderna ögon, riktiga tusenkonstnärer. Magin är en integrerad del av denna värld.

”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…”

Magiska riter upplevs idag som bakvända och tokiga – och så upplevdes de faktiskt även tidigare. Kraften i magin kommer från förbindelsen med de dödas värld. Även om dessa för det mesta inte åkallades i samband med riten, var förbindelsen underförstådd. Liksom Underlandet, där Lewis Carrolls Alice hamnade, var en spegelvänd värld, så tänkte man också dödsriket på samma sätt. Det spegelvända perspektivet utgör, enligt af Klintberg, en del av magins formlära. För att släcka åskeld i ett hus skulle en ammande kvinna gå baklänges runt huset och slänga lite mjölk i elden – antagligen samtidigt som andra släckte elden på det vanliga sättet. En ny ko skulle ledas tre varv motsols runt en sten hemma vid gården. Och en bröstböld skulle botas med att kvinnans make skulle stryka på bröstet tre gånger med sin lem motsols. ”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…” En Morapräst bekände 1707 att han på detta vis försökte bota sin sjuka hustru. Det är oklart om han även ritat kors med lemmen tre gånger, eller läst Fader vår baklänges, som varianter av det magiska receptet föreskrev… Rituell tystnad, den mörka tiden på dygnet, när ritualen skulle genomföras, kyrkogårdar, eller föremål och örter, hämtade därifrån, leder alla tanken till en särskild roll som de dödas andar hade i magin. Dödas ben måste hämtas på en kyrkogård, ofta under en speciell veckodag och månfas. Döda betraktades som ett kollektiv – det spelade ingen roll vems ben det var, men det var noga att med att benen efter ritualen skulle lämnas tillbaka på samma ställe.

Gulsot botas t ex genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula.

Förutom förbindelsen, den må vara medveten eller omedveten – med de dödas värld, finns andra viktiga saker att känna till. Man kan kalla dem för magins språk. Bland 100 ritualer, som af Klintberg plockat ur samlingarna och de bevarade svartkonstböckerna, finns de som bygger på likheterna mellan problemet och lösningen, som ritualen ger uttryck för – så kallad homeopatisk magi, en metafor för verkligheten. Gulsot botas till exempel genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula. Brödet jäser bra och blir lyckat om husmodern flaxar med kjolarna och blåser upp kinderna.

I den kontagiösa magin (beröringsmagin) är principen metonymisk – det man vill åstadkomma genomförs med hjälp av ting som står i fysisk förbindelse med dem. ”Ta boten där man fått soten” betyder att man måste gå till sjukdomens ursprung, kanske offra till väsen som antogs ha sänt sjukdomen som straff för att ha blivit ofredade eller förolämpade. En flicka fick ett bensår. Sådant krävde en längre ”medicinsk” utredning. En klok gubbe ställde diagnosen, genom att värma stenar från olika delar av närlandskapet och doppa dem i kallt vatten. Det visade sig att det var vättefolket som inte gillade att flickan kissat på deras boning. Han föreskrev ett offer av en kopparslant till vättarna, och enligt anteckningar av en släkting blev barnet helt återställt.

En annan intressant sak som författaren beskriver, är rituell nakenhet. Vissa ritualer fungerade bara när utövaren, oftast en kvinna, var naken. Detta, liksom användning av kroppsvätskor som svett, urin, mensblod, trots bondesamhällets skamkultur i fråga om ”den syndiga lekamen”, träffar magins kärna. Nakenheten i detta fall har ingen som helst koppling till rituellt sex, som lyser med sin frånvaro i den svenska bondmagin. Kroppen associeras till livet, fortplantningen, de levandes värld. Döda ben, jorden från en grav etcetera förbinder ritualen med de dödas värld. Magin utspelas i gränssnittet mellan dem.

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten

Magiska handlingar fick ofta upprepas för att uppnå resultat – tretalet var standarden. Ofta spriddes de i tid – tre torsdagar i rad var inte ovanligt. Af Klintberg påpekar att tre och nio (tre gånger tre) var det som gällde, inte till exempel sjutalet, det heliga talet i den judisk-kristna traditionen. Här följer magin förkristna källor.

Af Klintberg återger sammanlagt hundra ritualer, som syftar till healing, magiskt skydd mot faror som hotar folk och fä, och möjliggör annat, som att skaffa sej förmågan att öppna låsta dörrar och finna förlorade saker. Han ger även exempel på rätt exotiska riter, som säger en del om hur det var att vara en kvinna på landsbygden – en brudkrona som burits med orätt av en brud som inte var mö måste ”botas” genom att sättas på en sugga…

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten, som förklarar både ursprunget och löser själva rebusen – varför ritualen ser ut som den gör. Ovärderligt för den som vill förstå, och även för den som konstruerar egna ritualer! Dessa kommentarer gör boken levande och lättläst, jämfört med svårtillgänglig placering i slutet, som brukar utmärka traditionella akademiska utgåvor.

Bland spännande fakta om den folkliga magiska traditionen som af Klintberg förmedlar finns ett, som i mitt tycke slår resten. När samlandet av folktraditionens litterära skatter kom i gång i början av 1800-talet, hamnade trollformlerna i samma ström. Detta skedde vid en tidpunkt när magin inte längre fanns i fokus hos kyrkan och när trolldomskommissionerna var sedan länge avskaffade. Men tron på magins kraft levde inte desto mindre kvar. Samlarna visste att deras samlingar var eftertraktade och recepten skulle användas i sitt konkreta syfte – som svartkonstböcker modell större. Därför hamnade manuskripten inte så sällan i akademiernas och fornminnesföreningarnas giftskåp. Detta drabbade samlingar av Leonard Fredrik Rääf, Gustaf Ericsson och Ella Odstedt, vars manuskript utgavs med stor försening, ofta efter deras död. När utgåvorna väl var på plats, orden som ”skrock”, ”övertro” med mera smög sej in i titlarna.

Även af Klintberg tycks betrakta direkt användning av magiska recept som utesluten (i många fall stämmer det nog – eftersom vissa inslag är omöjliga i modernt tänkande!) och vetenskapliga utgåvor, präglade av närmast ateistisk skepsis mot innehållet, som de enda möjliga. Detta för tanken till ”konsulten i svart magi” i Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, som låtsades komma till Moskva för att biträda ryska forskare i deras studier av ett medeltida manuskript. I själva verket var han djävulen, och hans magi var allt annat än teoretisk.

Jag måste dock understryka att narrativen i ”Vänster hand och motsols” är annorlunda, så länge vi läser själva de spännande ritualerna och författarens utmärkta kommentarer. Ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva ett annorlunda sätt att bli av med, säg, råttor i sin källare – nämligen att hövligt säga upp dem tre dagar före julen…

I förordet skriver författaren att hans egen föreställning på 1980-talet att ”muntligt traderad magisk tradition skulle vara helt utdöd i vår tids massmediala samhälle” slog fel, då det fanns folk som lyssnade på hans radioprogram och kom med sina barndomsminnen av bondesamhällets magi. I dag vågar jag sia att en del av hans omsorgsfullt återgivna och omskrivna magiska recept kommer att användas i sitt primära syfte av Sveriges nyhedningar – till exempel skydds- och healingmagi, och offer till väsen… Men även icke-hedningar har glädje av detta oromantiska stycke magi från tider när maten, innan den kom på bordet, växte på åkrarna eller sprang i skogen, och när ens eget och familjemedlemmarnas liv berodde på den egna motståndskraften och styrkan i omgivningens kärlek. Varför skulle man annars anstränga sig med att gå till kyrkogården mitt i natten tre gånger i sträck för att hämta det rätta botemedlet för en älskad anhörig, om inte av kärlek?

The post Läsvärt om forna tiders magi first appeared on Opulens.

KONST. Kan John Bauer fortfarande förvåna oss? Den frågan ställer sig Anne Edelstam när hon ser en aktuell utställning på Waldemarsudde, i Stockholm. Och svaret är tvetydigt, både ja och nej.

Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen.
Pågår t o m 24 januari 2021
Waldemarsudde

De flesta barn har nog kommit i kontakt med John Bauers teckningar och sagor om troll och älvor, till exempel i Bland tomtar och troll. Men även som vuxna kan vi finna sagofigurerna intressanta. Vi skandinaver har ju inte långt till vår älskade natur vilken många har upplevt på nära håll under den pågående pandemin. Och visst liknar vissa stenblock och gamla träd olika figurer som förvandlas till naturväsen i konstnärernas fantasi.

The post Troll och sagor på Waldemarsudde first appeared on Opulens.