PROSA. ”Iida Rauma är oerhört konkret och precis i uttrycket och skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok att ta till sig och lida med,” skriver Thomas Almqvist som läst ”Förstörelse”.

Förstörelse av Iida Rauma
Översättning: Janina Orlov
Rámus

Iida Rauma föddes 1984 och bor i Åbo. Hon debuterade 2011 och har skrivit tre prisbelönta romaner. För den tredje, ”Förstörelse”, fick hon Finlandiapriset, Finlands finaste litterära pris. Rauma är också grundare av ett pornografiskt queerfeministiskt magasin och är också en återkommande debattör i sociala och samhälleliga frågor i Finland. ”Förstörelse” är en roman om skolvåld, utsatthet och orättvisa och det är en roman om mobbningens skoningslösa konsekvenser.

När A är ute och joggar känner hon igen en kvinna, Ira, från det förflutna, ett möte som väcker obehagliga minnen till liv från skoltiden i Åbo på 1990-talet. Det handlar om minnen som hon försökt förtränga, om ett mörker som det egentligen inte finns ord för men som ändå måste uttryckas. Det är minnen av en skolgång som var präglad av det våld som kallas mobbning, ett våld som aldrig skulle accepteras någon annanstans i samhället än i skolan.

Moralisk upprättelse

Det handlar om den gruppanda som får barn att stöta ut och slå andra barn, vilket också sanktioneras av vuxenvärlden. Rauma berättar om ett barn som nära nog förstördes. Både A och Ira är hennes egna alter egon, då hela romanen är baserad på hennes eget liv och hennes egna erfarenheter av mobbning, något som märkte henne för livet. Med ”Förstörelse” söker hon någon form av moralisk upprättelse och social rättvisa.

Kritisk mot skolan

Rauma hävdar bestämt att skolan uppmuntrar till mobbning för att öka gemenskapen bland de andra eleverna. En maktfullkomlig lärare vill skapa ett ”vi” i en klass och behöver då ett ”de” att bilda gemenskapen emot. Både A och Ira i romanen får betala för den fantastiska gruppandan, som läraren bygger upp i klassen. Både A och Ira mobbades av både elever och lärare. Allt detta hände i en musikklass i S:ta Karins skola i Åbo på 1990-talet.

”Förstörelse” är en ursinnig roman om det våld i skolan som Rauma själv utsattes för under den finska skolans gyllene Pisa-år. Det är en extrem fallbeskrivning, som gör ont att läsa. På samma gång är det en roman om Åbo stadshistoria, där hon är väldigt kritisk mot allt rivningsraseri och om hur man blandat bebyggelse av olika typ utan någon större känsla. Hon kallar Åbo för ”en stad som klarat allt utom sin egen stadsplanering”.

Konkret och precis

Det är en direkt omskakande upplevelse att läsa ”Förstörelse”. De konkreta minnesbilderna av all mobbning som hon utsattes för i skolan kastar ljus över varandra och skapar därmed ett slags djupverkan. Det intensiva språket och berättarperspektivet vävs samman på ett naturligt sätt men språket blir aldrig komplicerat utan känns ganska självklart.

Iida Rauma är oerhört konkret och precis i uttrycket och skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok att ta till sig och lida med. Hennes prosa är så laddad, tät och kompakt att det inte finns något utrymme för andningspaus, varför det är svårt att värja sig mot den. Det är något feberaktigt, hallucinatoriskt över hennes sätt att skriva. ”Förstörelse” är en känsligt själfull historia som berör mig i högsta grad och den känns otäckt aktuell.

The post Iida Rauma skriver med smärtsam inlevelse first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Efter att ha läst alla dikterna i ”Snöapan” infinner sig ett stillsamt lugn i själen och jag har fått en hel del att fundera på. Det känns bra,” skriver Thomas Almqvist som läst Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling.

Snöapan av Eva-Stina Byggmästar
Fri Press

Eva-Stina Byggmästars ”Snöapan” är en efterföljare till ”Låt hjärtat tala hjärtats språk” och ska bilda en trilogi med ”Zenmästaren”, som blir hennes nästa diktsamling.

Den första diktsamlingen skildrade en inre resa, ett sökande för att nå djupare i den minimalism som förmodligen är en förutsättning för nya och starkare livsupplevelser. Där fanns också ett kärlekstema, som fortsätter i ”Snöapan”.

Inspiration från Japan

Byggmästar är inspirerad av japansk kultur, vilket inbegriper zen, tedrickande och meditation. Hennes korta dikter står haikun nära, dock med den skillnaden att här är språket mera rakt och lättillgängligt.

Byggmästar debuterade 1986 med ”I glasskärvornas rike” och har sedan dess kommit ut med närmare trettiotalet titlar. Hon anses vara en av Finlands mest säregna och begåvade poeter idag. Hon har tilldelats många litterära priser, som Sveriges radios lyrikpris 1998, Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2012, Bellmanpriset 2015 och Svensk biblioteksförenings Aniarapris 2018. I år är hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen ”Vill du kyssa en rebell?”

Eva-Stina Byggmästar föddes 1967 i Jakobstad, i Österbotten. Hon har bott både i Sverige och i Danmark, men bor just nu i Finland.

Vildhjärna och naturlyriker

I en intervju beskriver hon sig själv som en vildhjärna och att hon är fullständigt och totalt kompromisslös, men på samma gång beskriver hon sig själv som en blyg naturlyriker. Hon lever för poesin och poesin lever genom henne. Dikterna skriver sig själva och är automatskrift för hela slanten, i alla fall enligt henne själv.

I ”Snöapan” fortsätter hon sitt samtal med japanska och kinesiska poeter och filosofer. Allt är så kortfattat och koncentrerat och till synes anspråkslöst att det är väldigt lätt hänt att läsa för fort, men varje dikt måste läsas flera gånger.

När haikudikter läses offentligt, läser man ju varje dikt två gånger, enligt traditionen. Det mesta står mellan raderna. Det självklara personliga pronomenet är första person singular och Byggmästar fortsätter att gå sin egen väg.

Inga onödiga ord

Diktsamlingen innehåller 42 dikter, varav många är väldigt korta. Här finns inte ett onödigt ord, vilket gör att varje formulering känns väldigt viktig och betydelsebärande. Hon lämnar ingenting åt slumpen utan verkar ha vägt varje ord på guldvåg, innan det används.

”Stenträdgården
är en abstraherad
form av natur –

en skog
av stenar
på drift

hela världen
är en ö

på drift
i stjärnhavet”

Eva-Stina Byggmästar är en ärlig poet

Efter att ha läst alla dikterna i ”Snöapan” infinner sig ett stillsamt lugn i själen och jag har fått en hel del att fundera på. Det känns bra. I och med ordknappheten och det koncentrerade formatet smakar man verkligen på varje ord och låter det sjunka in ordentligt. Det här är verkligen avskalad, mycket naken poesi, när den fungerar som bäst. Jag uppfattar Byggmästar som en mycket ärlig poet.

”Jag satt
i mörkret

och log tills
mitt leende fyllde
hela rummet”

The post Eva-Stina Byggmästar övertygar med ”Snöapan” first appeared on Opulens.

ROMAN. “Här är det skrivarglädje rakt igenom. Det får man tacka för i en text som är både själ och kropp,” skriver Thomas Wihlman som läst Thella Johnsons aktuella roman “Fred”.

Jag har rotat runt i Thella Johnsons värld i några dagar, utifrån hennes debutroman ”Fred”.  Det har gjort mig något mer förvirrad än vanligt. Varför? Det är ett myller av människor, händelser, platser – sedda över tid. Man kan därför läsa den som huvudpersonen Elina Kansas memoarer, mot en bakgrund av släkthistoria inkluderande flera generationer.

Författaren har en bakgrund som journalist, bland annat som korrespondent för Sveriges Radio i Finland, men också som artist i samarbete med finlandssvenska Love Antell och Mattias Björkas (Vasas Flora och Fauna med mera).

Johnson beskriver sin bok som en litterär historieskrivning. Det ligger mycket i detta och för mig som läsare, med finlandssvensk bakgrund och bosatt i Sverige en hög grad av igenkännande. Jag har varit i Kemi, många gånger. Jag har varit i Helsingfors, förstås. I Björneborg. Jag vet vem Tapani Kansa är, om man syftar på den legendariske sångaren. Men, jag visste inte vem Johnsons Tapani Kansa är. Dock vet jag nu, att denne andre Kansa är Elinas styvfar, som går som lite av en stabil röd tråd genom boken.

”Fred” är också en svensk samtidshistoria, om våra nära band till Finland och jag ser den också gärna som en hyllning till alla finländare som berikat det svenska samhället. Men det finns också många mörka sidor i boken, kriminalitet, narkotika, våld, psykiska sjukdomar.

Hade jag varit regissören Jouko Turkka hade jag tänkt: en guldgruva. Vilken pjäs. Vilken inlevelse. Vilken utlevelse. Skit och prutt. Nävar och skit. Beskyddarverksamhet och fattigdom. Krig mellan länder, krig mellan människor. Bakelser. Det här måste vi göra teater av.

Turkka var alltså en mycket känd finländsk regissör (1942–2016). När jag var tjänstledig en period på 80-talet vikarierade en finlandssvensk scenograf och fotograf för mig. Han fullkomligt älskade denne Turkka. Nu bör det läggas till att Turkka var skandalomsusad, provokativ, och för att citera Wikipedia eftersträvade han en spelstil där skådespelarna befinner sig vid sina fysiska och psykiska gränser. I det sammanhanget kan jag känna det finska och människorna i Johnsons roman och Turkka ligger nära varandra, i utlevelsen, energin, olyckan och så vidare.

Johnsons Finland och för all del hennes Sverige skiljer sig dock påtagligt från mitt och kanske också kanske från många andra finländares. Men, det är författarens privilegium att lyfta fram det för henne signifikanta, likaväl som det subtila. Här är det uppenbart att Johnson ligger betydligt närmare Turkka än Proust i sitt betraktelsesätt.

Likväl känner jag igen mig i ”Fred”, i det finländska i mig. Sådana som vi finlandsbördiga är, när föräldrarna och andra släktingar inte bara varit med om ett teoretiskt krig, utan levt det. Sådana som vi lever också med ett hotande Ryssland, som faktiskt ockuperade oss i mer än 100 år (och som morfar kämpade emot).  Och vi kan relatera till en Runebergbakelse, till memma och till sångaren Tapani Kansa, även om vi inte älskar någon av dessa.

Det är också här som problemen kan uppstå för den svenska läsaren. Texten med sin ordrikedom och sin vokabulär innehåller en hel del finska och specifikt finländska uttryck samt referenser som kräver en viss typ av kultur- och historiekompetens. Här kunde förlaget ha hjälpt till med en del förklaringar.

Hur som helst, kanske är Johnsons drygt 400 sidor av ordexplosion och förlustelser en motreaktion på arbetet hon tidigare varit känd för, som stringent journalist och som korrespondent. Här är det skrivarglädje rakt igenom. Det får man tacka för i en text som är både själ och kropp. Den som tar sig igenom texten får en belöning, men kanske inte fred i sinnet.

The post Thella Johnson släpper loss skrivarglädjen first appeared on Opulens.