FOLKSTYRE. “Folkomröstningar är inte bara tillfällen för manipulation, som kan förekomma också under val till parlamentariska församlingar och i många andra sammanhang, utan främst en möjlighet att bedriva folkbildning”. Det skriver Anders Björnsson med anledning av diskussionen om eventuell folkomrröstning om svenskt Nato-medlemskap.

”Att respektera väljarnas förmåga att lära och göra relativt kvalificerade bedömningar är grunden för demokratin. Representativ demokrati är inte samma sak som att väljarna skall köras över.” Så skriver Göteborgs-Postens ansedda skribent Britt-Marie Mattsson i en kommentar  om Nato-frågan och folkomröstningsinstitutet.

Att säga att medlemskap i Nato, är en alltför komplicerad fråga för gemene man är en invändning, som ”ligger snubblande nära folkförakt”, skriver hon. Även riksdagsledamöter kan vara okunniga.

Men visst, folkomröstningar är knepiga. De går att manipulera. (Skulle vi acceptera att återinföra dödsstraff i Sverige, om en majoritet stödde ett sådant förslag i ett referendum?) De är dock inskrivna i vår författning. I grundlagsfrågor kan de vara beslutande. Nato-medlemskap är så nära en grundlagsfråga, man kan komma. EU-medlemskapet (som det folkomröstades om 1994) står inskrivet i Regeringsformen (10 §).

Många länder folkomröstar då och då. Schweiz anordnar med mer eller mindre jämna mellanrum beslutande folkomröstningar. I USA sker detta ofta på delstatsnivå. I Storbritannien, parlamentarismens vagga, ordnades folkomröstningar – först om inträde i EEC, sedan om utträde ur Unionen. Alla dessa länder måste betraktas som relativt trygga demokratier.

I flera länder, som i sen tid anslöt sig till Nato, genomfördes folkomröstningar före anslutningen. Inget av dessa länder har ansetts odemokratiskt.

I Norge – Europas vid denna tid kanske mest demokratiska samhälle – folkomröstades 1905 om utträde ur personalunionen med Sverige. Resultatet blev ett rungande ja (368 392 röstande för upplösning och 184 mot). I Norge har väljarna två gånger sagt nej till EU-anslutning i folkomröstningar. Vem ifrågasätter deras rätt att göra detta?

På Island genomfördes 1944 två folkomröstningar samtidigt, om att avskaffa unionsakten med Danmark och om att införa republik. Ja-sidan fick här 97,35 respektive 95,04 procent av avgivna röster.

I flera EU-länder folkomröstades om Maastrichtavtalet, däribland Danmark. Det var knappast ett stort problem ur demokratisk synvinkel.

I Frankrike utlöste general de Gaulle en omröstning om ökade presidentbefogenheter. 52,4 procent av fransmännen röstade nej. Förslaget föll. de Gaulle avgick som president.

I länder som Ryssland och Kina ordnas inte folkomröstningar. (På Krim då? Ja, men Krim tillhör ju Ukraina…)

I Sverige förekommer på lokal nivå folkomröstningar, om kommungränser och andra gemensamma angelägenheter. Sådana initiativ kan inte annat än stärka medborgarsamhället, särskilt i en tid när allt färre svenskar är partipolitiskt aktiva.

Folkomröstningar är inte bara tillfällen för manipulation, som kan förekomma också under val till parlamentariska församlingar och i många andra sammanhang, utan främst en möjlighet att bedriva folkbildning. De ger legitimitet åt det politiska beslutsfattandet. Detta stödjer och inskränker inte det parlamentariska systemet.

Mer tveksamma ur ett demokratiskt perspektiv är opinionsundersökningar och gallupmätningar. Dessa bedrivs på privat basis och står utanför all demokratisk kontroll. De är inte resultatet av diskussion och överläggningar inom befolkningen utan snarast av journalistisk propaganda, styrd av mäktiga intressen – det senare ett förhållande som den garvade DN-reportern Jonas Gummesson nyligen har berört i anslutning till Nato-debatten.

Folkomröstningsinstitutet bör reserveras för frågor av stor allmän betydelse. Punktskatt på kattmat hör givetvis inte dit, inte heller hur coronastrategin borde hanteras av myndigheterna. Men hur många årsmöten hålls inte varje år i Föreningssverige? Också dessa är av form av folkomröstning. Där kommer inte alltid de välinformerade så lätt undan.

The post Folkomröstningar inskränker inte det parlamentariska systemet first appeared on Opulens.

FOLKSTYRE. “Är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen?” I Nato-debatten har frågan om folkomröstning väckts. Lars Thulin ifrågasätter folkomröstningars demokratiska legitimitet.

Nato-debatten har ställt mycket på sin spets. Även folkomröstningar. Röster hörs för att frågan är så viktig att den måste avgöras folket. Andra menar att den är alltför viktig för att kunna avgöras av folket. Vänsterpartiet hävdade länge som enda parti att folket skulle få rösta.

Folkomröstningar i ödesfrågor är trubbiga vapen och de rör kärnan i demokratin. För är folkomröstningar demokrati eller majoritetens diktatur? Frågan är mycket svår.

Vid en första anblick verkar folkomröstningar vara det mest demokratiska – alla får bestämma och allas röster är lika mycket värda. Högsta potensen av demokrati, inte sant? Nja, som vanligt lägger den besvärliga verkligheten hinder i vägen. Låt oss syna problem för folkomröstningar i allmänhet och några för Nato-frågan i synnerhet.

För det första. Folkets vilja är nästan alltid konservativ. Vi vill ha det som det alltid varit. Vi vill ha enkla lösningar på svåra problem. 1955 ville 82 procent av oss att vi för evigt skulle köra på vänster sida vägen. Tolv år senare körde vi på höger. Hur många ångrar det nu? Vi har avlönade politiker för att se längre än näsan räcker. Eftersom de har betalt för att kunna mer än vi andra, som har annat att göra. Det land i vår del av världen som har mest folkomröstningar är Schweiz. Det är det mest konservativa och det sista i Europa som gav kvinnor fullständiga politiska rättigheter.

För det andra. Att låta folket bestämma i komplicerade frågor, som Nato och kärnkraften, kan ses som ett svek från politiker. Frågorna ansågs så svåra och så oöverblickbara att man valde att abdikera. Då kunde folket få skulden om beslutet blev dåligt. Enkelt uttryckt: är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen? Som med kärnkraften? Där segrade ett obegripligt alternativ, ett nej som var ett ja. Eller tvärtom? 42 år senare har vi ännu inte bestämt oss.

För det tredje. Brexit blev nog de stora folkomröstningarnas dödsmässa. Efter detta tragikomiska kaos, tvekar sansade politiker att använda dem. I alla fall i komplicerade frågor där alternativen, eller i alla fall ett av dem, är osäkert. Demagoger och mörka krafter med dolda agendor tog via nätet över argumentation och debatt om Brexit. Lögner blev sanningar och tvärtom. Krafter utanför landet lade sig i processen. En öppen och ärlig diskussion blev omöjlig. Nationen slets itu. Mycket påverkan kom från Ryssland. Trump i USA hade också synpunkter.

För det fjärde. I Nato-frågan tillkommer svårigheter. All försvars- och säkerhetspolitik lämpar sig inte för att i sin helhet färdas jorden runt via Twitter och Facebook. Försvar och säkerhetspolis jobbar mest i det tysta för att saker INTE ska hända. Det är bättre än att agera NÄR något har hänt. Vissa förhållanden och överenskommelser bör därför hållas bortom allmän debatt. Eftersom alternativet är otänkbart. Här måste vi lita mer på experter än på Fabian i Hunnebostrand och Augusta i Sorsele.

För det femte. Frågan kompliceras av att vi till stor del är med i Nato, genom långtgående samarbeten. Vad skulle ett nej från folket innebära? Logiskt är att vi ska lämna Nato helt. Om inte borde nuvarande avtal också gå till folkomröstning. En annan fråga om vi röstar nej – hur länge står Natos medlemmar ut med att hjälpa ett land som velar så mycket? Ett nej till medlemskap men ja till tätt samarbete är linje två i kärnkraftsomröstningen. Nej som är ett ja. Eller kanske. Eller vi avgör senare, när det inte är krig.

Slutligen tidsfrågan. En omröstning tar tid och debatten kan bli som Brexits. Verkligheten har sällan gott om tid. Den 24 februari 2022 fick verkligheten väldigt bråttom. Detta faktum kan svenska folket inte rösta bort.

Mycket tyder på att det är just ovanstående som fick sju av åtta politiska partier att säga nej till folkomröstning. Vad fick V att plädera för en sådan? Kanske för att undvika splittring och maximera antalet röster.

Partiledaren Nooshi Dadgostar har som ingen annan politiker i år åkt landet runt klädd i hjälm och gul skyddsväst för att locka arbetare som måhända röstat SD att välja V. I mina ögon ett lovvärt initiativ. Problemet för V är att många i denna grupp med stor sannolikhet är för ett medlemskap i Nato. Samtidigt finns en kärna i partiet, en som är marinerad i paradigmet från 1968. Det som säger att USA/Nato är ensamt skyldigt till allt dåligt sedan inlandsisen försvann. Därför är medlemskap i Nato otänkbart.

Hur skulle V tjäna två herrar? Jo, genom att inte tycka något själva, utan låta folket få avgöra. Och även om folket aldrig fick göra det, slapp partiet ändå att ta ställning.

Fegt och populistiskt? Eller genialiskt? Det får var och en själv avgöra.

Samma dag som detta skrivs har V 68-falangen vunnit hos V. Partiet säger nej till medlemskap i Nato. Men vill väldigt gärna ha militär hjälp från grannar om vi blir angripna. Grannländer i hela norra Europa = Nato. Däremot är V tveksamma till att Sverige på motsvarande sätt ska hjälpa Nato. Eftersom vi är allianslösa. Därav ett nej.

The post Är folkomröstningar demokrati? first appeared on Opulens.

FÄNGELSEFRÅGAN. I den lokala folkomröstning som hölls i skånska Svedala röstade en majoritet nej till inrättandet av ett fängelse i kommunen. Men Sofia Nerbrand menar att beslutsfattarna i Svedala inte bör ha ett uteslutande lokalt perspektiv. “Sverige behöver fler fängelseplatser och någonstans måste dessa få plats,” skriver hon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den Svedalabo som ropar efter strängare straff måste man fråga hur den ställde sig i folkomröstningen om ett nytt fängelse på orten. Avlade vederbörande en nejröst kan man inte ta hen på allvar.

I samband med Europaparlamentsvalet den 26 maj fick invånarna i den skånska kommunen säga sitt om en anstalt i en rådgivande folkomröstning. En klar majoritet av Svedalaborna röstade nej till att en sådan ska byggas i kommunen. Frågan har varit en het potatis ett tag och det kan vara ett bra sätt för de lokala politikerna att få en fingervisning om hur de bör ställa sig.

Kommunledningen är något trevande efter att resultatet redovisats. De styrande Moderaterna lovar nu att inte längre arbeta aktivt med en fängelseetablering och rekommenderar Kriminalvården att söka sig någon annanstans om man vill ha en snabb etablering, rapporterar Sydsvenskan. Men om kriminalvården ansöker om att få bygga kommer kommunen att behandla ärendet som vilket annat som helst.

Men det är knivigt att hamna rätt. Å ena sidan finns starka demokratiska argument för att de bör lyssna på medborgarna. De har sagt sitt och valdeltagandet var högt, 68 procent, och det bidrog starkt till att öka även röstetalen i EU-valet.

Å andra sidan måste det beredas plats för LVU-hem, psykiatriska kliniker och fängelser runtom i Sverige. Personerna som vistas i dem får inte gömmas undan på det vis som var brukligt i fattig-Sverige. De är — och ska vara — en del av samhället. Det går inte att säga NIMBY (not in my backyard/inte på min bakgård) överallt hela tiden — även om man är rädd för stök och sjunkande pris på sin bostad. I ett sammanhållet samhälle måste alla få plats.

Beslutsfattarna i Svedala bör därför inte bara ha ett lokalt perspektiv. Sverige behöver fler fängelseplatser och någonstans måste dessa få just plats.

The post Sverige, Svedala och fängelsefrågan first appeared on Opulens.