IRAN. Elisabeth Brännström har läst ”Irans döttrar” av Sara Recabarren och konstaterar att det är en välskriven bok som påminner oss om hur snabbt livet kan förändras till det sämre.

The post Sara Recabarren berättar starkt om kvinnoförtryckets Iran first appeared on Opulens.

AKTIVISM. Asylrättsaktivisten EvaMärta Granqvist är sedan 2018 aktiv i nätverket “Nu är det nog” som hon nyligen företrädde på ett politiskt möte i Göteborg. Dagens stränga migrationspolitik har hon inget till övers för.

– Vi får jobba i skift för att orka. Det är omöjligt att orka hela tiden så vi försöker ta pauser och försöka dela med oss av glädjeämnen, säger EvaMärta Granqvist

Att demonstrera för flyktingars rättigheter är i den politiska samtiden en kamp i motvind varför EvaMärta Granqvist betonar vikten av att arbeta tillsammans med andra. Som ett glädjeämne i mörkret nämner hon de afghanska ungdomar som åtta år efter att de kommit till Sverige fått stanna tack vare gymnasielagen. 

– De har etablerat sig här och vi är många som gläds med dem när det går bra för dem. Men de smutskastas ändå systematiskt, inte bara av SD:s så kallade hatsvans. Just gruppen ensamkommande ungdomar från Afghanistan smutskastas systematiskt av vanliga privatpersoner. Det är de vanliga invektiven som man inte vill ta upp här, de kallas bidragstagare, skäggbarn, att de har ljugit om sin ålder, de har kastat sina pass, säger EvaMärta Granqvist. 

Hon företrädde i torsdags, den 16 mars, sitt nätverk Nu är det nog på ett av Vänsterpartiet arrangerat stormöte i göteborgska Angered under rubriken Tidöavtalet – hotet mot demokratin. Flera organisationer samlades för att kritisera regeringssamarbetet . EvaMärta som har en bakgrund i partiet som ersättare på kommunal nivå, var på plats i egenskap av flyktingaktivist för partipolitiskt obundna Nu är det nog. 

– Vi har tusentals unga arbetsföra och svensktalande ungdomar i Sverige som inte får arbeta, samtidigt pågår den här den här systematiska smutskastningen från de här hatande privatpersonerna, sanktionerade numera från högsta politiska ort. Hela Tidöavtalet i sig bygger på en kass människosyn som har normaliserats genom åren, säger EvaMärta Granqvist. 

Det löst sammansatta nätverket har en rad politiska krav på migrationsområdet som handlar om att återinföra permanenta uppehållstillstånd som norm samt låta alla ensamkommande unga stanna oavsett nationalitet. Den som står bakom något eller flera av punkterna får använda gruppens namn. Till rörelsens medialt uppmärksammade demonstrationer hör marscher med svarta paraplyer och utställda kvarblivna skor som påminner om flyktingar som tvingats lämna Sverige. 

Från asylaktivisternas håll betonas att den stränga migrationspolitiken inte började med Tidöavtalet men att den nya politiken innebär ännu en förflyttning i repressiv riktning. EvaMärta Granqvist påminner om att det var en socialdemokratisk regering som tecknade det kritiserade återtagandeavtal som lett till återsändandet av afghaner till Afghanistan. 

– Det här avtalet beskrev migrationsminister Morgan Johansson offentligt som en framgång för Sverige. Då tänkte jag: oj då vilket misstag, det där kommer han få äta upp. Han kommer få ta tillbaka det när partimedlemmar tar honom i örat. Så här gör vi inte i Sverige. Men så blev det inte, hela partiet har ställt sig bakom den här politiken och med Morgan Johansson i spetsen fortsatt att kratta manegen för främlingsfientliga krafter som får ett större inflytande, säger EvaMärta Granqvist från Nu är det nog. 

The post “Vi har fått nog av främlingsfientligheten” first appeared on Opulens.

RASISM. För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen ses som”objektiv nyhetsrapportering”. Det menar Masoud Kamali apropå att brittiska BBC sparkat programledaren och fotbollslegendaren Gary Lineker.

I Sverige är vi vana att höra SVT hävda sin ”objektivitet” för att legitimera SD-vänliga och rasistiska ställningstaganden. Nu har dess engelska motsvarighet BBC som är ett statligt public service-media hävdat detsamma och sparkat en av de mest populära programledarna, den tillika stora fotbollsspelaren Gary Lineker som ledde det populära programmet ”Match of the day” på lördagar. Gary Linekers brott sägs vara att han kritiserade den engelska migrationspolitiken och jämförde den strama och rasistiska migrationspolitiken med 1930-talets nazipolitik.

Apropå den konservativa regeringens ansträngningar för att i samarbete med högerregeringen och Macron i Frankrike få till stånd ett totalstopp av flyktingar via den engelska kanalen, så skriver Lineker på Twitter: ”Vi tar emot mycket färre flyktingar än andra stora europeiska länder. Detta är bara en omåttligt grym politik riktad mot de mest utsatta människorna med ett språk som inte är olikt det som användes av Tyskland på 30-talet,”.

Efter detta uttalande har Lineker stängts av som programledare på BBC. En talesperson för BBC förklarar orsaken till BBC:s beslut i en intervju med Sky Sports på följande sätt ”Vi har sagt att han ska hålla sig ifrån att ta ställning i partipolitiska frågor och politiska kontroverser”. Tim Davie som stängde av Lineker från hans program på BBC är själv medlem och har donerat pengar till det Konservativa partiet i England. Han har varit styrelsemedlem i företaget Pepsi och har utan bakgrund i eller någon som helst kunskap om medier blivit BBC:s direktör. Det är uppenbart var hans lojalitet har sin hemvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kaveh Selhekol som är ansvarig reporter för Sky Sports News twittrar att “”Gary Lineker avstängdes från BBC för att han upprört de konservativa eftersom han stod upp för några av de mest utsatta människorna i världen. Samma BBC vars ordförande gav de konservativa 400 000 pund innan han hjälpte till att ordna ett lån på 800 000 pund till Boris Johnson.” Det vill säga, Linekers enda misstag är att han tagit ställning för utsatta människor på flykt och kritiserade och därmed irriterade de konservativa och andra rasistiska och flyktingfientliga i England.

För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen inte betraktas som ”ställningstagande i partipolitiska frågor” utan som ”objektiv nyhetsrapportering”. Denna medvetna falska marknadsföring av dessa mediers ledning bygger på en naiv föreställning om att det finns en journalistisk positionering bortom samhället och dess politiska, sociala, ekonomiska och kulturella slagfält. Faktum är att talet om objektivitet används för att exkludera kritiska röster och förstärka högerpopulistisk politik som genomsyrar många av dagens regeringar i Europa.

The post Public service “objektivitet” förstärker högerpopulismen first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Nästa vecka börjar Sveriges Radio sända nyheter på ukrainska. Satsningen riktar sig till nyanlända ukrainska flyktingar som nu ska kunna höra nyheter och samhällsinformation på sitt modersmål.

“Vi följer givetvis händelserna i Ukraina och kraftsamlar oss nu kring den våg av nyanlända som är i behov av information och nyheter. Det här är en tillfällig satsning som vi kommer att utvärdera och utveckla i relation till behov,” säger Ella Petersson, kanalansvarig P2, i ett pressmeddelande.

Programmen kommer sändas via webben och i Sveriges Radio Play. Sändningarna ska baseras på innehåll från Ekot och Radio Swedens språkredaktioner.

“Målsättningen är att påbörja sändningarna i nästa vecka även om inget premiärdatum är bestämt”, uppger SR.

TT Nyhetsbyrån

The post Sveriges Radio sänder på ukrainska first appeared on Opulens.

STARK BOK. Berätta hur det slutar av Valeria Luiselli är en essäbok som inte lämnar någon läsare oberörd, skriver Thomas Almqvist.

Berätta hur det slutar: en essä genom fyrtio frågor
av Valeria Luiselli
Översättning: Rita Kristola och Filippa Kindblom
Rámus

Det senaste året har 1,7 miljoner flyktingar försökt ta sig över USA:s gräns mot Mexiko med påföljd att familjer splittrats, barn hamnat i häktet och många försvunnit i öknen. I ”Berätta hur det slutar” berättar den mexikanska författaren Valeria Luiselli vad de flyr från, om den livsfarliga flykten i sig, om dem som försvinner, om den amerikanska migrationspolitiken och även om det omänskliga bemötandet vid gränsen. Hon vet vad hon talar om, eftersom hon arbetar som tolk för ensamkommande flyktingbarn vid migrationsdomstolen i New York. Där ställs de 40 frågor som avgör deras öde. ”Berätta hur det slutar” är en skakande skildring i essäns form om flyktingpolitiken i USA under Trump, men det är en politik som redan bedrevs under Obama och som sedan fortsatts under Biden. Patricia Lorenzoni har skrivit ett längre efterord.

Barnen kommer från Guatemala, El Salvador och Honduras i Centralamerika och de flyr ofta från gängrelaterad kriminalitet. De förs av flyktingsmugglare genom Mexiko för att sedan försöka ta sig över gränsen till USA. Luiselli kallar Mexiko för ”helvetets förgård för flyktingar”. Här finns både manschettklädda kriminella och kriminella med gevär. 80 procent av alla kvinnor och flickor, som reser genom Mexiko till amerikanska gränsen, blir våldtagna. Barnen är egentligen krigsflyktingar och borde därför ha rätt till asyl i USA.

Vissa amerikanska tidningar skriver om flyktingarna som en biblisk plåga och liknar barnen vid gräshoppor. Många flyktingar försvinner, innan de når fram till gränsen till USA. Mellan 2006 och 2015 tror man att ungefär 120 000 flyktingar försvann i Mexiko.

Det Luiselli har att berätta är rena rama skräckhistorien och hon berättar som i ett behärskat raseri. Förutom intervjuerna med barnen har hon använt sig av politiska rapporter, faktablad, dokumentärer och nyhetsartiklar. Hon har arbetat ideellt på migrationsdomstolen i New York sedan 2015, där hon ställt 40 frågor till barnen och sedan översatt deras svar från spanska till engelska. Formuläret och frågorna till de ensamkommande barnen vittnar om en cynisk, brutal och kall verklighet. Varje berättelse är unik i sig och det är enbart barnens egna berättelser om utsatthet och övergrepp, som det handlar om.

Luisellis bok är ett tungt vägande vittnesbörd som berättar om de tusentals flyktingbarnen, som försökt ta sig över gränsen till USA.

Luisellis dotter brukar fråga henne hur berättelserna om dessa flyktingbarn slutar, men ingen kan ju än så länge ge något svar. Även i essäns form är Luiselli en magisk berättare. ”Berätta hur det slutar” är en bok som inte lämnar någon läsare oberörd. I romanen ”De förlorade barnen: ett arkiv” (2020) fortsätter hon sin utforskning av flyktingbarnens berättelser.

The post Engagerande essä om flyktingbarn first appeared on Opulens.

VÄDJAN. Kriget i Ukraina ritar om säkerhetsläget för hela regionen – allt fler ryska kulturarbetare och aktivister ser sig nu tvingade att lämna landet. Översättaren Mikael Nydahl vädjar till Europa att inte straffa dem som kämpar mot rysk totalitarism.

I en protestdikt om dagen formulerade Dmitrij Strotsev 2020 motståndet mot diktaturen i Belarus. Han är en av de författare som de senaste dagarna har tvingats lämna platsen där han sökt skydd och är nu på väg till Sverige. Kriget i Ukraina har gjort att hela regionen befinner sig i fritt fall, enligt Mikael Nydahl, översättare från ryska.

– Det här förändrar allt, inte bara för Ukraina. Nu är det Ukraina som ska stå i centrum för vår uppmärksamhet och solidaritet, för de ryska övergreppen mot landet är så avskyvärda. Men det är omöjligt att inte prata om vad som sker i Belarus och Ryssland samtidigt, säger han.

Det är mer än ett år sedan Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko krossade civilsamhällets fredliga demonstrationer för demokrati och nu ser Mikael Nydahl samma sak hända i Ryssland. Hela hans kontaktnät av vänner och kulturarbetare är drabbat.

– Det finns inga plattformar kvar och många går i exil.

Fascismens återkomst

I Belarus blev kulturen en central kraft i upproret. Men där var samhället på många vis redo för förändring – medan situationen i Ryssland är en annan, hävdar Mikael Nydahl. Han tycker att kriget tydligt har visat hur Putin har varit en garant för den belarusiska repressionen.

– Det vi har sett de senaste två åren är fascismens återkomst till Europa. Först Belarus och nu också Ryssland har förvandlats till klassiska, fullskaliga diktaturer.

Han är för “maximalt hårda” sanktioner mot det officiella Ryssland, men understryker att den kultur som borde blockeras är den regimtrogna – stjärndirigenter, stjärnsopraner och andra som bidrar till att ge legitimitet och prestige till regimen. De författare och översättare han har kontakt med har däremot länge försökt skapa och upprätthålla en demokratisk kultur i Ryssland, i kombination med ett människorättsengagemang.

Även de krafterna drabbas nu hårt och behöver stöd, understryker Mikael Nydahl. Han inskärper också att man från svenskt håll bör vara försiktig med kraven på vad människor ska säga och göra när det kan ge upp till 15 år i fängelse att ens kalla kriget för ett krig.

Sliter upp sår

Kulturpersonligheter i Ryssland och Belarus känner starka skuldkänslor för vad som görs i deras namn, berättar Mikael Nydahl. Belarusierna har efter två års repression blivit gisslan hos sin statsledning, som hjälper Putin med kriget. En av Nydahls vänner i Minsk skrev att ”det är som Belarus 1939 med den enda skillnaden att vi belarusier nu är nazister och judar samtidigt”.

– När jag pratar med människor i Belarus är de fullkomligt sönderslitna av att ha varit offer för detta otroliga övervåld i nästan två år och nu finna sig på samma sida som sina egna bödlar. Det sliter upp förfärliga sår mellan människor som borde vara bundsförvanter i Belarus och Ukraina, säger Mikael Nydahl.

Även den ryska konstnären Tatijana, som bor i Sverige sedan sju år och arbetar på en kulturinstitution, vittnar om rädslan och skulden. Samtliga av hennes konstnärsvänner har demonstrerat mot kriget. Nu får hon inte längre kontakt med flera av dem.

– Alla har panik och många lämnar landet. De som jag har jobbat mest med är helt emot kriget och har motverkat Putins politik så gott de har kunnat, säger hon.
Tatijana känner sig liten och maktlös inför att hennes vänner plötsligt delas upp i “ryssar” och “ukrainare”. Hon upplever att många skuldbeläggs för att de inte har gjort nog motstånd.

– Men jag och mina vänner är inte soldater. De flesta vill bara leva ett vanligt liv. Jag trodde inte på kriget i Ukraina. Jag och mina vänner älskar Ukraina, så det var omöjligt att tänka sig det här.

Demokratiska krafter nyckeln

Tatijana har samlat in pengar till konstnärer i Ukraina, via ett inofficiellt nätverk mellan konstnärer som delar samma språk efter Sovjetunionens fall, där också Belarus ingår. Nu vågar hennes kontakter inte prata längre och flera av dem har lyckats fly.

– Men det finns också de som varken har pengar eller visum. De har panik. Många är inte bara konstnärer utan också aktivister. De vill fly men det är svårt.

Mikael Nydahl ser inga gränser för hur våldsam den ryska repressionen kan bli. Han understryker att de ukrainska flyktingarna behöver Europas akuta hjälp – men att den europeiska politiken bör utformas på ett sätt som gör det möjligt också för belarusier och ryssar att få stöd.

– Om de demokratiska miljöerna i de här länderna blir blockerade från Europa, nekas visum och inte längre går att nå ens med ekonomisk hjälp – då straffar vi dem som är våra viktigaste bundsförvanter i kampen mot den ryska totalitarismen.

Inget kommer att lösa sig för förrän regimen i Ryssland har fallit, tror Mikael Nydahl.

– Gud give att den faller på ett sätt som möjliggör en demokratisk utveckling i Ryssland, det är långt från säkert. Just därför är de ryska och belarusiska demokratiska krafterna nycklarna till hela framtiden.

Fotnot: Tatijana heter egentligen något annat.

Elin Swedenmark/TT
Miranda Sigander/TT

The post Panik hos kulturarbetare i Ryssland och Belarus first appeared on Opulens.

FLYKTINGFÖRVAR. Just nu pågår utställningen Unkilled på Konsthall C i Stockholm. Med utgångspunkt från ett filmprojekt av Hanna Heilborn och David Aronowitsch belyser fem audiovisuella verk strukturer kring flyktingförvar.

Via telefonintervjuer och abstrakta animationer gestaltar utställningen Unkilled verkligheten för människor som lever i flyktingförvar i Sverige och England. Ett samtal med en representant för en av de vinstdrivande aktörerna, Serco, ger även insyn i den globala strukturen kring förvaren.

The post Utställning synliggör flyktingförvarens insida first appeared on Opulens.

PRISMOTTAGNING. För sina lågmälda romaner om flyktingars öden tar Abdulrazak Gurnah på måndag emot Nobelpriset på det svenska residenset i London.

– Jag skriver om saker som jag tycker är nödvändiga att tala om, säger han till TT.

Sittandes i ett somrigt ljusbad dyker han upp på skärmen. Abdulrazak Gurnah befinner sig på Barbados. Långt innan han blev uppringd av Svenska Akademien hade han planerat en resa till Karibien.

Erika Josefsson/TT

The post Nobelpristagaren skämdes över sitt land first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/opinion/kronikor/vi-lar-oss-fel-saker-av-de-danska-sossarna/ Thu, 02 Dec 2021 11:01:40 +0000 https://www.opulens.se/?p=51069

DANMARK. “Ska vi nu tjata om att S går på danskarnas linje kanske vi också ska titta lite på hur den strategin verkar fungera i Danmark”, skriver Myra Åhbeck Öhrman. Det pratats lite väl mycket om att vägen framåt för Socialdemokraterna skulle vara att kopiera sitt danska systerpartis strategi. Att de med snack om minskad invandring och strängare krav hoppas vinna tillbaka några av de många hyfsat välbetalda män från de traditionella arbetaryrkena som gått över till Sverigedemokraterna.

The post Vi lär oss fel saker av de danska sossarna first appeared on Opulens.

]]>

DANMARK. “Ska vi nu tjata om att S går på danskarnas linje kanske vi också ska titta lite på hur den strategin verkar fungera i Danmark”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det pratats lite väl mycket om att vägen framåt för Socialdemokraterna skulle vara att kopiera sitt danska systerpartis strategi. Att de med snack om minskad invandring och strängare krav hoppas vinna tillbaka några av de många hyfsat välbetalda män från de traditionella arbetaryrkena som gått över till Sverigedemokraterna.

The post Vi lär oss fel saker av de danska sossarna first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/nyheter/helgportrattet-jag-ville-vara-deras-rost/ Sat, 25 Sep 2021 12:54:17 +0000 https://www.opulens.se/?p=46839

MIGRATION. När Nordisk Panorama hade prisutdelning förra helgen vann filmskaparen Yasaman Sharifmanesh Bästa Nordiska Dokumentär med sin film Abolis resa, som skildrar en ung mans utvisning till Afghanistan. Dokumentären är en röst för flyktingar, som tenderar att reduceras till en siffra i tidningen. Namn: Yasaman Sharifmanesh Ålder: 36 år Född: Iran, Mahabad Bor: Uppsala Familj: Bor ensam, har familj i Iran Intresse: Upptäcka nya kulturer, träffa nya människor, resa, foto och äventyr. Hej Yasaman Sharifmanesh! Hur känns det att vinna Bästa Nordiska Dokumentär på Nordisk Panorama, en betydelsefull festival för kort- och dokumentärfilm? – Jag är så glad, det här

The post Helgporträttet: “Jag ville vara deras röst” first appeared on Opulens.

]]>

MIGRATION. När Nordisk Panorama hade prisutdelning förra helgen vann filmskaparen Yasaman Sharifmanesh Bästa Nordiska Dokumentär med sin film Abolis resa, som skildrar en ung mans utvisning till Afghanistan. Dokumentären är en röst för flyktingar, som tenderar att reduceras till en siffra i tidningen.

Namn: Yasaman Sharifmanesh
Ålder: 36 år
Född: Iran, Mahabad
Bor: Uppsala
Familj: Bor ensam, har familj i Iran
Intresse: Upptäcka nya kulturer, träffa nya människor, resa, foto och äventyr.

Hej Yasaman Sharifmanesh!

Hur känns det att vinna Bästa Nordiska Dokumentär på Nordisk Panorama, en betydelsefull festival för kort- och dokumentärfilm?

– Jag är så glad, det här känns väldigt viktigt och värdefullt. Jag tror på den här typen av festivaler och prisutdelningar som hjälper till att lyfta filmer, så att fler människor blir nyfikna och vill se dem.

– Och det är det viktigaste för mig just nu, att människor ser filmen och börjar ställa fler frågor om det här ämnet, som har varit en av de viktigaste samhällsfrågorna i Sverige de senaste åren. Det pågår fortfarande, och jag tycker att det är viktigt att människor vet mer om det.

Berätta om filmen, Abolis resa.

– I Sverige hör vi hela tiden om flyktingar som utvisas till Afghanistan. Vi säger att de skickas tillbaka, men det stämmer inte, för de flesta kommer från Iran. De är den andra eller tredje generationen av afghanska flyktingar i Iran, men eftersom den Iranska regeringen aldrig gav dem något papper eller ID-handling så är de papperslösa. När de kommer till Europa får många av dem problem, och det största är att de inte kan bevisa sin identitet. Så Sverige, och andra länder, måste utvisa dem till Afghanistan. De kan inte skicka tillbaka dem till Iran eftersom de inte är registrerade där.

– Så situationen är väldigt komplicerad, men vi hör bara om dem som en siffra. Till exempel, 100 flyktingar utvisas till Afghanistan idag. 70, 25 eller 20, jag försöker omvända de här siffrorna till en verklig människa i min film och visa vad dem verkligen betyder. Vilka är dem och vilket öde väntar dem efter en utvisning?

Du följer en 20-årig man, Abolfazl, i filmen, vad är det som händer?

– Jag följer honom från migrationsverkets förvar i Märsta och åker med honom på flygplanet när han blir utvisad till Afghanistan. Det är en resa för honom, precis som filmtiteln säger, och på den här resan försöker han att skaffa en ID-handling för första gången i sitt liv. Men det är inte så lätt, han har varken familj eller släkt i Afghanistan. Systemet där är inte som i Europa, i Afghanistan behöver du visa upp din pappas ID när du ansöker om ett till dig själv. Och Abolfazls pappa är papperslös och bor i Iran. Det är en lång historia, och jag rekommenderar alla att se den för att få reda på hur han bär sig åt.

Hur kom du i kontakt med Abolfazl?

– Jag började arbeta med det här projektet i början av 2018 och träffade så många afghanska flyktingar under min research. Vissa väntade på sitt tredje beslut från migrationsverket och en del levde hemliga liv. Det var ett helt nätverk.

– Till sist bestämde jag mig för att jobba med Abolfazl. Han var annorlunda, så beslutsam. Han berättade för mig att om han blev utvisad så skulle han försöka komma tillbaka, hans kärlek fanns i Sverige. Han jobbade och studerade, hade massor av vänner och sin flickvän här. Han var väldigt motiverad till att försöka skaffa sig ett ID och ansöka om arbetsvisum. Därför valde jag honom.

Varför var det viktigt för dig att uppmärksamma Abolfazls resa?

– Som jag sa förut, jag läste varje dag på nyheterna om den här siffran av flyktingar som hade blivit utvisade, men det var ingen som försökte prata om dem eller berätta om deras situation. Jag kommer från Iran och känner till deras problem, och eftersom jag är filmskapare och alltid nyfiken på samhällsfrågor, ville jag vara deras röst.

Vilket budskap vill du förmedla med filmen?

– Det här är ingen politisk film, det är en humanitär film. Efter att jag visade den för några månader sedan fick jag massor av meddelanden från människor som började tänka på och ställa frågor om det här, och det är mitt främsta mål med dokumentären. Att be folket i Sverige att vara uppmärksamma.

– Jag visade filmen i Sveriges riksdag också, och en av dem frågade mig, tror du att vi kan ta emot alla flyktingar som kommer till Sverige? Självklart tror jag inte det, jag tycker inte att Sverige ska ta emot alla. Men flyktingar som kom hit 2015 och har bott här i sex år, det för sent att be dem lämna nu. De är en del av vårt samhälle, pratar flytande svenska, har många svenska vänner och de flesta även svenska familjer som de bor hos. Sverige är ett väldigt demokratiskt land och vi tror på mänskliga rättigheter. Vi kan inte bara blunda och säga att de inte är vårt problem längre.

Hur var det att ta risken och resa till Afghanistan, ett krigsdrabbat land, för att filma?

– Det var riskfyllt, det var farligt. Men som journalist och dokumentärfilmare fokuserar jag på mellanöstern.

– Första gången åkte jag och Abolfazl dit tillsammans och sedan reste jag dit igen en andra och tredje gång. Det var farligt för mig, och för andra människor som bor där. Man kan se i filmen hur många gånger vi bevittnar bombningar och explosioner, så många gånger! Du vet, när du lämnar ditt hem i Afghanistan så vet du inte om du kommer att komma tillbaka säkert eller inte. Och det visste jag när jag åkte, men jag hade bestämt mig för att göra den här dokumentären och kände mig väldigt motiverad till att slutföra projektet.

– Men ibland frågade vi oss…som när vi åkte till ett tablibanområde. Det skulle vara jättefarligt om de hade sett att jag inte var en afghansk kvinna, eller om de upptäckte att jag var journalist eller hade en kamera. Men samtidigt var det tryggare för Abolfazl att jag var med, om det är kvinnor och barn i bilen låter dem den passera vid kontroller. Annars hade han kunnat få stora problem, eftersom han inte hade något ID och pratar persiska, inte dhari.

Du har ett fokus på mellanöstern i ditt skapande, hur kommer det sig?

– Jag har varit i så många länder i mellanöstern och jag älskar det, jag tycker att det är det vackraste och mest problematiska området i världen. Och jag tror att det finns många berättelser där som vi behöver sprida till människor på andra platser. Jag har alltid velat berätta mina berättelser från mellanöstern för Sverige eller andra europeiska länder. När vi vet mer om varandra, kan vi komma varandra närmre.

Vad driver dig i ditt filmskapande?

– Att göra film, speciellt dokumentärer, är det viktigaste i mitt liv. Jag har aldrig kunnat finna mig i ett enkelt, rutinbundet liv. När jag var barn försökte jag alltid att skapa eller förändra något. Det finns människor i den här världen som försöker att göra den lite bättre, och det tror jag att jag också kan med mina filmer. I en väldigt, väldigt liten skala. Jag vill inte vara en passiv person, eller någon som inte bryr sig som andra människor eller vad som händer med dem. Man har alltid ett ansvar för sitt samhälle.

Vilken är din bakgrund som filmskapare?

– Innan jag flyttade till Sverige studerade jag film på universitetet i Teheran, och nu har jag jobbat som dokumentärfilmare i tio år. Jag har gjort många dokumentärer i Irak och Iran och nu jobbar jag med ett projekt i Syrien. Jag är också fotojournalist och fotograf, på samma gång, jag gick ett masterprogram i mediekommunikation på Lunds universitet när jag flyttade hit.

Har du några särskilda filmdrömmar, vilka?

– Självklart har jag drömmar, det tror jag att alla har. Jag har några berättelser som jag skulle vilja dela med människor. Det är lite svårt för de flesta av dem utspelar sig i väldigt känsliga och farliga områden dit jag inte är säker på att jag kommer kunna resa. Men min dröm är att kunna göra alla dokumentärer som jag vill göra.

Namn: Yasaman Sharifmanesh
Ålder: 36 år
Född: Iran, Mahabad
Bor: Uppsala
Familj: Bor ensam, har familj i Iran
Intresse: Upptäcka nya kulturer, träffa nya människor, resa, foto och äventyr.

The post Helgporträttet: “Jag ville vara deras röst” first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/noterat/noterat-de-lattaste-pengarna-tjanas-pa-de-som-vill-fly/ Sat, 24 Apr 2021 08:51:25 +0000 https://www.opulens.se/?p=40387

WIN-WIN? Företagens humanitära engagemang är en del av reklambudgeten. Det gör deras regisserade pressmaterial motbjudande. En gång arbetade jag i ett projekt i Stockholm till förmån för syriska barn. Under arbetet intervjuade jag en syrisk flykting i Nyköping som blev sårad när jag sa att vi samlade in pengar till UNICEF. Han visade mig en bild på en jordglob i en sopsäck och förklarade att de som jobbar för UNICEF i Syrien är rika därför att de skor sig på mutor från flyktingar. Han vägrade delta för att berätta sin historia men det är inte bara därför jag aldrig kommer

The post Noterat: “De lättaste pengarna tjänas på de som vill fly” first appeared on Opulens.

]]>

WIN-WIN? Företagens humanitära engagemang är en del av reklambudgeten. Det gör deras regisserade pressmaterial motbjudande. En gång arbetade jag i ett projekt i Stockholm till förmån för syriska barn. Under arbetet intervjuade jag en syrisk flykting i Nyköping som blev sårad när jag sa att vi samlade in pengar till UNICEF.

Han visade mig en bild på en jordglob i en sopsäck och förklarade att de som jobbar för UNICEF i Syrien är rika därför att de skor sig på mutor från flyktingar. Han vägrade delta för att berätta sin historia men det är inte bara därför jag aldrig kommer glömma honom: av fyra sidor intervjumaterial kom en bråkdel med i pressmaterialet därför att företaget som arrangerade projektet inte ville framstå i dålig dager.

”Om det inte finns några krig finns det inga pengar”, sa han till mig i ett uttalande som klipptes bort i första vändan, ”och de lättaste pengarna kan tjänas på de som vill fly. ’Jag kan hjälpa dig ut ur landet, men det kommer att kosta dig’. Och det enda han behöver göra är att skriva upp ditt namn på listan. Han jobbar för FN eller UNICEF. Så vad är det du pratar om, Christoffer? Vem ska ni skicka pengarna till? Hur kan ni lita på att pengarna kommer dit de ska?”

Christoffer Andersson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: “De lättaste pengarna tjänas på de som vill fly” first appeared on Opulens.

]]>