INDIEPOP. Svenskspråkiga skådespelaren Henrik Heselius från Finland gör musik som Nuuksio. Nu kommer debutvideon till hans låt Mer. 

Finska indiepoparen Henrik Heselius började enligt egen utsago spela i band vid åtta års ålder men solodebuterade först 2021 med singlarna Inlindad och Cirklar, på modersmålet svenska. Nu är han tillbaka under namnet Nuuksio med låten Mer som trots titeln görs i ett minimalistiskt, avskalat arrangemang. Livevideon premiärvisas 17 februari. 

I videon, inspelad under en festival i Helsingfors, syns en overheadapparat dränka sångaren i cerisa och gula orber. Låten framförs tillsammans med musikerna Mirei Kato och Theo af Enehielm. 

Att Henrik Heselius är en liveartist vittnar om hans bakgrund som skådespelare. Han har bland annat spelat mot Sven Wollter i tv-filmen Georg & Lydia från 2011. På scen har han också medverkat i den pilsnerosande uppsättningen av Ebberöds bank samt i serietecknarna Nina Hemmingssons och Liv Strömquist föreställning Jag är din flickvän nu. Artisten låter via sitt skivbolag meddela att en EP och ett fullängdsalbum inte är långt borta.

The post Nuuksio vill mer first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSKT. Med utgångspunkt i Henrik Knifs aktuella biografi över Göran Schildt berättar Rolf Karlman om den finlandssvenske författarens liv.

Finländaren Göran Schildt levde mellan 1917–2009. I Sverige medverkade han i Svenska Dagbladet som litteraturkritiker. Han var också en framstående konsthistoriker. Under hela efterkrigstiden försörjde han sig som fri författare efter skildringar om resor med segelbåten Daphne på bland annat Medelhavet och Nilen. Han var en flitig författare och tidig resebloggare som inspirerade många till segling.

Redan som ung på 1930-talet sökte han sig mot medelhavskulturen och framförallt Grekland. Vid sidan av reseskildringar skrev han en tredelad monografi om vännen Alvar Aalto och hans verk. Nu är han själv föremål för en biografi av Henrik Knif: Göran Schildt. Två liv (Gummerus förlag).

Göran Schildt liv präglades av två tidiga katastrofer. När han var åtta år valde fadern, den berömde författaren Runar Schildt, att avsluta sitt liv. Som 23-åring deltog Göran Schildt i finska vinterkriget. I krigets allra sista dagar vid striderna i Viborg trasades hans underliv sönder av en rysk kula. Mirakulöst nog inte bara överlevde han, utan hans reproduktiva organ kunde återställas med restaurativ kirurgi. Visserligen blev han steril, vilket var en stor sorg, men sexualdriften fungerade och kvinnorna blev många.

Göran Schildts intresse för antiken grundlades på 1930-talet i resor tillsammans med vännen Georg Henrik von Wright. I Frankrike var det målaren Cézanne och författaren André Gide som påverkade den unga finländaren. Göran Schildt var en extrem individualist som inte tillhörde någon politisk eller religiös inriktning. Han hade en dröm under vinterkriget att om han överlevde skulle han segla på Medelhavet. Han förverkligade den drömmen.

Göran Schildt rörde sig i intellektuella kretsar med vänner som Alvar Aalto och Georg Henrik von Wright. Till de nära vännerna hörde också den Ulla Bjerne. En i sanning okonventionell kvinna som trots att hon var 27 år äldre än Göran Schildt kom honom nära. De brevväxlade i många år.

Ulla Bjerne föddes som Gully Cecilia Ohlsson i Söderhamn 1890. Hon var dotter till grosshandlare Vilgot Ohlsson och Margareta Fors. Hon lämnade hemmet redan som tonåring. Innan dess hade hon avslutat studier vid läroverket. Hon var en äventyrlig och orolig själ som straffade sig ut ur den norrländska småstaden. Hon kom först till Stockholm och sedan till Köpenhamn och Paris.  Hon umgicks i svenska konstnärs- och författarkretsar och hade själv författarplaner. I Köpenhamn träffar hon Evert Taube och inleder en kärleksrelation med honom. Vid 22 års ålder lever hon på en man som vill gifta sig med henne. 1916 debuterar hon med boken Mitt andra jag som utspelar sig i Söderhamn som hon kallar “Döderhamn”. Efter flera relationer, bland annat i Marocko, gifter hon sig 1922 med kirurgen Léon Biadut och flyttar i början av 1930-talet till den lilla staden Lovisa i Finland. Hon skriver flera frispråkiga böcker och får beröm av bland andra Jörn Donner.

När Göran Schildt som 23-åring planerar att gifta sig med sin första hustru – den svenska glasformgivaren Mona Morales – får han följande råd av den livserfarna Ulla Bjerne.

“Jag gillar ditt val och i synnerhet att du inte ingår förbund med en liten docksjäl utan med en kvinna som hunnit till en ålder då endast en djup känsla kan tvinga en till att ta detta ödesdigra steg, som leder in i äktenskapet. Jag anser nämligen att du mentalt är 30 år, en ålder som jag efter mångsidigt prövande har funnit vara mannens mest fördelaktiga och i varje fall för min egen del den sympatiska och för egen intelligensnivå mest sammanfallande. Ända sedan min gröna ungdom har jag emellertid med misstänksamma blickar iakttagit den institution som kallas äktenskap. Och efter att nu ingått i den gyllene ålder som definitivt kallas medelåldern (vilken för min egen del inte på något sätt besväras av stelbenthet och några sterila fördomar!) betraktar jag med klarsynta blickar äktenskapet närmast som en rudimentär anordning för kanariefåglar och kaniner – men inte för tänkande människor! Detta gäller i varje fall 99 procent av mänskligheten.

Dock – detta bör inte avskräcka dig och undantagen, till vilka jag inbillar mig att du och Mona hör. Att önska er ‘lycka’ vore endast en konventionell fras, som jag föraktar, ty det är inte av någon betydelse om vi är lyckliga eller olyckliga i detta liv. Det enda av vikt är, att vi försöker att vara levande och helst över alla gränser. Abnormt levande till robotarnas förargelse!”

Göran Schildt rörde sig hemtamt mellan Stockholm och Helsingfors och den grekiska ön Leros utanför Turkiets kust. Han var en duktig seglare och fotograf. Med sin andra hustru Christine bodde han stora delar av året på Leros. Sent i livet blev Villa Skeppet i Ekenäs – ritat för paret av vännen Alvar Aalto – det permanenta boendet.

The post Göran Schildt – en biografi first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSKT. Rolf Karlman har läst Heiman av Ann-Luise Bertell, en roman som i år nominerades till Finlandiapriset. Han finner att det är en mycket finsk historia, men på det andra nationalspråket svenska.

Heiman av Ann-Luise Bertell
Förlaget

Den finlandssvenska författaren Jarl Hemmer 1893–1944) skrev en gång i Hufvudstadsbladet om svenskspråkiga författares situation i Finland: ”Trots det bistra andliga klimatet vi skapa, trots det tryckande barometertillståndet med nationalitetsfrågor och allehanda oro i luften ha vi vissa påtagliga fördelar i jämförelse med rikssvenska författare. I Finland finns det ännu bra mycket kvar av ursprunglighet, av de primitiva resterna som nog inte är någon prydnad för ett välordnat samhälle, men som diktare så ohjälpligt älskat. Och vi har upplevat mycket, kanske för mycket. Marken omkring oss ligger översållad med tragiskt stoff, man nästan vadar genom det vid varje steg. Nej, om vi inte lyckas skapa någon mänskligt betydande dikt, så är felet sannerligen vårt eget.”

Således är romanen Heiman av Ann-Luise Bertell en mycket finsk historia men på det andra nationalspråket svenska. Författaren skriver om ensamhet, kärlek, sprit, fattigdom och slutligen välstånd. Om män med krigstrauman och starka kvinnor. Hon behandlar också barnen värld och de som är lite ”eljest”.

En hare som symboliserar rädslor täcker bokens omslag. Heiman är en släktroman från Österbottens svenskbygder. Heiman är dialektalt ord för ”Hemman”. Det är Ann-Luise Bertells släkt som skildras via berättelser från en äldre generation.  Några rader av finlandssvenska akademiledamoten Tua Forsström inleder boken ”Du är ju gammal nu lilla barn / var inte rädd lilla hare”.

Boken handlar om författarens farfar, här benämnd Elof. Född i mitten av 1920-talet i yttersta fattigdom. Han och lillebror Ivar förlorar både mamman och pappan inom loppet av några år. Den lungsjuke pappan plågas av svåra minnen från Tammerfors 1918 då han tvingats arkebusera unga pojkar på den röda sidan under inbördeskriget. Det är kallt, fattigt och smutsigt i pojkarnas bondstuga. Efter föräldrarnas död placeras pojkarna hos mormodern, en stark kvinna. Morfadern är innesluten i sig själv efter svåra krigstrauman under inbördeskriget.

Elof och Ivar är överlevare på olika sätt. Elof är en pratmakare och lustigkurre men samtidigt innerst inne en räddhare. Han imponerar med bibelcitat inför lärarinnan och äldre släktingar. Han genomför mandomsprovet som konfirmand och klättrar upp till tuppen på Oravais kyrka. Han lämnar svenskbygderna och via förbindelser får han arbete på en vapenfabrik i Jyväskylä. Han lär sig ett yrke och han upptäcker kvinnorna. I boken beskrivs en händelse när Per Albin Hansson i egenskap av svensk minister besöker fabriken. Det finns några små partier som eventuellt kan betecknas som skrönor: som när en medlem av ”knivjunkarna” (österbottniska slagskämpar och våldsverkare) besöker morföräldrarnas gård, samt inslaget om Per Albin Hansson.

Som 19-åring, år 1943, kommenderas Elof ut till fronten i Karelen. Han är livrädd och utför inga hjältedåd. Han bevittnar hur en vän från hembygden stupar. Han drabbas av mindre blessyr och vistas på ett krigssjukhus i Jakobstad till vapenstilleståndet. Den verbala förmågan hjälper honom att beveka överläkaren att förlänga sjukskrivningen så han slipper åka tillbaka till fronten.

Åter i österbottniska hemtrakter söker han upp den stupade vännens fästmö. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare. Han vinner aldrig över henne i armbrytning. Men framförallt är hon tyst och lugn. De blir ett par och flyttar till Elofs hemgård (”Heiman”). De bygger upp ett gemensamt hem. Planterar blommor, bakar rågbröd, skaffar ko, höns och häst. Två barn föds. Efterkrigsfinland moderniseras med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och även en bil, av den ryska tillverkaren Moskvits.

Problemet är att Elof super och så även grannen Viktor. Författaren skriver: ”Drickandet var som en resa i känslornas värld, en oförutsägbar värld, men som många tyckte om att vistas i.” Det var männens värld. Kvinnorna tog ansvar. Grannfamiljen går under i misär medan hustrun Olga tvingar Elof att bli nykter.

Boken innehåller också fina kapitel med stort barnperspektiv. Även de udda personligheterna och originalen i byn skildras med stor värme.

The post Heiman – en släktkrönika från Österbotten first appeared on Opulens.

ÖSTERBOTTNISKT. “Det är bra men för mig inte tillräckligt nyansrikt och lyhört. Jag vet att hon kan bättre.” På söndag är det första advent och vad passar då bättre än att släppa en julskiva? Thomas Wihlman är dock tveksam till Iris Viljanens nya bidrag till genren.

En finsk jul av Iiris Viljanen
Producerad av Iiris Viljanen (samt ett spår av Patrik Berger, ett av Jonas Teglund)
Teg Publishing

Ja, men så är det ju, att jag blev lite besviken. Var på en lysande Iiris Viljanen-konsert för ett par år sedan, omväxlande men framför allt egensinnig och kraftfull. Den upplevelsen får jag inte här.

En julskiva slår förvisso an en annan ton, en annan resonans, än en livekonsert. Men ändå lyckas inte Viljanen och produktionen med nyanserna, med subtiliteterna. Det finns egenskapade melodier som är riktigt fina, det är både jazzigt och folkligt och det finns bra texter, men ändå skaver det lite i mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, har det gått lite för fort, borde hennes pianospel få utvecklas eller är det kanske bara mindre bra här? Antydan om jämförelse med Shai Maestro känns övermaga.

Kanske är jag för konventionell. I texterna har vi kopplingar, Iiris och jag. Vid tågstationen i Vasa har jag också fått vänta. Österbotten är mitt, också. Samtidigt kanske vi båda känner en frustration över att inte kunna resa till det Finland vi älskar, på grund av covid. För Viljanen är resans mål föräldrahemmet i Tölby, utanför Vasa. Det är tvåspråkigheten, med hembyns och hemkommunens svenska och grannkommunen Vasas tvåspråkighet med finländsk dominans.

En av titlarna är “Arkihuolesi kaikki heitä/Vardagssorgerna glöm dem alla”. Kanske är det coronan som skaver i oss, det är inte lätt att glömma vardagssorgerna. Och vi är skilda från varandra, våra länder och våra vänskapsband.

Jag hade älskat att få höra Viljanen tolka klassiska välkända finländska julsånger som “Giv mig ej guld ej glans ej prakt“ eller “Sylvias julvisa“. Det får jag inte, men Sibelius finns ändå med i form av “On hangeat korkeat nietokset“. Vi får även en “Härlig är Jorden, Maa on nii kaunis“, på finska och svenska, svängig jazz och “Polska från Korsholm“.

Men sammanfattningsvis, det är bra men för mig inte tillräckligt nyansrikt och lyhört. Jag vet att Viljanen kan bättre. Kanske skulle hon behöva en fristående topproducent och inte själv vara involverad i så mycket utöver låtskrivande och framförande.

Ändå, jag tar tacksamt emot en julskiva med både finska och finlandssvenska texter. Jag lyssnar med glädje men det skaver som sagt lite i mig. Man kan också reservera sig och säga: Nja, julskiva, kanske inte. Men ett vanligt album med vintertema, kanske det. Det behöver inte vara fel, men byt då ut den missvisande albumtiteln.

The post Ett album med vintertema i alla fall first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSKT. Att Michel Ekman skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys, skriver Ivo Holmqvist som läst den aktuella boken Jag tänker på nötskrikor. Med stor behållning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag tänker på nötskrikor av Michel Ekman
Schildts & Söderströms

”Jag är en författare i marginalens marginal, på ett minoritetsspråk i genrer som den läsande allmänheten inte ens hört talas om” skriver Michel Ekman lätt defensivt i sin senaste samling anteckningar och reflektioner, Jag tänker på nötskrikor.

Jag tror att han har fel i sin uppgivna suck och hoppas att den här boken når många läsare. Det flyger många fåglar på de här sidorna, han är en mycket kunnig ornitolog, men han dröjer också vid mycket annat, på ett klokt och eftertänksamt vis.

Han är en framträdande litteraturvetare som avhandlat sin landsman poeten Peter Sandelin och som skrivit studier om människor och natur hos Runeberg. I  Må vi blicka tillbaka mot det förflutna kommenterade han åtta finlandssvenska författarskap under första hälften av 1900-talet, och för fem år sedan redigerade han en uppdaterad och aktualiserad version av det andra bandet i Finlands svenska litteraturhistoria, den som gavs ut vid senaste sekelskiftet.

I hans tankar om nötskrikor och mycket annat känner jag igen den eftertänksamma tonen och underskruvade stilen från Claes Hylinger som också nämns, långt fram i boken. En hel del författarnamn virvlar förbi, som man kan förvänta sig hos någon som ägnat sig åt litteraturkritik i många år (Michel Ekman är född 1956). Han blir glad när hans tips om W G Sebald går hem hos frisören och han gillar när en yngling på tunnelbanan läser Hesses Österlandsfärden. Det skulle vara lätt att dela den glädjen och det gillandet.

Noteringar om Virginia Woolf och P G Wodehouse, om den ständige Knausgård, om Söderbergs Hjärtats oro och om naturlyrikern Lennart Sjögren på Öland och Thoreau i New England blandas med tankar om inhemska kolleger som R R Eklund i det förflutna och i samtiden Lars Huldén och litteraturvetaren Roger Holmström som avlider under åren boken täcker. Deras minne tecknas vackert. Och när han blickar ut över Östersjön finns en annan författare lämpligt till hands: ”havet låg tranströmerblankt ända till Estland.”

Michel Ekman skriver om film och med stor spännvidd om musik, från Patti Smith till Johannes Brahms vars sista fyra korta pianostycken står ”i sällsam kontrast till den tjocke och skäggige cigarrökarens yttre habitus.” Han varierar kvickt Marcel Prousts madeleinekaka doppad i lindblomsthe: ”så fort någon citerar På spaning efter det förflutna sprider sig en känsla av varm buljong i hela min kropp”. Vidare handlar det om att byta bostad: ”En flyttning förändrar ens syn på böcker. Vetskapen att jag själv åstadkommit flera stycken får mig att känna mig som en återfallsförbrytare.”

När han tar tunnelbanan minns han en kåsör i det förflutna: ”Varje gång jag passerar Brändö i metron tänker jag på Guss Mattsson, och på döden. Kvinnan på bandet som meddelar hållplatserna har exakt det uttal som var Mattssons främsta argument när han i ett I dag-kåseri pläderade för att Helsingfors krematorium skulle byggas där: Bränn dö.” Jag undrar om Michel Ekman varit i Prag? En spårvägslinje från centrum ut till en av förstäderna går ett stycke av vägen längs en kyrkogård, med en hållplats vid en grå byggnad med slutna väggar. Vad det är får man reda på av konduktörens rop: KREMATORIUM!

Ett fåtal specifikt finlandsvenska ord gör läsningen lätt exotisk: kännspak (karakteristisk), skyddsväg, hälsostation, smetana (sur grädde), och man lär sig att tuppapper är det som används på toaletten. Det handlar om sonen och om hustrun (Pia Ingström, sedan många år litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet) och deras vandringar och utflykter, en av dem till president Kekkonens trivsamt fula hem, nu museum, andra till olika restauranger i och kring Helsingfors, med exotiska maträtter. Men framför allt alltså om fåglar.

Boken slutar på vackert vis med noteringen den 28 december i fjol då han besökte sin dementa mamma: ”Det är länge sedan man kunde föra samtal med henne. Men när jag tog avsked riktade hon plötsligt blicken mot mig helt bestämt och sa: ‘Huvudsaken är att jag får se dig.’ Det är den längsta sammanhängande mening hon yttrat på minst ett halvår och den gjorde mig mållös av sorg.”

Nu ska jag skaffa och läsa Michel Ekmans tre tidigare böcker av denna art: Utanför tiden (2012), Harens almanacka (2015) och Självbiografiskt lexikon (2017). Att han skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys.

The post En allt annat än marginell röst first appeared on Opulens.

TIDSKRIFT. “Ett namn som förpliktar och man lever upp till det.” Ivo Holmqvist skriver idag om en kulturtidskrift med anor. De tidigare delarna i vår serie Finlandssvenskt hittas här.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nya Argus som är inne på sin hundratolfte årgång hör till de väsentliga och alltigenom läsvärda svenska kulturtidskrifterna, de är inte överväldigande många. Den trycks i Vasa men större delen av redaktionen sitter i Helsingfors och Åbo, med Trygve Söderling som huvudredaktör. Balansen mellan kvinnliga och manliga skribenter är föredömlig. Kristina Rotkirch rapporterar ofta om judiska författare, särskilt i Ryssland, och från Sverige bidrar bland andra Thomas Henriksson, Anders Björnson och Rune Forsbeck.

De som vid starten kom på namnet var väl bevandrade bland antikens gudar och halvgudar. Den enögde cyklopen miste synen när Odysseus överlistade honom för att få ut sin besättning i grottan sedan jätten spärrat in dem där. I grekisk mytologi finns en annan figur, varken enögd eller förblindad, vars främsta egenskap tvärtom var den skarpa blicken. Argos, latiniserat Argus, hade femhundra ögon, alla lika skärpta — de hamnade sedan på påfågelns stjärtfjädrar där man fortfarande kan se dem, allt enligt sagan.

Argus hette också en liberal tidning i Stockholm för tvåhundra år sedan där ”regeringen granskades, rättsosäkerheten och ämbetsmannaväldets godtycklighet angreps”, kan man läsa sig till i Nationalencyklopedin. Och förstås försökte statsmakten därför sätta munkavle på den genom ständiga indragningar när den blev för frispråkig och avslöjande. Men man bytte namn och envisades med att vara en nagel i ögat: Argus den andre, Argus den tredje, Den nya Argus… Och vår allra första tidning var Olof von Dalins Den svenska Argus fast den bara kom ut under två år, 1732-34.

Nya Argus är alltså ett namn som förpliktar, och man lever upp till det. Det senaste numret som just kommit, nr. 3-4 2019, har på första sidan omslaget till Hagar Olssons Det blåser upp till storm, hennes roman från 1930. Det kunde vara en illustration till Peter Berglunds dagsaktuella artikel Nationalismens återkomst som är en recension av John B Judis The Nationalist Revival. Och Johan Ekman kommentar till Brexit har en fråga i rubriken som allt fler ställer sig: ”Är det verkligen värt det?” Man kan, med tätare anknytning till omslaget, läsa Eva Kuhlefelts inledningsanförande när hon disputerade i november, ”Queer, dekadens och Hagar Olsson”, med en länk till hela avhandlingen som är utlagd på nätet.

Kristin Olsoni kommer ihåg hur hon blev tafsad på i Paris under Algerietkrigens år och hur det utlöste ett svårartat krogslagsmål men minns också en vänlig exilryss som körde taxi. Och Zinaida Lindén berättar om resor och möten i Jugoslavien, Polen och Sovjetunionen. Det är mycket läsvärt, liksom annat av Anders Björnson, Sven-Erik Klinkmann, Tom Reuter och andra. Mest nytta har man av Ann-Christin Snickars och Trygve Söderlings summering av den finlandssvenska prosan 2018 som dessutom kan läsas på tidskriftens hemsida, liksom Gungerd Wikholms om fjolårets lyrik, i förra numret av Nya Argus.

The post Finlandssvenskt: Femhundra skarpa ögon first appeared on Opulens.