JAZZ. Det finns över hela kompositionen en självklar enkelhet och ett direkt tilltal, skriver Bo Bjelvehammar om albumet Nature Spirits med Stockholm Jazz Orchestra. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Stockholm Jazz Orchestra spelar sviten Nature Spirits av Peter Knudsen
Do Music Records

Inspirationen till Nature Spirits med Stockholm Jazz Orchestra kommer från en sagovärld, kreerad av John Albert Bauer (1882 – 1918).

Under sitt korta liv skapade Bauer ett eget landskap av sagor, magi och drömmar, i det levde troll, vättar, älvor, huldror och skogsrån.

I förtrollningens land finns ingen hotfullhet, där råder snarare en drömsk och en surrealistisk atmosfär. John Bauer arbetade i nationalromantikens anda, många minns för tid och evighet hans bilder, som prinsessan Tuvstarr vid tjärnen.

Jazzpianisten och kompositören Peter Knudsen tar med oss på en resa i gammelskogen med dess naturväsen. Till nationalromantiska stråk lägger Peter Knudsen drag av impressionism, allt inramas av jazz och skandinavisk folklore. Och sveps in i förföriska, trolska dimmor.

Det andra spåret på albumet – Dark Creatures of the Underground ger mig associationer till John Bauers död. Ångbåten Per Brahe förliste 1918 på Vättern, utanför Hästholmen, samtliga ombordvarande omkom, däribland John Bauer, hans hustru och deras son.

Peter Knudsen har i ett teamwork med Stockholm Jazz Orchestra skapat en unik helhet med stor närvaro.

Det är ett storband med ett flertal mycket starka röster och många spännande solister. Peter Knudsen får på ett bra sätt de grundläggande elementen jord, skog och vatten att rymma både rörelser och skepnader av saga och dröm. Det finns över hela kompositionen en självklar enkelhet och ett direkt tilltal.

The post Jazzalbum med sagostämningar first appeared on Opulens.

SOMMARSCEN. “För att råda bot på sviktande framtidstro i det avfolkningsdrabbade inre Bergslagen ville sångaren och visionären Sten Niclasson medicinera bygden – med opera!”, skriver Björn Gustavsson. 

År 2009 läste jag ett pressmeddelande: ”En institution i svenskt musikliv läggs ner.” Musik vid Siljan, som sedan starten 1969 etablerat sig som Nordeuropas största musikfestival, skulle nu ge upp andan, försvinna.

Varför? Den årliga publiktillströmningen hade stabilt legat kring 30 000 per år, men under den då rådande lågkonjunkturen hade finansiärerna tappat intresset. Vid samma tid försvann även den s.k. “Rättviksdansen”, som under många år var en av Europas främsta folklorefestivaler.

Pernilla Ohlin skrev i en ledare i Dalarnas Tidningar att det breda utbud av musikaliska stilar som hade varit festivalens signum var ”härligt som en konstnärlig tanke” men dess värre ”inte särskilt lönsamt”. Också kulturen, konstaterade hon, måste leva i ”en marknadsstyrd verklighet”. Och i Dala-Demokraten skrev lokalredaktören i Rättvik att ”40-åringen Musik vid Siljan har överlevt sig själv”.

Därefter har festivalen hankat sig fram, likt en åldring som vägrar ge upp. Även i år har Musik vid Siljan arrangerat ett brett konsertprogram. Detta trots att festivalen officiellt är nedlagd. På något mirakulöst sätt, mot alla odds, har vänföreningen ändå lyckats driva festivalen vidare. Hur detta egentligen går till tycks ingen av de inblandade riktigt förstå – än mindre kunna förklara. Ett mirakel är det!

I Siljansbygden finns som bekant även Dalhalla. Margareta Dellefors promenerade för många år sedan de snirkliga schaktvägarna långt ner i ett gammalt dagbrott, Draggängarna, där det bröts kalk. Djupast ner i schaktet stämde hon upp i en aria – och insåg genast att platsen var perfekt för att förvandla till en amfiteater. Här skulle ett Nordens Verona uppstå. Musikkritiker från hela världen lovprisade Dalhalla som en av världens främsta utomhusscener och publiken strömmade till.

Därefter har anläggningen gått kräftgång. Numera bjuds i bästa fall på opera endast några kvällar per säsong. I övrigt har populärmusiken tagit över. Stället drivs numera av en miljonär i Rättvik, som vill ge folk vad folk vill ha. Voila!

Samtidigt som Dalhalla lagt om kurs har en annan utomhusscen tagit över som nummer ett, nämligen Opera på skäret, strax utanför Kopparberg. Stället invigdes 2003. Det före detta virkesmagasinet skulle förvandlas till ett internationellt operacentrum. För att råda bot på sviktande framtidstro i det avfolkningsdrabbade inre Bergslagen ville sångaren och visionären Sten Niclasson medicinera bygden – med opera!

Det låg fortfarande decimeterdjupt med sågspån i det gamla träskjulet och många undrade hur detta vågspel skulle sluta. 14 år senare har Opera på skäret blivit operagenrens främsta svenska sommarcentrum – samtidigt som tidigare flaggskeppet Dalhalla omvandlats till en elektrifierad evenemangsscen där opera och klassisk musik fullständigt marginaliserats.

Tidigare i somras bevistade jag premiären på årets produktion, Puccinis Madama Butterfly. Uppsättningen kringbärs av internationell glans. Både sångare och kör är lysande. Amerikanska Leslie Swackhamer har med inspiration från japansk teatertradition skapat en föreställning vars asiatiska touch ytterligare framhäver den kulturkrock som återfinns inte bara i själva storyn utan också i musiken. Puccini lämnar i Madama Butterfly traditionell romantik och stävar ut i tidig modernism.

I berättelsens centrum står, som så ofta hos Puccini, en kvinna. Här en geisha som begår självmord när hon förstår att hennes amerikanske älskare övergivit henne. Till motivet påminner berättelsen om såväl La boheme som Tosca: huvudpersonerna överrumplas i upplevelsen av verklig kärlek. Regin är dynamisk och lyfter fram ett sceniskt liv. Och Sven Östbergs estetiskt medvetna scenografi balanserar säkert mellan konkret och abstrakt.

Opera på skäret går från klarhet till klarhet. Dalhalla stävar iväg åt annat håll, oklart varåt. Och Musik vid Siljan fortsätter som om inget hänt – trots nedläggning. Nog är Musiksverige ett spännande område att följa.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Musikaliska mästerverk first appeared on Opulens.

I ett Göteborg där mardrömmar och oknytt härjar i de mest osannolika miljöer har Pål Eggert spunnit en mörk berättelse. Dödfödd är den andra boken i en serie.

Dödfödd av Pål Eggert
Förlag: Swedish zombie

Huvudkaraktärerna är en blandad skara från samhällets bottensida. Sebastian, kunnig i de magiska konsterna, arbetar som kontaktperson för socialen på Lundbygården i Göteborg. Några osannolika hjältar kretsar kring honom. Viktor nyligen muckad från fängelset och den omänskliga Isa med sitt minst sagt snåriga förflutna, vilket kommer att få följdverkningar i framtiden.

På olika sätt blir de indragna i en uppgörelse mellan två av Göteborgs mäktigaste spelare som inte skyr några medel för att uppnå det dom vill.

Jägarens hundar, ett MC-gäng med esoteriska förtecken, sprider sitt inflytande i staden. Jägarens hundar och supporterklubben Ulvhedin där Viktor blir enrollerad, får en hel del att göra nu när de skall expandera verksamheten. Snart har man tagit över många av de gamla gängens födkrokar speciellt inom prostitiutionsbranchen med en av de mer påhittiga lösningar som jag har läst om i en bok. Den gamla fornseden spelar en avgörande roll i berättelsen och vi kan ana en viss herr Onsdag, eller Jägaren som han kallas här, stiga fram från kulisserna. Vad hans slutmål är, är ännu förborgat.

Jag anar inflytande både från John Constantine och även en hel del Tim Powers när jag läser boken. Författaren Tim Power är nog mest känd för förlagan till den näst senaste Pirates on the Caribbean: On Stranger Tides. I Powers romaner brukar en en hel del esoteriska teman med inslag av folklore tillhöra vardagen något som liknar det som förekommer i den här skildringen. Även ett stänk Neil Gaiman finns med här.

Författaren har lyckas mycket bra med att skapa en något laddad och konstig känsla över en okonstlad rå och mörk skildring av stadens baksida. Dirty Göteborg har sällan varit så dirty som i den här boken. Bortom synfältet rör sig något uråldrigt och skrämmande, något från en äldre och blodigare tidsålder.

The post Trasiga själar i Göteborg first appeared on Opulens.