KRIGSFILM. En guldgrävare råkar i luven på tyska soldater när den westerninspirerade Sisu går upp på biograferna. Filmen är en platt romantisering av den finske mannens uthållighet i en karg nordlig miljö. 

Sisu
Betyg:

Genre: Action, krig
Språk: Finska
Premiär: 14 april 2023
Regi: Jalmari Helander
Med: Jorma Tommila, Aksel Hennie, Mimosa Willamo
Speltid: 1 timme 31 minuter
Åldersgräns: 15 år

Filmen utspelar sig i det nordligaste Finland år 1944 och handlar om en krigsfront som spelfilmskamerorna inte varit nämnvärt riktade mot – Lapplandskriget. Huvudpersonen, en redig finsk eremit med stenansikte vaskar fram guldklimpar. På väg mot staden och växlingskontoret råkar han på nazityska soldater varpå en 90 minuter lång kamp om guldet inleds. 

Att filmen är finskspråkig kan tänkas skrämma iväg biobesökare i onödan. All dialog går nämligen att krita ner på ett halvt A4-ark. Huvudpersonen är karaktäristiskt tystlåten och ger som mest ifrån sig morrande läten. Nazisterna, natsiter på finska, talar i vanlig ordning engelska med tysk brytning.

När guldgrävaren rider mot en fond av kargt kalfjäll fungerar Finlands prärie oväntat bra som skådeplats för en västernrulle. De fulländade landskapsbilderna är som hämtade ur en Red dead redemption-fantasi, fast med mulet väder och hård kuling. Cowboypubliken lär känna igen våldet och bildspråket från västernfilmer, i denna pirogwestern. 

Krigsfilmskonnässören däremot, den som kräver historisk korrekthet, kommer irriteras av MacGyver-figuren i huvudrollen, som på de mest påhittiga och osannolika vis tar sig oskadd ur de svåraste av knipor. Gubben överlever varenda konfrontation med soldaterna. Han simmar outtröttligt i geggamoja och sicksackar mellan landminor på ett förutsägbart vis. Avsaknaden av svagheter, sisu, som filmen bärs av är också det som gör huvudpersonen endimensionell. Somliga hade hellre sett en historia med mer bäring i verkligheten om de finländare som faktiskt gjorde livet surt för nazisterna i andra världskrigets slutskede. 

Filmen försöker förvisso inte heller fördjupa karaktärerna, istället har man lagt krutet på just krut och gränslöst brutalt våld. Det är en film för den som mår gott av närbilder av lortiga sår, spikar i fötter, knivar genom huvuden och lik dinglande i telegrafstolpar.

En kritiker iförd hawaiiskjorta i bänkraden bakom undertecknad skrattar gott åt hur soldaterna ramlar tokroligt medan litervis kroppsvätskor spills och benstumpar far hejvilt. Det är skickligt gjort men likväl våldsunderhållning, helt utan känslor. 

Filmen är mer än något annat en romantisering av den urfinske mannen. Huvudpersonen ska med sin, lortighet, uthållighet och tystlåtenhet personifiera finskheten själv. Sisu, ett begrepp lika uttjatat som danskans hygge och svenskans lagom. 

– Det handlar om att inte ge upp. Och det gör han inte. Vi har ett ord för det i Finland som är omöjligt att översätta, säger en av de finska karaktärerna efter att hon just översatt sisu till att inte ge upp. 

Sisu har premiär på biograferna den 14 april. 

Sisu
Betyg:

Genre: Action, krig
Språk: Finska
Premiär: 14 april 2023
Regi: Jalmari Helander
Med: Jorma Tommila, Aksel Hennie, Mimosa Willamo
Speltid: 1 timme 31 minuter
Åldersgräns: 15 år

The post Finländskt pangpang helt utan känslor first appeared on Opulens.

SPRÅKFÖRVALTNING. På torsdagen presenterade kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) ett handlingsprogram för att säkra de nationella minoritetsspråkens överlevnad.

I Sverige finns fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska. För att stärka och bevara deras ställning vill regeringen att anslaget till samiskt språkcentrum höjs och att nya språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romani chib startas.

De lärosäten som ansvarar för minoritetsspråken får dessutom mer pengar av regeringen för att kunna säkerställa att det finns utbildning i språken från förskola till högskola.

Folkbildningsrådet får medel för att underlätta för vuxna att lära sig sitt minoritetsspråk och på så sätt kunna återknyta till en förlorad kultur. Samtidigt får statens kulturråd i uppdrag att ta fram läs- och litteraturfrämjande insatser på minoritetsspråk för barn och unga.

TT Nyhetsbyrån

The post Regeringen storsatsar på minoritetsspråk first appeared on Opulens.

MINORITETER. Sveriges Television presenterar en rad program på minoritetsspråk.

Våren inleds med en konsert idag fredag 8 april för att uppmärksamma Romska internationella dagen. Medverkar gör Lelo Nika, Tasha 17K, Salamanca Taikon Gonzalez, Ralf Novak Rosengren, Nuri Selim och Samir Mehmed.

Bland övriga program ser vi bland annat Det stora kärleksbaket, en tävling på finska/svenska där bara den ena parten i tävlingsparet kan språket receptet är skrivet på. SVT presenterar även Marika Carlsson är nyfiken döv på teckenspråk, där komikern Marika Carlsson försöker sig på teckenspråk med målet att hålla en standupföreställning.

– Vårens minoritetsutbud är fullt av spännande berättelser, människor och livsöden som ger en större bild av hela Sverige. För mig är det en viktig del av public services kärna. Programmen vi gör på minoritetsspråken har ofta ett annat kulturellt utgångsperspektiv och alltid med starka berättelser och bred underhållning i fokus, säger Ylva Jonsson Sarri, minoritetschef och ansvarig utgivare, i ett pressmeddelande.

Anna Brynhildsen

The post SVT presenterar vårens minoritetsprogram first appeared on Opulens.

SEXISM. I finsk media pågår nu en diskussion om att återlämna skallar som svenska rasbiologer stulit från kyrkogårdar. Hans Forsberg berättar utifrån egna erfarenheter om hur rasbiologin i modifierad form fortfarande fanns på svenska universitet i slutet av 60-talet.

“Sverige var ledande på rasbiologins område före kriget. Affischnamnet var Herman Lundborg herostratisk ryktbar för och åter aktuell med sina skallmätningar av samer. Han var inte oväntat ett stort namn i Tyskland.

Man skulle ju kunna tro att dessa idéer hade hamnat på historiens sophög, efter vad som hänt under nazitiden. Men i Uppsala lyckades man på något underligt vis få rasläran att överleva i modifierad form under beteckningen ”Fysisk antropologi”. Ämnet blev en enmansshow av docenten Bertil Lundman. Bland hans vetenskapliga bedrifter kan noteras, att han tyckte sig kunna konstatera förekomsten av en blond rastyp, som han kallade västmanlandstypen.

Jag hörde talas om ämnet via en kurskamrat i historia under min första termin -67. Jag bevistade aldrig någon av Lundmans föreläsningar men fick ändå viss inblick. Föreläsningarna var välbesökta. Merparten av åhörarna torde ha varit strögäster. Lundman hade nämligen ett grundmurat rykte som kuf och tillmättes ett icke ringa underhållningsvärde.

Men så fanns där även en annan kategori av åhörare. Den bestod av dem som givit sig det glada studentlivet i våld: gasker och annat trevligt i nationernas hägn och i glada  vänners lag. För sent hade de varsnat faran. Det var nämligen så, att på den tiden krävdes 1 betyg ( 20 poäng ) per termin för att komma i åtnjutande av studiemedel. Nu hade dessa olyckliga insett, att det skulle de inte mäkta med. Hela deras existens vid lärosätet var alltså hotad.

Men det fanns en utväg: Fysisk antropologi! För erhållandet av 1 betyg i ämnet krävdes att man nöjaktigt kunde redogöra för innehållet i ett par av Lundmans böcker. Ett synnerligen modest krav till och med jämfört med de andra ”räddningsplankorna” konsthistoria och pedagogik.

Nu hände det sig ibland, att Lundman, som man säger idag, kunde uttrycka sig något sexistiskt vid sina framträdanden. Detta upprörde de kvinnliga åhörarna och inför en stundande föreställning kom de överens om, att som en kvinna resa sig upp och lämna salen, om något sådant skulle inträffa.

Föreställningen började och mycket riktigt dröjde det inte länge innan Lundman kom in på en folkgrupp i Östafrika, där männen kännetecknades av att de hade ovanligt stora könsorgan.

Den kvinnliga delen av auditoriet reste sig enligt överenskommelsen och tågade mot utgången. Men innan de hunnit ut genom dörren ropade Lundman:

– Flickor, flickor ! Stopp, stopp! Båten till Tanzania går inte förrän nästa vecka!

The post Fysisk antropologi first appeared on Opulens.

MEMOARBOK. När vispoeten M.A Numminen var som populärast i Sverige hade han 200 spelningar om året. Rolf Karlman har läst hans finskspråkiga memoarbok ”Det är värt att minnas”.

M.A. Numminen kommer nu vid 81 år ålder ut med andra delen av sina memoarer ”Det är värt att minnas”, Docendo förlag. Denna eminenta underhållare, allvarsman, satiriker, samhällskritiker, avangardist, tangoartist, filosof, poet, expert på finska ölbarer har beskrivit sina ”åldersnojor” enligt följande.

”Jag fyllde trettio år men märkte ingenting. Jag hade just kommit ut med den skiva som gjorde att musiken blev mitt yrke, Kissa vieköön. Två år senare gavs den ut på svenska under namnet Katten också, och gjorde ännu större succé.”

Åren gick. M.A. Numminen fyllde fyrtio. Han ordnade en hemlig fest för sina vänner. Han hade hyrt en hel restaurang och lät alla “äta och supa” på hans bekostnad, men ingen visste om att det var en fyrtioårsdag man firade. Ålderskrisen lyste med sin frånvaro.

Femtioårsdagen firades tillsammans med hustrun Helena på ett hotell i Paris. Det blev en minnesvärd händelse.”Klockan tjugo över två på natten kom en servitör till vårt rum, med vagnar lastade med champagne och fina tårtor. Jag är nämligen född klockan tjugo över två på natten.”

M. A. Numminen kan inte längre minnas hur han firade sin sextio- eller sjuttioårsdag. Men när han fyllde han sjuttiofem blev det lugnt. ”Min fru och jag firade på Hyvinge ABC-station. Vi beställde varsin kopp kaffe och lite tårta, och det var det!”
Nu är han 80+ och sitter i karantän i sitt sommarhus. Han tror att turnerandet är över men skrivandet fortsätter.

M. A. Numminen hade innan pandemin, till stor glädje för en del och till andras fasa, återvänt till Sverige från de finska urskogarna. Trots att denna falsksjungande finne gjorde en sanslös tolkning av Orups och Lena Philipssons ”Det gör ont” fick han göra en lysande ”come-back” i Allsång på Skansen. Där fick han ovationer när han inför 17 000 fans framförde ”Som en gummiboll” tillsammans med evige följeslagaren, dragspelaren Pedro Hietanen.

M.A. Numminen hade då glatt sin publik i Finland och Sverige i över 40-år. Han har finska som modersmål men behärskar både svenska, tyska och esperanto. Efter en akademisk karriär där han studerade sociologi, nationalekonomi, filosofi vid Helsingfors universitet startade Numminen sin karriär som en undergroundartist. Precis som sina sentida efterföljare Lordi ansågs han överskrida vissa anständighetsgränser. Hans melodi ”Med min kvinna i riksdagshusets park” som även finns i tysk version stod sex år på finska rundradions svarta lista och fick inte spelas i etern förrän 1972. Låten ansågs förhärliga alkohol, förnedra politiker och uppmuntra till lösaktigt leverne.

M.A. Numminen samtalar med sin publik på en härlig finlandssvenska.

När Numminen var som populärast i Sverige för ett tjugotal år sedan hade han 200 spelningar om året. Hans ständige parhäst genom alla år har alltså varit den eminenta dragspelaren Pedro Hietanen. Herrarna trivs bäst med att uppträda på pubar där stämningen är hög. Så fort Numminen visar sig brukar publiken jubla och kräva att han skall sjunga ”Gummibollen”. M.A. Numminen har dock alltid börjat sina visaftnar med en effektiv och kort låt som enligt hann själv fångar den finska folksjälen i ett nötskal. Låttexten i sin helhet lyder så ”Perkele”. Efter sina bejublade visaftnar avslutar M.A. Numminen alltid med ”Tack, människor!”

M.A. Numminen samtalar med sin publik på en härlig finlandssvenska och fäller yttranden som ”Om ni hör någon sjunga mitt i låten utan ord är det bara jag som improviserar”. Pedro Hietanen, som är en viktig ingrediens i framgångssagan M.A. Numminen, är en virtuos på sina instrument, piano och dragspel. Herrarna har hängt ihop sedan 1977. Numminen konstaterar: ”Min fru brukar säga att så länge brukar inte de flesta äktenskap hålla. Vi uppträder tillsammans varje vecka. Ändå tål vi varandra och har aldrig bråkat allvarligt, vilket är rätt så fantastiskt.”

Numminen har gett ut 36 Lp-skivor på finska, svenska, tyska, engelska och esperanto. Han har också givit ut en skiva med filosofen Ludvig Wittgensteins filosofiska verk. Han har skapat en musiksvit till Heinrich Heines poesi.

Numminens första skiva i Sverige kom ut 1972 och bar namnet ” M.A. Numminen på svenska”. Skivans underrubrik var ”äkta finsk neger-jazz på svenska”. Titeln ansågs inte vara rasistisk på den tiden.

Herr Numminen är mannen som gör vad som faller honom in och hans omtolkningar av kända låtar har bara fantasin som gräns. ”Singing in the rain” blir i Numminens tolkning ”Låt ösregnet slå, för jag skrattar ändå… låt den stormiga byn sopa ren avenyn”. ”All of me” blir ”Allt om mig” i falsett.

Numminen har dock många strängar på sin lyra. Han har skrivit poesi, barnböcker, noveller, debattbok och även deckare. Han gjort massor av tv-program, medverkat i filmer och på festivaler. Han har gjort succé som barnartist utklädd till hare. M. A. Numminen har skapat musik till Finlands televisions julkalender. Han har spelat jazz, klassiskt, rock och folkmusik. M. A. Numminen tilltalar också tyskar. Han möttes också med jubel på bland annat Berlins jazzfestival.

M.A. Numminen är också författare. Han har skrivit en bok om de finska mellanölsbarerna som är att betrakta som ett vetenskapligt verk. Dessa kvarterspubar är en institution i Finland som saknar motsvarighet i Sverige. Numminen visste vad han skrev om för han har besökt och spelat på nästan varande mellanölsbar i Finland. Han anser att på dessa barer möts två kulturformer, mellanöl och musik.

Även om M. A. Numminen mest spelat jazz har han också fördjupat sig i och skrivit en finstämd bok om den finska tangon och naturligtvis sjunger han själv tango. Han berättar om den argentinska tangons märkliga väg till Finland där den ”finlandiserades” och fann en helt egen form. Boken med titeln ”Tango är min passion” berättar om alla tangokungar som korats på tangomarkanden i Seinäjoki. Läsaren får en beskrivning om den alldeles speciella formen av tango som var och är mycket populär i Finland.

Numminen berättar om klassiska tangosångare som Olavi Virta, Reijo Taipele, Eino Grön och likaledes kända tonsättare och textförfattare som Toivo Kärki och Unto Mononen. Den sistnämnda är också författaren till ”Finlands andra nationalsång” nämligen tangon ”Satumaa” (Sagolandet). Budskapet i ”Sagolandet” är att långt i fjärran ligger lyckans land och där vill jag vara, men utan vingar kan jag inte flyga dit. En oslagbar text i finska tangokretsar och den mest poplära melodin på den stora tangomarknaden i Seinäjoki dit 100 000 danssugna vallfärdar varje sommar. I ungdomen spelade M A Numminen trummor i Unto Mononens tangoorkester.

Den karismatiska och populära duon M. A. Numminen och Pedro Hietanen är två goda representanter för den finländska folksjälen som förenar manlig kärvhet och vemod. Numminen har dock kompletterat dessa egenskaper med att han är född humorist. M. A. Numminen promoverades 2011 till hedersdoktor vid socialvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi.

Trots sina akademiska meriter är Mauro Antero Numminens ”hemmaplan” de finska mellanölsbarerna där ställer sig folk upp när han gör entré. Han möts med applåder, visslingar och hurrarop.

The post De finska ölbarernas hovsångare first appeared on Opulens.