LYRIK. ”Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.” Det skriver Thomas Almqvist som läst hennes aktuella ”Den svalkan”.

Den svalkan: dikter av Matilda Södergran
Schildts & Söderströms

Matilda Södergran föddes 1987 i Korsnäs i Finland men bor sedan några år tillbaka i Östra Ryd, utanför Norrköping. Hon är en avlägsen släkting till Edith Södergran.

Matilda Södergran verkar som poet, översättare och litteraturkritiker. För mig är hon ett av de mest spännande namnen inom den yngre svenska poesin och hon har absolut en egen och mycket personlig röst.

I hennes dikter kolliderar gärna det kraftfulla med det riktigt sköra, vilket ger ett helt nytt och mycket suggestivt sammanhang både språkligt och psykologiskt. Här finns ett djupt känt vemod men också ett slags ljust framtidshopp med feministisk underton. Den aktuella diktsamlingen, ”Den svalkan”, är hennes åttonde.

Hon vann förstapris i Arvid Mörne-tävlingen 2006, fick Svenska Litteratursällskapets pris 2013 och Sveriges Radios lyrikpris för ”Överlevorna” 2019. Hon debuterade 2008 med diktsamlingen ”Hon drar ådrorna ur” och hon är översatt till spanska, serbiska och engelska.

Matildas Södergrans ”Den svalkan”

Många av dikterna i”Den svalkan” känns en aning annorlunda, jämfört med tidigare diktsamlingar.

Här skriver hon gärna om det lilla livet och de små företeelserna i naturen, som till exempel korianderfrön, fröhusskallror, johannesört, nagelband och tungrot. Perspektivet har krympt en aning och livet och naturen betraktas ur ett underifrånperspektiv. Många av dikterna är dessutom väldigt korta. Flera dikter handlar om hur en dikt kommer till. Så till exempel här:

DIKT

Jag skriver fram någonting

som för en stund sedan

inte fanns

och kallar det dikt.

Man bör inte härma en ugglas läte, för det är att be om olycka, enligt en av dikterna som handlar om folktro. Poeten vill vara en människa som lyssnar och även här lyckas hon fånga mitt intresse:

ÖNSKNING I

Var försiktig när du rör dig

bland maskrosor.

Om du blåser ut

hela fröhuvudet

på en gång

önskar du livet ur

den du sist tänker på.

Matilda Södergran fortsätter utvecklas

En varsam metaforik gestaltar livets och naturens skörhet. Detta snarare än kraftfullhet präglar dikterna den här gången. Här finns inte ett överflödigt ord utan allt är mycket välbalanserat.

Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.

The post Matilda Södergran blir allt bättre som poet first appeared on Opulens.

POESI. ”Nicko Smith och Tomas Mikael Bäck har lagt ner ett jättejobb och fått ihop en väldigt fin antologi med ny österbottnisk poesi,” skriver Thomas Almqvist.

Österbottnisk poesi på 2000-talet
Nicko Smith & Tomas Mikael Bäck (red.)
Medverkande poeter: Sven-Erik Klinkmann, Tomas Mikael Bäck, Jan-Christer Wahlbäck, Curt West, Håkan Streng, Kurt Levlin, Matilda Södergran, Bror Rönnholm, Ulrika Nielsen, Kaj Hedman, Harri O. Niskanen, Ralf Andtbacka, Rickard Eklund, Johanna Boholm, Jens Sandberg, Erica Håkans, Nicko Smith, Heidi von Wright och Göran Ekström
Scriptum

Att det österbottniska landskapet framalstrar poesi, det visste vi förut. Så har det alltid varit och så är det än i dag. Har det med den meditativa slätten att göra eller den friska skärgårdsmiljön? Det är frågor som Tomas Mikael Bäck ställer i bokens förord.

För ett år sedan kläckte Nicko Smith idén om att ge ut en bok vars syfte skulle vara att presentera den österbottniska poesi som skrivs i dag. 19 österbottniska poeter presenteras i alfabetisk ordning och sedan följer ett ganska rikligt urval av dikter av var och en.

Nicko Smiths efterord

Nicko Smith, antologins andre redaktör, har skrivit ett efterord, där han berättar att han ville ha med så många österbottniska poeter som möjligt, men att de skulle ha gett ut en diktsamling från tidigast år 2000 och fram till 2024. Och det var dessa 19 poeter som svarade på hans förfrågan.

”Det brukar växa poesi i Österbotten”, skrev redan Johan Ludvig Runeberg på sin tid. När den tidigare rotlöse Nicko Smith själv flyttade till Österbotten för sju år sedan, kände han att han äntligen hade kommit hem. Skogen, havet, luften och människorna gjorde sitt till för att han skulle trivas.

Mångfasetterad poesi

Den österbottniska poesin är i dag väldigt mångfasetterad. Den är modern, individuell och experimenterande. Den är en blandning av skuggor från den forna landsbygden och en ultramodern experimenterande lyrik. Den av de nitton poeterna som jag känner bäst till är Matilda Södergran, som jag till och med har träffat och som jag fått lyssna till, när hon läst sina dikter. Hon är släkt med Edith Södergran och bor sedan några år tillbaka på landet i Söderköpings kommun i Östergötland.

”Hela dagen har varit mörk. Förbjuden.

Böckerna har fallit sönder som fruktkött under tummen.

Det är som om det är återskapat.

Som om det egentligen redan har försiggått.

Valet av ord. Som om det var en bristsjukdom.”

(ur Maror (ett sätt åt dig) 2012)

För Johanna Boholm gör poesin det obegripliga, det trasiga, spretiga och kaotiska meningsfullt och hanterbart. För henne är poesin ett stilla betraktande av miljön och skeendet. Hon utgår alltid från den geografiska platsen, när hon skriver dikter. Tomas Mikael Bäck skriver mycket om nostalgi, som aldrig får bli sentimentalitet.

”Jag kommer fjärranifrån.

Här borde jag känna mig hemmastadd.

Jag minns ju varje liten enskildhet:

Det ostädade köket och ett paket smultet smör

på bordet.

Mitt eget kalla domestikrum,

utgångspunkt för vilsna drömmerier.

Ändå är allt helt främmande.

När jag klappar på porten

är det ingen som öppnar.

Nya människor sysslar med sitt.

Inga vakna bilder stämmer överens med det flydda.”

(ur Alls ingenting, 2023)

Poesin lever i Österbotten

Viktiga litterära frändskaper inom den österbottniska poesin har Gösta Ågren och Kurt Högnäs varit. ”Poesin lever och mår gott i Österbotten”, hävdar Tomas Mikael Bäck bestämt.

Göran Ekström menar att poesin får sitt värde i den mån människan via den lyckas uttrycka tankar och känslor om livets och tillvarons outgrundlighet. Även for honom är kärleken till hemorten viktig för hans poesi.

”Alltid längtan hem, alltid längtan bort

aldrig riktigt hemma, aldrig riktigt borta.

Tillfälligt upphängd i tillvaron

för att evigt längta ihjäl sig.”

Bror Rönnholm försöker gestalta upplevelser av den utomspråkliga verkligheten, då han sätter ord på det som man normalt sett saknar ord för.

”vattnet rinner tiden står still

tiden rinner vattnet

löv singlar ned

en fågel glidande

tiden är nu och ljuset

kroppen tryggt mot marken

vilande/…/”

Nicko Smith och Tomas Mikael Bäck har lagt ner ett jättejobb och fått ihop en väldigt fin antologi med ny österbottnisk poesi. Jag ska absolut fördjupa mig i en del av de för mig nya författarskapen, som väckt min nyfikenhet.

The post Stark antologi med ny poesi från Österbotten first appeared on Opulens.

LYRIK. Bengt Eriksson har läst Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling “Vill du kyssa en rebell” och är entusiastisk. Han sammanfattar hennes sätt att dikta med orden “intimt, vackert, roligt, lyckligt.”

Vill du kyssa en rebell? av Eva-Stina Byggmästar
Wahlström & Widstrand

Ja, absolut. Gärna. Nu genast! Det är mitt spontana svar på frågan i titeln till finlandssvenska Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling ”Vill du kyssa en rebell?”.

Byggmästars tidigare diktsamlingar, så många och utgivna på så olika förlag i Sverige och Finland från 1986 och framåt att de i flera år nu summerats som ”mer än tjugo”, återfinns lite här och var i vårt hus. De är placerade på strategiska ställen för att jag (eller min hustru) vid behov ska kunna slå upp en sida och läsa en för tillfället passande dikt.

Många av diktsamlingarna har lika påhittiga och fyndiga titlar som den nya: ”Den harhjärtade människan”, ”Men hur små poeter finns det egentligen”, ”Vagga liten vagabond”, ”Min amatörbotaniska självbiografi”, ”Den skrattande rosen”, ”Barrskogarnas barn”, ”Orkidébarn”…

Jag höll på att tillägga att titlarna är ”skojiga” men ordet passar inte riktigt, varken på titlarna eller dikterna. Byggmästar är alltid påhittig och fyndig, ofta kan hon också vara skojig – men inte alltid. Det finns dikter, som i samlingen ”Låt hjärtat tala hjärtats språk”, där hon är ledsen och översiggiven.

Och som det smärtade mig att läsa, trots att Byggmästar också i smärta och saknad, ensamhet och tystnad kan ha ett påhittigt och fyndigt ordval. Ja, nästan vara skojig. Jag skriver så, direkt och personligt, för att precis så känns det alltid att läsa hennes dikter; de är omedelbara och lite påträngande, innehåller nåt som absolut måste framföras till mig, det är närgånget åt bägge håll, både hennes och mitt.

Tänk dig – vet inte hur det är med dig, men det brukar ofta hända mig på till exempel en järnvägsstation eller ett café – att någon helt plötsligt börja prata med en och genast klickar det. Som om man känner varann sen lång tid tillbaka, trots att man aldrig ens setts förut. Hen pratar med mig och det får mig att också börja prata och sen är det igång.

Så diktar Eva-Stina Byggmästar. (Att jämföra med andra poeter är väl egentligen onödigt, men jag brukar tänka att Kristina Lugn och Bodil Malmsten är/var hennes poetiska kusiner på den här sidan Östersjön.) Hon diktar skuttigt, som en liten flicka som hoppar barfota över en sommaräng, men samtidigt med ibland nog alltför mycket erfarenhet inom sig av att vara människa och kvinna; kvinna och människa.

Ofta, kanske oftast, diktar hon om det viktigaste i livet (näst att kunna äta sig mätt), nämligen om den plötsliga kärleken, den översvallande passionen och sin stora längtan. Hon upprepar det (men inte sig), tar om det igen och åter igen, på olika sätt, med olika formuleringar och ordvändningar.

I sin nya diktsamling ”Vill du kyssa en rebell?” har Eva-Stina blivit lycklig igen. Tror jag, ibland är det ändå som om hon med en rad i en dikt, en formulering eller blott några ord, tar lyckan åter och förser den med ett sorgband.

Hennes ord måste varje förälskad människa, oavsett kön och ålder, önska sig att både kunna säga till sin älskade och få höra från den älskade. Den där lyckan som känns lite för mycket, kalla den kolsyrefnitterlyckan. Som följande: ”du säger / easy tiger! /—/ jag svarar / to wild / for you?”. Eller det detta: ”Säg när får jag vara / den som kommer dig närmast”. Eller med andra ord: ”Vad vill du? / Vill du nu?”

(Förlåt om du tycker det blir för många citat efter varann, men varje dikt och citat lockar mig till nästa dikt och citat. Hennes diktade ord och mina spontana tankar blir ett studsande samtal mellan Eva-Stina och mig.)

Som det här också, det är väl fint formulerat, det går rätt in i mitt hjärta: ”Du säger att din själ / är ljusblå och barfotad”. Ja, jag kan fortsätta att citera genom hela boken: ”De här mornarna / vaknar jag upp med friheten / vid min sida – hon sover naken – ”. Eva-Stina undrar också: ”Var går gränsen / mellan att vara förälskad / och att vara passionerad”.

Hon ikläder sig kärleken, gestaltar den alldeles för stora kärlekens alldeles för stora lycka, precis som den är. (Vilket betyder: precis som jag har känt den. Och samtidigt, där finns svärtan, en aning av oro och svärta, som man (= jag) också har känt, känslan av att det tar nog slut, hur länge kan det vara?

Diktsamlingens sista två rader blir en besvärjelse: ”Jag vill aldrig någonsin / återfå vett och sans”. Innan dess har diktläsaren fått ta del av så personliga, smått privata kärleksnoteringar att en undrar: Men ska jag ha reda på allt detta? Ska du verkligen berätta det här för mig?

Sammanfattande ord: intimt, vackert, roligt, lyckligt…

The post Byggmästar diktar om det viktigaste i livet first appeared on Opulens.

MUSIKPOESI. Utan tvekan är detta något som även en svensk publik borde ta till sig, skriver Thomas Wihlman om Anna Kruses album med texter av den finlandssvenska poeten Edith Södergran.

Barndomsträd,  med Anna Kruse, musik och sång
samt Who Killed Bambi och Stina Ekblad
Text/lyrik Edith Södergran
Gateway Music
Tillgänglig bland annat på Spotify

Anna Kruse är en sångerska som glider alltför obemärkt förbi i bruset. I grannlandet Danmark har framgångarna varit större och pressrecensionerna många och positiva.  Kanske har det varit en fördel att bo i Köpenhamn och ha ett grundläggande förhållande till en dansk publik.

Svenska Anna Kruse bor alltså i Danmark. På det senaste albumet Barndomsträd är dessutom den finlandssvenska poeten Edith Södergrans dikter utgångspunkt för den nyskrivna musiken. Utan tvekan är detta något som även en svensk publik borde ta till sig. Ytterligare ett argument är att Stina Ekblad medverkar och det gör att kombinationen Kruses röst, viskonsten och den Ekbladska uppläsningen är guld värd. Stråkmästarna Who Killed Bambi understryker den höga kvaliteten. Man blir helt enkelt berörd.

Allra mest tycker jag om fulllängdsalbumets andra hälft. Här är spår som ”Hemkomsten” och ”Trädet i skogen” oerhört vackra, och understryker det naturliga med albumets titel Barndomsträd. Lite svårare har jag för det litet väl skarpa, kraftfulla ljudet från blåsinstrumenten i de inledande spåren. Det kan vara en medveten konstrast, men bryter kanske lite väl mycket mot albumets övriga spår.

Jag är glad över att en av mina gamla favoriter, ”Revanche”, finns med. Men, jag tycker faktiskt att Cumulus gamla tonsättning och tolkning (1977) är ännu vackrare, om än inte så tekniskt perfekt. Sammantaget finns det dock all anledning att tro att Kruse, med albumet Barndomsträd, tagit ännu ett steg mot att få sångens uppgift löst. Eller för att helt enkelt citera Edith Södergran i ”Revanche”:

Skall det icke lyckas mig att störta
tornet uti verklighetens stad,
vill jag sjunga stjärnorna från himlen
såsom ännu ingen gjort.
Jag skall sjunga att min längtan stannar,
hon som ännu aldrig hållit rast,
att hon skjuter lyran bort ifrån sig
som om vore sångens uppgift löst.

The post Fina Edith Södergran-tolkningar i toner first appeared on Opulens.