FOLK/INDIEPOP. Det är välgjort, fyndigt och i största allmänhet duktigt, konstaterar Fredrik Reinedahl. Han har lyssnat på en aktuell EP med Mary Mi, men tycker att det låter för snällt.

Carnival Sounds (Ep)
med Mary Mi
Releasedatum:
den 24 Oktober

Örebrosångerskan Mary Mi släpper nu sin andra ep. Jag borde kanske tycka att den är jättebra. Det är välgjort, fyndigt och i största allmänhet duktigt. Fyra låtar som också passar bra ihop. Så långt är allt toppen. Det finns bara ett litet problem, och det är att jag inte får någon riktig känsla för det här.

Det är för mycket mys, även om Mary Mi för all del skriver bra och innerliga texter. För mig blir det alldeles för mycket snäll förskolefröken, som med sin vänaste stämma vill berätta om livet och människorna.

När det kommer till “känna igen sig i vardagen” så finns Dr Kosmos, och på sitt sätt Bob Hund, som exempel på hur det kan göras. Båda tokroliga, och lagom cyniska. Här finns inget av det. Här är det bara mysigt och pedagogiskt på ett sätt som gör att det inte slår an någon nerv.

Om du är en sönderstressad småbarnsförälder på väg mot nervsammanbrott så kanske det här är precis så behaglig som musik behöver vara för att du inte ska tappa konceptet och vilja ta ett glas vin för mycket på fredag kväll, men jag vill ändå tro att Mary Mi:s publik klarar lite mer tuggmotstånd än hon presenterar här. Jag ser fram emot att höra när Mary Mi tar ut svängarna.

The post Välgjort men lite för snällt first appeared on Opulens.

FOLK/POP. Långbacka/Bådagård bygger upp och skapar i sin musik, både ett magiskt landskap och nakna och hudnära klangbilder, som är tvingande att ta till sig. Du kan inte vara utanför, du måste in i deras rum, skriver Bo Bjelvehammar.

Every little whisper turns into a roar med Maja Långbacka/Matilda Bådagård
L/B Productions

De två sångarna, kompositörerna och multiinstrumentalisterna Maja Långbacka och Matilda Bådagård kommer nu med sitt andra album. Med eget material, bortsett från en cover av Peter Gabriels “Solsbury Hill”.

De flätar samman på ett organiskt sätt pop och folkmusik, men det finns även inslag av symfonisk rock och americana. De bygger musikkatedraler av tung rytmik och de invaggar oss i stämningar och känsloslott.

De omger sig med skickliga musiker som Karin Hammar på trombon och den finländske stråkharpisten Pekko Käppi.

Texterna handlar ofta om en inre oro, en känsla av att någonting ska hända, som rubbar världens alla cirklar. Det var just, vad som hände, när skivan blev till. En pest svepte över världen som en svart ängel; en lätt krusning, växte till ett oroshav, eller som det heter på titelspåret; en viskning vände och förbyttes till ett vrål.

Långbacka/Bådagård bygger upp och skapar i sin musik, både ett magiskt landskap och nakna och hudnära klangbilder, som är tvingande att ta till sig. Du kan inte vara utanför, du måste in i deras rum. Och går med en bit på vägen, du kommer inte undan. De repeterar och upprepar vad de vill säga och stundtals tar lekfullheten över.

Duon känner stor trygghet i sin musik. De är orädda.

The post Magisk och hudnära musik first appeared on Opulens.

IDENTITETSFÖRVIRRING. Man kan vara oförblommerat elitistisk kulturkonservativ eller stroppigt socialliberal, men luftar man en kritisk hållning till invandring är man vips en folkets och folklighetens företrädare som ”vet hur det är” och ”säger sanningen” – alternativt en rasismens banerförare och mörkerman, skriver Mattias Svensson.

Det politiska missnöjet i Sverige skiljer sig från det i många andra länder däri att det här inte bara är invandringsfrågor som ritar om den politiska kartan, utan en bredare konservatism. En svensk politisk och medial elit har skapat ett folkligt missnöje genom att driva frågor som normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism och generös invandring. Utan att själva ha behövt göra särskilt mycket har Sverigedemokraterna kunnat fånga upp dessa bredare stämningar och därmed växa. Detta skulle kunna motverkas av en borgerlighet som omorienterade sig i ovanstående frågor.

Detta är tesen i Markus Uvells nyutkomna bok Bakslaget, en bok som ger ett rikt opinionsmaterial och på det sättet är intressant oavsett vad man tycker om författarens resonemang och slutsatser.

Framför allt bekräftar den att det finns ett betydande och utbrett missnöje med hur Sverige utvecklas, också bland de välbärgade grupper som brukar behålla optimismen även i svåra tider. Men missnöjet är koncentrerat till vissa områden som anses ha försämrats under de senaste tio åren: den sociala tryggheten och skyddet mot brott anses ha försämrats, och det finns också en uppfattning om att det gått utför med svenskarnas samhällsmoral. Hela 55 procent instämmer därtill i påståendet: ”En alltför stor invandring är orsaken till många av de samhällsproblem Sverige har idag” (40 procent gör det inte).

Ändå menar Uvell att det inte är invandringsfrågor som ritar om den svenska politiska kartan, utan en bredare konservatism. Denna bokens tes står inte på lika solitt underlag, utan kräver en hel del i tolkningsväg. Uvell läser exempelvis in en konservativ pragmatism i att folk i hög grad svarar ja på en fråga som: ”När man genomför stora förändringar i samhället måste man se till att man inte förstör sådant som redan funkar bra.” Men vem vill egentligen förstöra sådant som funkar bra? Framför allt framgår i den ovan refererade mätningen att flesta anser att Sverige har en positiv utveckling rörande jämställdhet mellan könen, tolerans för hbtq-personer och klimat under de senaste tio åren. De är alltså nöjda med det mesta som enligt Uvell utgör grunden för det bredare missnöjet. Allt utom invandringen, faktiskt.

Idén att en liberal och socialistisk elit med sina frågeval fjärmat sig från konservativa folkliga strömningar är kanske inte heller hjälpt av att 16 procent ideologiskt beskriver sig som konservativa, medan 30 procent etiketterar sig som liberala respektive socialister (nationalister, som också gärna påstår sig vara folkets sanna företrädare, samlar 6 procent).

Framför allt tycker jag det är märkligt att en bok som kritiserar identitetspolitik så okritiskt köper och rent av försöker konstruera en bred motsättning mellan ”folk” och ”elit”. Jag tycker för min del att man bara möter denna tröttande uppdelning i frågan om huruvida man är kritisk till invandringspolitiken eller inte.

Man kan i offentligheten exempelvis vara oförblommerat elitistisk kulturkonservativ eller stroppigt socialliberal, men luftar man en kritisk hållning till invandring är man vips en folkets och folklighetens företrädare som ”vet hur det är” och ”säger sanningen” – alternativt en rasismens banerförare och mörkerman, beroende på utgångspunkt.

Jag har å andra sidan aldrig varit eller kallat mig feminist, i yttrandefrihetsdebatten försvarat de danska Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks och kritiserat den överanvända etiketten islamofobi. Jag är förvisso engagerad i miljöfrågor, men har varit entydigt kritisk mot alarmism och känslovurm av det slag Uvell kritiserar. Det spelar ingen roll. Eftersom jag är kritisk mot rasister och invandringsmotståndare, gränskontroller och restriktioner för fri rörlighet blir jag entydigt placerad i ”elitlägret”.

Det är en mycket udda upplevelse att efter ett vuxet liv ägnat åt nyliberal opinionsbildning mot förmynderi, överstatlighet, skatter och regleringar bli omtalad som empatisk och varm för att man kritiserat gränskontroller och försvarat fri rörlighet (vilket inte är detsamma som bidragsfinansierad sådan) – alternativt avfärdad som politiskt korrekt, elit och maktlakej.

Jag tror alltså att Markus Uvell önsketänker när han konstruerar ett konservativt frågekomplex som skulle kunna fungera överlappande mellan borgerliga och Sverigedemokrater (som Uvell påpekar är dessa allt annat än borgerliga, exempelvis vill de att staten ska styra civilsamhälle och kulturliv). Det har förvisso blivit lite chict i vissa kretsar att svänga sig med etiketten konservativ, men det är i praktiken ofta en eufemism för lite tjusigare invandringsskepsis och ej att förväxla med klassiskt konservativa, som sällan är uppslukade av invandringsfrågan och därtill landar i båda läger vad gäller slutsatser.

Bättre då att ta tag i migrationsfrågorna. Här delar jag helt Markus Uvells rekommendation till borgerligheten att lyfta diskussionen från regeringens panikåtgärder och undantag till något långsiktigt och pålitligt. Jag önskar också, som Uvell, en borgerlighet med en framtidsinriktad ekonomisk reformagenda och en tydligare frihetlig kompass. Inte för att det nödvändigtvis är särskilt populärt i opinionsmätningar, men för att det är rätt.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Konstruerad motsättning mellan folk och elit first appeared on Opulens.

NATIONALKÄNSLOR. Nu när nationaldagen är över är det kanske lättare att ställa frågan: Kan symboler för Sverige få en att känna stolthet eller skam? Kopplar man i så fall den stoltheten eller skammen till sig själv? Nathan Hamelberg känner sig lyckligt lottad som lever i ett land där det är fred, men har svårt att se det som en personlig prestation.

Nationaldagen, eller svenska flaggans dag som den tidigare hette, är intressant. Jag kan inte minnas att ens uttalade svenska nationalister firade Sveriges nationaldag 6 juni för ett kvarts sekel sedan. Då tog dock nazister och högerradikala nationalister varje tillfälle att mobilisera och manifestera på Engelbrektsdagen den 27 april, på Gustav Adolfsdagen den 6 november och på Karl XII:s dödsdag den 30 november.

Från det att 6 juni blev nationaldag 1983 tills dess att 6 juni blev en röd dag 2005 kan jag inte minnas att någon firade nationaldagen med entusiasm, med undantag för ovan nämnda ultrahöger som vid några tillfällen i början av 2000-talet försökte sig på marscher.

Gemene Svensson har ju däremot alltid firat midsommar runt sommarsolståndet den tredje eller fjärde helgen i juni och haft kräftskiva under sensommaren. Nationaldagen har alltså liksom de allra flesta andra moderna nationella traditioner blivit pådyvlat folket uppifrån. Jag tror knappast att majoriteten av Sveriges befolkning på 1980- och 1990-talet hade kunnat svara på när Sveriges nationaldag inföll, än mindre under nationalromantikens tid då kulturen i Sverige var mycket mer präglad av nationalism än i dag. På samma sätt var det ju i början av nationalromantiken – man var tvungen att propagera för folk att de skulle känna ”svenskhet”. Vissa symboler kom underifrån för att sedan övertas av överheten.

Vid Sundsvallsstrejken 1879, den första strejken i Sverige, satte landshövdingen in polis och militär in mot de arbetare som lade ner arbetet. Med hänvisning till att de var ”lösdrivare” brukade man våld mot dem efter åtta dagars strejk. De strejkande arbetarna var i själva verket mycket disciplinerade – de var helnyktra och höll bönemöten om kvällarna – och knappast lösdrivare som överheten ville göra gällande i pressen. De demonstrerade med röda fanor och med den blågula fanan. Den blågula fanan var helt okänd för de allra flesta befäl som sattes in mot arbetarna. Dessa var vana vid Sveriges heraldiska nationalsymbol Tre Kronor, som nästan enbart använts av överheten och militären. Just svenska flaggan användes alltså som symbol för folket i motsats till överheten – och överheten kände inte ens igen symbolen.

I vår samtid är det ju omvänt: folket kände inte igen den nationella symbolen, men överheten i riksdagen pådyvlade folket den på samma sätt som den pådyvlat folket nationella institutioner förr i tiden för att skapa ett nationellt medvetande och en nationell stolthet. Rötterna till Nordiska museet och Skansen är till exempel nationalistisk identitetspolitik.

Att nationaldagen blev röd dag just 2005 hade nog mest med Sveriges EU-medlemskap att göra. Det är väl ingen överdrift att säga att det var överheten som lotsade in Sverige i EU, men när det väl var gjort behövde man nationellt samlande symboler just för att uppväga det som öppnat för dubbla medborgarskap för svenska medborgare. På samma sätt finns det så klart anledningar till att svenska flaggans dag började firas just 1916. Drygt tio år tidigare hade unionen med Norge kommit till en fredlig upplösning tack vare omfattande antimilitaristisk agitation hos arbetarrörelsens unga aktivister – svenska flaggans nuvarande form bestämdes just ett år efter unionsupplösningen.

Några år senare led storstrejken 1909 ett nederlag, och konsekvensen blev förnyad massutvandring från Sverige. Svartlistade, fattiga och arbetslösa arbetare utvandrade återigen till framför allt USA och Brasilien, men tog även anställning till sjöss. År 1914 ställdes 30 000 monarkistiska bönder och 50 000 radikala arbetare mot varandra i och med Bondetåget och Arbetartåget till kungliga slottet, och senare samma år bröt första världskriget ut, följt av repression av vänstern och pådyvlad nationalism ovanifrån. Som militärhistorikern Leif Törnquist påminner om i sin bok Svenska flaggans historia kompletterades detta med att Åhléns grundare Johan Petter Åhlén delade ut flaggan gratis till de första 2 000 personer som kunde stoltsera med en minst 12 meter hög flaggstång.

Vilket leder mig till det här med nationella känslor. För mig är det rätt svårt att förstå nationell stolthet. Att känna nationell samhörighet är inte lika svårt, inte heller att helt enkelt komma på sig själv med att vara präglad av Sverige. Men stolthet? I så fall borde det ligga lika nära till hands att känna nationell skam. För mig är stolthet förknippat med ens eget agerande, beteende, deltagande, mod eller ansvarstagande – och vad man bidragit till eller gjort med eller för folk i sin omedelbara närhet. I det som enbart är slump eller arv och i det som givits till skänks finns ingen källa till stolthet. Att känna sig lyckligt lottad över att bo i ett land präglat av fred, välstånd och välfärd för folkflertalet och demokratiska rättigheter är ingen källa till stolthet. Försvar för dessa ting kan inge stolthet, men den stoltheten borde inte känna några nationella gränser utan vara lika stor om inte större om den utsträcks bortom de nationella gränserna.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Vad flaggades det för egentligen? first appeared on Opulens.