KULTURBEGREPP. I sin debut som Opulenskrönikör skriver Myra Åhbeck Öhrman om SD:s kultursyn. Krönikan handlar bland annat om Nick Borgen och begreppet “destruktiva kulturyttringar”.  Och svaret på frågan — vad är egentligen svensk kultur?

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förra veckan blev jag återigen tillfrågad om att uttala mig om huruvida Sverigedemokraternas väljare och företrädare inte var rasister egentligen. Var det verkligen synd om dem? Är det inte orättvist att de kommer undan med att rösta på ett sånt parti som SD faktiskt är?

Jag sa att jag var trött på frågan. Jag är trött på att diskutera huruvida SD är rasister eller inte. Jag har tröttnat på att svara att “nej, så klart är inte varenda företrädare för SD och alla miljoner människor som röstat på dem är rasister (även om det så klart är dumt att rösta på ett rasistiskt parti om man inte är rasist)”. Det är inte relevant. Vad som är relevant är hur vi agerar på de fördomar vi alla faktiskt har och vad vi vill genomföra i praktiken.

Med det svaret fick jag inte stå i den direktsända debatt personen i fråga raggade deltagare till med sin kontrollfråga. Troligen för att det är mindre sexigt att prata om att SD:s stora problem, förutom den uppenbara intolerans, rasism och sexism deras företrädare ger prov på, är att de är ett inkompetent parti som inte vet vad de vill. Ett parti som vill värna om en svensk kultur de själva inte kan definiera.

Fråga en sverigedemokrat hur många svenska författare, tonsättare och konstnärer hen kan nämna, historiska och samtida. Jag misstänker att det blir en ganska kort lista för de allra flesta.

Du behöver inte ens vara vara finkulturell elitist för att ifrågasätta deras kulturpolitik. Under Jimmie Åkessons valturné gick Nick Borgen upp som förband för att dra igång publiken med “We are all the winners”. Lite kuriosa i just det fallet är att just den låten kom tvåa i melodifestivalen samma år som två sverigedemokrater greps med en skarpladdad handgranat under ett första maj-tal med Gudrun Schyman. Det var också samma år som Björn Söder gick med i partiet. Jimmie anslöt sig året därpå.

Sverigedemokraterna förespråkar en kulturpolitik som ska ska rikta in sig på vad de menar är svensk kultur och svenska värderingar. Är Nick Borgen, trots sin svengelska från melodifestivalen, en del av den svenska kulturkanon Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, inte själv kan definiera? Den kulturkanon de vill att människor ska testas på innan de får bli svenska medborgare?

Man får anta att så är fallet. Trots allt bör den klara sig över gränsen på minst 50% svensktextad musik man i en motion ville sätta som krav på Sveriges Radio. Den är nog heller inte, bortsett från det uppenbart osvenska med låtens titel, att anse som en av de “destruktiva kulturyttringar” Joakim Sjögren från SD Örebro ville dra in statligt stöd till. Sjögren oroade sig över att hiphop hetsade ungdomar i utanförskapsområden till att attackera det svenska samhället.

Läser man SD:s kulturpolitiska förslag är det ganska lätt att dra paralleller till Entartete Kunst om man vill. Men jag tänker inte ens göra det. Jag tänker nöja mig med att konstatera att de avdankade artister som alltid agerar förband till Jimmie Åkesson på något sätt smälter perfekt in med deras syn på kultur i allmänhet. Deras längtan efter den nostalgiskt svenska, rosaskimrande Bullerbykultur som inte fanns i Sverige ens då Astrid Lindgren skrev böckerna.

Men, hörni. Vi löser det här! Dra in alla bidrag som går till att skapa dålig, subversiv punk i källaren på ungdomsgårdar. Slit ner menskonsten från tunnelbanan. Sätt eld på kommunala graffittiväggar. Förbjud Musik & kulturskolan från att låta sina unga elever sätta upp Shakespeare i modern tappning. Genomför razzior på alla skogsrejv med osvensk elektronisk musik.

Ersätt allt med Nick Borgen.

We are all the winners, svenska folket!

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Vad är svensk kultur? first appeared on Opulens.

DEBUTANT. “Det typografiska stilgreppet att blanda gemener, versaler, fetad text, dialoger och språkväxlingar är övertygande. Dikterna skiftar i tonlägen och iscensätter ett suggestivt röstspel. Det vrider till ordentligt i hjärtat och sätter fart på tankarna”. Cecilia Persson recenserar Shadi Angelina Bazeghis Vingslag.

Vingslag av Shadi Angelina Bazeghi
Modernista (2017)

Nyår. Raketer smäller, fulla raglar runt på gatorna, hummer, champagne, nagellack, festklädsel, krossade glas, året summeras och löften utfärdas som för det mesta bryts dagen därpå. Bakfylla. Nyår. Krig, flyktingdeportationer, förföljelser, granatsmällar, minfält, tortyr, kränkningar av mänskliga rättigheter och kvinnoförtryck. Nyår. Posttraumatisk stress, mardrömmar, flashbacks, isolering, vanmakt, okontrollerbara affekter, doft och platsminnen som utlöser ett inre inferno. Nyår. Förtärande passioner, hopplösa kärleksrelationer, kraschad kommunikation, kärleken räcker inte till men vill inte ge upp. Det gör för ont.

Den iranska poeten Shadi Angelina Bazeghis vilt flaxande vingslagspoesi ─ är ett himlavalvsfyrverkeri som lyser upp den svarta skyn, i den ensamma nyårsnatten. Världen är nära och långt borta. Rörelserna, de synliga och osynliga. Det pågående. Hennes livstrotsiga poesi som tröst och vän. Kedjebrevet av ordströmmar och flämtande mening. Den ordfödande språkkroppen.

Diktsamlingen Vingslag är både genomlevd, genomlyst, genomskådande, genomtänkt och genomarbetad. Med detta beröm avses, att den är väl sammanhållen i alla sina delar, i harmoni mellan form och innehåll. Det typografiska stilgreppet att blanda gemener, versaler, fetad text, dialoger och språkväxlingar är övertygande. Dikterna skiftar i tonlägen och iscensätter ett suggestivt röstspel. Det vrider till ordentligt i hjärtat och sätter fart på tankarna.

Shadi Angelina Bazeghi blandar frejdigt och humoristiskt med en självironisk grimas mellan populärkulturella symboler och finkulturella bildningsmarkörer. Hon gillar fotboll lika mycket som avancerad naturvetenskap och språkfilosofi. Ironin som den kvinnliga poetens överlevnadsstrategi. Det är ytterst tilltalande.  Shadi Angelina Bazeghi skriver dubbelhetens känsloladdade språk, om poetens tvetydiga mörka och ljusa sammanflätade erfarenheter:

─ Vingslag, vi ses. Jag är usel på att ta avsked
jag drar ut på tiden
och drar långsamt orden ut ur den
─ Jag vänder och vrider på maskingevären
och vår natt under pilträdet, i min fältsäng
Oss två som i intervallerna
mellan två händelser, kärlek och krig
Oss två som i åskådarantalet 20.822
─ Oss två som den grundläggande symmetrin
mellan motsättningar
mellan makten och vanmakten, åh, vem skälver inte i vårbrisen?

Vingslag är förbluffande nog Shadi Angelina Bazeghis – som föddes i Iran 1974 men nu är bosatt i Danmark ─ debut, eftersom detta är en stilsäker och självsäker poesi som verkligen imponerar. Den svenska poeten Helena Boberg har gjort ett lysande översättningsarbete och bidragit till att göra Vingslag till en ovanligt stark läsuppevelse.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Vilt flaxande vingslagspoesi first appeared on Opulens.

MUSIKFÖRDOMAR. “Varför måste opera nödvändigt betraktas som ‘fin’ kultur? Opera kan vara väldigt rough, experimentell och spännande och faktiskt helt på tvärs mot vad som enligt gängse föreställningar utmärker genren”, skriver Björn Gustavsson.

När jag för drygt tio år sedan i en debattartikel betonade vikten av att dagspressen bättre måste slå vakt om kultursidorna och inte låta nöjesmaterialet helt ta över innehållet, illustrerade tjänstgörande redigerare – mycket försåtligt – min text med två fotografier: till vänster stelt uppställda kammarmusiker med gravallvarlig uppsyn; till höger chica pop-ungdomar i avspänt intagna poser.

Undermeningen var klar: en person som i likhet med mig skriver om klassisk musik och dessutom understryker att sådana texter är viktiga, förväntas ogilla pop och annat ”ytligt”.

Det finns naturligtvis fördomar om allt. För egen del kan jag uppskatta Schubert-lieder lika starkt som kommersiella poplåtar: man kan göra underbara fynd inom alla genrer. Technoversioner av Vivaldioperor som gjorda i Berlin är bland det häftigaste jag någonsin hört. En enkel flöjtmelodi kan vara lika gripande som Beethovens pompösa ”An die Freude”. Och så vidare. Det ena utesluter inte det andra. Motsatsparet antingen–eller kan lika gärna ersättas av både–och.

Svenska skolor avsätter hyfsat stora resurser på sportundervisning och simträning. Alla barn får lära sig simma – men hur många får lära sig att lyssna på klassisk musik? Svenska skolor låter barnen läsa Kalle Anka (”det tycker ungarna är kul”), men inte skönlitteratur – då begår de ett misstag.

Ungefär så resonerar operasångerskan Anna Larsson i ett av kapitlen i boken Vitsen med opera, som dryftar fördomar kring såväl opera som ”finkultur” i största allmänhet.

Varför måste opera nödvändigt betraktas som ”fin” kultur? Opera kan vara väldigt rough, experimentell och spännande och faktiskt helt på tvärs mot vad som enligt gängse föreställningar utmärker genren.

Huvudförfattaren av Vitsen med opera, journalisten Malin Wahlstedt, erkänner en viss ambivalens inför operamusik. Å ena sidan älskar hon opera (”det maffigaste som finns”; ”en konstform som involverar alla sinnen”; ”maximal stimulans”); å andra sidan ser hon de trösklar som ännu finns. Men om fördomarna övervinns, skriver hon, väntar stora upplevelser.

Trots den virriga dispositionen är Vitsen med opera en intressant nykomling inom operalitteraturen. Det är minsann inte ofta det ges ut operaböcker. Det senaste tillskottet till min bokhylla dessförinnan var nog András Battas urflotta uppslagsverk Opera i svensk översättning; en 900-sidig bjässe som presenterar 338 operor och som inrymmer 1500 foton plus mängder av skisser och notbilder. I övrigt har jag inte mycket mer än Forums operalexikon och Folke Törnbloms tillförlitliga Operans historia.

Numera letar sig operakonsten ut i samhället på många nya sätt och på många nya vägar. Operacafér, operabarer, experimentella småscener för ny opera, biografer som visar direktsänd opera från världsledande operahus – möjligheterna är många. Lägg därtill hela webbrymden, Youtube, bloggar och operahus som sänder via nätet – och följden är att opera numera finns snart sagt överallt. Nästan.

Det gäller bara att få fler att inse att operan som konstform inte alls är föråldrad utan tvärtom stadd i en snabb och spännande utveckling. Men för att få även unga att inse detta krävs att skolor och andra hjälper barn och ungdomar att tidigt få vidare sceniska vyer än vad som erbjuds på Idol, Talang och liknande musikprogram i tv.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Operan som konstform first appeared on Opulens.

KULTURDEBATT. För några veckor sedan skrev jag krönikan Pengar och pop med anledning av att Svensk Live och Studiefrämjandet Väst presenterat sin nya rapport Maktens musik – En vitbok om popmusiken och den svenska kulturpolitiken. Min kollega Andreas Engström valde i sin debattartikel Mediaeliten gillar helt enkelt angloamerikansk pop att grovt misstolka mina åsikter i fråga om resursfördelningen i svenskt musikliv.

Rätt ska vara rätt; när Engström skriver i sin debattartikel att jag gör ett ställningstagande som skribent som knappast är originellt bör det baseras åtminstone på rätt premisser. ”Popmusiken får för lite av kakan och Bönström håller med”, står det att läsa och själv är jag förbryllad. För tydlighetens skull – nej – Bönström håller inte med. Inte alls faktiskt. I min mening behöver Kulturrådets bidrag, som diskussionen är sprungen ur, inte öronmärkas för vad som kallats ”popmusik” så som Svensk Live gärna vill ha det. Bidraget kan och bör i allra möjligaste mån gå till vad jag kallar för riktiga investeringar så som replokaler, instrument och mentorer – för musiker inom alla genrer. Och naturligtvis är det ett ideal jag talar om, för där har Engström och jag samma mening: det finns inget nytt i att i synnerhet unga musiker blir förfördelade och att det tycks vara problematiskt med långsiktiga satsningar och offentlig finansiering. Men det betyder väl ändå inte att vi ska sluta påpeka det! Ytterligare en sak vi kan komma överens om är att mediaeliten, om vi här ska utgå ifrån att Engström syftar till klassisk gammelmedia, gillar angloamerikansk pop så visst tycks det vara så. Och? Ska vi våga tala om finkulturalisternas protektionistiska vy?

Pop må härstamma ur just benämningen populärmusik, men det finns inget definitivt likhetstecken emellan dem båda. Det är att fördumma inte bara kritikerkåren utan något mycket värre – publiken – att antyda att det saknas förståelse för detta. För popen är en del av – understryker del av – populärmusiken och den är i sin tur splittrad i flertalet ljuvliga subgenrer. Men menar Engström att man inte ska recensera den engelskspråkiga popen? Tar det i sig något ifrån den pop som spelas ute i landet med rötter i andra kulturer och språk? Att det finns en betydande del musiker som organiserar sig utan hjälp från Kulturrådet är väl, för att åter citera Engström, inget nytt?

Det finns en stingslighet i kulturella sammanhang, och även så i Engströms inlägg, när det existerar en känsla av att vissa känner sig förfördelade och inte får tillräckligt mycket av kakan trots att de redan får mer av den än vad andra får. För de som sitter i jazzbåten vill ha sitt, de som går till jobbet på Operan sitt, och världsmusikerna vill likaså äta sin del. Ingen av dessa skulle med glatt humör inordna sig under populärmusikens fana eftersom det är en ren prestigefråga; det är nämligen inte självklart att deras egna anslag skulle minska om stödet till popen skulle öka.

Men jag håller med Engström, eller jag vill snarare ta det ett steg längre och säga rakt ut att jag tycker det är skittråkigt att många recensenter nöjer sig enbart med de skivsläpp som dimper ner i brevlådan. Men vi måste även uppmärksamma att idag reagerar inte längre de stora mediekoncernerna när det gäller det skrivna ordet om musik. Om några vunnit slaget om kritikerna så är det främst de som hör till de smalare formerna som just folkmusiken, jazzen och konstmusiken. Så jag protesterar! Aldrig förr har väl recensenter andats luften utanför den ”angloamerikanska” rock- och popbubblan och haft möjlighet – och vilja – att bejaka andra typer av populärmusik som nu.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Den kulturella stingsligheten first appeared on Opulens.

DEBATT. En stad blir attraktiv och intressant genom sina unik kulturella uttryck snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt, menar konstnären och curatorn Ola Åstrand.

Jag är utbildad och yrkesverksam som konstnär men av olika anledningar började jag, för cirka tjugo år sedan, att även jobba som curator för utställningar. Den första utställningen satte jag samman 1996 i samarbete med konstnären Ulf Kihlander. Det var en utställning med verk av amatörkonstnärer, närmare bestämt interner och poliser. Den fick namnet ”Tjuv & polis”. Vi ville ladda amatörkonsten med ett allvar och samtidigt se vad som händer när man lyfter in så kallade amatörer på ett finkulturellt galleri.

Sedan gjorde vi två konsthistoriska utställningar om svensk konst från tidsperioden 1965-1985. Det som fick oss att vilja göra de där utställningarna var att vi sett flera konsthistoriska genomgångar som uteslutit namn som vi själva påverkats av och upplevde som viktiga. Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den. Jag upplever detta starkt när jag t ex bläddrar igenom en bok om konsten från 1900-talet och ser samma namn som alltid brukar vara med i sådana sammanhang. Det är så märkligt när jag vet hur otroligt mycket konstnärer det funnits och finns och hur lite jag vet om flertalet av dem. Av erfarenhet vet jag nu att jag kan göra konsthistoriska genomgångar som kan se ut på många olika sätt. Att jag kan välja att lyfta fram en mängd nya namn varje gång.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag personligen hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det-själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den där DIY-inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.

1982 flyttade jag som 23-åring från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola. Då, på 80-talet, visades ingenting på Göteborgs Konstmuseum eller Konsthall av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande i den staden: Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.

Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske paradoxalt nog som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.

Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Just nu är jag med och sätter samman en utställning där vi bl a kommer visa konstnären Lars Hejlls dokumentation av Folkfesterna i Malmö, som han var med och initierade i början av 70-talet. Där har vi en bit lokal kulturhistoria som präglat och format den staden. Dessa fester saknade närmast motstycke i Sverige vid den tid då de ägde rum. På fotografier från de tidiga Folkfesterna ser du inte ett enda reklamplakat men tvärtom mängder av människor som samlas över generationer för att lyssna och se på främst lokal politisk kultur. Dessa bilder berättar om en tid då vi trodde att framtiden skulle se så väldigt annorlunda ut.

Det är ingen slump att kulturella uttryck som fortfarande upplevs som originella kommit fram under perioder då det varit gynnsamt för konstnärer att överleva på sitt skapande. Städer är stora marknadsplatser och ju större stad ju större utbud och ju fler säljare. Om det där också finns plats för kulturarbetare i form av ekonomiskt stöd och billiga hyror då är vi garanterade kulturella uttryck som kommer leva vidare. Men om en stad är gentrifierad och dyr att leva i måste kulturen redan från början vara kommersiell för att ha en chans att överleva. Alltså, vi kulturarbetare som vill något annat än att bara underhålla kommer ju sannolikt att få se oss genuint motarbetade i framtiden. Så om vi inte här och nu väljer att se konsten också som bärare av politiska och medmänskliga budskap så kommer vi att gå i en fälla.

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera över min egen roll som kulturarbetare. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Jag frågar mig ofta vem konsten är till för? Av tradition tillhör kulturen de som har pengar och utbildning, men personligen gillar jag bäst kultur som uppkommit ur ett annat sammanhang än det etablerade och av makten sanktionerade. Jag ser hellre en demokratisering av en levande kulturscen där många får delta än jag beundrar ett fåtal ”mästare”.

Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sina egna karriärer. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld.

Jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och “närodlade” är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter.

Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.

Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.

The post Lyft ned konsten från elitens domäner first appeared on Opulens.