PROSA. ”Romanfigurerna och miljöerna är både kärleksfullt och väl tecknade och visst vill man läsa mer om hur det går för dem,” skriver Carolina Thelin som läst Elise Karlssons aktuella roman, ett folkligt epos med titeln ”Det finns liv här”.

Det finns liv här
Rinkebysviten 1
av Elise Karlsson
Natur & Kultur

Som ett stort fan av den nutida arbetarlitteraturen blev jag upplivad av att Elise Karlsson kommit ut med en ny roman. Hennes tidigare böcker Linjen, Klass, Gränsen och Smuts kännetecknas av en sån där precis, vass och avskalad prosa som jag gillar och därför var det en överraskning att Det finns liv här faktiskt står för motsatsen.

I en intervju i ABF:s magasin Fönstret (nr.3:2023) säger Karlsson att hon velat skriva en bred kollektivroman som tar vid där Per Anders Fogelströms ”stadsserie” om Stockholm slutade. Men i stället för att utspela sig i arbetarkvarteren på Söder väljer hon att förlägga ”sin” Mina drömmars stad i Rinkeby.

Det finns liv här är del ett i Karlssons planerade ”Rinkebysvit” och tar sin början 1971 när de första invånarna flyttar in i de nybyggda kalkvita höghusen. Här i förorten är det nästan tomt på folk men balkongerna erbjuder en vidunderlig utsikt. Titeln har fått sitt namn efter några rader ur Göran Sonnevis dikt Det oavslutade språket, som också inleder hela romanen: ”Det finns liv här, och det finns//inget annat liv//än det som kan bli vårt”.

Karlsson bodde själv i Rinkeby tills hon var 23 år. I bok nummer två ska det bli 80-tal, årtiondet då Karlsson själv föddes och levde sina första nio år. Tanken är alltså att, såsom Fogelström, skildra utvecklingen av både en ort och dess befolkning, från dess tillblivelse fram tills idag. Ambitiöst, minst sagt.

Vi får följa några människor i olika åldrar och med olika bakgrund. Det är bland annat socionomstudenten och kommunisten Kai, Valentina och hennes son, den drömmande Joseph, hans rekorderliga sosse-tjej Ann-Sofie, jazzmusikern Dexter – alltid på väg någon annanstans – och de prepubertala flickorna Yeliz och Rosanna som finner varandra på gårdens torftiga lekplats.

Deras vardag färgas av händelser i den stora världen, såsom Vietnamkriget och Pinochets militärkupp i Chile. De engagerar sig fackligt och i föreningslivet, går med i Lesbisk Front eller bara knegar. Karlsson har researchat ordentligt, det läses ”Sjörövarboken” av Lennart Hellsing, dansas till Diana Ross, lyssnas på progg och Iggy Pop, äts hasselbackspotatis med pulversås, dricks rödtjut, röks på och bärs jeans av märket Gul & Blå.

Varje år, under det 70-tal som beskrivs, styckar upp romanen i övergripande delar som i sin tur består av korta kapitel. Delarna börjar dessutom med en slags sammanfattning eller ”känsla” av det som komma skall. Årtiondet ligger på så sätt behändigt och greppbart framför läsaren, lite väl tillrättalagt kan tyckas.

Karlsson vill så mycket med sitt högtflygande projekt som jag verkligen hoppas hon ror iland med. Efter fyra kritikerhyllade ganska smala titlar ger hon sig in på något helt annorlunda: ett folkligt epos. Hon låter förorten spela huvudrollen och fyller den med kött och blod, det är här man lever sitt liv och det är helt okej. Romanfigurerna och miljöerna är både kärleksfullt och väl tecknade och visst vill man läsa mer om hur det går för dem. Men samtidigt irriterar den där lite ”folkhemsuppfordrande” tonen mig och jag saknar också den skärpa som tidigare varit Karlssons signum.

The post Ambitiös satsning på folkligt epos first appeared on Opulens.