FACKBOK. Mathias Jansson har läst “Gäddbibeln” och anser att det är en bok för alla som vill förstå mer om den mystiska och svårfångade gäddan. Därtill lovordar han utformningen och bildmaterialet.

Gäddbibeln av Tobias Fränstam
med Johan Tell
Bokförlaget Max Ström

När jag var liten drömde jag om att fånga den stora gammelgäddan. Någon gammelgädda blev det nu aldrig. På sin höjd någon gäddsnipa, men hade jag läst Tobias Fränstams bok ”Gäddbibeln” så hade mina chanser varit betydligt bättre. För det är en bibel i den bemärkelsen att den tar upp det mesta man behöver veta om gäddans biologi och hur man kan fånga den.

Tobias Fränstam är en hängiven gäddfiskare från barndomen, men också utbildad fiskebiolog och är sedan många år engagerad i organisationen Sportfiskarna. Så det finns en hel del kunskap och erfarenheter att ösa från när det gäller hur gäddan lever, jagas och kan fångas. ”Gäddbibeln” tar upp gäddans biologi, var du kan hitta gäddan i olika typer av vattendrag (med exempelkartor), vilka fiskedrag som fungerat bäst genom historien, och hur du sedan kan tillaga din fångst.

”Gäddbibeln” är inte bara en bok om hur du kan fånga storgäddan, utan även en bok som tar upp hur man förvaltar fiskbeståndet och arbetar med fiskevård för att få ett hållbart och långsiktigt fiske som kan gagna alla. För även gäddan är hotad från olika håll med klimatförändringar, hårt fiske, vattenreglering och försvunna våtmarker som hotar gäddans lekplatser. Fränstam har under många år arbetet med gäddfabriker, som handlar om att återställa gamla våtmarker som gäddan behöver för att leka och med att öppna upp vandringsleder i åar och vattendrag som hindrar gäddan att ta sig till gamla lekplatser.

Gäddbibeln är också en bibel i bemärkelsen att den främst riktar sig till de redan trogna, gäddentusiasterna och de inbitna sportfiskarna med sina ganska detaljerade tips på hur, var och när man fiskar gädda, blandat med författarens fiskehistorier och gäddbiologi.

Gäddbibeln är en fint utformad bok med ett bra bildmaterial, något som har blivit ett signum för bokförlaget Max Ströms bokutgivning. Det är en bok för alla som vill förstå mer om den mystiska och svårfångade gäddan som lockade och gäckade oss när vi i barndomen var ute och fiskade.

The post En mystisk och svårfångad fisk first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Sammantaget har Patrik Svensson skrivit ett antal essäer som ger en spännande historisk och samtida överblick när det gäller vårt förhållande till havet, skriver Mathias Jansson som läst “Den lodande människan”.

Den lodande människan. Havet, djupet och nyfikenheten av Patrik Svensson.
Albert Bonniers förlag

Patrik Svensson utkom 2019 med “Ålevangeliet” som belönades med Augustpriset i genren facklitteratur. Boken inleds med att författarens far lär honom fiska ål i den å som rinner längs åkrarna i hans barndomstrakt och det blir utgångspunkten för en fascinerande berättelse om den mystiska ålens ursprung.

I uppföljaren “Den lodande människan” är det i stället den biblioteksälskande modern som introducerar författaren till havens mysterier genom att låna hem en faktabok om fiskar från biblioteket.

Vi lever på en planet som vi paradoxalt kallar nog kallar Jorden. För sett från rymden lever vi på den blå planeten där hela 70 procent av jordens yta består av hav och det är bara ytan, räknar man med havsdjupen så blir det mycket mer och vi vet fortfarande väldigt lite om vad som finns där nere i havsdjupen.

Om vi vill utforska vår omvärld måste vi därför vid något tillfälle korsa det okända och farliga havet för att komma vidare. Vi människor har alltid drivits av nyfikenhet och äventyrslust och därför vågade vi en gång i historien språnget ut över det öppna havet för att lägga världen under oss.

Redan för 5 000 år sedan seglade polynesierna iväg från Indonesien och Filippinerna för att utforska havet och tog sig så småningom till Påskön tusentals kilometer från startpunkten. Under 1500-talet var det de stora upptäcktsresandes tid då världskartan ritades om när Vasco da Gama fann sjövägen till Indien, Columbus ”upptäckte” Amerika och Ferdinand Magellan seglade jorden runt. Nyfikenheten är bara en människans drivkraft, en annan mörkare sida är girighet och maktlystnad. För i spåren av de nya upptäckterna följde också kolonialism, slavhandel, exploatering, rovdrift och utrotning.

När Patrik Svensson tar med oss över haven och ner i dess djup är det delvis en ganska mörk berättelse om hur vi länge levde i den villfarelsen att havets rikedomar var oändliga. Vi jagade valar skoningslöst under 1800-talet tills de nästan var utrotade, vi fiskade girigt upp havets silver och bottentrålade oss genom världshaven tills vi en dag märkte att det oändliga fiskbeståndet höll på ta slut. Idag riktar vi våra blickar mot havsdjupens gruvfyndigheter och ser klimatförändringarna som en möjlighet att exploatera och borra efter olja i Arktis med risk för att upprepa gamla historiska misstag.

Patrik Svensson är en god essäist och “Den lodande människan” en läsvärd och intressant bok om det som vår planet består mest av, hav, men uppföljaren lyckas inte riktigt nå upp till “Ålevangeliets” nivåer.

“Ålevangeliet” handlade om ett ämne som få oss av oss känner till, ålen, dess kulturhistoria och biologi, medan utforskandet av havet, de stora upptäcktsresandes tid med Magellan och Columbus och hotet mot världshaven, är saker som det skrivits en hel del om redan i olika former och som intresserad av ämnet ställer jag därför lite högre krav på att det ska tillföras något nytt i sammanhanget. 

Jag hade önskat att fler av essäerna i boken hade varit mer som den om Robert Dick. Vem undrar du? Robert Dick vare en skotsk bagare och hängiven amatörvetenskapsman i början av 1800-talet som verkade i periferin, men som drevs av en enorm nyfikenhet och målmedvetenhet som resulterade i den banbrytande upptäckten av fiskfossiler. Robert Dick är en av alla de lodande människorna i vår historia, precis som de okända polynesiska seglarna som för runt 5 000 år begav sig ut i det okända bara för de kände ett behov av att veta vad som fanns bortom horisonten. Robert Dick var en av alla de nyfikna människor i historiens periferi som lade pusselbitarna till de stora framtida upptäckterna. 

Sammantaget har Patrik Svensson skrivit ett antal essäer som ger en spännande historisk och samtida överblick när det gäller vårt förhållande till havet. Det är en allmänbildande samling texter där författaren också höjer ett varningens finger beträffande människans nyfikenhet när det gäller haven.  

The post Allmänbildande om havens mysterier first appeared on Opulens.

AVKROK. Under en stor del av min barndom växte jag upp i en överdrivet gemytlig miljö i en avkrok till en avkrok till en avkrok någonstans i Hälsingland, skriver Robert Myhreld apropå en aktuell roman.

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld är recenserad av Camilla Carnmo här på sidan. Det är en mycket fin recension. Carnmo har redan konstaterat att det är en varm och köttig bok. Fylld av en bonnarealism man inte stöter på särskilt ofta. Koskitigt värre och så.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Flådda kaniner och koskit first appeared on Opulens.

NOVELL. Allt stannar upp där vid den gamla fiskeplatsen, livets villkor frametsade. Tillvarons förutsättningar med den ständiga kampen och den ständiga sorglösheten som balanserar det ständiga utplånandet, generation efter generation, skriver Åsa Norén.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag passerar den låga, smala öns fångstplats. Det är solig, tidig sommarmorgon och aluminiumljusa fiskar ska snart ösas ur de vita vågorna. Några gestalter, otydliga i motljuset, kryper ut från små vindskydd. De samlas kring en eld, som flackar i den svaga brisen, de dricker och äter i en hast. Så går de ner till strandkanten, spejar, ivrigt gestikulerande, mot det grunda havets botten, pekar åt olika håll, diskuterar. De kliver i sina båtar och börjar ro bort från mig, tvärs mellan öarna som prunkar av junivärmen. Jag kan till slut inte se dem, de försvinner in i ett opaltöcken av sol och havsyta.

Och när de har försvunnit fångar ett sirligt nät av silkestunt regn in mig och föser mig omilt in i nuet igen. Jag fortsätter min egen resa, flera tusen år senare, på motorvägen som skär tvärs genom östra delen av ön.

Plötsligt sveper en jättelik fisk tätt över mitt huvud. Ungefär två meter ovanför mig böjer sig en man ut från sin båt och drar med bestämda rörelser upp ännu en fisk. Vågor och fiskstim försilvrar solskenet där det rinner över öarna och sidenhavet. På boplatsen har man just lagt mer ved på elden. Silhuetter av barn, som springer omkring, av en gammal man, ihopsjunken i sovställning. Morgonen flödar vidare mot middagshettan.

Bilkön ringlar sig sakta fram i sin tröga huggormskropp över den kalla slätten. Gryningsmörker, regndis, ny arbetsvecka. Trötthetens dova klang när den törnar mot sinnenas malm. Snart har jag passerat boplatsen, den sjunker in i sin mångtusenåriga fördoldhet, sväljer sitt gnistrande hav och lämnar efter sig gulgråa marker, brungråa buskage och gråa vägar. Här färdas vi andra nu, i murrigt färgade bilar, omedvetna om de havets silverhällar slätterna en gång varit mellan öarnas koppargröna hättor. Ändå, var gång jag passerar den uråldriga boplatsen märker jag att jag letar efter dess försvunna invånare, märker hur jag i alla mina och deras måsten för överlevnad finner dem till slut. Och vi möter varandra i djupet av vårt medvetande, ur den ström av liv som vi färdas på, generation efter generation.

En eftermiddag har man börjat gräva ut boplatsen. Allteftersom definieras eldstad, sovplatser och kökkenmöddingar, i kall, stenig jord bakom avspärrningens tunna rep, som vrider sig och våndas i den starka höstvinden. Invånarna har begett sig inåt land, bor i skydd av skogar och bergsskrevor. Må de ha mat och värme i hösttristessen. Solmorgnarna skyms ett tag av min oro. Men så täcks marken över igen, lämnas ifred för att få möta de kommande årtusendena. Det oerhörda börjar åter verka. Ljuset, bilderna skymtar åter i nuets domäner, invånarna återvänder.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

På bara några timmar sprids pendeltrafiken över landskapen, morgon och kväll, likt jättelika bläckfiskarmar som sakta rör sig fram och tillbaka över grunda stränder. Från flygplatsen virvlar flygplanen som vit konfetti sakta bort i vindarna, bär tusentals minimänniskor i sin tunna cellofan. Regnar ner i ultrarapid över jordklotet. Så man längtar efter att följa med. Att se nytt istället för vardagens nerslitna beige, den som sakta sveper in oss i sin dimma, i det monotona som kan göra tillvaron nästan osynlig.

Allt stannar upp där vid den gamla fiskeplatsen, livets villkor frametsade. Tillvarons förutsättningar med den ständiga kampen och den ständiga sorglösheten som balanserar det ständiga utplånandet, generation efter generation. Vi rör oss fram och åter över tidsåldrarnas grunda strandkant, ivriga, outtröttliga, våra kroppar genomskinliga. Med de soliga sommarmorgnarnas löften alltid nära i sinnena, alltid i nuet.

The post Vänner first appeared on Opulens.