SYNDROM. Flyktingvågen 2015 verkar ha resulterat i något slags posttraumatiskt stressyndrom hos åtskilliga i Sverige. Det måste vara förklaringen till att så pass många nu ställer sig bakom att Sverige har en så sträng flyktingpolitik som EU tillåter, skriver Sofia Nerbrand. Hon efterlyser öppenhet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sverige har drabbats av något slags masshysteri och samtidigt dåligt självförtroende. Staten sägs inte klara av sitt våldsmonopol. Vidare sägs att den upplevda tryggheten är i fritt fall. Därtill förbjuds tiggeri i en av landets mest välbärgade kommuner och allt fler – i vanliga fall sansade – röster argumenterar emot själva rätten att söka asyl och för att invandrare ska lämna landet.

Syndabocken för det mesta som upplevs som av ondo är människor som kommer från andra länder. De får kollektivt skulden för våldtäkter, narkotikaförsäljning, överfallsrån, hög arbetslöshet, dålig kommunal ekonomi, hög arbetsbelastning i vården, dåliga skolresultat, tiggeri, terrorism, skottlossningar och sprängningar…

Socialdemokrater i ledande ställning vill också strama åt den redan hårda migrationspolitik som de för i regeringsställning ännu mer.

Flyktingvågen 2015 verkar ha resulterat i något slags post-traumatiskt stressyndrom hos åtskilliga i Sverige. Det måste vara förklaringen till att så pass många nu ställer sig bakom att Sverige har en så sträng flyktingpolitik som EU tillåter. Transportöransvar, passkontroller och inre gränshinder har också effektivt sett till att det idag bara kommer en rännil flyktingar till vårt land.

Men inte nog med det: Moderaterna vill ha ner antalet asylsökande till kvotflyktingnivåer på 5 000-8 000 per år och partiledningen föreslår att partistämman ska ställa sig bakom att utvecklingsbiståndet ska ner till noll år 2030. Socialdemokrater i ledande ställning vill också strama åt den redan hårda migrationspolitik som de för i regeringsställning ännu mer.

Den gamla järnaxeln mellan S och M kan gud förbjude stänga Sverige under lång tid framöver. Vi kan också komma att få se en dansk situation där Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna om en mycket hård politik. Det är nämligen så att de socialkonservativa uppfattningarna och väljarna i samtliga fyra partier i allt högre grad håller i taktpinnen.

Vi har ett beprövat och framgångsrikt recept som lyfte oss från att vara ett mycket påvert land för drygt hundra år sedan då över en miljon lämnade Sverige för Amerika för att undkomma svälten.

Är det så vi vill ha det? Att vi skyller allt på andra. Att vi inte skulle ha förmågan att erbjuda skydd eller hjälp till människor som råkat föddas med oerhört dåliga förutsättningar att leva ett drägligt liv – eller ens överleva. Att vi utgår ifrån att människor är farliga och att framtiden är mörk.

Sverige är i själva verket fortfarande en av världens rikaste och tryggaste nationer. Medborgarna har stort utrymme att förverkliga sig själva och det är en liten minoritet kriminella som står för det dödliga våldet. Nota bene, jag påstår inte att här inte finns problem. För det gör det: allt grövre och cyniskt våld, islamism, vit makt-propaganda, arbetslöshet och vårdköer för att bara nämna några exempel.

Men låt oss då försöka lösa dem med inställningen att det är möjligt. Vi har ett eget ansvar att reformera de överreglerade arbets- och bostadsmarknaderna och en djupt dysfunktionell sjukvårdsorganisation. Vi skulle också må bra av att erkänna de väsentliga insatser som invandrare har gjort och gör för att förbättra samhället och öka livskvaliteten i Sverige. Allt är inte svartvitt. Och framtiden är inte nödvändigtvis nattsvart.

Vi har ett beprövat och framgångsrikt recept som lyfte oss från att vara ett mycket påvert land för drygt hundra år sedan då över en miljon lämnade Sverige för Amerika för att undkomma svälten.

Vårt i många stycken lyckade samhällsbygge vilar på forskning, sanningssökande, handel, innovation, lärdomar från andra, utbildning, samtal, utredningar, överenskommelser – och migration. Öppenhet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter behöver genomsyra allt.

Att vi i Sverige nu håller på att förstöra två av de mest värdefulla och ömtåliga resurserna vi har – den höga tilliten till medmänniskor och trosvissheten om att skapa något bättre – är bara för sorgligt.

The post Dagens stränga flyktingpolitik är inte rätt väg att gå first appeared on Opulens.

MÄNNISKOVÄRDET. Folkrörelsen i flyktingfrågan behöver känna stöd från det politiska ledarskapet. Det är hög tid att avveckla den restriktiva migrationspolitiken och sätta människovärdet i centrum, skriver Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Idag torsdag den 12 september samlas demonstranter på Norra Bantorget i Stockholm för att i Marsch för Mänsklighet manifestera mot en omänsklig behandling av flyktingar i Sverige. Manifestationen genomförs två dagar efter att Sverige massutvisat ett 80-tal personer, de flesta mycket unga människor som bott i Sverige i flera år, till krigets och terrorns Afghanistan.

Manifestationen arrangeras av det nationella nätverket NU ÄR DET NOG!, vilket inrymmer ett stort antal organisationer och rörelser som på klassiskt folkrörelsesätt sätt kämpar för utsatta människor. I det här fallet i en kamp för att Sverige ska stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Alla dessa rörelser till stöd för flyktingar, för asylrätt och för en humanitär och rättssäker migrationspolitik – som till exempel #jagärhär, Liv utan gränser, Refugees Welcome Sverige, Tillsammansskapet, Musiker mot Rasism, Nätverket Stoppa utvisningar av afghanska ungdomar!, #femövertolv, #vistårinteut, Ung i Sverige och många, många flera – gestaltar en helt annan verklighet, med avseende på svenska folkets engagemang och solidaritet med flyktingar och utsatta människor, än den man oftast tar del av i den traditionella nyhetsförmedlingen.

Sverige flödar av människor och rörelser som slåss för en mindre restriktiv flyktingpolitik. Människor som inte vill att Sverige eller Europa ska bygga murar mot omvärlden. Människor som vill välkomna människor på flykt till Sverige – vårt växande hem.

Sverige sticker ut. Enligt mätningar från det globala forskningsprojektet World Value Survey (WVS) så är Sverige det land i Europa – ja, kanske i världen – där befolkningen är mest positiv till flyktingmottagning och mest positiv i sin syn på invandrare. Jovisst, det finns invandringsmotstånd, främlingsfientlighet och rasism också i Sverige. Men invandringsmotståndet är inte större nu än vad det var under till exempel början av 1990-talet – snarare tvärtom.

Folkrörelsen i flyktingfrågan behöver känna stöd från det politiska ledarskapet.

Det som har hänt är att den invandringsnegativa opinionen i dag är mycket mer mobiliserad än vad den var i början av 2000-talet. Sverigedemokraterna har på ett skickligt sätt bidragit till denna mobilisering. De övriga, demokratiska, partierna i Sverige har här ett stort ansvar att visa vägen. Det finns forskning som pekar på att väljare tenderar att följa sina respektive partiers ställningstaganden i olika politiska sakfrågor. När till exempel Centerpartiet för några år sedan bytte fot i Nato-frågan och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap följde deras väljare snart efter.

De demokratiska partierna i Sverige ska därför inte jaga väljare och genom att vika ner sig för en invandringskritisk opinion. I stället bör de demokratiska partierna stå upp för asylrätten och en rättssäker migrationspolitik. På sikt har de förutsättningar att vinna respekt och förtroende för en sådan linje bland sina väljare. Politik är att leda – inte att ledas.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Folkrörelsen i flyktingfrågan behöver känna stöd från det politiska ledarskapet. Och det politiska ledarskapet kan också känna och hämta stöd i denna folkrörelse. Det är hög tid att avveckla den restriktiva migrationspolitiken och sätta människovärdet i centrum. Jag skulle gärna se en politik där villkoren för familjeåterförening förbättrades. Där permanenta uppehållstillstånd blev huvudregel, för att underlätta integrationen. Utvisningarna till Afghanistan måste stoppas, och det bör införas en amnesti för alla de unga ensamkommande som vistats i Sverige i över ett år.

Det är viktigt att föra fram dessa krav eller motsvarande krav till den migrationspolitiska kommitté som riksdagen tillsatt och som nästa år ska presentera sina förslag om en förändrad svensk migrationspolitik. Dagens Marsch för Mänsklighet är ett viktigt steg på vägen. Låt det följas av flera.

The post Sverige — vårt växande hem first appeared on Opulens.

SYMTOM. “Det går inte att använda historien för att förutspå framtiden, historien upprepar sig inte. Och att beskriva symtom är inte samma sak som att dela ut en dödsdom. Men visst finns det symtom. Johanssons Det cyniska tillståndet är inte en skrift av en undergångsprofet, men det är en text som visar på mellanrum,” skriver Mattias Hult.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är över för oss. Om vi inte tvingas tillbaka till ett brutalt naturstadium av klimatkrisen blir vi istället utmärglade av en alltför generös flyktingpolitik. Ja, så tycks i alla fall debatten låta ibland. Och det är viktigt att ta fasta på: hur vi talar om något. Det tycks mig finnas en retorik som placerar vårt samhälle i pre-apokalypsens tidsram, där den egentliga orsaken till vår undergång är sekundär, men innebär att vi ofrånkomligen är på väg dit. Vi befinner oss i mellanrummet mellan det som en gång var en stabil och tydlig värld, och morgondagens ansiktslösa apokalyps.

Vi är idag vana att konfronteras med undergångens teckensystem i litteraturen; det finns vissa fastställda troper för hur den bör se ut. Ett blomstrande samhälle ersätts av ett öde landskap efter en apokalyps, eller avlöses av ett intrikat och dystopiskt byråkratiskt system. Men världen före undergången, med dess värdesystem, människor och livsåskådningar, gestaltas aldrig så tydligt i litteraturen som i dubbelmonarkin Österrike-Ungerns fall. Med skarp blick och ett visst mått efterklokhet har bland andra Stefan Zweig, Joseph Roth och Robert Musil gestaltat tiden före imperiets sönderfall och kollaps. Låt oss se närmare på hur tillståndet innan undergången skrivs fram av det brokiga brödraskap som de tre österrikarna utgör, och om det i den gestaltningen finns paralleller till vår egen samtid.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern har visat sig vara den perfekta skådeplatsen för att representera en värld som står på ruinens brant, ett intakt system före undergången. Ett statsbygget vars undergång på många sätt fungerar som typexempel för modernismens destruktivitet. Eller snarare, ett samhälles oförmåga att totalt omfamna moderniteten. Under 30-talet såg de alla tre tillbaka på tiden före första världskriget, en tid då beständigheten själv tycktes upplösas. Under mellankrigstiden träffade Zweig och Roth varandra i landsflykt i belgiska Oostend, en historia vi berättat om tidigare i Opulens. Även Musil befann sig då i exil. De hade alla tre fått sina böcker bannlysta i Hitlers Tyskland; både Zweig och Roth var judar, och Musil var gift med en judinna. Men under denna anledning tycker man sig skönja en annan, nämligen att de alla på sitt sätt lyckades sätta ett — för makten — obehagligt finger på tidsandans kardinalpunkt.

Hos dem alla finns emfas på mellanrummet som tematik; det rör sig om en tid mellan det stabila som varit, och det totalt uppslitande som komma skall. På grund av den erfarenhet som första världskriget gett dem kan de med klarsynthet placera tiden dessförinnan i tomrummet mellan det som Zweig kallar ”trygghetens gyllene tidsålder” och den tid då allt fast förflyktigas. I Joseph Roths Radetzkymarschen illustreras detta framförallt genom generationsklyftorna. Vi får följa den kortlivade adelssläkten Trotta, vars uppgång och fall går hand i hand med kejsare Franz Josefs liv. Inledningsvis finns en tydlig kontinuitet mellan far och son, en enhet lika sammansatt som kejsardömet själv. Men omärkligt börjar det dyka upp små symtom som skvallrar om en allvarligare sjukdom. Politiska dissidenter, nationalistiska och kommunistiska underströmmar. Även Zweig tar i Världen av i går fasta på de små detaljerna och nyanserna som förändras. Folk börjar klä sig annorlunda och plötsligt dyker gränskontroller upp runt om i Europa. Allt ser på ytan ut som det alltid gjort, men något sker därunder, ett växande tomrum. Det är ofrånkomligt, men samtidigt som mellanrummet mellan folket och kejsaren växer, växer också mellanrummet mellan far och son Trotta. Det är inte längre självklart att gå den utstakade banan, och nya alternativ måste ersätta den borttynande idealismen.

Även Musil använder mellanrummet på ett produktivt sätt, för att beskriva den människotyp som föds i denna förändringens tid. I Mannen utan egenskaper finns ett tydligt glapp mellan huvudpersonen Ulrich och den verklighet som omger honom; ingenting kommer obehagligt nära. En grov misshandel tolkas i sportens termer, andra människor möts genom en omväg via intellektet eller ironin. Ulrich själv bär på ett mellanrum mellan vad han är och vad han gör, han klär sig i roller och yrken, utan att anamma tillhörande attityder och tankesätt. Det är ett slags cynism, där handling och avsikt inte längre pekar åt samma håll. Som i Sven Anders Johanssons Det cyniska tillståndet, där en hjälpande hand som sträcks ut blir en bild för narcissism; handlingen är till för den som hjälper istället för den som behöver hjälp.

Finns det något av detta som ger resonans i samtidens Europa? Låt mig understryka: det går inte att använda historien för att förutspå framtiden, historien upprepar sig inte. Och att beskriva symtom är inte samma sak som att dela ut en dödsdom. Men visst finns det symtom. Johanssons Det cyniska tillståndet är inte en skrift av en undergångsprofet, men det är en text som visar på mellanrum. Det mellan européerna och flyktingarna, och mellan det vi gör och anledningen till att vi gör det. Och precis som i Österrike-Ungern ser samhället ut som vanligt, våra liv fortskrider utan större förändring, men det är tydligt att något pågår utanför synfältet. Passkontrollen mot Danmark, den varmaste sommaren någonsin, samt högerextrema och antisemitiska rörelser på marsch, är bara några exempel ur mängden. Och samtidigt, ett enormt mellanrum i det politiska spektrat. Precis som i Österrike-Ungern, där de kejsartrogna pekade finger åt kommunister och fascister, och vice versa. Problemet är de andra och deras oförmåga att förstå det egentliga problemet, oavsett om det är flyktingkris eller miljökris.

Det enda vi kan enas om är att vi lever i mellanrummet. Mellan det som var och det som blir, mellan varandras bilder av det som händer och mellan regeringar.

The post Undergångens tecken first appeared on Opulens.