TRUMP. ”Med alla nedrivande krafter, som skulle spädas på om Trump återkommer till presidentposten, ser onekligen nuläget dystert ut,” skriver Bert Mårald.

Världen håller på att militariseras. Samtidigt vill de flesta se ett slut på våldseskaleringen. Drömmen om en fredlig värld lever vidare, men hur ser vägen dit ut?

I en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen ventilerade freds- och konfliktforskaren Erik Melander, utifrån den blodiga kraftmätningen i Ukraina, den intrikata frågan. Utgången är oviss men Melander ser ingen annan utväg än att Ryssland militärt besegras.

Hitler och Putin

I Wilhelm Agrells färska bok En tid för krig. Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022, med en dubbelexponering av Adolf Hitlers och Vladimir Putins krigsplanering, blir slutsatsen densamma. Redan på bokomslaget möts vi av de båda tyrannernas bitska blickar, inriktade på folkförtryck och naket våld.

Det rör sig om imperialistiskt tal om krig som oumbärliga stålbad, där människor ses som kanonmat. I Putins paranoida historieromantiska världsbild, inspirerad av fascistiska ideologer, är utgångspunkten 800-talet.

Finns det en ljusning för ryska folket?

Avlägsna är de program som Hugo Grotius, Immanuel Kant och Raphael Lemkin en gång skisserade för folkrätt, bestående fred och juridisk bestraffning av folkmord. Ryska folket längtar säkert, trots all intern propaganda, innerst inne efter ett bättre styre. Sedan nuvarande regim avvecklats borde det finnas en ljusning för ryska folket. Det nattståndna talet om den egna statens storhet utan hänsyn till medborgarnas välmåga är förlegad.

Historiska paralleller

Militära nederlag kan bana vägen till en anständig stat. Historiska paralleller kan åberopas. Det vilade en naiv aningslöshet över 30-talets appeasement och förnedrande Münchenavtal. Det var först sedan Hitlertyskland militärt besegrats som det blev möjligt att förvandla landet till en fredlig stat, som inte hotade sina grannar.

Även om det kan tyckas långsökt går det att dra en parallell till Sveriges utveckling. 1862 höll domprosten och nykterhetsfrämjaren Peter Wieselgren ett tal vid årsdagen av nederlaget vid Poltava 1709.

På tidens retoriska maner yttrade han att den svenska hjältedikten fick anses avslutad med kapitulationen, men också att den svenska åkerbruksången då tog sin början. Sverige hade letts in på de inre fredliga erövringarnas bana. Wieselgren var påverkad av historieskrivaren Anders Fryxells kritiska syn på Karl XII som regent. Det var åsikter som återkom under Strindbergsfejden.

I boken Tyrannens tid beskriver Magnus Västerbro folkets lidande under Karl XII:s långvariga krig, som sannolikt förkortade stormaktsepoken. Avgörandet för Sverige kom 1809, då Finland gick förlorat. Därefter anpassade sig det bernadotteska Lill-Sverige till att hålla sig inom givna territoriella ramar.

Allvarligt läge om Trump blir återvald

På samma sätt som mindre stater fick europeiska stormakter som Tyskland, Frankrike och Storbritannien gå samma väg. I det läget blir krigen förlegade och som rättesnöre kan FN-stadgans principer få återkomma. Efter det kalla krigets slut fanns en förhoppningsfull glipa, som snart gick förlorad. I Sverige tonades hotbilden ned, med försvagning av militärt och civilt försvar. De flesta blundade för Harvardprofessorn Samuel Huntingtons profetia om kommande kulturkrig.

Med alla nedrivande krafter, som skulle spädas på om Trump återkommer till presidentposten, ser onekligen nuläget dystert ut. Trots det har mänskligheten inget annat val än att på sikt vända militariseringen ryggen. Inte minst till klimatomställning behövs ökade resurser.

The post Dystert världsläge förvärras om Trump blir återvald first appeared on Opulens.

HUMANITÄR. Han har förhandlat med Saddam Hussein, Bashar Al-Assad och Vladimir Putin men också fått oväntad hjälp av Moder Teresa.

– Ställ dig själv i din motparts skor, i synnerhet om du inte håller med honom eller henne, säger FN:s förhandlare Staffan de Mistura.

Erika Josefsson/TT

The post FN-förhandlare: Ställ dig i motpartens skor first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Nej till kärnvapen! Nej till Nato! Det säger ett 70-tal tecknare i Sverige som har skrivit under initiativet Moment 2022. I uppropet protesterar man mot kärnvapen, upprustning och Nato-medlemskap. Bland dem finns serietecknaren Cecilia Torudd, Lasse Åberg, Karin Z Sunvisson och konstnären Carl Johan De Geer.

“Våld föder våld. Vi protesterar mot den militära upprustning som Sverige deltar i, som skadar Sveriges alliansfrihet och möjlighet att agera medlare i internationella konflikter, och vi protesterar mot att den svenska regeringen valt att inte skriva under det FN-avtal som förbjuder kärnvapen”, skriver tecknarna i Aftonbladet, som även publicerar ett antal av gruppens teckningar.

TT Nyhetsbyrån

The post Svenska tecknare i protest mot kärnvapen first appeared on Opulens.

KULTURSKATTER. I Lviv i Ukraina plastar invånarna in statyer, fönster täcks av galler och i kyrkor och museer plockas värdefulla föremål ned och förs i säkerhet. Det är en kamp mot klockan för att skydda Ukrainas världsarv.

– Vi gör allt för att rädda dem, säger Lvivbon Tasja Tarchanova.

Under medeltiden växte Lviv i nuvarande västra Ukraina fram som ett nav för handel, religion och politik. Men delar av staden är betydligt äldre. De äldsta delarna som är bevarade är slottsområdet Vysokyi Zamok som är från 600-talet, och runt slottets kulle växte så småningom ett gatunät fram som i princip är intakt än i dag. 1998 valde FN-organet Unesco att klassa Lvivs historiska centrum som världsarv.

Nu befarar invånarna att den älskade gamla stan – liksom andra kulturarv – ska bombas sönder av ryska styrkor.

– Vi försöker att rädda alla våra historiska platser, att rädda monumenten. I kyrkor och på museer gömmer de undan ikoner och föremål, berättar Tasja Tarchanova.
Men allt går inte att ta ned och gömma. De föremål och byggnader som av naturliga skäl inte går att flytta får i stället skyddas så gott de kan. Havsguden Neptunus, från tidigt 1800-tal, har liksom andra statyer klätts in i skyddsplast. Värdefulla kyrkfönster och mosaiker täcks med galler.

– Man skyddar också med sandsäckar, säger Tasja Tarchanova.

Unesco: Väldigt oroliga

Ukraina har sju världsarv, bland annat Sofiakatedralen i huvudstaden Kiev, och sjutton på listan över världsarvsförslag. Lazare Eloundou, chef för Unescos världsarvscenter i Paris, säger att man är väldigt oroad över utvecklingen.

– Som organisation arbetar vi med att utvärdera skadorna utifrån våra olika kompetensområden. Vi har börjat att mobilisera våra krafter för att stödja ukrainska folket i att införa nödåtgärder, säger han.

Det finns flera risker för kulturarv i en krigssituation. Byggnader och monument kan skadas eller förstöras fysiskt av granatsplitter, skott och tryckvågor, liksom av de bränder som kan uppstå.

– Plundring är också en oro, vi hoppas verkligen att samlingarna inte förstörs eller plundras, säger Eloundou.

TT: Hur följer ni utvecklingen?

– På olika sätt. Vi måste ha kontakt med folk på fältet, med myndigheter. Jag pratar dagligen med ukrainska myndigheter, men även yrkesmän som är baserade i olika städer som Lviv och Kiev som förser oss med information.

“Brutalt stopp” för kulturlivet

‘Unesco tar också hjälp av satelliter för att övervaka utvecklingen. Det har uppstått skador i gamla stan i Tjernihiv, som är uppsatt på förslagen till världsarv, liksom i Charkiv, enligt Unesco.

Charkiv i östra Ukraina är landets näst största stad och en av Unescos kulturstäder. Här hölls 5 400 evenemang 2019–2020, som lockade en mer än en halv miljon besökare. I staden finns 24 museer, 17 konstgallerier och 14 teatrar.

Men kulturevenemang känns avlägsna sedan staden började att beskjutas intensivt av ryska styrkor.

– Charkiv var en väldigt livlig stad med ett rikt kulturliv, en musikens huvudstad. Så det faktum att kulturlivet brutalt har stoppats är ett allvarligt problem, säger Lazare Eloundou.

Unesco har märkt byggnader och platser med en plakett som påminnelse om Haagkonventionen, där länder åtagit sig att skydda kulturegendom vid händelse av väpnad konflikt.

– Vi har också bidragit med praktiska förslag via vårt expertnätverk, för att skydda byggnader och föremål. Det kan handla om att skydda mot bränder som kan uppstå vid bombardemang, säger Eloundou.

Viktigt för att hela

Ansvariga för Ukrainas världsarv träffades också virtuellt i dagarna för att diskutera vad man tillsammans behöver göra, och Unesco ska samla ekonomiskt stöd.

Unesco har också vädjat till alla parter om att skydda världsarven och andra kulturarv, inte minst i huvudstaden Kiev.

– Skulle vi förlora Sofiakatedralen och klosterområdet är det en förlust inte bara för Ukrainas folk, utan för hela mänskligheten. Det är också platsen där rysk-ortodoxa kyrkan föddes. Så det är viktigt att den inte skadas i konflikten, säger Lazare Eloundou.

TT: Ser du en risk för att kulturen hamnar i skymundan vid en konflikt?

– Unesco har erfarenhet av att skydda kulturen under och efter konflikter, som i Mali och i Mosul i norra Irak. Genom att skydda kulturen så gynnar vi en miljö för människor att återhämta sig från krigstrauman i. Folk känner gemenskap via kulturella referenser och identitet, därför är den viktigt att skydda och det är även viktigt för försoningsprocessen.

Gustav Sjöholm/TT

The post Så skyddas Ukrainas kulturarv first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Idag kommer dialogen Den fixa idén, L’idée fixe ou deux hommes à la mer, ut på Ekström & Garay. Joachim Forsgren har översatt en dialog som speglar författaren Paul Valérys breda och motsägelsefulla intressen.

Den fixa idén är Joachim Forsgrens översättning av den franska författaren Paul Valérys dialog från 1932.  

– Det har varit fantastiskt kul och enormt stimulerande, allting finns där och har gett nycklar till de olika områdena som Valéry har intresserat sig för. Det har även gett mig mycket om samtidshistorien, vad som hände i Frankrike och i Europa under den här tiden, säger Joachim Forsgren om arbetet med att översätta boken.

Paul Valery ska själv ha uttryckt att boken är den bästa han har skrivit, “där finns allt”.

– Han kanske raljerar lite med sig själv, men det är sant att han tar upp allting som han har skrivit om i någon form, arkitektur, dans, filosofi, relativitetsteorin, industrialiseringen och historieundervisningen.

Forsgren berättar att Valéry kom att bli betraktad som ett slags universalgeni och nationalpoet. Han blev så uppskattad att han erhöll Frankrikes finaste statsorden, Hederslegionen som grand officier och fick bland annat uppdrag  att leda en kommitté i FN:s föregångare NF, Nationernas Förbund, där han skulle försöka  bevara freden med hjälp av kulturen när nazisterna tog över makten i Tyskland. 

– Jag tycker att det är fascinerande att vissa kan få en nästan magisk status, folk börjar tro att man kan allt. Han har själv beskrivit i sina anteckningar att omgivningen hade förväntningar och trodde saker om honom som han inte alls kunde.

Paul Valéry som person har intresserat Forsgren och inte minst den utveckling författaren har gjort från symbolistisk poet till att endast fascineras av naturvetenskap och det mätbara och bli poet igen. Han berättar att Valéry till en början var helt tagen av ordets makt, poesi var för honom den enda vägen till att förstå människan, för att sedan svänga om helt. Han blev istället besatt av filosofen Descartes, hans logik, matematik och försökte förstå sig själv genom att tänka på tänkandet, samtidigt som han föraktade samtidens filosofi.

– Han blev personlig vän och brevväxlade med Albert Einstein, försökte förstå relativitetsteorin samtidigt som han försökte beskriva konsten, arkitektur och inte minst dans. Han skrev noggranna dagboksanteckningar hela livet som har getts ut. 

Forsgren, och även förorden av Jan Holmgaard, talar om att boken är en möjlig fortsättning på den kända dialogen En afton med Herr Teste, som pågår mellan huvudkaraktären Paul Valéry och hans alter ego.

Den fixa idén har spelats på teatrar i Frankrike senast 2007 och tanken är att så småningom även sätta upp dialogen som föreställning här i Sverige. Skådespelarna Johan 

Rabaeus och Andreas T Olsson har börjat läsa in texterna för att släppa som ett audiodrama på Ekström & Garay.

– Jag hoppas att boken ska nå så många som möjligt, om en person som är lite bortglömd och kanske kan ses på av nya generationer. Även av dem som tyckt mycket om honom tidigare kan få en kär igenkänning, avslutar Forsgren.

The post Idag släpps Den fixa idén – “en dialog om allt” first appeared on Opulens.

KLIMATKONSERT. The Fugees återförenades för första gången på 15 år i samband med den världsomspännande klimatkonserten under helgen. Billie Eilish, Andrea Bocelli, Coldplay och Elton John var några andra av världsartisterna som deltog i det dygnslånga evenemanget.

Det 24 timmar långa evenemanget, som heter “Global citizen live”, samlade över 70 världsartister på sju kontinenter. Det inleddes på lördagen med ett förinspelat framträdande av k-popgiganterna BTS i Seoul i Sydkorea, innan det var dags för Elton John att kliva på scenen i Paris. Där uppträdde även Eurovision-vinnarna Måneskin, som bland annat framförde en egen version av Billie Eilish låt “Bury a friend”.

Ed Sheeran uppträdde också i Paris, liksom Doja Cat och Black Eyed Peas. I London stod bland andra Kylie Minogue och Duran Duran för underhållningen.

Sångaren Andrea Bocelli gick på scenen i italienska Toscana där han framförde flera klassiska stycken och han tog även ton tillsammans med sin dotter, Virginia Bocelli.

15 år sen sist

The Fugees återförenades för första gången på 15 år. I en video, som spelats in i New York i onsdags, framför Lauryn Hill, Wyclef Jean och Pras Michel trions megahit från 1996 – “Ready or not”. Återföreningen sker efter att bandet nyligen meddelade att de ger sig ut på en internationell turné för att fira 25-årsjubileet av albumet “The score”.

Under natten mot söndagen uppträdde också Coldplay, som tillsammans med Billie Eilish och hennes bror Finneas O’Connell framförde “Fix you”. På scenen i New York stod även Jennifer Lopez, som bland annat bjöd på den nya låten “On my way” från den kommande filmen “Marry me”.

Även artister som LL Cool J, Camila Cabello, Shawn Mendes, Meek Mills och Jon Batiste uppträdde i Central Park.

Paul Simon fick runda av konserten på den amerikanska östkusten med låten “The sound of silence”, nästan på dagen 40 år efter att han framförde den på samma plats inför 500 000 åskådare, då som en del av Simon & Garfunkel. Därefter flyttades blickarna över till Los Angeles, där gruppen 5 seconds of summer tog över.

I Los Angeles passade också musiklegendaren Stevie Wonder på att presentera en ny låt – ”The living killing life” – en appell till världen om klimatet.

– Vi dödar livet på den här planeten. I Haiti och livet vid gränserna, livet som vi känner det. Vi förvandlas till det levande dödande livet, sa han under ett tal från scenen innan han tog ton.

Avslut i Nigeria

Hårdrocksbandet Metallica spelade i från Louisville och Ricky Martin var en av de artister som medverkade från Las Vegas.

Under dygnet gjordes även framträdanden i Lagos, Rio de Janeiro, Sydney och Bombay.

Sydney tog över värdskapet vid 13-tiden, svensk tid, med artisten Delta Goodrem. Men där skedde det utan publik utanför Operahuset, på grund av stadens nedstängning till följd av pandemin.

Konserten avslutades i Lagos i Nigeria där bland andra musikern Femi Kuti uppträdde.

“Det är över. 24 timmar. Sju kontinenter. En planet. Tack för att ni följde med oss på den här otroliga resan runt världen för att skydda planeten och bekämpa fattigdom”, skriver organisationen Global Citizen i ett inlägg på Twitter vid 18-tiden på söndagen.

Evenemanget ägde rum för att öka medvetenheten för de mest brådskande hoten som drabbar fattiga – klimathotet, utebliven vaccinering och svält. Det skulle också trycka på för åtgärder inför G20-mötet nästa månad, samt klimatmötet COP26 i november. Evenemanget sändes bland annat på FN:s Youtubekanal.

Linnéa Wannefors/TT
Veronika Åström/TT

The post The Fugees återförenades för klimatkonsert first appeared on Opulens.

GAMLA ROMARNA. “Mitt förslag är att det bara serveras klimatskadat vin och den enklaste sortens vegetarisk kost till de församlade”, skriver Erik Cardelús apropå FN:s klimattoppmöte i Glasgow i november.

In vino veritas, sade de gamla romarna. Genom vinet kommer sanningen fram. Vi slappnar av och tungan slinter. Vem har inte sett en människa visa dolda sidor av sig själv under påverkan av ett glas vin eller två? Doktor Jekyll and Mister Hyde, fast med rödvinsränder på munnen.

Nyligen framträdde en sommelier på teve och talade om att det ”gör ont i hjärtat”.
Och nog har vi alla lite ont i hjärtat, av och till. Ett liv utan hjärtesorg är svårt att leva.

Men sanningen som lösgjorde sig ur denna vinfinsmakarmun var av annorlunda slag, den handlade om klimatet. Det handlade om att årets vinskörd i världens mest kända vitvinsdistrikt – Chablis – är en katastrof. Extremväder – frost och nederbörd – har skadat druvorna, skador som ligger helt i linje med klimatförändringarna och som har kommit för att stanna. Problemet har varit känt sedan länge, men nu börjar mumlet stiga till vrål, något vi inte längre kan tänka bort. Inte ens i Chablis och i de finaste salonger.

Minns bara de enorma och okontrollerbara skogsbränderna i Kalifornien och Australien. Och nog kommer vi snart kunna odla vin i Gävle, om inte vingårdarna där hamnar under vatten innan de spikats upp. En annan trend är att mycket av dagens vin kommer att bli sötare, om klimatförändringar tillåts skena på. Skadat vin och sötare vin, för som bekant driver värmen fram sötma hos druvorna. Så istället för friska och fräscha viner blir det glögg ute på terrassen under den kvalmiga sommarnatten med brandrök i luften. Och nog är detta inget att gå efter, oavsett om vi dyrkar tillväxt och växande bankkonton eller inte? Vi sänder också en gigantisk fulfaktura till våra barn och barnbarn, om inte annat.

Sött är vinet och bitter är sanningen, mest av allt är planeten skadad. Om det kommer att drickas så mycket vin på FN:s klimattoppmöte i Glasgow i november, vet vi inte. Sannolikt kommer en och annan höjdare skåla i någon dyr dryck. Kanske äts också dyra biffar, köttstycken som färdats lång väg för att hamna i rätt mun. Kanske från kor som betat i Amazonas avhuggna skog.

Mitt förslag är att det bara serveras klimatskadat vin och den enklaste sortens vegetarisk kost till de församlade på toppmötet. Det är bra för magkänslan. För det sägs ju så ofta att man använder magkänslan när det tas viktiga och svåra beslut. Och redan de gamla romarna visste det där med vinet: att ur vinklunken lösgör sig sanningen. Sanningen att klimatfrågan är på största allvar, att läget är riktigt illa och det måste göras långt mycket mer än idag.

The post In vino veritas first appeared on Opulens.

WIN-WIN? Företagens humanitära engagemang är en del av reklambudgeten. Det gör deras regisserade pressmaterial motbjudande. En gång arbetade jag i ett projekt i Stockholm till förmån för syriska barn. Under arbetet intervjuade jag en syrisk flykting i Nyköping som blev sårad när jag sa att vi samlade in pengar till UNICEF.

Han visade mig en bild på en jordglob i en sopsäck och förklarade att de som jobbar för UNICEF i Syrien är rika därför att de skor sig på mutor från flyktingar. Han vägrade delta för att berätta sin historia men det är inte bara därför jag aldrig kommer glömma honom: av fyra sidor intervjumaterial kom en bråkdel med i pressmaterialet därför att företaget som arrangerade projektet inte ville framstå i dålig dager.

”Om det inte finns några krig finns det inga pengar”, sa han till mig i ett uttalande som klipptes bort i första vändan, ”och de lättaste pengarna kan tjänas på de som vill fly. ’Jag kan hjälpa dig ut ur landet, men det kommer att kosta dig’. Och det enda han behöver göra är att skriva upp ditt namn på listan. Han jobbar för FN eller UNICEF. Så vad är det du pratar om, Christoffer? Vem ska ni skicka pengarna till? Hur kan ni lita på att pengarna kommer dit de ska?”

Christoffer Andersson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: “De lättaste pengarna tjänas på de som vill fly” first appeared on Opulens.

DONATION. Artisten The Weeknd donerar en miljon dollar, cirka 8,7 miljoner svenska kronor, till svältande i Etiopien. Det skriver Billboard.

Pengarna kommer att gå till två miljoner måltider till behövande under den väpnade konflikten i Tigrayregionen i Etiopien.

Superstjärnan, vars riktiga namn är Abel Tesfaye, föddes i Kanada men är son till två etiopiska migranter.

“Mitt hjärta går sönder för mitt folk i Etiopien eftersom oskyldiga civila, allt från små barn till äldre, meningslöst mördas och hela byar förflyttas av rädsla för förstörelse”, skriver han på Instagram.

Pengarna går genom FN:s livsmedelsprogram.

TT Nyhetsbyrån

The post The Weeknd donerar till svältande i Etiopien first appeared on Opulens.

KOMPLEXITET. Krig, farsoter och svåra ekologiska kollapser har funnits så länge vi kan överblicka mänskligt liv på Jorden.  De har drabbat hårt av dem, men vi har alltid rest oss. Tänk om det, trots att sannolikheten kan vara låg, sker en global katastrof som mänskligheten inte återhämtar sig ifrån? För att undvika de globala katastroferna behöver världssamfundet hitta nya sätt att samarbeta på. Kan flerpartsmodellen vara en lösning?

Jens Orback är VD för stiftelsen Global Challenges Foundation.

Traditionell riskanalys utgår från följande ekvation: en risks storlek är den potentiella framtida skadan gånger sannolikheten för att skadan kommer att uppstå. Ekvationen visar tydligt att när den potentiella skadan av en risk är stor  så kan vi inte avfärda den bara på grund av osäkerhet, eller för att sannolikheten för att den inträffar verkar låg.

Globala katastrofer har inträffat förut. Det har härjat pandemier som har utplånat mer än 10 procent av världens befolkning. Under 1900-talet var kärnvapenkrig nära flera gånger, vilket inte har ändrats även om det mer sällan tas upp i samhällsdebatten. Den mest dramatiska förändringen är kanske att mänskligheten nu, för första gången i historien, är kapabel att allvarligt skada det ekosystem som vi alla är beroende av.

Covid-19, utsläpp av växthusgaser och massförstörelsevapen har en sak gemensamt – de känner inte av några nationella gränser. Det blir allt mer uppenbart att de hot som mänskligheten står inför är gränsöverskridande. Vare sig det handlar om den globala hälsan, klimat och miljöförändringar eller därmed sammankopplade migrationsströmmar. På olika nivåer har vi sedan dess försökt bygga institutioner för att hantera de kriser och intressekonflikter vi hamnat i. Möjligheten att med gemensamma beslut och regelverk hantera de allvarliga gränsöverskridande hoten som nu tornar upp sig är för närvarande bristfälliga.

Mänskligheten står inför stora möjligheter och utmaningar när det gäller reformer, ekonomin, teknikutvecklingen för att möta globala katastrofala risker som klimatfrågan, massförstörelsevapen eller pandemier. Alla kan få nytta av en gemensam politik men alla aktörer uppfattar inte fördelarna som lika stora eller vill inte bära kostnaderna. Då drabbas tyvärr alla av problemen.

Begreppet ”global governance” rymmer mycket av den “mjuka makt” som världssamfundet behöver, att genom attraktionskraft få fler att ansluta sig till en norm, snarare än genom tvång, rå styrka eller ekonomisk ersättning. Verklig överstatlighet mellan nationer och internationella organisationer är fortfarande sällsynt. De flesta av dagens multilaterala institutioner byggdes upp efter andra världskriget, men inte i syfte att hantera dagens hot.

Därför ser vi nu att organisationer som WHO saknar sanktionsmöjligheter mot länder som inte följer uppmaningen att utvärdera och rapportera sin vårdskapacitet för att möta upp smittspridning. Världshandelsorganisationen WTO:s förhandlingar har gått i stå. Medlemsländerna arbetar istället med bilaterala eller regionala multilaterala avtal. FN:s fackorgan är beroende av medlemsländernas öronmärkta donationer för sin verksamhet, vilket innebär att det kan gå mode i verksamheten. EU, världens mest avancerade projekt för politisk integration, är regionalt och dess riktning bestäms av medlemsländernas regeringar.

Globala problem kräver globala lösningar, men vi måste förstå vilka lösningar som är effektiva och genomförbara. Reformer av FN har diskuterats, men har hittills inte gått framåt eftersom  stormakterna odlar sitt kortsiktiga nationella intresse är det svårt att komma till rätta med reformer uppifrån.

Flerpartsmodeller möter globala utmaningar genom att samla företrädare för olika statliga och icke-statliga organisationer som påverkar eller påverkas av en gemensam fråga eller problemställning. Globala intressentinitiativ samlar företag, civilsamhället, politik och statliga myndigheter och verk; emellertid kan dessa styrningsprocesser också införliva akademi, stiftelser, mellanstatliga organisationer och tekniska råd.

Vissa flerpartssamtal omfattar bara icke-statliga sektorer, till skillnad för multilateralism där det är stater som möts. En del av de forskare som tittat på frågan ser att modellen ger starkare engagemang och mobiliserar mer resurser från deltagarna än traditionella multilaterala institutioner. Dessutom representerar deltagarna sina funktioner, snarare än sina nationer, vilket en mer pragmatisk attityd i förhandlingarna.

En sådan utveckling som var i stort sett otänkbar för 20- 30 år sedan, kan den vara effektiv och legitim? Vem är dessa de ansvariga inför, och hur? Finns det en risk att de behärskas av särintressen och fördjupa ojämlikheten i världen?

De frågorna känner vi inte till svaren på ännu, och är värda undersöka vidare för att hitta en färdplan, inte bara för att återställa världen till dess tillstånd före Covid-19, utan också för att föreställa oss en mindre ömtålig framtid.

The post Globala utmaningar behöver globala flerpartslösningar first appeared on Opulens.

INTERVJU. Hans Corell är en av Sveriges och världens mest meriterade jurister när det gäller internationell rätt. Han var initiativtagaren till Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien 1993 och 1998 var han med om att upprätta den internationella brottsmålsdomstolen ICC. Trots att Hans Corell gick i pension från FN 2004 är han fortsatt engagerad i arbetet för internationell rätt. Här intervjuas han av Tomas Nordberg.

Denna intervju gjordes av Tomas Nordberg via magasinet Global Bar. 

Fakta: Hans Corell var FN:s rättschef 1994-2004. Efter jur. kand. i Uppsala år 1962 tjänstgjorde han i olika domstolar och utnämndes till hovrättsråd år 1980.  År 1972-1984 tjänstgjorde han i Justitiedepartementet, de tre sista åren som rättschef.  Han var ambassadör och chef för UD:s rättsavdelning 1984-1994. Som pensionär sedan juli 2004 är han engagerad i många frågor inom det juridiska området, bland annat som rådgivare, föreläsare och medlem i olika styrelser.

Tomas Nordberg: Som rapportör för Europeiska Säkerhetskonferensen (omdöpt till OSSE 1995) tog du 1993 initiativ till skapandet av internationella krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien. Hur kom domstolen att fungera och på vilka sätt har den kommit att påverka utvecklingen på den internationella straffrättens område?

Hans Corell: Det var, som du säger, Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som inledde den här processen. I augusti 1992 bad man mig att vara krigsförbrytarrapportör i Bosnien-Hercegovina och Kroatien. De två staterna utsåg min österrikiske kollega Helmut Tűrk till att vara medrapportör. Enligt reglerna skulle vi tillsammans utse en tredje rapportör. Vi insåg att det självklart måste vara en kvinna och vände oss till Gro Hillestad Thune från Norge. För att göra en lång historia kort avlämnade vi den 9 februari 1993 vår rapport, i vilken vi föreslog att ESK skulle inrätta en internationell krigsförbrytartribunal för före detta Jugoslavien. ESK överlämnade omedelbart rapporten till FN, där man också diskuterade frågan, och den 22 februari 1993, beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta Jugoslavientribunalen (ICTY).

Det här var ju den första internationella brottmålsdomstolen efter Nürnberg- och Tokyotribunalerna som inrättades av segrarmakterna efter andra världskriget. Så man kan säga att ICTY blev något av en pionjärverksamhet. När jag i mars 1994 tillträdde som FN:s rättschef var man i full färd med att inrätta domstolen, så jag fick medverka i den processen också på detta stadium. Domstolen kom att handlägga mål mot över 160 misstänkta. Ett 90-tal fälldes till ansvar och ett 20-tal friades. Andra mål avslutades genom att de överfördes till nationella domstolar eller därför att den åtalade avlidit. Sammanfattningsvis kan man säga att domstolen fungerade väl, och att den var av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen på den internationella straffrättens område.

Du representerade FN:s generalsekreterare vid Romkonferensen år 1998 om upprättandet av den internationella brottmålsdomstolen ICC och var i denna kapacitet med och banade väg för domstolens tillblivelse. Hur ser du på domstolens verksamhet sedan dess tillkomst?

– Jag var Kofi Annans representant vid Romkonferensen. I själva verket var det en av mina sex enheter på FN:s rättsavdelning, nämligen kodifikationsenheten, som fungerade som konferensens sekretariat. Ett förberedande utkast till en stadga för en permanent internationell brottmålsdomstol hade arbetats ut av FN:s folkrättskommission och av en kommitté under generalförsamlingens sjätte (juridiska) utskott. Generalförsamlingen hade bestämt att konferensen skulle arbeta i fem veckor under sommaren 1998. Konferensen blev en stor framgång. Den 17 juli 1998 antog den Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). För att stadgan skulle träda i kraft fordrades 60 ratifikationer. Detta mål uppnåddes mycket snabbt och stadgan trädde i kraft redan den 1 juli 2002.

Men att upprätta domstolen har inte varit problemfritt. Domstolen har hittills (februari 2021) handlagt 30 mål, i vissa fall med fler än en misstänkt. Häktningsbeslut har utfärdats mot 35 personer. Genom samarbete med stater har 17 personer gripits. De hålls i ICC:s interneringscenter och har ställts inför rätta. 13 misstänkta befinner sig på fri fot. Domstolen har avkunnat nio fällande domar och fyra frikännanden. Åtal mot tre personer som har avlidit har lagts ned. Enligt stadgan har FN:s säkerhetsråd rätt att hänskjuta situationer till åklagaren i domstolen, men den processen har bara använts i ett par fall, och säkerhetsrådet har inte följt upp och bistått domstolen i den fortsatta processen som rådet borde ha gjort.

Ett annat problem som jag har pekat på är att det finns två listor med kandidater till domare i domstolen. En lista förutsätter att kandidaterna har erfarenhet som domare, åklagare eller försvarsadvokat. Den andra listan gör det möjligt att till domare välja diplomater och professorer som kanske aldrig har satt sin fot i en rättssal. Jag har beskrivit det här problemet i en artikel. Den andra listan bör enligt min mening avskaffas. Det får inte vara så att man får börja med att lära sig att arbeta som domare när man tillträder en domartjänst i en så komplicerad domstol som ICC. Just nu håller Romstadgans partsförsamling på och ser över proceduren i domstolen på grundval av en rapport som en expertkommitté avlämnade den 30 september 2020.

Du har i din stora gärning även bistått i upprättandet av tribunalerna för Rwanda, Sierra Leone och Kambodja för rannsakning av seniora ledare för Röda Khmererna. Hur kom dessa tribunaler att fungera i praktiken?

– Den 7 april 1994, precis en månad efter det att jag tillträtt min tjänst i FN, inträffade folkmordet i Rwanda. Under de följande 100 dagarna skulle Hutu-majoriteten i landet angripa Tutsi-minoriteten. Enligt FN:s uppskattning miste mer än 800 000 livet i kaoset. Tusentals fler lemlästades och skadades. Jag glömmer aldrig Boutros Boutros-Ghalis desperata vädjan om 3 500 jägarsoldater, som enligt den militära expertisen skulle räcka för att stoppa folkmordet.  Ingen stat var beredd att bidra med några soldater. Säkerhetsrådet började emellertid planera för en brottmålsdomstol för landet.

Den 8 november 1994 beslöt säkerhetsrådet att inrätta Rwandatribunalen (ICTR), som fick sitt säte i Arusha i Tanzania. Jag skickades till Rwanda för att övertyga president Bizimungo, dåvarande vicepresidenten numera presidenten Kagame och justitieminister Twagiramungo, om att de skulle samarbeta med domstolen. Jag glömmer aldrig när jag flög in över Rwanda i november det året och såg alla hus som fanns i landskapet. Min säkerhetsvakt förklarade att det nu fanns fler hus än människor i området.

Det var folkmordet som exploderade i ansiktet på mig. ICTR kom att fungera ungefär på samma sätt som ICTY. Till en början var åklagaren densamme i de båda tribunalerna. En av domarna blev här min svenske kollega Lennart Aspegren. Domstolen kom att handlägga mål mot över 90 misstänkta. Ett 60-tal fälldes till ansvar och ett 15-tal friades. Andra mål avslutades genom att de överfördes till nationella domstolar eller därför att den åtalade avlidit.

Den särskilda domstolen för Sierra Leone (SCSL) var av annan karaktär. När Sierra Leone bad om hjälp, ville inte säkerhetsrådet inrätta ytterligare en internationell tribunal. Det medförde att generalförsamlingen bad generalsekreteraren att förhandla ett avtal mellan FN och Sierra Leone om att upprätta specialdomstolen.

Det föll på min lott att leda FN-delegationen i dessa förhandlingar. Jag hade ett utmärkt samarbete med min motpart i Sierra Leone, justitieminister Solomon Berewa. Här ville man ha en oberoende och opartisk domstol med ledamöter både från Sierra Leone och andra länder. Majoriteten i kamrarna skulle vara utländska domare. Förhandlingarna inleddes i Sierra Leones huvudstad Freetown.

Jag glömmer aldrig barnen som kom fram till mig och visade att de fått händer avhuggna av förbrytare i inbördeskriget, eller pojken som stakade sig fram på ett plank med fyra hjul och visade att han fått ena foten avhuggen. Och jag tänker fortfarande på mötet med de traditionella hövdingarna i landet som hade bett att få träffa mig. Förhandlingarna gick bra, och den 16 januari 2002 kunde justitieministern och jag underteckna avtalet, och domstolen inrättades. Den kom att fungera väl. Det mest uppmärksammade målet var när den tidigare presidenten i Liberia Charles Taylor kunde gripas och åtalas. Han dömdes till livstids fängelse för mycket allvarliga brott och avtjänar nu sitt straff i Storbritannien.

ICTY, ICTR och SCSL har nu fullgjort sina uppdrag som har övertagits av så kallade övergångsmekanismer. Dessa svarar för beslut och andra åtgärder i målen som krävs så länge personer som dömts avtjänar sina straff.

När vi kommer till Kambodja blir situationen mera komplicerad. Redan år 1997 vände sig regimen i Phnom Penh till FN för att få hjälp från FN och det internationella samfundet med att ställa de personer inför rätta som var ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten under de Röda Khmerernas styre från 1975 till 1979. På begäran av generalförsamlingen utsåg Kofi Annan en expertgrupp för att utvärdera befintliga bevis, bedöma möjligheten att ställa ledare för de Röda Khmererna inför rätta och undersöka alternativ för att göra det inför en internationell eller nationell domstol. Det förslag som expertgruppen lade fram accepterades emellertid inte av kambodjanerna. Detta medförde att jag fick i uppdrag att leda en FN-delegation för att försöka förhandla fram ett avtal med dem.

Dessa förhandlingar pågick i två och ett halvt år utan resultat. Under den tiden hade jag också genomfört förhandlingarna med Sierra Leone. Det var en mycket stor skillnad mellan attityderna i de två länderna. Sierra Leone ville ha en oberoende internationell domstol med både nationella och internationella domare, där den senare kategorin skulle vara i majoritet. Jag försökte övertyga kambodjanerna om att de skulle gå med på något liknande. Men till ingen nytta. Kambodja intog motsatt ståndpunkt: en nationell domstol med en majoritet av nationella domare. Det ledde till att Kofi Annan den 8 februari 2002 drog sig ur förhandlingarna med Kambodja.– Detta orsakade oro bland FN:s medlemsstater, vilket resulterade i att generalförsamlingen genom en resolution den 18 december 2002 tvingade oss tillbaka till förhandlingsbordet med beskedet att kambodjanernas villkor i princip skulle godtas. Det medförde att det blev ytterligare två förhandlingsomgångar, en i New York i januari och en i Phnom Penh i mars.

Vid detta senare tillfälle kunde vice premiärminister Sok An och jag slutjustera en avtalstext som godkändes av FN:s generalförsamling den 13 maj 2003. Den 6 juni 2003 undertecknade vi avtalet i Phnom Penh. Men det trädde inte i kraft förrän den 29 april 2005, då jag hade lämnat FN. Jag har skrivit en utförligare redovisning av denna process som finns tillgänglig i FN:s audiovisuella bibliotek. De problem som jag hade varnat för under förhandlingarna blev också en realitet, och min uppfattning är att den lösning som valdes för de extraordinära kamrarna i Kambodjas domstolar inte bör stå modell för liknande hjälpinsatser i framtiden. Kamrarna kom att handlägga ett fåtal mål, mot bland andra Kaing Guek Eav, alias Duch, som varit chef för det fruktansvärda fängelset Toul Sleng, och de förutvarande Khmer Rouge-ledarna Nuon Chea och Khieu Samphan. De dömdes alla till livstids fängelse. De båda förstnämnda avled år 2020 respektive år 2019.

Som FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor tog du, FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och FN:s sekretariat, ställning mot USA:s invasion av Irak 2003. Hur kom invasionen att påverka respekten för folkrätt och internationell straffrätt och hur ser du på utvecklingen på detta område och inom den internationella humanitära rätten generellt de senaste decennierna?

– Det här är en mycket allvarlig fråga. Enligt FN-stadgan får militärt våld användas bara i två situationer: individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp (artikel 51) eller enligt säkerhetsrådets beslut (artikel 42). Inget av dessa villkor var uppfyllt när Hans Blix, som då var ordförande för FN:s kommission för vapeninspektionen i Irak (UNMOVIC), i februari 2003 rapporterade att han och hans vapeninspektörer inte hade funnit några massförstörelsevapen i Irak. Det blev därför stor dramatik när – detta till trots – Storbritannien och USA angrep Irak i mars 2003. Två av säkerhetsrådets permanenta medlemmar bröt flagrant mot FN-stadgan. 

– Detta har enligt min mening fått mycket allvarliga konsekvenser för respekten för folkrätten. Här bör också nämnas att Ryssland på samma sätt bröt mot FN-stadgan genom angreppen på Georgien år 2008 och Ukraina år 2014. Överhuvud taget har den relativt positiva utveckling som vi kunde se under 1990-talet brutits. Respekten för mänskliga rättigheter, den humanitära rätten och den internationella straffrätten måste stärkas. Det märkliga är att både generalförsamlingen och säkerhetsrådet har antagit resolutioner och gjort uttalanden om vikten av att dessa centrala delar av folkrätten respekteras, eftersom det är en förutsättning för internationell fred och säkerhet i världen. Jag har beskrivit dessa problem i en artikel där huvudbudskapet är att säkerhetsrådet, och särskilt de fem permanenta medlemmarna, måste föregå med gott exempel.

Hur var det att arbeta som FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor?

– Det var ett oerhört intressant uppdrag i korsvägen mellan juridik och politik. Jag var chef för FN-sekretariatets rättsavdelning med cirka 170 medarbetare, fördelade på sex enheter: rättschefens kontor, den allmänna rättsenheten, kodifikationsenheten, havsrättsenheten, handelsrättsenheten och traktatenheten:

På rättschefens kontor hanteras frågor från generalsekreteraren, generalförsamlingen, säkerhetsrådet och andra enheter och organ inom FN-systemet. Man visste aldrig riktigt vad som skulle hända under dagen när man kom. Många frågor krävde att vi kunde ge snabba besked. Det var utomordentligt intressant!

Den allmänna rättsenheten svarar för frågor som gäller regleringen inom organisationen och särskilt de föreskrifter som utfärdas av generalsekreteraren. Här handläggs också frågor om upphandling och andra avtal, liksom relationen mellan personalen och organisationen i de fall där tvister uppstår.

Kodifikationsenheten har jag redan nämnt. Den är sekretariat åt generalförsamlingens juridiska utskott och folkrättskommissionen och åt FN-konferenser som gäller kodifiering av folkrätten.

Havsrättsenheten är ansvarig för rättsliga frågor om haven, som ju upptar 70 procent av jordens yta. Här är det Havsrättskonventionen som gäller. Den trädde i kraft i november 1994, alltså samma år som jag kom till FN. Jag fick därför vara med om att inrätta de tre organ som fullgör de uppgifter som de har ålagts i konventionens föreskrifter, nämligen: Djuphavsbottenmyndigheten i Kingston, Jamaica, Havsrättstribunalen i Hamburg och Kontinentalsockelkommissionen som sammanträder i New York och biträds av Havsrättsenheten.

Handelsrättsenheten, som inte är placerad i New York utan i FN:s kontor i Wien, är sekretariat åt FN:s handelsrättskommission (UNCITRAL), som åtnjuter stor respekt inom sitt område.

Traktatenheten svarar för traktaträttsliga frågor och har administrativt ansvar för föreskriften i FN stadgans artikel 102, enligt vilken alla avtal mellan FN:s medlemsstater ska registreras.

Det var alltså oerhört många olika frågor som jag fick syssla med i ett stort kontaktnät, inte minst kollegerna som var chefer för de övriga avdelningarna inom FN-sekretariatet. Vi ingick alla i Senior Management Group, som Kofi Annan genast inrättade när han i januari 1997 blev FN:s generalsekreterare. Gruppen samlades hos honom varje onsdag klockan 10, då också våra kolleger i Genève, Nairobi, Rom och Wien var närvarande via en skärm på väggen. Under mina tio år i FN hade jag också förmånen att vara ordförande i FN-systemets rättschefskommitté, alltså den kommitté där rättscheferna i de ca 30 organ som ingår i systemet är medlemmar.

Det skulle föra för långt att gå in i detalj här. Den intresserade är välkommen att lyssna till mitt anförande inför Uppsala FN-förening på FN-dagen den 24 oktober 2020 över ämnet ”Erfarenheter från mitt arbete som rättschef i Förenta nationerna 1994–2004”.

Hur gestaltar sig ditt engagemang för globala frågor idag?

– Jag lämnade FN i mars 2004 och gick i pension den 1 juli samma år. Men jag har arbetat nästan heltid sedan dess, särskilt genom engagemang i olika styrelser och organisationer. Vad jag framför allt har fokuserat på är behovet av demokratin och rättsstaten. Mina nuvarande engagemang framgår av min hemsida.

Vad jag särskilt vill nämna här är en handledning för politiker om rättsstaten. Jag fick idén till denna handledning av Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Schmidt vid ett möte med en förening för tidigare stats- och regeringschefer – InterAction Council of Former Heads of State and Government. År 2008 var jag inbjuden som rådgivare vid deras årsmöte. När jag började tala om rättsstaten ställde Helmut Schmidt frågan: Jag undrar om politiker förstår vilket ansvar de har för rättsstaten? Det ledde till att jag bad Wallenberginstitutet i Lund och ett systerinstitut i Nederländerna att arbeta ut en kortfattad handledning för politiker om rättsstaten. Tanken var att den inte skulle kosta något utan vara fritt tillgänglig på nätet. Handledningen – Rule of Law: A guide for politicians – publicerades år 2012. Den finns nu tillgänglig på 26 språk, däribland svenska.

Den senaste tidens händelser visar hur oerhört viktigt det är att politiker förstår vilket ansvar de har för rättsstaten. Det är inte bara en fråga för jurister. Det som nu händer i Europa är tyvärr en tillbakagång jämfört med var vi befann oss för några år sedan. Utvecklingen i Polen och Ungern är avskräckande exempel. Men det kanske allvarligaste i det här sammanhanget är det som inträffade under president Trump i USA. Jag träffade Trump när han besökte Kofi Annan för att erbjuda sina tjänster när vi skulle reparera FN-sekretariatet. Jag glömmer aldrig hur han bar sig åt när vi tre satt på Kofi Annans rum den där dagen något år innan jag lämnade FN. Och jag trodde inte att det var sant när jag fick höra att han var presidentkandidat – och ännu mindre att han hade blivit vald till president! Det som framkom under riksrättsprocessen är en mycket allvarlig varningssignal, inte bara för USA, utan för världen. Det hela visar hur lätt det kan hända att en populist, som inte kan skilja mellan sanning och lögn och som saknar all kunskap om politik, diplomati och juridik, kan komma till makten. Trumps uppträdande under sina fyra år som president är en skamfläck på stjärnbaneret. Och angreppet på Kapitolium den 6 januari i år kunde ha slutat i en fullständig katastrof.

Jag ingår i en arbetsgrupp som tillsatts av det amerikanska advokatsamfundet för att försöka sätta stopp för Trumps angrepp på åklagaren och andra funktionärer i ICC. Den 11 juni 2020 utfärdade Trump en rättsvidrig exekutiv order som syftade till att hindra dessa personer från att fullgöra sitt arbete. Vi hoppas nu att president Biden upphäver denna order.

Det är mot bakgrund av mitt arbete och mina erfarenheter genom åren som jag idag fokuserar på demokratin och rättsstaten som en förutsättning för internationell fred och säkerhet.

The post Hans Corell – “Jag glömmer aldrig barnens berättelser” first appeared on Opulens.

VÄRLDEN. Begreppet “The Great Reset” (den stora återställaren) diskuteras allt mer när samhällsdebatten skymtar slutet på Coronapandemin. Det kommer från artiklar, videor, webbseminarier, poddsändningar och en bok  som grundaren till Världsekonomiskt forum WEF Klaus Schwab skrivit med ekonomen och konsulten Thierry Malleret. Begreppet står redan i centrum för ett flertal konspirationsteorier om läkemedelsindustrin, automatisering, invandring, hur demokratin ska överspelas eller uppsluka FN. Beroende på om den ses från höger eller vänster är den uttryck för hur en extrem nyliberalism eller postmodernism vill behärska världen.

Språket i boken är svårgenomträngligt och vagt. Den skriver om ”historiska vägskäl”, ”målstyrda samhällen”, ”samarbetslösningar”, ”viktiga intressenter”, ”hållbarhet” och ”solidaritet”. Vessleord som kan skruvas till många olika betydelser och verka mer underbyggda än de är.

Boken är en Coronaversion av det som Världsekonomiskt forum lyft tidigare. Snarare än en konspiratorisk text är det ett finger i luften för att se vart det blåser i världssamfundet.

Det sägs att Covid-19 kommer förändra allt, fast snarare är världens riktning oförändrad. Även före Covid-19 fördes samma tanke som i The Great Reset fram ”att öka BNP garanterar inte förbättrad levnadsstandard och socialt välbefinnande”. Det stämmer inte historiskt då ekonomins kaka som helhet blir större och kommer fler till godo när resurserna används bättre och smartare.

Västvärldens ledarskap sneglar ännu med skräckblandad förtjusning på Kina, med vad som uppfattas vara en kontroll av ekonomin och samhället med stora multinationella företag som är kopplade till statsmakten. Kinas exempel har kommit på sned genom att ett andra kallt krig blivit mer framträdande. Kina har dock varit duktigt på att hantera investeringens morot och rädslans piska för att vända de första intrycken av att pandemin skulle bli en kris för dess ledarskap.

Världsekonomin utgår fortfarande att medel från stimulansplaner kommer att stärka återhämtningen och att centralbankerna hjälper till en starkare återhämtning genom att sänka räntorna och öka likviditeten. I ekonomier dopade av hög likviditet och låga räntor växer de strukturella obalanserna.

Det är inte nedväxt som återställarna söker, men en styrd tillväxt som ska uppfylla mycket olika mål, och där inte avvägningar görs. Tydliga åtgärder som bekämpande av malaria och TBC eller stöd till familjeplanering försvinner när de ställs mot välfinansierade och allomfattande problemställningar. Processer som är energikrävande för världssamfundet, som återupplivandet av världshandelsorganisationen WTO, finns inte med bland åtgärderna. Framgångarna vid millennieskiftet berodde på att många fattigare länder hade en hög tillväxt då, särskilt Kina, vilket gav mer resurser till allt. En friare handel gav dem möjligheten att växa.

Återhämtningen ska skapa gröna jobb, stoppa klimatförändringarna, samt utjämna sociala och etniska skillnader, även om dessa mål kan vara oförenliga. Komplexiteten, och därmed risken för misslyckande, stiger. Det inte minst då de politiska beslutsfattarnas fokus på säkerhet har förstärkt allmänhetens rädsla och osäkerhet.

Det som länge har saknats, även före Covid-19, har varit en rimlig produktivitetsökning. En driftig ekonomi måste öka det genomsnittliga belopp som varje arbetare producerar under en given tid, så att den bättre kan understödja medborgarnas materiella välbefinnande. Det innebär att stödja nya sektorer och tekniker för att hjälpa dem att komma igång. Det betyder också att vara beredd att ta bort stöd från föråldrade eller improduktiva företag. Detta står i skarp kontrast till den senaste politiken, som betonar tillhandahållandet av rikliga billiga krediter för bevara företag, gamla såväl som hypade i den nya ekonomin.

Konspirationer är tilltalande då de säger att någonstans finns det någon som har överblick på läget, en gedigen plan och medlen att genomföra den. Verkligheten är snarare präglad av små och stora misstag, brist på kunskap och resurser, eller aktörer som tar ut varandra.

Förvånansvärt lite är planerat, utan beslutas på stället. Det är inte så mycket en globalistisk agenda som driver på som gamla lösningar som söker nya problem. Nationella politiker lyfter gärna upp svåra frågor på internationell nivå för att slippa lösa dem själva.

En viktig del av problemet är just att “den stora återställningen” innebär en fortsättning av den försiktighetskultur som fått genomslag inom både politik och affärsliv. För att få andra resultat behövs experiment och nytänkande.

The post The Great Reset som återställare eller konspiration? first appeared on Opulens.