PALESTINA. Ann Engqvist har beökt utställningen ”Nakba – palestinska berättelser från 1948” på Medelhavsmuseet i Stockholm. Här är hennes tankar kring den.

Israels bröt vapenvilan och inledde genast en massaker, över 400 personer dödades redan första dagen och flera tusen brännskadades. Detta med USA:s goda minne. Statsminister Kristersson ställde sig omedelbart på Israels sida genom att spela ner folkmordet i ett uttalande där han sa sig se ”allvarligt på detta”.

Cirka 300 meter från Riksdagshuset, Adelcrantzska palatset, Arvfurstens palats och Rosenbad ligger Medelhavsmuseet. Längst in, förbi påkostade utställningar om Cypern, Egypten och Greklands stolta historia (med arkeologiska fynd utöver det vanliga), bakom barnvagnsförrådet, finns ett pyttelitet rum med en utställning som heter”Nakba – palestinska berättelser från 1948”.  

Statsministern borde se utställningen

Statsminister Ulf Kristersson skryter om att han löptränar motsvarande tre mil per vecka. Under 2024 framkom det att svenska skattebetalare finansierat hans gymutrustning till en kostnad av 500 000 kronor, varav löpbandet ensamt uppgick till 70 000 kronor. Han skulle klara av en kortare promenad på 300 meter till Medelhavsmuseet för att förstå hur allvarligt det är med folkmord, oavsett vilket folk som mördas.

Hundratusentals palestinier fördrevs

Al-Nakba betyder “katastrofen” på arabiska och beskriver händelserna 1948 då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem i samband med staten Israels bildande. Det var bara början på en numer 77- årig konflikt. Nakba har präglat palestiniernas historia och identitet i generationer.

1947 föreslog Förenta Nationerna en delningsplan (FN:s resolution 181) som innebar att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, medan Jerusalem skulle få en internationell status. Året efter fördrevs 750 000 palestinier, och hundratals byar förstördes för att förhindra deras återkomst. I dag lever över 5 miljoner palestinska flyktingar i läger utan rätt att återvända.

Miljontals palestinier förblir statslösa

Trots att FN:s resolution fastslår palestiniers rätt till återvändande, blockerar Israel detta av säkerhets- och demografiska skäl. Miljontals palestinier förblir statslösa och utan tillgång till sitt hemland. Enligt hälsoministeriet i Gaza har över 25 000 människor dött i Gaza och otaliga är skadade eller på flykt bara sedan den 7 oktober 2023.

I februari 2025 tog Netanyahu och Trump varandra i hand och den senare kom med förslaget att:

”USA kommer att ta över Gazaremsan och vi kommer att göra jobbet. Vi ska äga det och desarmera alla farliga odetonerade bomber och andra vapen på platsen, jämna stället med marken och göra oss av med alla förstörda byggnader.”

Hans plan var att grannländerna Egypten och Jordanien skulle ta emot palestinska flyktingar och de två miljoner människor som bor i området skulle flyttas permanent och således inte få återvända. Gaza skulle förvandlas till ett turistparadis där Trump skulle trona med en guldstaty. Något som Netanyahu verkade tycka vara trevligt.

De palestinska berättelserna

Åter till Nakba-utställningen:

I samarbete med Riksteatern har journalisten och författaren Bernt Hermele samlat vittnesmål från palestinier som tvingades på flykt 1948. Deras berättelser är inlästa av skådespelare som Lo Kauppi, Özz Nûjen, Katarina Ewerlöf och Ann Petrén. Berättelserna kommer nära inpå och det går inte att värja sig från dessa. Det här är allvar, på riktigt.

Utställningen, baserad på Hermeles bok Nakba – katastrof inför våra ögon (Ordfront, 2023), innehåller även arkivbilder och insamlade föremål. Det är drabbande att se dessa minnen.

”– Jag tror att kunskapen finns, men intresset och engagemanget kring den frågan saknas (…) Det jag berättar handlar inte enbart om Palestina, utan om demokrati och mänskliga rättigheter. Om rätten att få sova i sin egen säng utan att bli väckt av soldater som trängt sig in i ens hem, och om rätten att få berätta sin egen berättelse utan att bli tystad eller förföljd. Helt enkelt rätten att få vara människa och uttrycka sig fritt,” säger Bengt Hermele i en intervju i Globalbar.

Bernt Hermele är journalist och författare till bland annat Judejävel (Leopard förlag 2016) där han berättar om sin uppväxt som ung jude i Stockholms innerstad och om svensk sionism.

Trots att han är jude lät kritiken från Judiska Centralrådet i Sverige inte vänta på sig när utställningen öppnade. De kritiserade utställningen i ett öppet brev där det stod att ”bildandet av staten Israel presenteras här de facto som en katastrof”. Andra framstående judar kallade Medelhavsmuseets beslut att visa utställningen för ”aktivism”.

Denna kritik kan uppfattas som att de palestinska flyktingarnas berättelser ska tystas, helt och hållet. I Stockholm finns ”Sveriges museum om Förintelsen”, ”Judiska museet” och ”Forum för levande historia”. Det är livsviktigt att ständigt påminna om folkmordet under andra världskrigets fasor. En liten utställning i ett litet rum fyllt med palestiniers vittnesmål om flykt, sorg, förföljelse, maktlöshet, motstånd, massfördrivning, skadade barn, lemlästning och saknad är också viktigt. Väldigt viktigt!

Nakba får inte glömmas

Kliver man in i det rummet kommer man inte undan. Nakba är ingen historia som kan raderas eller glömmas, hur mycket svenska politiker än försöker distansera sig från ansvaret och fortsätter predika med ”båda sidor-retoriken”. EU:s och Sveriges passivitet inför Israels brott mot internationell rätt är i princip obegriplig och framför allt oacceptabel. EU och Sverige borde agera med kraftfulla påtryckningar, inklusive att frysa avtal och ekonomiskt stöd, tills Israel respekterar internationell rätt. Men…

… Sverige och Försvarsmakten har under pågående konflikt i Gaza beställt krigsmateriel från Israel. Enligt Dagens ETC handlar det om ett målsökarsystem från det israeliska statliga företaget Rafael för 390 miljoner kronor. Den israeliska armén (IDF) använder rödpunktssikten tillverkade av det svenska företaget Aimpoint.

Vad ska man säga?

The post Palestinska berättelser som väcker tankar first appeared on Opulens.

GAZA. ”Vad innebär detta att se, men inget göra – kunna göra? Vilka är vi, blir vi? Hur långt bort skjuter vi ansvaret?” Stellan Lindqvist kommenterar Israels krigföring i Gaza. Det rör sig om krigsmetoder som är i linje med det som räknas som folkmord, enligt en FN-kommitté.

Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka – Hanoi julen 1972. Till dessa namn kan nu fogas Gaza 2024.

45 000 döda. Enligt FN är cirka 70 procent av dessa som blivit dödade kvinnor och barn. 31 500.

Till dessa tal tillkommer ett oräkneligt antal skadade och traumatiserade.

Och i detta nu: från den ena sidan till den andra i denna smala landremsa vid Medelhavet flyr människor medan bombplanen vrålar över deras huvuden.

Och vi är alla vittnen.

Ansvarsfrågan när det gäller Gaza

Vi minns Srebrenica juli 1995. 8 300 män mördades, flertalet var muslimer, många var unga pojkar. FN var där, vi var alla vittnen.

Vi minns Rwanda, folkmordet 1994. 800 000 av folkgruppen tutsier mördades. FN var där, vi var alla vittnen.

Vad innebär detta att se, men inget göra – kunna göra? Vilka är vi, blir vi? Hur långt bort skjuter vi ansvaret?

Spanien och Norge talar om folkmord i Gaza

Vår regering talar om vapenvila och humanitärt bistånd (som Israel inte släpper in), men aldrig om ansvar. Och om så är, att ett ansvar är urskiljbart, är det delat mellan de konstant flyende i den lilla landremsan vid Medelhavet och den militära stormakten Israel. Ord och handling skall vara ordnade, gå via EU.

Likväl. Både EU-landet Spanien och Natolandet Norge talar om folkmord. Vad gör det med ett land om det inte har en egen röst? Vilka blir vi?

Jag känner skam, många gör det. Vad gör man med skammen? Även utan makt och inflytande måste man tala. Måste tala. Gör man inte det så krymper man. En bit av ansvaret har vi ju alla. Eller?

Olof Palme talade julen 1972 och rönte respekt, kanske inte i sin samtid, men sedan. Hela tiden sedan.

Israels högerextrema ministrar

Vi tittar, vi bevittnar, kanske får vi för oss att även de flyende kvinnorna och barnen bär på en skuld. Något som ett antal ministrar i den israeliska regeringen faktiskt menar (en dokumentär finns att se på SVT Play – ”Israels högerextrema ministrar”). Israel bör enligt dem rensa alla palestinska områden (Gaza och Västbanken) från ”araber” – man säger inte palestinier eftersom ett sådant ordval skulle ge dessa en nationell legitimitet. Judarna, säger de, borde återfå sitt av Gud utlovade och förlovade land. Bytte man ut ”palestinier” mot ”judar” skulle orden kunna vara Hamas.

Vilken Gud? Är det hen som har det yttersta ansvaret?

The post Vi är alla vittnen till det som sker i Gaza first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. ”Scholastique Mukasonga skriver om ’den smärtsamma plikten att överleva’. Och den lika smärtsamma plikten att berätta,” konstaterar Gregor Flakierski. Han har läst Mukasongas självbiografiska bok som skildrar utvecklingen i Rwanda fram till folkmordet 1994.

Inyenzi eller kackerlackorna
av Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Tranan

”Inyenzi” betyder kackerlackor. Folkmord börjar alltid med ord av hat. En utpekad grupp förminskas och avhumaniseras. Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse är en skildring av utvecklingen i Rwanda från slutet av 1950-talet fram till folkmordet 1994 då nästan hela hennes familj blev bestialiskt mördad, tillsammans med närmare en miljon tutsier.

Det är en plågsam resa genom minnet av diskriminering, övergrepp, mord, våldtäkter och deportation till ogästvänliga trakter där det är svårt att ordna med försörjning och ett anständigt liv.

Motsättningarna mellan tutsier och hutuer uppmuntras aktivt av kolonialmakten, och motarbetas inte av katolska kyrkan, som har en stark missionärsnärvaro i landet. När Rwanda blir självständigt 1962 inrättas vad Mukasonga kallar ”rasdiktatur” av en hutuelit, och som stöds av både Belgien och Vatikanen.

1993 inför det hotande folkmordet evakueras de vita nunnorna och missionärerna av FN-soldater, svarta rwandier får givetvis stanna kvar, och en likgiltig omvärld betraktar sedan de vettlösa massakrerna utan att ingripa eller göra någonting för att förhindra hemskheterna.

En tydligare bild av rasism går nästan inte att få.

Tack vare flit och begåvning och tur, som förmodligen bottnade i den kvotering som tjänade som huturegimens alibi, får Scholastique Mukasonga möjlighet att studera, först vid gymnasiet och sedan vid institutet för socialt arbete.

Men redan 1973, efter en serie av pogromer mot tutsier, tvingas hon avbryta sina studier och tillsammans med en bror fly till grannlandet Burundi. Från första början drabbas hon av den traumatiska känslan att ha blivit utvald att överleva för att minnas.

Och ”smärtan i att överleva” kan bara lindras av medvetenheten om plikten att berätta – om människorna i det förflutna och deras tragiska öde.

”Inyenzi eller kackerlackorna” hänger nära ihop med Mukasongas två tidigare böcker på svenska: ”Madonnan vid Nilen” och ”Barfotakvinnan”. De är samtliga ett vittnesbörd om hennes familjemedlemmar, deras vänner och grannar, som hon själv skriver: ”Jag skriver om och om igen ner deras namn i det blå skrivhäftet, jag vill bevisa för mig själv att de verkligen har funnits/../”

För sig själv – och för oss andra.

I den blodisande uppräkningen redogör hon för 37 dödade släktingar, far, mor, syskon, deras barn… Det gör ont att läsa.

Hon återvänder till Rwanda 2004, nu som fransk medborgare, och söker efter överlevande och efter spår av de mördade. Mycket är borta, som om det aldrig har funnits, och de få överlevande som hon lyckas hitta är snarare ”underlevande”, ensamma, traumatiserade, fast i ett ohyggligt förflutet.

Hon träffar också några bekanta hutuer. Ingen av dem vet något, ingen har sett något, hört något, och framför allt har ingen gjort någonting. Förövarnas monumentala förmåga att förtränga sina egna brott tycks densamma överallt i alla tider.

Scholastique Mukasonga skriver om ”den smärtsamma plikten att överleva”. Och den lika smärtsamma plikten att berätta. För att minnas, och för att varna så att det inte händer igen.

The post Scholastique Mukasonga ‒ den smärtsamma plikten att berätta first appeared on Opulens.

FOLKMORD. Gregor Flakierski konstaterar att ”Barfotakvinnan” av Scholastique Mukasonga är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi efter att ett folkmord ägt rum, och inte minst en hyllning till kvinnorna i Rwanda.

Barfotakvinnan
av Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Bokförlaget Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelser och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades från att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga drycker, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en de kommande morden hänger ödesdigert som en mörk skugga över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra. Under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi efter att ett folkmord ägt rum, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.

The post Ömsint porträtt av en mor i skuggan av ett folkmord first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRROMAN. Trots att ett inbördeskrig lockar fram det sämsta hos människorna, finns det ändå utrymme också för tanke och reflektion i Ivica Djikics dokumentärroman Beara, konstaterar Thomas Almqvist.

The post Okonstlad och rättfram skildring av ett folkmord first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Nazisternas plundringar under Förintelsen skildras i en ny vr-utställning av Forum för levande historia. I den får besökaren bland annat följa med till en saltgruva där stulen konst gömts undan.

“Plundring – början till ett folkmord” bygger på författaren Anders Rydells bok “Plundrarna” och har som fysisk utställning turnerat runt om i landet med Folkets Hus och Parker.

Men vr-utställningen tar det hela ett steg längre, förklarar Henrik Gahnström, webbstrateg på Forum för levande historia i ett pressmeddelande.

“Det blir ett mellanting mellan verklighet och fiktion. Du får kliva in i miljöer som en utställningslokal aldrig skulle kunna vara”, säger han.

Med hjälp av vr-tekniken kan utställningen komma till besökaren i stället för tvärtom, understryker överintendenten Caroline Källner, som hoppas att på detta sätt kunna nå ut till fler unga besökare.

I “Plundring – början till ett folkmord” synliggörs nazisternas enorma plundring av kulturföremål i världshistorien. Miljontals konstverk, antikviteter och böcker stals i hela Europa. Utställningen kan ses på plats i Stockholm, men också via ett vr-headset hemifrån.

TT Nyhetsbyrån

The post Nazi-plundringar synliggörs i utställning first appeared on Opulens.

DET OBEGRIPLIGA. “Åsikt utan insikt kan måhända kännas som frigörande och stärkande men är i själva verket en lömsk hägring som utgör det största hotet mot vår demokrati”, skriver Haris Agic.

Ett folkmord äger rum mitt framför ögonen på oss. Igen. Vresiga män med deuskomplex och alldeles för mycket vapen skriver smutsiga kapitel i mänsklighetens historia. Igen. Världen tappar hakan i djup bestörtning inför det obegripliga. Igen. Som om det obegripliga aldrig har hänt förut.

Som om dessa kapitel inte var mer av en norm än några enstaka undantag. Som om vi glömt Seyfo 1915, Förintelsen i Nazityskland 1939-1945, Jasenovac i Kroatien 1941-1945, Belgiska Kongo fram till 1960, Östpakistan 1971, Kambodja 1975-1979, Bosnien 1992-1995, Rwanda 1994, Irak 1988, Syrien och Irak 2014-2015, Myanmar (Burma) 2017. Och allt detta bara under de senaste dryga 100 åren.

Jag ertappar mig själv, hur jag håller andan samtidigt som jag skriver denna text. Mörkrets omnipresens. Den känns ofrånkomlig. Snudd på självklar. Desperat letar jag efter ljuset i slutet av tunneln. Längtan efter en frigörande glimt av hopp. Samtidigt bävar jag för att ljuset bara skulle vara ett inkommande tåg. Att hopp blott är en hägring. Ett luftslott för de förryckta. Att mörkret är allt som finns. För hur kan vi annars förklara vår oförmåga att lära av historien.

Samtidigt bevittnar vi folkmordsförnekelse och historierevisionism. Igen. Rysslands överhuvud förnekar samma uppenbara krigsbrott som i Serbien och Republika Srpska möts av applåder och jubel. Vår egen utrikesminister Ann Linde har nyligen använt begreppet ”massövergrepp” istället för folkmord när hon talade om Seyfo – ett bland andra historierevisionistiska eufemismer som står i strid mot forskningen. Innan Lindes utspel var det hennes företrädare Margot Wallström som uttryckte sig på liknande sätt. Både Trump och Obama har bevisligen talat i liknande termer. Innan dem var det någon annan. Alltid någon.

En del hävdar att det är politik. Retoriska manövrar vars syfte är att inte undergräva viktiga diplomatiska relationer och samtal. Men dessvärre kan inte detta beteende isoleras till politik enkom – folkmordsförnekande historierevisionism finns också inom journalistiken (exempelvis den kritiserade dokumentärfilmen Sanningen om Srebrenica som spelades på SVT men som därefter fälldes av granskningsnämnden) samt inom konsten och kulturen.

2019 tilldelades den skönlitterära författaren och regissören Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Många bosniska folkmordsöverlevare var upprörda. Handke är ökänd som folkmordsförnekare och historierevisionist med starka vänskapsband till kända krigsförbrytare och deras nätverk. Men Hans Majestät Konungen Carl Gustaf XVI skakade ändå Handkes hand vid prisutdelningsceremonin samtidigt som den svenska allmänheten, intellektuella och kulturprofiler försvarade det hela med plattityder som: ”Vi måste särskilja mellan verk och person”. Där och då trillade polletten ner; det handlar inte enbart om politik. Snarare så tycks det handla om ett pervers slags relativisering. En relativisering som intellektuellt tidsfördriv för de privilegierade.

Med vår mänskliga anständighet som insats låter vi oss förföras av förskönade förvrängningar av sanningen – för att det kanske känns lättare då det hjälper en del bland oss att undvika jobbiga samtal. Och kanske även undvika den där jobbiga känslan av eget ansvar. Och följaktligen handgemäng med samvetet. Om vi nu har sådan tur att vi alltid kan räkna med samvetets närvaro?

Hursomhelst så löser eufemismer inga problem – de har snarare en bevisad tendens att ge legitimitet och ytterligare förstärka det de söker dölja. Det kanske inte är särskilt svårt att ducka för det ofattbara om en själv inte tillhör de som drabbats av det. Likväl tycks det vara så att det är just de som inte har drabbats av det ofattbara som anser sig ha mandat att uttala sig om just det ofattbara.

Maktstrukturernas toppskikt – vita, kristna, välbemedlade, heterosexuella, privilegierade män och kvinnor – läxar, dagligen och i århundraden, upp världen om vad “de andra” måste göra för att bryta segregationen och orättvisor. De söker befria den muslimska kvinnan från sig själv genom att neka henne hennes rätt till självbestämmande. De raljerar med tvärsäkra åsikter om samkönade pars förmåga till gott föräldraskap, om deras barns bästa och, mer generellt, om vad de måste göra och tänka för att få allmänhetens godkännande. Folk ute i stugorna varnas för en ständigt nalkandes systemkollaps och vilseleds att tro att allt är invandrarnas fel. Under tiden roar sig makten, adeln och parnassen med att relativisera folkmord. Och rasism. Och fattigdom. Och utanförskap.

Kanske fungerar relativisering av det ofattbara – som exempelvis folkmord – som ett försök att höja sig över vanligt folk. För det ofattbara ses som någonting som enkom plågar de som inte fattar. Men de riktigt kloka anser sig inte sakna förmågan att famna det ofattbaras komplexitet – så de vill gärna visa att de ”fattar”. För fint folk är gudabenådade med röntgensyn som hjälper dem se igenom humbugen. Som om det faktiskt ofattbara kommer att försvinna bara för att vi vägrar möta det med sänkt gard och se det i vitögat.

Observera att det här inte handlar om att klistra på etiketter.

Men det obestridliga faktumet är att det ofattbara händer. Och vi måste våga ”fatta” det. För, som Förintelseöverlevaren Emerich Roth brukade säga, annars kan vi inte förstå att det kan hända igen. Mot bakgrund av dessa ord, och kopplat till diskussionen ovan, vill jag föreslå fyra måsten som kan hjälpa oss undvika relativisering av folkmord och andra orättvisor och förtryck.

För det första måste vi kalla saker och ting för vad de är, vare sig det rör sig om sådant som folkmord, rasism, homofobi, eller klassförakt. Detta är oumbärligt även när det är svårt. Vi har inte råd med annat. Observera att det här inte handlar om att klistra på etiketter av betydelse som enkom grundas i våra åsikter. Balansgången mellan sanningsenlighet och grundlös beskyllning är svår och bör därför närmas med största försiktighet.

För det andra måste vi bli bättre på att låta de drabbade komma till tals. Konstanta åsiktskavalkader i all ära men en del bland oss har erfarenhet av sådant vi andra gärna tycker saker om. Att osynliggöra deras röster är inte bara oaktsamt, det är urbota dumt.

För det tredje, när vi väl blivit bättre på att låta de drabbade komma till tals, måste vi bli ännu bättre på att faktiskt lyssna på dem. Här handlar det om att träna bort vår kulturellt betingade fixering vid våra egna tankar och åsikter och nyfiket utforska andra människors perspektiv och resonemang.

Och för det fjärde, vi som inte är drabbade – alltså alla vi som inte har egen erfarenhet av systematiskt förtryck/förföljelse/våld/mord på grund av vår hudfärg, tro, etnicitet, kön, sexuell läggning och liknande – vi måste bli bättre på att hushålla med våra ofta ovidkommande och vilsna åsikter. Det tål att sägas igen, åsikt utan insikt kan måhända kännas som frigörande och stärkande men är i själva verket en lömsk hägring som utgör det största hotet mot vår demokrati.

The post Folkmordsrelativism – tidsfördriv för en elit? first appeared on Opulens.

NOTERAT. Primo Levis författarskap är bland de främsta som gestaltar Förintelsen. Hans Är detta en människa skildrar det ruggiga genom ett iskallt registrerande språk som får läsaren att tro Levi bara fortsätter sitt yrke som kemist och levererar en kylig labbrapport över Auschwitz.

Men även hans bok Periodiska systemet kan kanske sägas förhålla sig till det industriella folkmordet? Nazismens besatthet av klassificeringar och pseudovetenskap är den perverterade baksidan av det grundämnenas periodiska system. I systugan i Auschwitz fanns 26 stjärnor att märka fångarna med. Ett eget förvridet “periodiskt system” som närmast visade på en perverterad lust till klassificering, ett indelande och helt enkelt onödigt moment i en lägertillvaro där alla ändå var dömda till att dö. En tvångsneuros i det ständiga sorterandet. Och så mitt i allt detta: Mengeles prydliga kryddträdgård utanför hans “mottagning”.

I Primo Levis periodiska system växer dock ogräset och de poetisk-melankoliska individerna som en tyst sturig protest mot det västerländska klassifikatoriska platonska tänkandet, som Theodor Adorno med isande tänkvärd överdrift menade ledde rakt in i gaskamrarna. Gränsgångarnas tysta protest.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Förintelsekonferensen: Periodiska systemet first appeared on Opulens.

FOLKMORD. En del vill bara glömma och gå vidare, för andra hjälper det att prata och minnas. Vad får brott mot mänskligheten för konsekvenser?

Det är en av frågorna som undersöks i en ny utställning på Mångkulturellt centrum i Fittja.

– Det känns otroligt viktigt, det är ett stort arbete för oss på Mångkulturellt centrum, säger Leif Magnusson som är verksamhetschef på centrumet utanför Stockholm.

Traumat av ett folkmord kan både upplevas och ärvas. När krutröken lagt sig sedan länge lever erfarenheterna kvar. Spänningar och uteblivna erkännanden av folkmord får konflikter att blossa upp på nytt.

I Botkyrka kommun, där Mångkulturellt centrum ligger, lever många som kommit till Sverige med svåra erfarenheter. På fredag invigs utställningen “Vi är ju grannar – om folkmord och brott mot mänskligheten” som tar avstamp i berättelser från människor på plats.

– Frågan har stor betydelse för många som lever där, och vi kommer att fortsätta samla in berättelser även när utställningen öppnat, säger Leif Magnusson och berättar att man hittills tagit emot ett 30-tal redogörelser.

“Del av svenska samhället”

Genom filmade intervjuer får besökaren ta del av personliga berättelser från sex historiska händelser: Förintelsen, övergreppen mot armenier och andra kristna andra kristna minoriteter i Turkiet under första världskriget, folkmordet i Rwanda, kuppen i Argentina 1976–83, kriget i Bosnien samt förföljelsen av irakiska kurder under Saddam Husseins regim.

– Det är väldigt reflekterat, man känner att det här är personer som lever med en erfarenhet som finns starkt närvarande, säger Leif Magnusson.

Ämnet återspeglas också i texter och konstverk, bland annat av en assyrisk konstnär som bearbetat historien genom en fresk.

Utställningen reder även ut de stora begreppen. Vad är folkmord och varför sker det på nytt? Leif Magnusson vill skapa en medvetenhet och drar paralleller till i dag.

– Alla de här folkmorden har någon gång har börjat med en polarisering mellan “vi och dom” som fått eskalera, säger han.

Migrationen konsekvens

Konsekvensen blir också migration.

– Det kanske man inte heller lyft fram, det blir mest internationell politik av den här diskussionen. Vi drar det ett steg till och menar att det är en del av det svenska samhället.

TT: Varför gör ni det här nu?

– Vi har en dialog med Botkyrka kommun. Vi hjälper dem med kunskap kring olika spänningar som kan finnas i kommunen när det gäller migration och mångfald.

Leif Magnusson säger att han märkt av en tacksamhet för att det finns platser som tar emot och sparar berättelserna för framtiden som en del av vårt kulturarv.

– Det gör mig så otroligt ödmjuk inför det vi gör, säger han.

Hanna Schück/TT

The post Folkmord i fokus i ny utställning first appeared on Opulens.

FOLKMORD. “Ann Linde kallar på Twitter det som hände 1915 ett massövergrepp, en språklig fintlighet som är skamlig”. Ivo Holmqvist skriver om hur pressen på Sveriges utrikesminister och regering ökar efter Joe Bidens erkännande av massakern på armenier under första världskriget som folkmord.

Med hundrasex års fördröjning har USA fördömt ungturkarnas folkmord på en och en halv miljon kristna armenier 1915 och kallar det nu officiellt för vad det var: a genocide. Joe Biden har gjort vad bland andra Barack Obama länge talade om men aldrig kom till skott med (fast både EU, FN, Påven och andra talat klarspråk). I en artikel i Politico försöker Daniel Fried som deltog i de mångåriga förhandlingarna mellan USA och Turkiet reda ut den tilltrasslade historien om skilda lojaliteter: man hoppades länge att Turkiet på egen hand skulle göra upp med sin historia, vidare är Turkiet en viktig medlem av NATO, och så vidare. Han hävdar på slutet att president Biden och hans medarbetare kommit fram till rätt beslut även om det kan bli kostsamt.

I samma tidskriftsnummer tror Charlie Mahtesian att de diplomatiska förbindelserna länderna emellan kommer att försämras. Men tack vare Biden, skriver han, har USA placerat sig på rätt sida genom att låta ättlingarna till överlevarna officiellt hedra minnet av folkmordet. ”Lika viktigt är att Biden nu hindrat någon framtida president att kalla det fruktansvärda våldet 1915 för något annat än vad det var.”

Man kan samtidigt undra om och när regeringschefen och/eller utrikesministern här hemma vågar göra samma sak. I maktens korridorer på Rosenbad och i Arvfurstens palats smyger katterna just nu runt ett fat med mycket het gröt. Ann Linde kallar på Twitter det som hände 1915 ”ett massövergrepp”, en språklig fintlighet och nedtoning som är både skamlig och oanständig. Och det är särskilt anmärkningsvärt att hon gör det när hennes regeringskollega samtidigt har lagt förslag att det ska vara straffbart att förneka den judiska förintelsen. De som likt Robert Faurisson och David Irving förfalskar historien förtjänar förvisso straff (och de fyra åren med en patologisk lögnare i Vita huset är gudskelov över). Men då ska man också kalla ett folkmord för vad det är, också när de begåtts av forna kolonialmakter. Läs Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel”!

Det finns mycket att läsa i saken även härhemma. Svenska Dagbladets Anders Q Björkman skriver utförligt om de ohyggliga händelserna 1915 ur ett privat perspektiv: genom sin hustru är han besläktad med armenier. I Dagens Nyheter tror Nathan Shachar att den politiska reaktionen från Turkiet gentemot USA kommer att bli dämpad men att relationerna inte kommer att frysas. Det är säkert en korrekt analys av realpolitiken. Kanske var man mindre cynisk förr. Redan den skribent som åren efter förra sekelskiftet skrev om turk-armeniska stridigheter i uggleupplagan av Nordisk familjebok var klarsynt, och flera samtida svenska författare som såg vad som hände 1915 rapporterade om det utan skygglappar. En av dem var Marika Stiernstedt, en annan Gustav Hellström som kommenterade händelserna bland annat i sin roman ”Ett rekommendationsbrev”. (Den stora romanen om massmorden 1915 är annars Frans Werfels ”De fyrtio dagarna på Musa Dagh”). Historikern och Gustaf Hellström-experten Sverker Oredsson sammanfattade i ett par böcker vårt lands offentliga fruktan under 1900-talet: ”Svensk oro” och ”Svensk rädsla”. Den som i framtiden författar boken ”Svensk skam” kommer att få mycket att skriva om.

Nya exempel tillkommer dagligen. Var går gränsen mellan massövergrepp och folkmord, räknat i antal döda?

The post När kommer boken om den svenska skammen? first appeared on Opulens.

Egentligen är det en ickefråga. Vinter-OS i ett land med koncentrationsläger? Ska svenska idrottare åka slalom genom en gulag? Serveras av människor med blåmärken över ryggen? Självklart är det uteslutet. Självklart måste Sverige bojkotta OS i Kina nästa år. Så varför dröjer beskedet?

Rädsla är en viktig faktor, och den är högst rationell. Kina har nära till utpressning och maktpolitik. Den kinesiske ambassadören i Sverige låter allt mindre som en diplomat och allt mer som Tony Soprano. Oavsett om diskussionen gäller Huawei, Gui Minhai, handel eller Hong Kong kan man räkna med ett öppet hot från ambassadören. Enligt tidskriften The Economist har 85 procent av svenskarna en negativ syn på Kina, något som ambassadörens diplomatiska gärning måste ha bidragit till. Att trotsa stormakten kostar både kommersiellt och säkerhetspolitiskt.

Å andra sidan, en gulag är en gulag. I en kort artikel är det omöjligt att lista alla former av tortyr och trakasserier som uigurer i Kina utsätts för. Av en befolkning på 12 miljoner har mellan en och två miljoner människor antingen hjärntvättats, slagits, tvångssteriliserats, våldtagits eller satts i tvångsarbete. Och det är långtifrån allt. Hela Xinjiang-provinsen är ett slags öppet fängelse där gränsen mellan fri och ofri är svår att dra.

Även människor på gatan blir trakasserade, övervakade och tvingade att spionera på andra. Ett skägg och en bönestund tolkas som extremism och gör en till villebråd. Att bli uppringd från ett muslimskt land bestraffas, oavsett vad samtalet handlar om. Det är en kreativ ondska som den kinesiska regimen sprider i varje hushåll. Hankineser uppmanas att flytta in i uigurernas hus och bo där i tio dagar, varje månad. Denna praxis kallas för ”att bli släkt” (”becoming kin”). Ett vittne berättar att hennes dotter parades ihop med en tjugoårig man. Där satt de tillsammans i soffan, ”släktingen” och barnet, medan mamman maktlöst tittade på.

Barn till bortförda föräldrar är så många att de utgör ett logistiskt problem. De hamnar på olika ”utbildningsanstalter” med höga stängsel runtomkring. Lärarna är instruerade att på olika sätt klippa banden till föräldrarna, bland annat genom att förbjuda användningen av uiguriska språket i skolan. Ofta får de frågan om det finns en Gud. Om de svara ja blir de slagna.

Målet med denna utrotningskampanj är att späda ut och så småningom eliminera uigurernas islamiska tro, kultur och språk. Den bekräftas av satellitbilder, samstämmiga vittnesmål och officiella dokument som inte behöver hackas fram, utan kan laddas ner från kommunens hemsida. Det är ett extremt exempel på vad islamofobisk assimilationspolitik kan leda till. Det är också ett brott mot mänskligheten som i dag saknar motstycke, och som allt fler kallar för folkmord.

Kampanjer mot västerländska företag som använder uigurernas tvångsarbete har äntligen hörsammats. När H&M och andra företag nu tvekar inför att köpa bomull från Xinjiang möts de av en ursinnig bojkott, orkestrerad av kinesiska regeringen och nationalistiska nättroll. USA och andra länder har infört sanktioner mot enskilda individer i Kina. Ett tiotal länder med muslimsk majoritetsbefolkning har – generöst nog – dragit tillbaka sitt officiella stöd till Xi Jinpings behandling av uigurerna. Det säger sig självt att åtgärderna inte räcker. 

Att bojkotta OS är det minsta Sverige kan göra. En diktatur som förföljer sin egen befolkning ska inte belönas. Vinter-OS är trots allt den bästa reklam ett land kan få. Frågan hör inte hemma i diskussionen om politik och idrott. Det är inte ens någon diskussion. Att sporta och le i Kina är motsvarigheten till att dansa på någons grav. Det får inte ske. Så varför inte göra Sveriges bojkott officiell redan imorgon? Idrottsminister Amanda Lind, vad i hela fridens namn väntar du på?

The post Inget vinter-OS i Kina under pågående folkmord first appeared on Opulens.

KAMBODJA. “Tuol Sleng kallas helt prosaiskt ett museum över folkmord. Men det är ett väldigt tempel över de 18 000 människor som här genomlevde sin sista långa svindel i ondskans virvel.” Åsa Norén skildrar en resa till Kambodja.

Naturligtvis helt oförberedd inför denna dag. Vändningar, tillfälligheter utkastade för mina fötter, att gå stadigt på, att balansera på. Dagens upplevelser kommer att pendla mellan den sårbarhet som barndom är och den förvändhet vuxenhet kan vara. I pendelns vinddrag kände jag de kalla, vassa splittren från en sammanstörtad framtid.

Ångloket, som dundrar fram där borta, är tiden och vi tror att vi är hela dess framrusande energi, att vi är ett med den. Men vi är dess flyktiga, snabbt borttonande ånga.

Jag och barnbarnen far genom Phnom Penh, i en värme som känns som flytande lava. Träden, oberörda av hetta och historia, följer min resa genom gyttriga kvarter, fulla av kommersens virrvarr. Bakom träden väntar små låga hus på att få komma till min blick. Halvt dolda av sina butiker talar många av dem ett franskt formspråk. Men höjden är uråldrigt symmetrisk: två – tre våningar högt oftast. Många hus är förfallna, ändå bevarade, som med en dröm om framtida välstånd förtröstansfullt väntande i vittrande ornamentering och avflagnade färger. Bortom fattigdomens röriga scenografi gömmer sig en så vacker stad.  Men överallt rivs det, tyvärr. Stadsbilden domineras av glittrande skyskrapor, likt väldiga gravstenar, vilka blir fler och fler i takt med att den ursprungliga arkitekturen dör ut. Kinesisk import, kinesiskt material, kinesiska ägare och arbetare. Landet serverat på ett fat. De, som myntade begreppet kulturimperialism, har själva anammat hela dess potential, oförblommerat, oblygt. Skyskrapornas kyrkogård blir allt större, allt snårigare, allt mer hemsökt av girighetens spöken

Träden försvinner bakom mig, vi närmar oss förskolan med all dess livsglädje. På håll kan man höra skratten och stojet och snart är barnbarnen avsläppta och en del av den glada, höga ljudnivån. Som alla förskolor är den full av färger, infall, kunskap insvept i lekfullhet. Bredvid den ligger ett himmelsblått hus.

Omsluten av decenniers glömska ligger det väldiga huset, med de väldiga bilarna i det väldiga garaget under byggnaden. Ingen anar det himmelsfärgade husets egentliga nattsvärta. Jag går från de värnlösas lek och skratt fram till himmelshusets svarta järngrind. Ett mörker öppnar sin avgrund.

En ung man bodde här en gång, med hjälp av slumpen. Pol Pot, som numera borde vara berövad privilegiet av ett namn, ett mänskligt igenkännande. Men här bodde han, vid dessa dörrar en gång hans gestalt, bakom dessa fönster hans studier och drömmar, i all fridfull vänlighet hans iskyla. Han levde på sin bror, misslyckades med sina studier, fick stipendium och fortsatte misslyckas i Paris. Men fick mer ideologisk näring från utrensningarnas och svältens ideologier. Sedan återvände han och började sin nedsläckning av människovärdet.

Att som utomstående till fullo förstå dessa åratal av massmord, folkmord, är ogörligt. Befolkningen släpas vidare, av livsviljan och de obönhörliga levnadskraven, in i den nästan omöjliga framtiden. Gravarna förblir tysta därute, men skuggorna bär fortfarande sina namn. Glömskan försöker ysta sitt dunkel kring dem, men de bultar med sina minnen på varje sekunds dörr. Plötsligt i ett samtal detta uppdykande av ett levnadsöde.  Förbluffade är alla över att allt tog slut. Och hur. Att något, någon… Sedan denna stillhet, denna avgrundstystnad.  De döda som en vissnad, död skog, med fågelsången fortfarande lockande stora mänskoskaror att vandra runt, runt de svarta, murknande träden. De döda som översnöade hus, med djupt upptrampade stigar fram till dörrarna. De döda som de ständiga födslarna i avlägsna länder och i dina ord.

Det himmelsblå huset ligger alldeles tyst i hettan. Men så plötsligt, någonstans inifrån, rusar en stor, svart hund fram till grinden. Han skäller aggressivt och blottar käftarnas knivliknande tänder. Ett dompterat, oskyldigt djur, som bara lyder. Barnaskratten från förskolan bredvid slingrar sig mellan de ilskna skallen.

Jag tar en tuc-tuc till ännu en omöjlighet

I det blekta ljuset av den bortdragande tiden, i dess avtagande och bortresa, tornar de flagnande skolmurarna upp sig. De omgärdar en fridfull trädgård, träden fyllda av blommor, frukter och fågelsång. Mjuka gräsmattor suger upp alla hårda ljud. Luft och ljus har också brett ut sig i övermått i de stora skolsalarna. Loftgångar vidgar rummen ut mot grönskan, det genombrutna betongräcket släpper in svaga briser. På de asfalterade gångarna motionspromenerar man runt, runt i den ljuvliga trädgården. Barn leker och skrattar högljutt. Fastän skratt är strängeligen förbjudet.

Tuol Sleng kallas helt prosaiskt ett museum över folkmord. Men det är ett väldigt tempel över de 18 000 människor som här genomlevde sin sista långa svindel i ondskans virvel.

Detta är inget ställe att minnas. Här värjer man sig mot vad man ser. Ansiktena, blickarna: hon som log glatt och vänligt mot kameran, han i den poppiga T-shirten, mamman bredvid det sovande småbarnet, en annan mamma med spädbarnet tryggt i sin famn

Ohyggligheterna beskrivna. De små fångcellerna bevarade: inbyggda i skolsalarna. Allting bevarat. Redskapen utställda, berättelser på anslagstavlor. På väggarna målningar, ur minnet av det man försöker glömma. Jag vill bara värja mig: lyssna, tro och sedan få glömma till dess att jag möter någon som förnekar allt detta. Vittnesbördens eviga låga och plåga. Den leende kvinnan, mannen i den poppiga T-shirten, mamman bredvid det sovande småbarnet, spädbarnet tryggt i sin mammas famn. Strax innan förtröstan upphörde, precis innan tiden bröts itu och deras kroppars heliga tempel förstördes.

Jag går ut i trädgården, skymningen sänker sakta sitt sorgflor över den gamla skolan. Kvällsbrisen slingrar sig genom lövverken och jag hör 18 000 små klockor klinga där.

Alla beskrivningar är lönlösa. Man måste tänka på ensamhet, mörker och orkan. Och man måste tänka på ansiktena: hon som log glatt och vänligt mot kameran, han i den poppiga T-shirten; tänka på blickarna: mammorna, slutna kring sina barn; tänka på illusionen av den trygga sömnen: det sovande småbarnet, spädbarnet i mammans famn.

Jag går ut i det som för ett kort ögonblick ska vara mitt nu. Kvällen vibrerar av sin hetta och sitt mörker. Lång hemresa, under absolut stillhet och tystnad. Därhemma väntar ett sovande småbarn och ett spädbarn, trygg i sin mammas famn.

Och natten och sömnen kommer. Förberedd är jag på drömmarnas förvändhet och sårighet, på den tid som de rusar bort med till vakenheten, balanserande vid deras avgrunder.

The post Sårighet: Om en resa och ett folkmord first appeared on Opulens.