LITTERATUR. ”Edith Södergrans författarskap är litet – fem diktsamlingar, en samling aforismer och ungdomsdikter – som får plats i en enda volym på 375 sidor” skriver Agneta Rahikainen inledningsvis i sin nya bok om henne, Edith Södergran ”Stjärnfångerskan” (Schildts och Söderströms).

Den håller sig till ett begränsat format, 200 sidor när den kondenserar och aktualiserar hennes tidigare ”Kampen om Edith, biografi och myt om Edith Södergran”, från 2014, som är mer än dubbelt så lång och nog den bästa som skrivits i ämnet. Men, skriver hon samtidigt, ”det behövs en hel bokhylla för att få plats för alla avhandlingar, biografier, studier, artiklar och essäer…” Ja, böckerna om Edith Södergran har efter hand blivit många, från Gunnar Tideströms tidiga liksom Hagar Olssons ”Ediths brev”, till Ernst Brunners fiktionalisering och Ebba Witt Brattströms ofta polemiska böcker om henne. En särskild underavdelning är de som behandlar Edith Södergran som fotograf, både i Finland och i Schweiz.

Också om det har Agneta Rahikainen skrivit en bok, ”Som en eld över askan” (tack vare Svenska Litteratursällskapet i Finland kan man kan se samtliga bilder på nätet, också dem som hennes mor tog – där förekommer en stor mängd katter). Nyss kom den skickliga bokformgivaren Nina Ulmajas fascinerande ”En annan Edith”, med i efterhand färgsatta fotografier. Hennes mycket personliga tilltal mötte inte alla recensenters gillande. Bland de hätska kritikerna fanns inte oväntat Ebba Witt Brattström, medan Ingrid Elam var mera välbalanserad.  

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ständigt denna Edith Södergran first appeared on Opulens.

LYRIK. ”’Dikter i urval’ är en riktigt bra samling av Nicko Smiths allra bästa dikter, som verkligen speglar hans utveckling som poet,” skriver Thomas Almqvist.

Dikter i urval av Nicko Smith
Fri Press

Efter sju diktsamlingar på eget förlag kommer Nicko Smith äntligen ut på ett etablerat förlag med ”Dikter i urval”, där dikterna hämtats från just de sju tidigare böckerna.

Nicko Smith föddes i Stockholm 1974, men växte upp i Norrland och bor idag i Vasa på den finska västkusten.

Förutom att Nicko Smith skriver dikter driver han också sedan fem år tillbaka poesibloggen ”Nicko poet.com – mer poesi till folket”, där han intervjuar andra poeter, förläggare och översättare och där han även tycker till om andra poeters författarskap.

Jag har följt den och även Nickos egen utveckling som poet från ganska nära håll ända sedan han debuterade med ”Hki rött” 2017 och fram t.o.m. ”Brändö i mitt hjärta”, som kom ut tidigare i år.

Man kan beskriva ”Dikter i urval” som ett slags resa, där han utforskar delar av vår verklighet och på något sätt hittar hem med just ”Brändö i mitt hjärta”, hans bästa diktsamling hittills. De dikter som är med i urvalet är hans favoritdikter från de sju tidigare diktsamlingarna.

Mörk och dyster verklighet

I ”Hki rött” gav han oss inte mycket hopp som människor utan vi fick skärvor av en mörk och dyster verklighet, där han:

”Kräktes upp en dikt
om evighetsblinkande omloppsbanor
på den gnistrande isen
inuti livets frånvarande blick”

Eller i ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” (2018), där han fortsatte att bryta mot det borgerliga samhällets alla konventioner, där klassperspektivet också blev ett självklart inslag i hans dikter. Hans direkta och mycket konkreta dikter talade från början direkt till mig utan att behöva ta omvägen via ett komplicerat bildspråk. Ändå är tonläget i ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” på något sätt lite mjukare:

”Vaknar upp
tillsammans med gryningen
över Kristinestad

Mina händers sommar
applåderar
vinden fri”

Efter utanförskapet, ångesten och fattigdomen i ett kylslaget Helsingfors hade han flyttat till Österbotten och Vasa, där han försökte göra god lyrik av sin nyfunna tro.

Språket är fortfarande väldigt direkt och vi får ett naket och självutlämnande porträtt av en människa som sökt och äntligen funnit det hon sökte. Den tragiska livskänslan hos Nicko Smith var trots det fortfarande en utanförkänsla.

Öppen och ärlig

I ”Evighetsnära” (2018) byttes dystopin, ångesten och det maniska sökandet ut mot en tro att luta sig mot och Guds nåd, men i ”Tvivel” (2019) har tvivlet kommit tillbaka. Det har aldrig funnits något storstilat eller ens djupsinnigt i Nicko Smiths dikter, då tydligheten hela tiden varit det viktigaste för honom. För mig har han alltid varit en mycket öppen och ärlig poet.

I ”Rollatorgnissel under den järnblå solen” (2020) återupprättar han med de gamlas hjälp minnet av själens glans och gör det osynliga synligt och tydligt igen.

Tidigare har Nicko Smith mest skrivit om sig själv men här skriver han om andra människor, vilket känns som en utveckling åt rätt håll. Jag har ibland kritiserat honom för att vara en ganska ojämn poet. En del dikter känns bara naiva och faller platt till marken, medan andra är riktiga fullträffar, där han lyckats bygga upp en känsla av medmänsklighet, omtanke och till och med skönhet. Han skriver om de ”bäst-före-märkta” människorna från en förbrukad tid:

”En ny dag
som alla andra dagar
Alzheimereldar flammar upp
minnets nedsläckta korridorer.”

Heavy metal

I ”Järnjungfrupoesi” (2020) minns han en tid då han var besatt av det brittiska heavy metal-bandet Iron Maiden. Det var ju rockmusiken som en gång ledde honom fram till lyriken:

”Det här är inte poesi
Det här är ett kärleksbrev
till musiken
som öppnade mina ögon
för dramatiken inuti lyriken”

Poeten hittar hem

Och hela dikturvalet avslutas med några dikter ur ”Brändö i mitt hjärta”, som kom ut i januari år och som är Nicko Smiths allra bästa diktsamling hittills. Han har äntligen hittat hem, även om ångesten fortfarande finns där.

Nicko Smith fick diagnosen bipolär redan som mycket ung och har hela tiden försökt analysera och förstå de manodepressiva dragen hos sig själv och har mer eller mindre framgångsrikt försökt bekämpa dem med poesins verktyg.

Här finns fortfarande en känsla av utanförskap, men det djupa mörkret från tidigare diktsamlingar har bytts ut mot mera ljus och glädje den här gången.

”Dikter i urval” är en riktigt bra samling av Nicko Smiths allra bästa dikter, som verkligen speglar hans utveckling som poet. Han var en bra poet redan i ”Hki rött” men är en mycket bättre poet i ”Brändö i mitt hjärta”. Det ska bli mycket intressant att följa hans fortsatta utveckling.

The post Nicko Smiths allra bästa dikter övertygar first appeared on Opulens.

MINIESSÄ: Gunnar Lundin har tidigare denna höst presenterat poeten Hans Boij. Då handlade det om Boijs relation till Saarikoskis poesi. Här följer en fördjupning om Boij som poet och hur han förhållit sig till Henry Parlands lyrik. Följt av ett litet diktappendix.

Hans Boij är en finlandssvensk författare boende på Assessorsgatan 12, Södermalm. Debut 1965: Sviternas tal (Bonniers), på samma förlag 1967 Fågelns skugga på trappan. Dessemellan en av de unga lovande i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. (Där kunde vi ha mötts!) Varpå med något undantag följde utgivningar på Författares Bokmaskin; under 20-hundratalet en rad omfångsrika volymer.

Boijs föräldrar skilde sig tidigt. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Finland, i Sverige som krigsbarn, och i Kanada. I Stockholm under senare delen av 1900-talet kunde man lätt känna sig som en främling om man fått sin moral ”med modersmjölken” – tanken att vi i våra gener har anlagen att skilja gott och ont, rätt och fel, fult och vackert – och fått hjältarna i Fänrik Stål som förebilder. Försöka vara ädel, god, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nylibera­lerna sade det bättre.

I den finska svenskbygden fanns även om den saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas trots allt ett gemensamt bildningsarv som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade arbetarrörelsen tanke om folkbildning mark.

Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modern­are. Då var den direkta anledningen tidningarnas uppmärksammande av 50-årsminnet av Parlands bortgång i scharlakansfeber i Kaunas (Jag är ju utlänning vartän jag kommer, titel på Agneta Rahikainens Parland-biografi) blott 22 år gammal.

Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden eller de gamla värdena omformulerade – nyfödda – i en våldsamt och häftigt sig förändrande samtid. Men framför allt: Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet. Där finns inledningsvis ett ytligt inslag av esteticism (ändå aldrig den pose som fanns hos ”dandyn”) som stod i motsättning till Björlings profetiska och Diktonius röda etik. Men registret vidgades.

Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i den egna erfarenheten. Hans Boij behövde alltså ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit sin egen ton.

Alla konstnärer är tonsättare. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare.  Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Parlands bejakande mening. Amerikaåren följda av exilen i Sverige som vaktmästare på ett företag skärpte blicken för vad sig tilldrog: ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP med en i reklam och media påeldad individualism.

Björling och Parland såg pärlorna i den amerikaiunfluerade kapitalismen: personlighe­tens frihet, demokrati, jämställdhet, jazzen – en ny stämning efter krigsslutets ideologikonkurs. Hos Björling och Rabbe Enckell förenades modernismen med klassicism.

En annan besläktad själ blev senare E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av modernitet kände Boij igen sig i men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att återkommen till kammaren bekänna hur han har smutsat ner sig. Även om Cioran – som Boij uppmärksammat i en essä i Nya Argus 3/21 – kan fråga sig vad det tjänar till att umgås med Platon, då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld, vill han ändå vara Platon.

Hans Boij är kaféernas poet. Han anser sig uppriktigt vara misslyckad och finner sin värdighet i det. Han fullföljer Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen. Utifrån sin bildningsintuition – både etisk och historisk – ser han hur en ung och medelålders genera­tion går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån som en främmande fågel samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter tycks han ha valt att vara obsolet för att bli ett vittne.

Appendix: Här följer ett par exempel på Boijs parafraser på Parland:

Henry Parland:
Jag är van att äta.
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

Hans Boij:
Jag är van att stressa
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

Henry Parland:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma.
Jag har ändå inte råd
att leva
det må vara hur billigt som helst.

Hans Boij:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma
Jag har ändå inte råd
med gemenskap
den må vara hur billig som helst

Två  dikter av Hans Boij:

Naturligtvis
har jag föreställt mig
hur det skulle vara
att träffa dig –
Vid dessa tillfällen
har du alltid
träffat en annan
än den jag är
Det är er två jag dyrkar.

Jag pallrar mig hem
från Sevastopol.
Sevastopol? Där har
jag aldrig varit. Men möblerna
vill höra om stora världen.

The post Hans Boij och Henry Parland first appeared on Opulens.

MODERNISMEN. Lis Lovén gör en djupt personlig reflektion kring vad det modernistiska inflytandet från Finland kan ha haft för betydelse för svensk kultur. Hennes text är också ett slags bekännelse till det moderna projektets möjligheter.

Det finns något ofärdigt med modernismen som jag försöker lämna bakom mig. Jag söker en urgammal form, ett språk som har tydlig bärkraft. Jag har sökt mina antika rötter, men föll på målsnöret när jag kände mig pressad att göra upp med den svenska myten om Sverige… Nu känner jag åter denna obändiga lust att försonas med den del av mig som är rebell (en misslyckad sådan?) och modernist.

Jag har en gång pluggat på en finlandssvensk folkhögskola (Axevalla, Västergötland) och det är den mest personliga av alla skolor jag studerat på. Demokratisk och öppen. Jag studerade Europakunskap.

När det gäller mitt förhållande till krig och demokrati är det detta som får mig att känna att som svensk, europé och västerlänning är min identitet en härva av paradoxer. Det måste ha varit Sveriges avsikt under medeltiden att ena Sverige genom erövringen av Finland. Detta arv har satt många spår inom vår kulturkrets. Och numera är dessa spår okända för många av oss. Trodde vi att vi räddade Finland?

Men den upprorslust som många i Finland rimligtvis måste ha känt gentemot erövrarmakten och mot det bestående fick längre fram sitt uttryck inom modernismen. Sveriges modernism? Om Sverige bara hade fortsatt vägen fram med det traditionellt bestående hade vi kanske inte sett den kursomläggning som trots det skedde på 1900-talet. Det “ofärdiga” i modernismen gav oss luckor och håligheter och fragment. Men modernisterna påbörjade bygget genom att ge nya modeller åt “bokstävleriet” och lingvistiken. Finlands närhet till Ryssland spelar nog också in på ett djupare plan.

Jag tror att vi européer ännu känner av uppdelningen av gammalt och nytt. Och jag har någon gång påstått att Finland””räddat oss”. För hade vår göticism sett annorlunda ut om vi inte haft Finland att luta oss mot? Hade Sverige varit mera ”svenskt” och oåterkalleligt ”ursvenskt?” Det är som om Finland är vår buffertzon mot öst och mot Ryssland. Som om det har haft en strategisk betydelse för oss och det litterära och kulturella livet i Finland kommit att bli en stor och viktig del av vår historia.

Jag leker med tanken på att göticismen och det ”storsvenska” hade lett till en annan utveckling om vi inte ännu haft kvar en kulturell/andlig förbindelse med Finland. Och här spelar vår modernism in. Här känner jag in det experimentella och normbrytande i Edith Södergrans dikter. Eller till exempel i dikter av poeter som Rabbe Enckell, Elmer Diktonius och Gunnar Björling.

Sveriges moderna kultur hade haft andra uttryck om vi inte haft denna finlandssvenska “bokstävlarfragmentism”, en lutning mot öst. En lutning mot lingvistik som bryter upp språket i fragment. Och här ståtar det ännu ofärdiga i den moderna människan som ännu söker sin väg…

Kanske är det dags att än en gång känna in det moderna projektet, för att ge liv åt allt ofärdigt inom oss. Var det Finland som räddade detta arv åt oss – och inledde vår senaste epok? Intressant tankegång, och ännu en ofärdig tankegång – men dock modernistisk!

The post Landet som icke är first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSK. Ralf Andtbacka är allt klarare en av de mest intressanta rösterna i den finlandssvenska och svenska poesin och den här boken visar igen hans egensinniga förhållande till dikten, språket och det vi brukar kalla verkligheten, skriver Tom Karlsson. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Potsdamer Platz. En dikt av Ralf Andtbacka
Förlaget Förlaget

Det är platsen, som är utgångspunkt i Ralf Andtbackas nya bok Potsdamer Platz. En dikt. En plats mitt i Berlin, tyngd av symbolik och associationer. Den är en nod i ett kommunikativt nätverk och man kan likna Andtbackas dikt vid en rhizom, som sträcker sig ut över bokens hundratals sidor och därifrån vidare i läsningens rottrådar. Boken är en dikt, en helhet, vars delar bör ställas in i helhetens kontext för att förstås. På vilket sätt delarna sedan förhåller sig till varandra och hur helheten skall tolkas är en annan sak. Det är fråga om lösryckta fragment och intryck, hopsamlade med en psykotisk samlares frenesi.

Ralf Andtbacka är allt klarare en av de mest intressanta rösterna i den finlandssvenska och svenska poesin och den här boken visar än en gång hans egensinniga förhållande till dikten, språket och det vi brukar kalla verkligheten. Man har alltid kunnat se fram emot hans böcker med stora förväntningar, men de har också alltid krävt en stor öppenhet och fördomsfrihet inför läsakten. Potsdamer Platz är Andtbackas elfte diktsamling och ännu en lyckad produkt från poetens alkemistiska språklaboratorium.

Potsdamer Platz är för Andtbacka ett ”landskap vid världens ände”, en plats där tiden står stilla och ingenting någonsin är över. Allt gyttrar sig samman i denna knutpunkt. Författaren står här som ”den rolösa lyssningsstationen”, en röst som går på autopilot, en drönarröst som klonar sig i en realtidskollaps med upprepningstvång och rundgång. Det är ett kaotiskt brus, där buller blandas med signaler. Men, det är som Andtbacka skriver, ”Noise is as communicative as signal”.

Det är i dessa landskap och med denna röst vi befinner oss i Andtbackas dikt. För oss, som läst och uppskattat hans tidigare verk, är det mycket vi kan känna igen, men samtidigt är allt vidare utvecklat.

Vid läsningen av Potsdamer Platz, kom jag att tänka på inspelningar av ljudmiljöer från olika städer och andra miljöer, som fungerar som readymade ljudkonst. Här är bruset och bullret budskapet, men samtidigt består det av olika i sig och sin kontext betydelsebärande signaler. Det är kontexten som skapar betydelserna; så också i Andtbackas bok. Läsakten kan kännas förvirrande, men det är rumtidens villervalla. Underjordiska, urbana hållplatser binds samman genom subjektiva förnimmelser. Tankarna går till Gilles Deleuze och Félix Guattari.

Potsdamer Plats är som ett rhizom, som tusen platåer. Andtbacka försöker inte beskriva och ännu mindre tolka detta nätverk av brus och signaler. Han bygger en språklig modell av Potsdamer Platz, eller ritar en psykogeografisk karta. Dikten innehåller inget sammanhållande subjekt och också det som kunde ha fungerat som ett sådant nedmonteras. Andtbacka ger oss här två termer, som åtminstone inte jag tidigare känt till: ”autopagnosi” (oförmåga att lokalisera och namnge egna kroppsdelar) och ”misoplegi”(hat mot kroppsdelar som upplevs som främmande). Det är alltså inte enbart platsen som upplöses och sammanfogas i en fortgående växelverkan, utan också det man brukar uppleva som individualitet.

Det konkreta bygget, har ofta fascinerat Ralf Andtbacka, om det så varit fråga om att bygga upp ett kuriosakabinett, som under arbetet med boken Wunderkammer, eller en kakelugn, som i Magnetmemoarerna. Diktverket har samsats med ett påtagligt, materiellt hantverk. ”På riktigt”, som någon skulle uttrycka sig. Så också här. Vid sidan av dikten har Andtbacka byggt upp en imponerande webbsajt med material som fungerat som byggnadsmaterial för dikten. På potsdamerplatz.fi, kan man därför följa de rutter och besöka de källor där poeten genom tid och rum vandrat sig fram till sitt märkliga diktverk. Fascinerande!

The post Fascinerande diktbygge first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSKT. Att Michel Ekman skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys, skriver Ivo Holmqvist som läst den aktuella boken Jag tänker på nötskrikor. Med stor behållning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag tänker på nötskrikor av Michel Ekman
Schildts & Söderströms

”Jag är en författare i marginalens marginal, på ett minoritetsspråk i genrer som den läsande allmänheten inte ens hört talas om” skriver Michel Ekman lätt defensivt i sin senaste samling anteckningar och reflektioner, Jag tänker på nötskrikor.

Jag tror att han har fel i sin uppgivna suck och hoppas att den här boken når många läsare. Det flyger många fåglar på de här sidorna, han är en mycket kunnig ornitolog, men han dröjer också vid mycket annat, på ett klokt och eftertänksamt vis.

Han är en framträdande litteraturvetare som avhandlat sin landsman poeten Peter Sandelin och som skrivit studier om människor och natur hos Runeberg. I  Må vi blicka tillbaka mot det förflutna kommenterade han åtta finlandssvenska författarskap under första hälften av 1900-talet, och för fem år sedan redigerade han en uppdaterad och aktualiserad version av det andra bandet i Finlands svenska litteraturhistoria, den som gavs ut vid senaste sekelskiftet.

I hans tankar om nötskrikor och mycket annat känner jag igen den eftertänksamma tonen och underskruvade stilen från Claes Hylinger som också nämns, långt fram i boken. En hel del författarnamn virvlar förbi, som man kan förvänta sig hos någon som ägnat sig åt litteraturkritik i många år (Michel Ekman är född 1956). Han blir glad när hans tips om W G Sebald går hem hos frisören och han gillar när en yngling på tunnelbanan läser Hesses Österlandsfärden. Det skulle vara lätt att dela den glädjen och det gillandet.

Noteringar om Virginia Woolf och P G Wodehouse, om den ständige Knausgård, om Söderbergs Hjärtats oro och om naturlyrikern Lennart Sjögren på Öland och Thoreau i New England blandas med tankar om inhemska kolleger som R R Eklund i det förflutna och i samtiden Lars Huldén och litteraturvetaren Roger Holmström som avlider under åren boken täcker. Deras minne tecknas vackert. Och när han blickar ut över Östersjön finns en annan författare lämpligt till hands: ”havet låg tranströmerblankt ända till Estland.”

Michel Ekman skriver om film och med stor spännvidd om musik, från Patti Smith till Johannes Brahms vars sista fyra korta pianostycken står ”i sällsam kontrast till den tjocke och skäggige cigarrökarens yttre habitus.” Han varierar kvickt Marcel Prousts madeleinekaka doppad i lindblomsthe: ”så fort någon citerar På spaning efter det förflutna sprider sig en känsla av varm buljong i hela min kropp”. Vidare handlar det om att byta bostad: ”En flyttning förändrar ens syn på böcker. Vetskapen att jag själv åstadkommit flera stycken får mig att känna mig som en återfallsförbrytare.”

När han tar tunnelbanan minns han en kåsör i det förflutna: ”Varje gång jag passerar Brändö i metron tänker jag på Guss Mattsson, och på döden. Kvinnan på bandet som meddelar hållplatserna har exakt det uttal som var Mattssons främsta argument när han i ett I dag-kåseri pläderade för att Helsingfors krematorium skulle byggas där: Bränn dö.” Jag undrar om Michel Ekman varit i Prag? En spårvägslinje från centrum ut till en av förstäderna går ett stycke av vägen längs en kyrkogård, med en hållplats vid en grå byggnad med slutna väggar. Vad det är får man reda på av konduktörens rop: KREMATORIUM!

Ett fåtal specifikt finlandsvenska ord gör läsningen lätt exotisk: kännspak (karakteristisk), skyddsväg, hälsostation, smetana (sur grädde), och man lär sig att tuppapper är det som används på toaletten. Det handlar om sonen och om hustrun (Pia Ingström, sedan många år litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet) och deras vandringar och utflykter, en av dem till president Kekkonens trivsamt fula hem, nu museum, andra till olika restauranger i och kring Helsingfors, med exotiska maträtter. Men framför allt alltså om fåglar.

Boken slutar på vackert vis med noteringen den 28 december i fjol då han besökte sin dementa mamma: ”Det är länge sedan man kunde föra samtal med henne. Men när jag tog avsked riktade hon plötsligt blicken mot mig helt bestämt och sa: ‘Huvudsaken är att jag får se dig.’ Det är den längsta sammanhängande mening hon yttrat på minst ett halvår och den gjorde mig mållös av sorg.”

Nu ska jag skaffa och läsa Michel Ekmans tre tidigare böcker av denna art: Utanför tiden (2012), Harens almanacka (2015) och Självbiografiskt lexikon (2017). Att han skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys.

The post En allt annat än marginell röst first appeared on Opulens.